Jag har hittat väldigt många drakböcker som det riktigt kliar i fingrarna att köpa hem. Förutom enhörningar, djinner och sjöjungfrur är jag väldigt, väldigt svag för drakar.
Jag vill läsa om alla typer av drakar, stora och små, onda och goda, ur människors synvinkel och ur drakarnas. Allt lockar mig, och jag kommer antagligen läsa alla som jag listat nedan, tids nog. Dock är det som vanligt vissa som lockar mig mer än de andra, som Seraphina t.ex.
Åh, det gör mig alltid så glad att rota i olika ämnen som ligger mig varmt om hjärtat, jag hittar så väldigt mycket nytt jag vill läsa då. Vem vill inte läsa om drakmagi, drakar i människohamn, eller beskyddardrakar i form av tatueringar? Sedan är det ju en annan sak om de lever upp till förväntningarna eller inte ;)
Här har ni lite draklitteratur att spana in, klicka på bilderna för att få veta mer:

Jag är glad att jag inte behövde bli besviken på den här uppföljaren. Helhetskänslan liknar den från första delen av Darkest Powers, och det är såklart positivt i mina ögon. 
Handlingsbeskrivningen innehåller spoilers från första boken: Chloe gör vad hon kan för att försöka fly från Edison-gruppen som hon lurats till fångeskap av, förrådd av sin egen moster. Hon måste ta sig ur deras grepp och hitta Simon och Derek, för deras enda hopp är att hitta killarnas pappa som fortfarande är spårlöst försvunnen. Utan att veta vilka som går att lita på och vilka som spelar dubbelspel tvingas ungdomarna kämpa mot både nya och gamla fiender. Samtidigt måste Chloe lära sig hantera sina krafter så att de inte också måste kämpa mot de döda.
Det svåraste för mig att överkomma i de här böckerna är hur Chloes berättarröst ibland "pratar" med mig. Det kan ju kännas så med jag-form men oftast är det mer allmänt en berättare och i vissa känns det riktat till mig som läsare. Ibland går det hem, ibland är det ett måste för att just den boken ska vara så bra, men här känns det inte helt rätt.
Sådana detaljer, och något glapp med trovärdighet i vissa situationer, kan jag ändå förbise i den här för jag gillar verkligen konceptet (och jag saknar förresten gruppboendet, det var en särskild känsla där). Dessutom skriver Kelley Armstrong på ett sätt som riktigt fångar mitt intresse och håller det kvar. Jag gillar karaktärerna och deras sätt att relatera till varandra, och jag tycker om att läsa om alla raser och deras förmågor och begränsningar.
Termen [Necromancy] som jag valt att dölja med spoilertext är fortfarande det mest spännande med böckerna och jag vill hitta mer sånt i bokvärlden. Det jag gillar allra mest är dock den där bladvändar-känslan, jag vill hela tiden fortsätta trots att det inte är världens fart precis hela tiden.

(Tidigare: The Summoning)

Oj, jag var inte beredd på att jag skulle tycka så bra om den här boken!
Oftast när jag påbörjar en bok som jag inte vet något om blir jag besviken, för jag bygger upp fel förväntningar, men de gånger jag blir glatt överraskad så är det ordentligt.
Vanlig handlingsbeskrivning utan avslöjanden, men om man vill vara helt ovetande som jag var kan man ju hoppa över den:
Följden av att femtonåriga Chloe plötsligt börjar se spöken är att hon skickas till ett hem för problematiska ungdomar. På Lyle House väntar nya erfarenheter, bekantskaper, frustrationer och frågor som Chloe måste ta itu med för att återfå sitt gamla, någorlunda normala liv. Men går det när man ser spöken som läkaren förklarar som illusioner? Är Lyle House som det verkar eller finns det skelett i garderoben...?
Något jag inte gillade var att det ibland nämns saker som wikipedia, windows, firefox, hotmail osv som jag inte uppskattar i böcker. Om det går att komma runt så vill jag hellre ha generella uttryck som sökmotor, webläsare, operativsystem mm. Lite public service ;)
Det mesta utöver det föll mig alldeles utmärkt i smaken. Jag trodde inte jag gillade miljöer som gruppboenden, men jag fann detta ganska intressant. Jag tyckte verkligen om karaktärerna och gruppdynamiken, och blev glad åt att handlingen inte var så smal som jag fördomsfullt trott.
Blev också väldigt glad åt att stöta på en term som jag inte väntat mig, nämligen [Necromancer, det har jag bara stött på i datasel och alltid faschinerats av men aldrig fördjupat mig i. Jag gillar hur det vävts in i den här berättelsen, också spännande med de andra raserna]
Det var mycket som fångade mig med berättelsen, bakgrunden och karaktärerna och det blir faktiskt en ny favorit. Tack för detta Kelley Armstrong.

