I den femte och sista delen av Parasol Protectorate blir Alexia kallad till Egypten, till världens äldsta vampyr. Med bland annat ett nytt parasoll, kära vänner, uppfinnare, varulvar och ett teatersällskap tar hon sig till Alexandria för att gå till botten med vad den gamle vampyrdrottningen vill henne. Samtidigt utreder de kvarlämnade vargarna det förflutna, ett oväntat mord och nya intressen.
Det här var, är, och förblir en av mina absolut käraste favoritserier. Jag vill inte lämna dessa intressanta karaktärer, det underhållande språket, miljön och alla prylar... det finns så fantastiskt mycket att älska med Gail Carrigers Parasol-serie. Jag kommer absolut ge mig in i hennes Finishing School (som utspelar sig i samma värld) när den serien är klar.
Med det sagt ska jag medge att det finns detaljer som jag blev mer eller mindre besviken på. En del orsaker och motiv till vissa händelser eller tillstånd var otillfredställande, fast det handlar ju bara om tycke och smak förstås. Det fanns delar jag tyckte mig "sakna", men jag är glad att författaren inte lade störst fokus på de sakerna. Det som finns i boken är så fint, så spännande, så underhållande, och så smart, precis som det är.
På flera sätt har jag liknande känslor som för tredje boken. T.ex att jag var mer intresserad av karaktärerna som var kvar i London än huvudrollen på sin resa. Den karaktär som jag började favorisera i trean är dessutom den som får en egen synvinkel/berättarröst i Timeless vilket gjorde mig glatt överraskad.
En av många faktorer som gör Parasol Protectorate så intressant och spännande, trots att det inte är fullspäckat med actionscener, är att författaren inte är rädd för förändringar. Jag både räds och gläds över de förändringar som sker från början till slut, särskilt i de här sista böckerna.
Jag är så tacksam över att Gail Carriger har gett oss det här.

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless, #4 Heartless)

Nä jag har ju inte hunnit läsa så flitigt under semestern, men handla har jag haft tid för ;)
När jag köpte Ruby Red fanns inte den finare utgåvan, men jag tycker att den här duger också. Det var först efteråt som jag insåg hur dum jag var som inte köpte den svenska utgåvan (som dessutom är finast). Då tyska är originalspråket hade jag lika gärna kunnat köpa svenska, men nu är det gjort och jag tror jag kommer gilla den lika mycket ändå.

Jag älskar fina omslag. Det är en stor bonus, men inte det viktigaste. Svag som jag är för omslag så vill jag såklart delta i helgens bokbloggsjerka:

Vilka bokomslag tycker du matchar bokens innehåll bäst/sämst?
Vilket/vilka bokomslag tycker du bäst/sämst om och varför?

Det sämst matchande omslaget oavsett hur det ser ut är ett vilseledande. Att försöka likna en annan genre för att locka, eller att följa "modet" när det faktskt inte passar, blir bara fel.
Det bästa är ett som speglar bokens känsla/innehåll och som samtidigt är estetiskt tilltalande. Tycker jag i alla fall ;)

Allt följande kommer såklart med undantag, men överlag är jag personligen svagast för stilrena omslag med snygga typsnitt eller smådetaljer. Fast jag gillar också flera "röriga" omslag, även där är det detaljerna som avgör.
Sådant som inte tilltalar mig alls är t.ex "handritat" och coola/snygga/sexiga personbilder.
Inga omslag kan få mig att låta bli en bok som jag tycker verkar bra, men jag är mycket mer villig att plocka upp en bok som verkar "sådär" om jag tycker den är fin.

 (I exemplen syftar jag endast på omslagen, jag tar ingen ställning till innehåll)

Som tredje och sista del i trilogin är detta ändå inte slutet för The Darkest Powers. Jag har sett att det finns flera mellanböcker, prequels och liknande, men jag vet inte hur intresserad jag är av dem.
Handlingsbeskrivning innehåller spoilers från tidigare böcker: Chloe och de andra ungdomarna kan slappna av en stund och planera inför framtiden nu när de äntligen hittat tillflykt hos motståndsgruppen till dem som experimenterat på dem. Men lugnet varar inte länge, då det nya huset gömmer fler hemligheter och ungdomarna fortfarande har svårt att lita på de vuxna de har omkring sig. De måste ta ställning till sina krafter, sina nya allierade, och Chloe måste komma underfund med vad hon egentligen känner, och för vem.  
Det är något särskilt med de här ungdomarna och jag uppskattar även de nya karaktärerna som dyker upp, med allt vad det innebär. Jag hade väldigt gärna fått läsa mer om allas krafter, särskilt Chloes, men det fanns inte så mycket utrymme för det. Men handlingen och stämningen räcker gott och väl.
Jag vet inte vad det är som får mig att gilla serien så mycket som jag gör, när jag analyserar det hittar jag mycket brister och tycker det fattas delar. Men den har det jag åtrår allra mest, en känsla och en atmosfär som drar in mig och gör mig intresserad. Jag kommer helt enkelt bra överrens med hur Kelley Armstrong berättar och för fram handlingen.
Slutet känns som ett avslut på ett sätt, men samtidigt känns det ofärdigt. Men det är väl vitsen med många avslut, att de på ett sätt ska kännas som en början också. Mycket ligger öppet, och jag vill faktiskt läsa fortsättningen trots att det mig veteligen inte finns någon. Det finns en 3.5 och 3.6 av nämnda mellanböcker, men jag tror inte de inehåller det jag är ute efter.
Som helhet är det en serie jag tycker mycket om, framförallt miljöerna och karaktärerna. Även om The Reckoning inte blir en storfavorit fristående, så blir trilogin det.

