Inledningsvis var jag lite besviken, att Claudia Gray smet undan med att låta huvudkaraktären vara "dummare" än sina forskarföräldrar och slapp förklara hur multiversumresor fungerar. Men väldigt snabbt slutade det spela någon roll för det var en kul resa. 

 

 

 

 

Som jag längtat och behövt den här boken, tänk om jag bara vetat det lite tidigare. Eller kanske senare, så jag inte behövde vänta så länga på bok #3 som kommer i oktober. 

 

 

Kortfattat och utan att kunna göra boken rättvisa: Varje dag vaknar A upp i en ny kropp. Alltid i en kropp av samma ålder som A själv, och alltid inom ungefär samma geografiska område som dagen innan. Men aldrig i samma person, och aldrig i ett bestämt kön. Varje dag en ny dag, i en ny kropp, nytt liv, nya människor. A har anpassat sig bra till det här livet, men det är inte så lätt när man blir kär. 

 

 

David Levithan skriver med ett behagligt och ibland poetiskt språk som hjälper mig att verkligen connecta med A. Hens upplevelser är så starka och välbeskrivna att jag äntligen fick en chans att faktiskt känna något medan jag läste. Det är en så uppriktigt juste person att även när de själviska handlingarna börjar ta över så vill jag bara att A ska komma undan. 

 

Hade inte bok #2 funnits tillgänglig hade jag behövt vänta en dag med att påbörja en ny, för det här är en typisk Book Hangover -värld för mig. Jag kommer på mig själv med att nästan på riktigt undra vem omkring mig som kanske har en "gäst" i sig för en dag. Jag älskar när det blir så, att man är så inne i en värld att man glömmer bort sig i verkligheten för en stund. Nu ska jag gladeligen kasta mig in i Another Day.

 

Så har jag äntligen läst ut dessa böcker, och jag gillar dem i det stora hela. De svenska översättningarna:

#1 The 5th Wave - Den femte vågen

#2 The Infinite Sea - Det oändliga havet

#3 The Last Star - Den sista stjärnan

 

Kortfattat för den som inte vill klicka länk eller missat hypen när den var: Premissen är att jorden tystsamt men med kraft invaderats av en utomjordisk art och bara en spillra av mänskligheten kvarstår.

 

Den första boken var riktigt bra. Då jag verkar vara den enda i världshistorien som uppskattar filmen, (kanske för att jag inte läst boken innan), så var det en välkommen utfyllnad. Det blev också en form av rättelse, en del saker tycker jag de har gullat till i filmen helt i onödan där det blev mer realistiskt i boken. Men jag tycker fortfarande filmen lagt upp storyn på ett mer spännande sätt där det verkligen kunde bli en twist på sluttampen jämfört med boken som sakta men säkert byggde upp och avslöjade/hintade ganska tidigt. Svårt att säga om det är så det känns om man börjar med boken i stället för filmen, men så upplevde jag. 

 

Infinite Sea inleder okej men dalar ganska fort enligt mig. Jag tyckte den stod still alldeles för länge och var inte riktigt spännande förrän just på slutet. De passiva delarna gav liksom inget nytt eller intressant, så som passivitet i händelseförloppen annars kan göra. Dessutom är det i tvåan som berättarrösterna börjar flyta ihop. Inte för att jag är otacksam över nya POVs men jag undrar om inte Rick Yancey började glömma här vem som hade vilken personlighet. I Last Star är det som att läsa samma "jag" om och om med olika namn bara, samt att vissa avsnitt avlöser varandra i extremt korta intervaller. 