Ett äventyr i sagornas tecken utspelar sig i Witches Abroad, som är #12 serien Discworld. Hittills har jag favoriserat häxböckerna och gör det än. Dock tycker jag inte den här var lika bra som de tidigare.
Vad är fairy godmother på svenska förresten?
I Häxor i faggorna är det hur som helst en fairy godmother som går bort, vilket resulterar i att trollstaven måste ärvas av någon annan som kan axla rollen. Detta faller på Magrat, som med de andra häxornas hjälp måste resa till ett främmande land för att förhindra ett bröllop.
I vanlig ordning tycker jag det är svårt att sammanfatta handlingen i några få meningar, då det förekommer så mycket av både handling och andra utsvävningar i de här böckerna. Men temat är sagor och sagofigurer och jag tycker den är underhållande och att handlingen håller.
Det känns orättvist att inte kunna berömma de här böckerna mer trots att jag tycker de är väldigt bra skrivna. Som jag nämnde i en av de första inläggen om Discworld så har jag kastat mig in i världen vid fel tillfälle i mitt läsliv. Men jag kan ändå uppskatta alla referenser (de jag förstår åtminstone) och lustigheter som förekommer i böckerna. Ibland finns även djupare mening, bra budskap och fina stunder som jag uppskattar minst lika mycket.

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
#8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures, #11 Reaper Man)

Nu har jag återvänt till skivvärlden en stund, och det är väl alldeles lagom trevligt. 
Reaper Man (Döden ligger lågt) är #11 i serien och går nog ganska bra att läsa som första skivvärldsbok om man vill, dock tycker jag det hjälper med förkunskaperna man får om Döden i Mort som är #4.
När Döden blir av med sitt jobb för att han utvecklat för mycket personlighet tvingas han ut i världen för att klara sig som en vanlig "man", och slår sig ned på en gård/farm där han jobbar för gamle Miss Flitworth. Utan död blir det för mycket liv på Skivan vilket påverkar t.ex trollkarlen Windle Poons som efter sin död inte blir eskorterad till efterlivet som han sett fram emot. I stället tvingas han fortsätta vara trots sin död, och får epitetet zombie.
Det roligaste med den här boken är Döden på farmen tycker jag, men jag var inte så intresserad av Windle Poons förutom hans möten med andra odöda varelser som vampyrer och diverse intressanta karaktärer. Jag tyckte att slutet var ovanligt bra och fint för att vara en skivvärldsbok och känner mig ganska nöjd för ett tag.
Jag orkar inte läsa tio i taget av de här böckerna som jag tänkte, utan nöjer mig med den här och nästa i serien innan jag tar ett nytt avbrott. Det går inte att komma undan att Pratchett är kul, men det här är inte vad jag helst vill läsa just nu. För många nya och seriösare böcker lockar för tillfället :p

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
       #3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
       #8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures)