(Tidigare: The Summoning,
         och The Awakening)

I januari började jag spela Dragon Age (Origins), nu under semestern blev jag klar! ;)
Jag har redan börjat på ett nytt spel eftersom de val jag gjorde förra gången bara kunde resultera i olyckliga slut. Spoilerförklaring till den som redan spelat: [Jag hade en kvinnlig karaktär i romantisk relation med Alistair. Jag ville alltså inte gifta bort honom med drottningen, inte att han skulle dra om Loghain fick leva, inte att han skulle ligga med Morrigan. Det var alltså han eller jag som skulle dö för att rädda världen; ingen lycklig kärlekshistoria. Den här gången tänker jag bli ihop med Zevran i stället och gifta bort Alistair med Anora för att låta Loghain dö i slutet i stället]
Det roliga med det här spelet är att det finns så många utgångspunkter. Man kan välja mellan tre raser, och för varje ras kan man välja olika klassifikationer eller ursprung. Undantaget är för dem som väljer magiker, då kan man inte välja om man har ädel bakgrund eller ofrälse, eller om man kommer från stad eller landsbygd.
Under spelets gång finns det också avgörande val som ändrar handlingen och som betyder liv eller död för vissa karaktärer. Om man har för dålig relation till sina medföljare kan de dessutom lämna gruppen och så har man en krigare mindre t.ex. Det finns många småsaker som kan te sig olika beroende på hur man väljer, och det är kul.
Handlingen i spelet kan jag faktiskt inte beskriva utan att spoila direkt, men det känns faktiskt väldigt mycket som en film eller en bok. I början var jag inte intresserad av karaktärerna eller historien, jag tyckte spelet var för "platt" för jag jämförde alldeles för mycket med Oblivion. Men nu älskar jag det här spelet och håller som sagt på att köra det en gång till, med lite andra val och karaktärer.

Jag tror jag börjar det här inlägget med slutet: så otroligt spännande!
Det blev en lång paus för mig mellan tredje och fjärde boken i den här serien. Det är inte för att trean var dålig, den var riktigt bra, men i kontrast till de andra var jag ganska besviken på den. En annan bidragande faktor är att de här böckerna tar sådan tid att läsa att jag brukar ta några andra emellan.
I den här boken är Alexia åter igen förföljd av någon som vill oskadligöra henne, men den här gången vet hon åtminstone vem det är. För att lösa bekymret gör hon upp en plan med Lord Akeldama som bland annat får ge upp sin näst bästa garderob för att bistå. Det är dock inte det enda problemet Alexia står inför, ett förvirrat spöke varnar om att någon är ute efter att mörda drottningen. Vem eller vilka det är återstår att ta reda på, och Alexia vet inte om hon behöver gå så långt som att utreda sina egna vargar.
Gemensamt med alla de tidigare böckerna är att Heartless är fantastiskt roligt skriven och aldrig tråkig att läsa. Det må ta tid, men det är underhållande! Man får fördjupa sig i det förflutna och i känslolivet hos flera av karaktärerna och det uppskattar jag. Jag visste inte att jag tyckte boken var lite händelselös, man är så inne i den ändå, när slutet nalkades och jag satt som på nålar. Det tog verkligen fart!
Det är riktigt knöligt att skriva det här inlägget utan avslöjanden, och jag vill såklart väldigt gärna skriva om en händelse som är förutsedd av alla som läst de tidigare böckerna, men jag avstår. Jag kan samanfatta med ett ord som jag redan använt flera gånger nu: spännande :)

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless)

Det känns som att det kanske blir mer läsning gjort denna semester än mina tidigare, nu när jag har ett så härligt ställe att läsa på. Funkar lika bra när det är mulet, kan dock ej rekommenderas vid regn ;)