 

Last Star är nog den där jag hade sämst fokus för att jag hunnit tröttna lite, och det hjälpte inte med förvirringen av multipla första persons upplevelser och tankar. (Fast en av dem är nog i tredje person, förresten. Hjälper hur som inte med känslan av förvirring). Tyvärr var det med en lättad suck jag avslutade, ivrig att påbörja något annat. Det är verkligen synd att filmen floppade för jag hade gärna sett hela trilogin, jag tror det hade gjort sig bra. Framförallt för att kemin mellan karaktärerna, då främst Cassie och Evan, var så mycket bättre "på duken" än på papper. Tycker jag ;)

 

A Creature of Moonlight, av Rebecca Hahn, är som en poetisk liten novell i romanformat. Det var väldigt länge sedan som jag sträckläste en bok över en dag. Jag har hållit på med den några kvällar men bara kommit några sidor i taget på grund av jobbstress och trötthet, men igår tog jag den i ett svep. Jag kan inte sätta fingret på vad som skapade suget, det var knappast tempo, kanske snarare mystiken. 

 

Den inleder väldigt starkt med tät, kuslig, sagolik "prosa". Ja, det är det enda ordet jag har på lager för att beskriva textflödet i denna bok. Det är inte ett ord jag slänger omkring ofta för jag läser inte sådana texter, men plötsligt insåg jag nog lite vad det innebär. Dock tror jag att A Creature of Moonligt är som en barnbok eller middle grade för den som läser mycket prosa. För en nybörjare som mig så var det nog just språkflödet som lockade till att fortsätta läsa vidare trots att handlingen är något slö. 

 

 

Jag har svårt att känna vad jag egentligen tycker om boken, det är en trevlig och vacker läsning som fångade in mig men som också lämnade mig lite otillfredsställd. Det är väldigt mysigt och smått spännande i början, stannar av en aning i mitten, sedan planar det ut på ett sätt som kommer tilltala vissa men inte alla. Jag är ganska nöjd ändå, det passar bra inom den här boken, men av vilken annan bok som helst hade jag krävt mer. Det är snålt med intriger, tvister och tempo men det utlovas å andra sidan inte heller, det var bara att jag oundvikligen började spåna och fundera efter ett tag. Den utlovade mystiken och stämningen som från en gammal sagobok, den levereras. 

 

Summan av detta, inte vad man bör plocka upp om an är sugen på intrigfylld fantasy. Passar däremot utmärkt som ljuv och enkel sommarnattsläsning. 

Inför denna mycket efterlängtade uppföljare har jag såklart gjort ännu en omläsning av The Bone Season och The Mime Order. Den här gången har jag dock läst via hörlurar, på Alana Kerrs charmhöjande stämma via Audible. Hennes läsning gör första boken så stämningsfull och jag kan höra den hur många gånger som helst.

 

En av orsakerna till att det blev ljudbok denna gång är att det var lite svårt att få tag på Song Rising i printad form när den släpptes, och jag är ju desperat efter allt jag kan få om Paige Mahoney och hennes inblandning i det totalitära Scion och i andarnas eter. Dessvärre har något hänt med Alana Kerr sedan de tidigare böckerna, för nu läser hon helt annorlunda. Det stämningsfulla är som bortblåst, och det enda jag kunde koncentrera mig på i den här boken var att inte irritera mig på nya uppläsningen. Det är jättetråkigt, för nu kan jag inte ha en juste uppfattning om innehållet i boken. Därav blir det också spoilerfritt!

 

Jag tror att jag gillar handlingen helt okej, eller mer än okej. Men det är inte lika omvälvande som tidigare, och händelseförloppet känns långsamt och utdraget. Och det utan att man får någon mer fördjupning i etern eller historiken heller, jag vet inte riktigt vad det är. Kortfattat så kändes det som en "vanlig" bok ;)

Kanske har Samantha Shannon tagit till sig av kritiken att hon infodumpar för mycket? Synd i så fall tycker jag, för det ger så mycket till den som är engegerad. Det finns kanske inte så mycket mer att beskriva heller, vi har ju lärt oss genom två böcker nu om Scion, refaim, voajanternas undre värld och andar. Risken finns förstås att jag missat en del till följd av den nya röstmelodin som jag inte uppskattade.