Brandon Sanderson skrev den här boken som en skrivövning, men den blev ändå publicerad då man tyckte att den blev så lyckad.
Det är en fortsättning på Mistborn-trilogin och benämns som #4 (samtidigt som stand-alone vilket är förvirrande), men den har inte så mycket med de tidigare böckerna att göra. Det mesta som rör trilogin är städer eller gator som har namn från karaktärerna, lite släktingar, och en del uttryck. I övrigt är det tyvärr väldigt lite kopplingar.
Personligen blev jag inte så förälskad i The Alloy of Law, det beror nog mer på omgivningarna än karaktärerna för dem gillade jag. (Jag är nog inte redo för det här med western-känsla i bokform. Inte ens när jag vid något tillfälle fick lite steam-punk känningar ;)
Den handlar om Wax som efter tjugo år som lagman i The Roughs måste återvända till den stora civiliserade staden och ta hand om sitt arv och sin titel. Väl etablerad i sitt nygamla hem ställs han inför äventyr som trolovning, rånförsök, gåtor, samt en liga banditer som på oförklarligt vis lyckas råna massa tåg på värdefulla gods.
Det finns övernaturliga element i boken precis som i de andra, men det känns inte som en fantasy. Det är inget problem för mig, jag gillar många böcker som utspelar sig under andra perioder och miljöer än klassiska fantasyböcker, men här kändes det faktiskt lite som en "vanlig" bok.
Jag är faktiskt faschinerad av det här med viktorianska western, industrialiseringen och tågets framfart, men trots att den här boken känns utspela sig i väldigt liknande miljö/tidsepok så tilltalar det mig inte riktigt. Det var alldeles för lätt att glömma att det faktiskt är en fantasy och att det utspelar sig efter Mistborn.
Det är trots allt en bra bok med otroligt spännande slut/epilog, den ger mig inget annat val än att längta efter den femte boken som är en fortsättning på The Alloy of Law.

(Tidigare: Mistborntrilogin 1, 2 och 3)

                    ...Engelsfors!

Det här albumet är som ett mumsigt litet mellanmål.
Den går oerhört snabbt att läsa, känns underhållande, men jag får intrycket att man inte missar så mycket om man hoppar över den. Man bör dock inte titta i den förrän man läst Cirkeln och Eld, stor spoilervarning på det.
Det bästa med Berättelser från Engelsfors är sättet som man får växla mellan tid och "kapitel". Att det är Mona som spår i kort är ju helt briljant, och jag älskar att varje del har ett specialgjort och passande tarotkort som förstasida.
Handlingsmässigt är det kanske lite tunt, men det är ju också en tunn bok. Så länge man inte väntar sig att det ska vara en hel bok, eller en stor och viktig del i hela trilogin så bör man inte bli så besviken.
Fast vad vet jag, innan jag läst Nyckeln, det här kanske är en viktig del? Jag uppfattade den i alla fall mer som en valfri förrätt till sista boken.
Det var en underlig men väldigt rolig upplevelse att se alla karaktärer som tecknade. Jag gillade det men föredrar den skriftliga formen, och jag ser jättemycket fram emot att läsa sista boken. Den kommer ut till hösten, men jag funderar på att vänta på pocketen nu när man ändå väntat så länge.
Ska bli så kul att komma tillbaka till Engelsfors och till den där särskilda stämningen som ligger över de här böckerna.

(Tidigare: Cirkeln & Eld)

Jag har sån tur att jag fått lite bokliga presenter av min bäste vän (a.k.a min sambo)
Har redan läst igenom Berättelser från Engelsfors och den tyckte jag såklart om, är riktigt sugen på att göra en omläsning faktiskt! Särskilt när trean kommer i höst.
Det fina nya bokmärket sitter för närvarande i Heartless, för jag vill läsa ut Parasol Protetectorate innan jag börjar med min tredje present, Clockwork Angel. (Vet inte ens varför jag inte läst ut parasol än då jag älskar både världen och författaren, och haft böckerna hemma sen januari... Sorgligt att det snart är slut, men kul att äntligen börja med Infernal Devices! :)

