Jag är glad att jag inte behövde bli besviken på den här uppföljaren. Helhetskänslan liknar den från första delen av Darkest Powers, och det är såklart positivt i mina ögon. 
Handlingsbeskrivningen innehåller spoilers från första boken: Chloe gör vad hon kan för att försöka fly från Edison-gruppen som hon lurats till fångeskap av, förrådd av sin egen moster. Hon måste ta sig ur deras grepp och hitta Simon och Derek, för deras enda hopp är att hitta killarnas pappa som fortfarande är spårlöst försvunnen. Utan att veta vilka som går att lita på och vilka som spelar dubbelspel tvingas ungdomarna kämpa mot både nya och gamla fiender. Samtidigt måste Chloe lära sig hantera sina krafter så att de inte också måste kämpa mot de döda.
Det svåraste för mig att överkomma i de här böckerna är hur Chloes berättarröst ibland "pratar" med mig. Det kan ju kännas så med jag-form men oftast är det mer allmänt en berättare och i vissa känns det riktat till mig som läsare. Ibland går det hem, ibland är det ett måste för att just den boken ska vara så bra, men här känns det inte helt rätt.
Sådana detaljer, och något glapp med trovärdighet i vissa situationer, kan jag ändå förbise i den här för jag gillar verkligen konceptet (och jag saknar förresten gruppboendet, det var en särskild känsla där). Dessutom skriver Kelley Armstrong på ett sätt som riktigt fångar mitt intresse och håller det kvar. Jag gillar karaktärerna och deras sätt att relatera till varandra, och jag tycker om att läsa om alla raser och deras förmågor och begränsningar.
Termen [Necromancy] som jag valt att dölja med spoilertext är fortfarande det mest spännande med böckerna och jag vill hitta mer sånt i bokvärlden. Det jag gillar allra mest är dock den där bladvändar-känslan, jag vill hela tiden fortsätta trots att det inte är världens fart precis hela tiden.

(Tidigare: The Summoning)