 

Så jag är ledsen, jag har inget att bidra med som sammanfattning om senaste boken. Jag tyckte om den, i vanlig ordning har slutet något extra att bjuda på, men jag är inte längre kär. Fast det är ju bara tredje boken av sju än så länge, och de första två älskar jag, så hoppet lever om att detta kanske kan förbli en favoritserie.

 

Det var några veckor (kanske månader?) sedan jag läste den här nu, så en ingående beskrivning skulle inte göra den rättvisa. Som sammanfattning i stället så var jag inte helt blåst av stolen men inte heller besviken. Trilogin får en ordentlig avslutning och jag tror att jag är nöjd med slutet, men själva upplösningen skulle jag nog behöva läsa om för att förstå till fullo. Det är inget problem att hänga med om man bara är fokuserad, men dessvärre så var jag lite trött när jag närmade mig slutet och hade den där känslan att jag bara ville läsa ut nu.

 

Återigen så hamnar vi i en ny setting med den nya boken, och sådant uppskattar jag. Det separerar varje bok på ett tydligt sätt så att det inte blir språngbräde-känsla och det kan många gånger vara rätt så fräscht. Men dessvärre för mig så var miljön/staden i Calamity inte en jag trivdes riktigt i. En annan nackdel med det tillvägagångssättet är att man lätt tappar känslan, tryggheten med det bekanta, men om de nya miljöerna är något man tycker om så borde det inte vara ett problem. Själv hittade jag aldrig charmen i staden av salt, och så tyckte jag både denna och tvåan var lite för långa.

 

Generellt så gillade jag hela Reckoners, men favoriserar helt klart ettan. Det skulle bli skitbra filmer, eller kanske en tre säsongs-serie, så jag hoppas riktigt ordentligt att någon plockar upp den idén. Det är inte lika avancerad intrig som andra Sanderson-böcker, men som ungdomsböcker annars så är de något att bita i. Han levererar som vanligt välplanerad kvalitet, och jag vet att jag kommer rekommendera dem till mina barn när de kommer upp i rätt ålder :)

 

 

Jag tror inte jag tänker säga så mycket om den här, vill inte avslöja för mycket även om titeln gör det uppenbart vad vissa delar av boken handlar om. Man blir fort bortskämd på tvister när man läser Sanderson, men här har han sparat in lite på sådant. På ett sätt blev jag besviken över det, men på ett annat känns det klokt att inte köra på samma taktik hela tiden. Och det förekommer trots allt en hel del små överraskningar, det har han inte snålat med, det är bara att det inte är lika chockartat som jag är van. Men slutet var lite annorlunda och faktiskt lite för flummigt för att jag skulle förstå till hundra procent. Jag vet inte om det är så att jag är för dum, eller om jag var ofokuserad, eller om det är tänkt att förklaras tydligare i trean. Det lär väl snart visa sig, för jag har redan börjat med den.

 

Även om det här inte var en överväldigande wow-bok för att vara Sanderson, så är det en välskriven och spännande bok som väl bär upp sin del av trilogin. Så håll till godo med min tråkiga sammanfattning, och ge The Reckoners en chans för det är faktiskt väldigt bra. 

 

(Tidigare: #1 Steelheart)  

Jag var lite förberedd på att inte bli lika blown away av Steelheart som av Brandon Sandersons tidigare böcker. För det första så är ju inte Steelheart en fantasy utan mer av en dystopi/urban bok, för det andra är målgruppen främst tonåringar och för det tredje så är huvudkaraktären en ung kille. Mina tidigare erfarenheter är att jag känner mycket mer med hans kvinnliga huvudkaraktärer, den enda bok av honom som jag inte älskat var Alloy of law som hade en manlig huvudroll. Men min tveksamhet visade sig vara helt obefogad. Han lyckades igen! 


Eftersom jag naivt nog trodde mig lärt känna författarens sätt att skriva och arbeta fram oväntade tvister så satt jag ända från början och analyserade varenda mening. All information vred och vände jag på, men ändå stack han hål på varje teori kapitel för kapitel. Med varje ny upptäckt hade jag listat ut hemligheten, trodde jag. Sedan lurade han mig som han alltid gör och lämnade mig med ett förundrat "wow" efter sista sidan. 