Det här är en romantisk dystopi som mestadels håller alldeles lämplig takt.
Det är #1 i trilogin Matched, skriven av Ally Condie.
Handlingen tar sin början när Cassia på sin sjuttonårsdag ska gå på sin matchnings-bankett. Samfundet som styr samhället har valt ut hennes optimala livspartner och allt känns underbart för Cassia, tills fel ansikte för ett ögonblick dyker upp på skärmen där hennes framtida man visas. Även om det var ett misstag, trots att Samfundet inte gör misstag, så är det ett som Cassia inte kan släppa.
(Vet inte om följande funderingar kring boken anses avslöjande, jag tycker inte det. Det är rätt uppenbart, särskilt om man sett omslagen, vad serien huvudsakligen går ut på).
I denna alternativa framtid styr regimen över alla viktiga beslut en individ behöver ta, för att så många som möjligt ska få bästa möjliga livskvalitet (och antagligen vara så nöjda och produktiva som möjligt).
Det läskiga är att jag inte ryggar för det här Samfundet så mycket, i alla fall inte till en början. Jag tycker de är i närheten av ett perfekt samhälle, om de inte var för strikta med vad folk får äga och göra, inte begränsa kultur och innehav som de gör. Om de gav sina invånare mer utrymme, självständigare val eller åtminstone illusion av det, så skulle inte viljan och risken för revolt vara så överhängande. Det finns potential, om inte annat, för en riktigt trivsam tillvaro. (Men om det varit perfekt skulle det ju inte blivit någon bok ;)
Till en början går allting fram i bra fart, man får riktigt sjunka in i världen utan att det ska stressas från författarens sida. Tankar och känslor från berättarrösten hinner sjunka in, och det är rätt så skön stämning i den fina men stela miljön.
Efter ett tag började jag dock undra när det skulle hända något. Det gick lite långsamt en stund, inte så mycket miljöombyten eller action. Hade jag bara varit beredd på att det mesta sker i vardagen skulle jag nog uppskattat det mer. Men, långsamt är ju inte alltid detsamma som tråkigt enligt mig ;) 

Heldag ute i sol med härligheter och trevligt sällskap gjorde ju att jag glömde bokbloggsjerkan, som jag tänkte delta i den här veckan. Klart jag ska slänga ut ett svar på helgens fråga, som är:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? eller Om inte finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har faktiskt haft de här två i kundvagnen den här veckan! Men, eftersom jag har några liggandes och dessutom fyller år strax så kändes det onödigt att köpa nya böcker just nu.
Båda är häxböcker, jag vet knappt något om Born Wicked förutom att många blivit glatt överraskade och det hoppas jag också bli. Beautiful Creatures verkar ha den där känslan som jag ständigt tjatar om, samt skönt tempo.

De här två har jag velat köpa men Frankie's monster finns inte där jag handlar. Den handlar om en xombie med musikdosa till hjärta som blir kär i en tjej, hon krossar hans hjärta och sedan vill han ha hennes. Verkar halvläskig och det varnas för snusk så den kan ju va intressant.
The Archived skjuter jag på då uppföljaren låter vänta på sig, handlar om bibliotekarier som arkiverar själar. Tror jag, vill inte kolla upp mer för jag vill inte spoila för mig.

Varför jag inte klickat hem dessa vet jag inte, nu när serierna äntligen är kompletta. Har haft båda i kundvagnen tidigare i år men plockat bort dem, har nog väntat så länge att jag inte vågar riskera att bli besviken. Forgive my Fins om sjöjungfrur och Clockwork Angel i genren steampunk. Längtar.

Jag är inte lika obehärskat exalterad efter The Hero of Ages, men det betyder inte att den inte är bra! Det grundar sig mest i att den inte var fullt lika spännande, kanske för att jag räknade ut många av twisterna den här gången och det var ju lite tråkigt för mig.
Den är dock full av action, men för mig är inte action och spänning alltid samma sak. Däremot var jag väldigt intresserad av fördjupningarna av historia och religion som jag kan tänka mig att vissa uttråkas av i denna.
Det är spännande att få lära sig mer om de två andra alternativen/sätten att använda metaller på, på sätt och vis två helt andra magisystem men som samtidigt är väldigt liknande. Även om de här systemen förekommit i de tidigare böckerna så är det nu som man verkligen får fördjupa sig.
Fortsättningsvis förekommer spoilers: Dimmorna fortsätter att bete sig märkligt i världen där aska faller tätare och tätare. Vin och hennes man sveper genom landet och övertar stad efter stad, men möter motstånd i form av en akademiker som är föredetta ordningsbringare sedan Herrens tid. Men de måste in i staden till varje pris för att få den sista ledtråden om hur de ska kunna övervinna Förödelse. Om man ens kan vinna över en sådan kraft.
Jag får upprepa mig; tarvlig beskrivning av mig men ni får hålla till godo. Ingen beskrivning kan göra någon av de här böckerna rättvisa, de är så mycket bättre än de verkar.
För varje bok får man följa några fler karaktärer än den tidigare, men det är bara en eller två som man får följa mycket. I den här kan jag tycka att det var lite halvtrist att följa Spook, däremot tyckte jag det var riktigt spännande med TenSoon och jag har verkligen börjat gilla Breeze, även om man inte får följa honom mycket alls.
Ett omtumlande men passande avslut på en fantastiskt bra serie, som nog alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat.
(Idag påbörjar jag den första boken i fortsättningen. Den räknas som #4 i Mistborn fast den kallas stand-alone, hur nu det går ihop när #5 kommer vara fortsättning på den. Den/de äger rum 300 år efter dessa händelser och påverkar inte om man bara vill läsa bok 1-3, den ursprungliga trilogin.