En av skillnaderna från hans andra serier är att man hittills inte får ett intressant och avancerat magisystem förklarat för sig. Men det gör faktiskt ingenting, det är så mycket annat som är spännande och så många andra saker att upptäcka. Det sparsamma världsbygget lämnar mig inte frustrerad, allt man behöver veta läggs systematiskt fram och som vanligt så får man en inom världen logisk grund att stå på även om den hittills inte är så avancerad. Det är enkelt men ändå tillräckligt, och den balansgången är det inte många författare som klarar av tycker jag. Steelheart vilar tyngst på bra karaktärer och spännande handling, och det är en bok jag tror kommer tilltala många olika typer av läsare. 

 

Men, det kommer ett "men". De är alldeles för långa! Jag kan inte komma på vad som borde kortats ned, men det blir för långdraget och faktiskt tråkigt under många partier genom hela trilogin. För egen del påverkar det inte vad jag tycker om kvaliteten, eller hur mycket jag tycker om böckerna. Men det förstörde läslusten då jag ofta sköt upp att plocka fram boken. När jag väl tog mig tid, då var jag inne i det och uppskattade upplevelsen. Men det blev lätt att välja något annat att göra än läsa. Ingen bokslukarupplevelse med andra ord, inte för mig i alla fall. Dock önskar jag att fler YA-författare kunde utveckla bakgrunden i sina böcker mer som Deborah Harkness, och tänka på mer än bara sin huvudkaraktär. Ge läsaren lite grund att stå på. 

I det stora hela intressanta och bra böcker, där jag nog favoriserar ettan. Jag rekommenderar dem starkt till den som är ute efter vuxnare alternativ till Young Adult. För vissa är det en varning, för andra är det avgörande: det förekommer en hel del romance. Tror däremot inte det är rätt böcker om man är inne i en lässvacka, är en långsam läsare, eller söker något ytligt och lättsmält.

 

Men hallå bok och bloggvärlden! 

Jag vet varken vart jag ska börja eller sluta med det här inlägget, men jag kände plötsligt så starkt för att skriva hur jag tänker och känner, så plötsligt hade jag loggat in på blogg.se och nu är jag igång. Om vi startar med den här bloggen, så har jag älskat att skriva i den och tänker inte lägga ned den. Jag tror bara att fokuset hunnit skifta några gånger tills jag slutligen inte ens ville skriva. 
Poängen med boklotus var att dela med mig av böcker och tips till dem som har svårt att hitta sitt nästa bokval. (Bör tilläggas att jag då varken hade upptäckt goodreads eller hur mycket bokbloggar det fanns/finns). Tanken var att de med samma smak som mig skulle kunna gå hit och hitta inspiration. Men ett problem med det är att jag sällan/aldrig gillar det jag läser längre, och då vill jag inte göra ett inlägg om det, för jag hatar att kritisera. Vilket är hemskt ironiskt för kritik är typ det enda jag har att komma med om det mesta jag läser nu för tiden. Men det är inte sådant jag vill skriva om, jag vill skriva om det jag gillar. Och vem kommer hitta tips om jag bara sågar allt jag läser? ;)

Ett annat bekymmer är att jag någon gång under bloggens gång blev för påverkad av de många bokbloggar som mer går ut på att recensera böcker. Det har inte varit min avsikt men det blev ändå så ett tag och det tyckte jag inte riktigt om. Att strukturera upp inläggen och försöka recensera en bok känns som ett jobb, och jag vill helt enkelt kunna säga "skitbra bok, läs den om du gillar sånt här". Och jag vill verkligen inte behöva ursäkta att boken jag skriver om är gammal, det är inte heller poängen, att bara recensera nya böcker. Så, jag ska hitta tillbaka till ursprungsidén framöver, med lite förändringar/förenklingar. Känner jag för en lång utläggning om något genialt (kommer väl nästa gång jag läser Brandon Sanderson) så gör jag det, och om jag inte gillar en serie så får det räcka med att säga att det inte var något för mig. 

För att fortsätta på kritikspåret så har jag hamnat i samma känsla som jag hade 2008-2009 när jag påbörjade min förra bok. Jag gillar inget jag läser, eller rättare sagt så älskar jag inget jag läser och det är tydligen ett problem för mig. Även det jag gillar vill jag ändra på, hittar bara fel, så jag känner snart för att ge upp och bara skriva något själv i stället. Något för mig, från mig, till mig. För, det har blivit så uppenbart på senare tid att jag inte har samma smak som folk. Samma smak i genrer - javisst. Men när det kommer till upplägg, tillvägagångssätt, karaktärer och innehåll verkar min smak ofta skilja sig. Det kan också vara så att jag läser fel recensioner nu för tiden och hänger på fel sidor, jag kanske måste hitta tillbaka till de bloggar jag tyckte om på den tiden jag tog mig tid att läsa bloggar. Där kanske jag äntligen kan återfinna känslan av gemenskap, att det finns fler som tycker som jag. Och framförallt kanske jag kan hitta tips på böcker jag faktiskt kommer tycka om. 

Så tack för idag, nu ska jag för första gången sedan typ 2014 gå in på bloglovin och läsa mina favvobokbloggar :) 
Och sedan ska jag påbörja mitt nya kortfattade sätt att skriva om böcker på boklotus. Får se hur det går, med tanke på att det här inlägget är bland det längsta jag skrivit. Men det får bli som det blir, jag hoppas det blir kortare framöver men jag tänker inte ha någon mall. På återseende hoppas jag!

Jag hade höga förhoppningar på Enclave, och behövde inte bli besviken. Den är skriven på ett sätt som jag favoriserar, med sidodetaljer som är relevanta och fyller i de frågetecken som annars dyker upp i bakhuvudet. För mig ligger så mycket av nöjet i en bok just i detaljerna, och när de läggs fram på diskret vis tillsammans med det "väsentliga" så blir jag så nöjd. Hela paketet liksom. 


Det är i denna verklighet vi får följa en nybliven jägarinna som åtminstone jag har väldigt lätt att tycka om. Hon är stark, stolt och målmedveten, på det sympatiska sättet. Hon är också klok och saklig tycker jag. Hennes upplevelser är skriven med låg hänsyn till läsarens självklara kunskap om verkligheten som den var innan boken utspelar sig, och det gör det lättare att förstå människorna i den här världen även där man tycker att de har/gör fel. Det är en spännande resa och mitt intresse hann aldrig svalna ens under de lite "tråkigare" kapitlen. 

Det finns mer jag kunde önska från den, det får jag väl medge. Men det känns bara kräset när jag trots allt fick mig en så tillfredställande läsupplevelse. Jag har verkligen saknat att känna såhär för de böcker jag läser, att de ger det jag är vill ha helt enkelt. 

Efter att jag köpt den engelska översättningen av Ruby Red (Rubinröd) så ångrade jag mig lite, för jag tänkte att jag nog hellre borde skaffat den svenska översättningen. Och så gillar jag det svenska omslaget. Men med tanke på att den utspelar sig i London så passade det ganska bra med engelska, dialogerna blev rätt så brittiska av sig själva i mitt huvud.

 

Boken handlar om Gwyneth Shepherd som oväntat och okontrollerat börjar kastas tillbaka i tiden, trots att det inte är hon som borde ha ärvt tidsgenen i sin familj. Som man förstår så leder det till en del förändringar i hennes tonårstillvaro, och att hon ofrivilligt blir indragen i tidsresenärernas affärer.