Tidigare: #1 The Final Empire, #2 The Well of Ascension)

Boken är uppföljare till Incarceron, och avslutar duologin.
Det känns att böckerna hör ihop och är varsin del av den hela berättelsen (och båda har väldigt snygga omslag som också passar tillsammans). Det är samma världar, samma karaktärer och samma tråd som följs och förs vidare även om Sapphique också har sin egen handling.
Avslöjanden från första boken förekommer: I fängelset som är en hel värld, Incarceron, är Attia och Keiron kvarlämnade sedan Finn lyckats ta sig till Utsidan. Han märker fort att Utsidan och friheten inte alls är som han väntat sig, och han kämpar med sin nya roll och känner att han sviker vännerna som är kvar i Incarceron. Jared gör sitt bästa för att öppna portalen, och både Attia och Keiro gör vad som krävs för att komma närmare sin egen flykt.
Sapphique är inte lika långsam i starten som Incarceron, den är lika intressant men mycket mer spännande. Nästan alla kapitel avslutas med mer eller mindre spännande cliffhangers och jag gillar de element och karaktärer som författaren jobbar fram genom handlingen. Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, men mot slutet ville jag mest bara "få svaret" och bli klar.
Det som står i vägen för mig är detsamma som i förra boken, jag känner att den är alldeles för lång samtidigt som det är för lite detaljer. Det är en väldigt intressant värld som Catherine Fisher byggt upp och det är inget fel på handling eller karaktärer. Men jag saknar något, och jag tror det sitter i sättet som historien berättas på.
Det är alltså en smaksak, alla gillar olika berättartekniker och berättarröster, jag tror inte det här var det optimala för mig. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på varför. 
Det frustrerar mig att jag inte känner mer för en bok med så fantastiskt koncept och fin/spännande miljö. Jag tycker fortfarande att historien skulle passa utmärkt i filmformat, snälla någon gör film av det här! Eller ännu bättre, snälla HBO gör en serie av det, det skulle bli succé.

(Tidigare: Incarceron)

Alltså fy fan vilken jävla underbar serie. Som ni märker måste jag verkligen utöka mitt ordförråd om jag ska fortsätta läsa Brandon Sanderson. Kan behöva bättras på överlag ;)
The Well of Ascension är inte minsta procent mindre genomtänkt än The Final Empire. Den är proppfylld av oerhört fängslande intriger, nagelbitande spänning, smarta dialoger, intressant historia, och rörande kommentarer.
Handlingsbeskrivningen kan innehålla spoilers från första boken:
I en värld där aska faller likt snön och dimmor regerar nätterna råder kaos sedan Herrens fall. Ett flertal självutnämnda kungar vill erövra huvudstaden Luthadel som Vin och hennes kung försöker hålla trots en underlägsen armé och snabbt sinande kassa då den förmögenhet som ska ligga gömd i staden inte återfunnits. För att bevara skaaerna/slavarnas nyvunna frihet och skydda staden mot erövring krävs slughet, mod, styrka och taktik. Men ingen vet om det räcker mot alla de hot som staden står inför, samtidigt som dimmorna stannar längre varje dag och enligt rykten har börjat döda.
Igen får ni hålla till godo med en klen beskrivning, och lita på att berättelsen faktiskt är värd tiden den tar att läsa. Varje berättarröst är intressant även om jag favoriserar Vin liksom i första boken, tätt följt av Sazed som jag verkligen gillar att följa. Jag uppskattar när någon av de mindre karaktärerna också får några sidor till att lyfta fram eller utveckla den redan spännande handlingen.
Magisystemet i den här serien kallas Allomancy och känns efter två böcker så otroligt naturligt att jag börjat tänka i metaller. Om jag t.ex hör lite dåligt kan jag komma på mig själv att vilja bränna lite tenn, det är stört och det är alldeles underbart hur inne man kan bli i en bok och ett sätt att tänka.
Jag älskar verkligen den här författaren och det är en ovan känsla för mig, brukar oftast se förbi författaren och bara älska själva boken. Men Brandon Sanderson har mitt läshjärta som i en liten ask.