 

Det första som hände när jag började läsa var att jag kände mig så där besviken igen. Med suck och stön beklagade jag att jag valt en tonårsbok. Gwyneth kändes en gnutta barnslig, inte så mycket att det verkligen stör, förutom om det också finns andra irritationsmoment (t.ex varför det inte skulle va läge att säga till mamman att hon färdats i tiden, när det var en sådan extremt big deal i den familjen). Jag får skamset erkänna att jag tyckte författaren hade lite väl dåliga ursäkter/tillvägagångssätt för att ta läsaren dit hon behövde, att det inte var så övertygande. Men sen så, wow!

 

Efter bara något kapitel så var jag hårt fast handlingen och trivdes plötsligt ganska bra med Gwens lättsamma personlighet. För första gången på mycket länge så längtade jag verkligen efter att gå och lägga mig på kvällen, bara för läsandets skull. Lade mig tidigare för att få mer tid tillsammans med tidsberättelsen. Visst, det är inte hittills jätteavancerad handling eller komplicerade tidsparadoxer. Det hade kunnat vara större, och det finns ju oändliga möjligheter när man kan skicka sina karaktärer bakåt i tiden, men det räcker så himla väl precis som det är. Jag har njutit så mycket och är så glad att allt känns spännande. På så många sätt: äntligen! En underbar och underhållande bok. Tack Kerstin Gier!

Jag tror jag inleder hela inlägget med spoilervarning ifall man inte läst Bone Season / Drömgångare innan.

 

Som den mest eftersökta kvinnan i London måste Paige arbeta i skuggorna för att nå sina mål. De som flydde fånglägret måste räddas, och den undre världen måste varnas om refaiternas järnhand över Scion. Men i en redan korrupt undre värld är det ingen som vill lyssna på den återvändande drömgångaren, och när hennes egen eterboss tvingar henne till tystnad har hon inget annat val än att försöka ta saker i egna händer.

 

Här är en sak jag inte trodde jag skulle säga, men; åh vad jag saknar fånglägret. Det var där jag tyckte att spänningen fanns. Brottssyndikatet i London är inte alls (inte ens med klärvoajanta) vad jag vill grotta ned mig i. Liksom med "maffia" och "gäng" så tappar jag allt intresse bara av ordet. Men tyvärr är det, som man förstår när man läser ut ettan, dit man kommer tillbaka i andra boken.

 

Men lyckligtvis så är det Samantha Shannon som skriver om det tråkiga brottssyndikatet, så det blir ändå bra. Trots att jag saknar fånglägret med sin struktur och övernaturliga varelser, träningen med Warden i frostig skog och stunder med kortläsaren i kåkstaden av plywood, så dras jag in i de nya intrigerna. Här är det en annan hierarki att fördjupa sig i, och ett mysterium att lösa.

 

För egen del trivs jag också bättre med sättet som Shannon skriver nu, det är slut på mångpunktandet tillexempel. Tyvärr har det blivit några korr-missar i stället. Meningar som "That was all could ask" där det saknas ett "I" och liknande, men sådant stör mig sällan eller aldrig. Det som däremot gnager lite är några trovärdighetsgrejer, det var lätt att ignorera i förra men här börjar det ta av min koncentration. Men med rätt detaljer förlåter jag allt. Varje penny dreadful, smeknamn och accessoar väger upp bristerna.

 

Om jag ska prova sammanfatta i stället för att bara babbla så tyckte jag den här boken var intressant men inte så spännande. Den var lite för lång/långsam (förutom slutet), dock i en värld som är fängslande och som jag alltid vill lära mig mer om. I slutändan gillade jag mysteriet och jag trivs i miljön av gamla viktorianska London mixat med ett futuristiskt Scion.

 

Igår när jag för andra gången läste ut denna tillfredställelse hade jag så många bra ord i åtanke för att beskriva upplevelsen. Men idag har jag tyvärr glömt bort vad det var jag tänkte skriva... Nu är jag tillbaka till det gamla vanliga, brist på adjektiv och bara upprepade hyllningar. Här är mitt inlägg från förra gången: Drömgångare / The Bone Season. Följande är väl mer utfyllnad och om-upplevelse.