(Tidigare: #1 The Final Empire)

Frail var en helt annorlunda upplevelse för mig än Dust. Jag har aldrig känt mig så korkad efter en bok förut, för jag förstår den inte, och det är såklart frustrerande. Känner mig urdum, för jag lyckades aldrig inse vad boken riktigt handlar om, förstod inte slutet, kanske inte heller meningen.
I början kändes det som att det fanns ett upplägg och som att boken var på väg någonstans som jag kunde förstå och uppskatta. Jag hade lite svårare att få kontakt med den här huvudkaraktären jämfört med den förra (Jessie i Dust är en zombie, Amy i Frail är en människa/frail). Ju längre jag kom i boken desto svårare blev det att känna med Amy, och desto svårare blev det att förstå vad boken egentligen handlade om.
Baksidestext från goodreads, med spoiler om föregångaren: Now that the Feeding Plague has swept through human and zombie societies, it seems like everyone is an "ex" these days. Ex-human. Ex- zombie. Except for Amy, that is. She's the only human survivor from her town-a frail. And if the feral dogs, the flesh-eating exes, and the elements don't get her, she just may discover how this all began. Because in this America, life is what you make it...
Det är en extremt obehaglig bok tycker jag, psykiskt. Det är inte så farliga scener ur blod/skräck aspekt, men det är den där ångestkänslan. Handlingen utvecklades på ett sätt som gjorde mig deppig och illamående. Men det finns för all del många spännande moment, särksilt när man börjar inse att saker inte är riktigt som man trodde.
Så jag vet inte om den här boken var bra eller inte, men jag personligen var inte redo för den. Det finns säkert mer rutinerade läsare som skulle uppskatta den bättre. Efter en bok som Dust tvivlar jag på att författaren skulle utelämna poäng i uppföljaren, därför drar jag slutsatsen att jag nog är för omogen för Frail helt enkelt.

(Tidigare: Dust)

Det här är en väldigt oskyldig och helmysig ungdomsfantasy. Jag vet inte exakt vilken åldersgrupp den är tänkt för, men jag själv skulle säga unga tonåringar. Den innehåller precis det som receptet på baksidan utlovar:

A RECIPE FOR POISON:
Ingredients:
  * Magical kingdom in peril
  * Potions master (flavor: feisty)
  * Evil princess (distilled from former best friend)
  * Tiny piglet (with essence of adorable)
  * Handsome ruffian (must be funny, charming,
    good at rescuing: best if smells nice)
Blend with romance, add a dash of enchantment, mix
well for mayhem, and drizzle in humor

Det summerar boken väldigt bra och kräver ingen utförligare handlingsbeskrivning från mig tycker jag :p
Det är inte ingående beskrivningar av miljöer, länder och städer i den här berättelsen. Inte heller så mycket om regenter eller politik, samhällsstruktur eller religion. Inte alls som en lång och tung "vuxenfantasy", och med det menar jag inget negativt utan lägger bara fram min upplevelse av den information man får.
Man får komma huvudkaraktären Kyra ganska nära och berättelsen är tydligt hennes saga. Jag gillar verkligen Kyra, men förstår inte alla hennes beslut. En del grejer kändes ganska ologiska, men jag är extremt ovillig att kritisera och har inte så mycket annan kritik för den delen. Allt beror nog på vilka förväntningar man har, och även om den inte var helt som jag trodde så tyckte jag om den.
Bridget Zinn har skapat en saga med en härlig blandning av karaktärer och situationer som smidigt tar berättelsen framåt. Passar perfekt om man är ute efter en lättläst och underhållande ungdomsbok som utspelar sig i fantasymiljö :)

Dessutom skadar det inte att den är väldigt fin, jag
lade ut några bilder när jag just fått hem boken >>