En ganska rolig grej för mig är hur mycket jag njuter av Samantha Shannons språk, när jag i vanliga fall har lite svårt för det "kort-meniga" sättet att skriva böcker. Men det funkar så bra här, för jag tycker ändå att Shannon har ett poetiskt språk som tål de annars enerverande konstpauserna som mångpunktandet innebär. Det gör sig så bra med jag-perspektivet också, som jag fortfarande kan ha problem med till och från. Jag älskar den här boken, den är snyggt skriven och har nästan allt jag vill ha i en bok. För att välja ett exempel; en huvudkaraktär som är lätt att känna med, i en dystopi med touch av fantasy men även en liten känsla av steampunk. Inte på grund av tekniska gadgets i mässing som annars fort kopplas till steampunk. Det är nog de viktorianska detaljerna som gör det, ordvalen i texten och andra små enskildheter som jag inte kan sätta fingret på.

Det var tur att jag gjorde en omläsning innan jag föll för frestelsen att kasta mig in i uppföljaren. Det man i fantasy kallar magisystem har i The Bone Season sin motsvarighet i etern. I nivåerna, i Paige och alla andra voajanter, deras sätt att känna och använda etern är som ett komplext magisystem. Jag skulle haft svårt att hänga med utan omläsning. Sen är det ju den här fängslande historian, som går i linje med vår egen ända fram till jack the ripper där historien tar en annan utveckling än den gjort för oss. Det är så himla spännande i den här alternativa nutiden tycker jag, och jag kan bara inte sluta läsa. För jag vill bara veta mer och mer. Nu ska jag sätta mig med The Mime Order och suga i mig kunskap om den här världen, njuta av Paiges sällskap, och känna det här särskilda onämnbara som få böcker kan få mig att känna.

Åååhåhå!

 

Jag är lite kluven i hur jag ska göra nu, för jag hade inte väntat mig att cdon skulle vara så snabb att leverera den här. Trodde jag skulle hinna en omläsning i väntan på denna efterlängtade uppföljare. Men jag tror att jag inte har så mycket val trots allt, för det var länge sedan jag läste ettan nu och det var ju rätt mycket att hålla reda på och att förstå sig på. Så, en även efterläntad omläsning får det bli först :D

 

 

I över hundra våningar nedåt sträcker sig silon. Alla människor och alla nivåer har sitt syfte och sin uppgift. Mekaniker, tekniker, läkare, IT, politiker, med mera. Och de som rengör. De som har vågat uttala en teori, en dröm, en önskan att veta vad som finns bortom silon. De som vill ut släpps också ut, och där dör de inom kort av den förgiftade luften. Först efter att de rengjort kamerorna mot den öde omvärlden förstås.

Ifall det kan locka så är det rätt snålt med romance i Wool (Ull). Själv tar jag gärna emot lite romantik när jag läser, om den är mogen och autentisk, men vill man ha mindre sådant så kan man se hitåt. Här får vi i stället en lång och seriös historia från flera perspektiv med utförliga beskrivningar. Så det är konstigt att jag hade så dåligt tålamod med den eftersom det låter exakt som det jag vanligtvis gillar. Men ja, vad ska jag säga. Den var trög. Ibland en aning tråkig. 

Men, jag gillar jag den. Egentligen så är det en riktigt bra bok, med spännande hemligheter och inspirerande historia. Får hålla tummarna att uppföljaren håller samma kvalitet men med högre tempo. Och om man får drömma, kanske lite bladvändar-känsla? ;) 

Varning för diss av en författare jag gillar.