Under bokens gång har jag varit arg, rörd, frustrerad, glad, kär, chockad, rörd igen, och väldigt intresserad av allt som berättats och beskrivits. Jag var så fängslad av alla detaljer, karaktärer och framförallt tekniken att utföra "magi" på. (Jag måste använda citationstecken, för det känns mer vetenskapligt än bara oförklarligt magiskt). Jag är rent av sugen på att provsvälja massa metaller och se om jag kan bränna dem för att utföra omänskliga manövrar. Jag har dock vett att låta bli, för jag är ju ingen dimfödd.
Bara en gång tidigare har jag varit så här intresserad av politiska intriger i en bok, och det var ju föga överraskande en bok av samma författare. En ny upplevelse är dock att jag känner för att gå på bal, det har jag aldrig lockats av förut. Fast ingen bal i den här världen kan ju mäta sig med en från en fantasybok.
Huvudkaraktärerna i The Final Empire är Kelsier och Vin. Kelsier vill få arbetarna/slavarna (på engelska the skaa) att göra uppror mot den man/gud som tyranniskt styr världen. Han sätter ihop en grupp med blandade förmågor som ska hälpa honom utföra planen att störta Herren. Vin är en ung tjuv som inte litar på någon, för hennes bror har lärt henne att alla kommer bedra henne och bevisade det genom att själv överge henne. Hon ingår i en grupp skaa-tjuvar, och upptäcks av Kelsier när hon använder sin medfödda "tur" för att påverka andra.
En ganska dålig beskrivning av mig men ni får lita på att det är bra! Det är dessutom svårt att översätta engelska namn och uttryck till svenska, särskilt när böckerna inte finns översatta. Låt er inte luras av att boken kan verka långsam i början, det är bara tillfälligt.
Den stora fördelen med långa, ingående fantasyböcker är att karaktärer hinner utvecklas så mycket, det upplever jag som väldigt spännande. Att sitta under sista kapitlen och tänka tillbaka på hur annorlunda karaktärerna var från början, det blir sällan så tydligt som i långa fantasyböcker tycker jag.
Nu måste jag sluta, annars kan den här hyllningen till Mistborn och till Brandon Sanderson bli en helt egen roman.
(En sista sak bara: hur lyckas han få läsaren att känna så mycket utan att ta till billiga knep?! Det krävs inte mord eller våldtäkter för att uppröra, inte heta sexscener för att ge pirr i magen. Han kan skriva fram de där känslorna, så imponerande!)

Mina känslor för den här boken har växlat mycket mellan början och slut. Det är en typisk bok för mig, men det är mer att jag vill älska den än att jag faktiskt gör det.
Jag älskar den inte, men visst är den bra. Hela idén är jätteintressant, och under de tillfällen som jag hade lätt att föreställa mig omgivningarna så var det väldigt fint. Det gäller inte så mycket i början av boken när allt känns som grå/blå, stenig och metallisk fängelsemiljö.
Incarceron är ett fängelse som är en helt egen värld. Allting återvinns i fängelsets system, även fångarna, och ingen vet hur hela Incarceron ser ut. Det finns olika flyglar, samhällen och landskap. Finn är en av dess fångar, men han har drömmar som antyder att han måste komma utifrån. Många fångar menar att det inte finns något utanför, men när Finn får kontakt med Fångvaktarens dotter, Claudia, blir han mer övertygad än någonsin. Claudia i sin tur är bortlovad till en bortskämd prins, men vill hellre få svar om Incarceron och Finn, och att hjälpa honom fly. Ett uppdrag som borde vara omöjligt, särskilt eftersom ingen vet vart Incarceron ligger.
Det är väldigt skönt och helt nödvändigt att byta synvinkel då och då under handlingens gång. Den började lovande men små-tråkigt, sedan kändes den stå ganska still ett bra tag vilket tog ned upplevelsen för mig, men sedan blev den ganska spännande. Bitvis.
Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte gillar den mer, men jag tror den var för lång. Jag känner att den hade kunnat vara kortare, med bara de intressanta, nödvändiga och spännande delarna. Samtidigt var det för lite information och beskrivningar av vissa grejer, så jag är delad. Man måste nog ha bra fantasi för att uppskatta den så mycket som den är värd.
Jag skulle väldigt gärna se Incarceron som film. Det finns så mycket av både miljö och handling att utveckla till en snygg, mystisk och spännande långfilm! 