Det är helt otroligt hur samma man som gav mig Lirael, en karaktär som än idag står mig oerhört nära, också är den man som som inte lyckades nå mig en enda sekund av den här boken. Både Sabriel och Lirael blev som "vänner" till mig. Jag kan tyvärr inte säga att jag klickade med någon i Shade's Children.
Boken utspelar sig i ett futuristiskt, öde stadslandskap där alla vuxna sedan länge försvunnit. Alla barn har fångats in av de varelser och maskiner som dök upp i samband med människornas försvinnande, och på deras fjortonde födelsedag förs de bort och syns inte igen. Vid sällsynta tillfällen finns det ungdomar som lyckas fly, oftast för att de upptäcker en ny övernaturlig förmåga hos sig själva som hjälper dem att lura sina fångvaktare. Dessa barn rekryteras av Shade. Den mystiske man som är ensam kvar i en värld av ungdomar och främmande varelser. En man som inte är en man, utan ett minne i en avancerad dator.

En skicklig författare, dystopisk miljö och karaktärer med intressanta krafter och personligheter, what's not to love? Men något väldigt viktigt fattas, och det frustrerar mig att jag aldrig kan beskriva det. För det här har hänt förut, det närmaste jag kan komma är att kalla det en "hinna". Boken känns ingenting för mig, jag bryr mig inte särskilt om någon eller något i den och jag fångas aldrig riktigt upp. Jag var något mer intresserad en bit efter halva men det falnade snabbt igen. Shade's Children är full av spänning, action och hemligheter. Välskriven och intressant. Men ändå funkar den inte för mig.

 

Garth Nix lyckades inte med mig den här gången, däremot tyckte jag mycket om Abhorsen-böckerna så jag lär ge andra böcker av honom en ärlig chans. 

Fantastiskt många spännande släpp den här månaden! Jag kan inte minnas om det någonsin varit så mycket böcker samtidigt som jag blivit riktigt desperat efter. Jag börjar verkligen få tillbaka läslusten och det är så uppfriskande, det berikar liksom hela livet.

Den här månaden får vi bland annat dystopi, tidsresor, drakar, havsfolk och jinner. En om änglar/vampyrer också men det är väl den enda jag inte är supersugen på. Men alltså den där Talon, wow vad den lockar. Tror inte jag riktigt gillar omslaget till Exquisite Captive, men den låter så spännande varje gång jag kollar in handlingsbeskrivningen. Fast jag är ju som bekant lite extra svag för jinner, jag hoppas den kan leva upp till förväntningarna. Bästa omslaget måste dock vara Atlantia. Perfekt stilrent, snyggt, bra färger och illustrerar innehållet. 

Avslutningen på det åtta böcker långa äventyret med Artemis heter The Last Guardian. (Och verkar inte finnas översatt som de andra böckerna). Det är ett avslut värdigt vår anti-hjälte och den uppskattas nog av Artemis-fans.

 

För egen del skulle jag gärna avslutat serien efter bok #6, det hade gjort den helt perfekt och slutit cirkeln riktigt snyggt. Med den väldigt lilla ändringen att [den yngre Opal inte skulle följt med tillbaka till framtiden]. Jag tyckte #7 var kul på sitt sätt med Artemis lilla syndrom, och denna #8 har absolut sina ljuspunkter den med. Jag har inget att klaga på utan vill snarare ge min hyllning till Eoin Colfer som en bra och underhållande författare. Det är bara det att jag personligen kände att jag var klar med Artemis efter den avrundande Tidsparadoxen.

 

Beskrivning innehåller spoilers: Det största hotet hittills för både Haven och det ovanjordliga samhället står återigen i Opals namn. Hon är villig att offra allt för sitt mål, till och med sitt eget liv, och är både galen och genialisk nog att göra det. Artemis tvingas omprioritera vad som är viktigast för honom när liven på dem han älskar står på spel. För första gången har han inte den optimala lösningen på världens problem, och priset kan kräva att han följer sitt hjärta i stället för sin hjärna.

 

Boken för sig själv tyckte jag var sådär eller okej, men som avslutning på en serie som jag tycker mycket om var den ganska bra. Det är skönt att vara klar med Artemis Fowl, och jag är tacksam för allt roligt jag haft med de här böckerna.