Har längtat efter Poison jättelänge, och när jag fick hem den var den snyggare än på bilden! Baksidan är så smart också, med sitt "recipe for poison".
Det var så fint när man öppnade den, och jättesnygg rygg också. Jag hoppas, hoppas, hoppas... att den är lika bra som receptet och förtexten/baksidestexten föreslår. Jag hoppas den är lika bra som den är snygg!

Jag har även längtat den i ett jerka-inlägg >>

Den här boken skjuter mig ett steg närmare att bli vegetarian. Fast inte på grund av äckliga scener, utan för att det känns så onödigt att äta kött hela tiden.
Jag är mycket förtjust i zombie-upplägget i den här boken. De är inte infekterade, smittsamma monster med reptilhjärna som bara är ute efter att mumsa i sig människohjärnor. Det är döda som grävt sig upp ur sina gravar och fortsätter "leva". Det går nästan lika bra att äta pungråttor och hjortar som att äta människor, Jessie som boken handlar om favoriserar anka.
Efter en bilolycka som tog livet av Jessie och hennes föräldrar grävde hon sig upp ur jorden och anslöt sig till ett gäng döda som kallar sig fly-by-nights. Det finns flera gäng och Jessie trivs bra i sitt, även om hon inte har någon större respekt för gängledaren. I skogen där Jessie jagar med sina odöda vänner träffar de en dag på en ny typ av varelse, en som inte är varken levande eller död. Det visar sig vara början till att hela Jessies tillvaro förändras.
En annan sak som jag gillar är förklaringen (även om den inte är fullständig) till varför zombies existerar. Det är inte alltid man får ett svar och inte alltid berättelsen kräver ett, men här finns det ett som jag tyckte var rätt så bra.
Något överraskande men som inte nödvändigtvis är negativt, är att Jessie inte är avundsjuk på människor. Man kan ju tro att ett ruttnande lik skulle sakna att ha hår, lemmar, tunga osv. Men hon är inte ytlig, saknar inte att vara människa utan föraktar dem snarare. Ibland var det lite svårt att sätta sig in i, men väldigt intressant. Dessutom gillar jag o-ytliga karaktärer väldigt mycket.
Det finns en hel del att säga men jag vill som vanligt hålla mig kort om jag kan. Stort tack till Joan Frances Turner för att hon skrev denna mycket originella bok!

Nu är det slut på Tomorrow, och jag sitter här med en känsla av tomhet. Jag kommer sakna Ellie och de andra!
Jag vet inte hur jag ska säga det här, så jag gör det bara: jag är besviken på slutet av den här boken och serien.
Följande vill jag ha sagt och jag menar det, det är en mycket läsvärd serie och John Marsden en duktig författare. De här böckerna har mycket innehåll.
Jag kan inte motivera min besvikelse, för jag är inte säker på vad det egentligen beror på. Dessutom, om jag ens ska försöka, så innebär det såklart att jag spoilar för mycket. (Vilket är anledningen till att jag inte beskriver någon handling i det här inlägget).
Jag sammanfattar det som antiklimaktiskt, och jag har motstridiga känslor om trovärdigheten gällande vissa delar. Dessutom var jag för första gången av en annan åsikt än författaren och berättarrösten, just på slutet. Tydligen stör det mig mer än jag vill.
Det är så tråkigt att inte kunna skriva hur mycket jag älskade den eller att det är en ny favoritserie, för jag tycker att den är värd det. Egentligen tror jag att jag hade gillat den mycket bättre om den slutat efter tredje boken, som jag nyligen lärt mig var det tänkta slutet. Fast å andra sidan är jag glad att jag fick lite mer tid med karaktärerna, och det har varit otroligt mycket spänning.
Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli riktigt bra filmer med rätt budget och casting (det finns redan en film men jag har inte sett den, dessutom tråkigt att det bara är första boken). Den sjunde och avslutande boken heter The Other Side of Dawn, på svenska På andra sidan gryningen.

Det är bra böcker, så läs dem!

(Tidigare:  #1 Tomorrow, When the War Began, #2 The Dead of the Night,
                 #3 The Third Day, The Frost, #4 Darkness, Be My Friend,
                 #5 Burning for Revenge, #6 The Night is for Hunting)