1 kilo ny bok, eller väger den mer?

Har ni sett på maken, vad jag fick av maken när jag fyllde år? En tung, snygg, hittills lovande mastodontbok av Sandman! Och skriven av en favoritförfattare till mig, en av tre favoriter ungefär för jag favoriserar inte så lätt författare. För den oinvigde kan jag informera om att detta alltså är Neil Gaimans mästerverk i serieform, en lång rad serietidningar ihopsmälld till en fet volym. The Sandman Omnibus, volume I


Om en tonårsharpya

Promise of Shadows hade verkligen kunnat vara en så himla bra bok. Justina Ireland har haft många spännande idéer och valt väldigt intressanta mytologiska spår att följa. Allt med den här boken är bra, förutom utförandet... så varför kunde hon inte gemensamt med förläggaren gett den lite mer tid?!
 
Zephyr är en harpya, dömd till livstid i Tartarus för gudadråp. Hon planerade inte att döda en gud, men vem blir inte provocerad när nämnde låter slita upp bröstkorgen på ens syster? Tillvaron i underjorden är hård, men det är harpyor också. De ska i alla fall vara det, men Zephyr har aldrig varit bra på att vara harpya. Till skillnad från sina fränder är hon dålig på att använda etern och ointresserad av att strida. Men hon har kanske inget val, för när hon återförenas med sin barndomsvän som vill rädda henne från Tartarus verkar både han och andra ha vissa förväntningar. De tror att hon är ämnad att rädda deras folk från gudarnas hänsynslöshet.

Visst låter det lovande? Rätt läsare kommer förhoppningsvis svepas med av den här berättelsen som det är tänkt. Men jag blev i vanlig ordning besviken på att en bra story med så mycket potential saknar känsla och är väldigt tunt beskriven. Exceptionellt förutsägbar vill jag även påstå. Zephyrs öde och personlighet borde ha fått mig att känna någonting för henne, men det funkade bara i första kapitlet. Hon är ju dessutom en fascinerande och häftig varelse, men det är av någon anledning bara en liten sidogrej i helheten. Det positiva (för det finns en del positivt hur elak jag än låter) är att den inte är tråkig. Jag skulle inte sträcka mig till att säga bladvändare, men det finns någonstans ett intresse att fortsätta läsa och den känns aldrig tung att plocka upp. Lättläst och underhållande är nog en juste beskrivning.

Jag tycker inte om att kritisera, och skyller gärna ifrån mig på att jag är fel läsare för den här boken. Inte för historien egentligen, men för berättartekniken. Det där sättet att bara rakt upp och ned tala om allting, låta huvudkaraktären informera läsaren om allt hon känner och tänker och gör, i stället för att beskriva det. I stället för att låta läsaren känna eller uppleva själv, om ni förstår vad jag menar? Men, jag vet att det finns en målgrupp som kommer uppskatta den här boken, och jag hoppas att de hittar åt den! 

Intressant i maj

Det är ovanligt få böcker som verkligen lockar mig i maj, men det var i stället ovanligt många favoritämnen på samma gång. Fantasy och sci fi kommer ju ut löpande, dystopi titt som tätt, men sjöjungfrur, drakar och middle grade -steampunk ser jag inte lika frekvent.

Sjöjungfruboken lockar mig inte alls egentligen (ja det är sant), det är bara omslaget som sätter igång ett ha-begär. Drakboken däremot tror jag kan vara riktigt bra, jag håller tummarna för det!

          Fantasy                Paranormal          Fairy Tale Retelling     Fantasy/Retelling        Supernatural

         Dytopia                 MG/Steampunk           Paranormal                  Fantasy               Science Fiction

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

Ljudböcker

Veckans ämne i bokbloggsjerkan ligger mig alldeles för varmt om hjärtat för att jag ska kunna motstå att delta.

Hur ställer du dig till ljudböcker och vilken är den bästa ljudboken som du har ”läst”?

En gång hatade jag ljudböcker, varje gång jag provade lyssna blev jag obekväm och tyckte att det var pinsamt. Det funkade inte alls och jag blev bara irriterad. Varje gång som någon passionerat övertalade mig att lyssna några meningar kände jag återigen: "pinsamt! Hatar ljudböcker!"

Sedan ändrades hela min värld, när jag upptäckte Jim Dale. (För att mitt förra jobb möjliggjorde ca 40 timmar i veckan av hörlurar = likamed = ljudböcker). Det kanske är för att svenska är mitt modersmål, men att få höra en bok på engelska var så mycket mer övertygande för mig. Inte som att någon högläste en bok, utan det blev som en film i mitt huvud. Jag fick uppleva alla Harry Potter med Jim Dale på ett nytt magiskt vis. Sedan dess har jag älskat ljudböcker!

Självklart har jag även hört en del som jag inte gillat, men det kommer man ju inte ifrån (som med alla böcker). Jag har dock hört många fler bra än dåliga, och kan inte välja bara en som favorit. Det är så många som uppslukat mig och gett mig en större upplevelse tack vare bra uppläsare/skådis. Jag har begränsat mig till tre:

 Uppläsare:    Simon Jones,                          James Yaegashi,                                    Neil Gaiman

(Jag har faktiskt lyssnat hela Engelsfors-trilogin på svenska också, och Julia Dufvenius förtjänar ett hedersomnämnade för ett jädrigt bra jobb!)


En typisk uppföljare

Hm, vet ni att jag minns knappt något från den här boken. Nu var det i och för sig ett tag sedan jag läste den, men den känns väldigt "mjeh" överlag tycker jag, så det var lätt att glömma. Crossed (Korsad) är #2 i Matched-trilogin, som också finns utgiven på svenska som Matchad.

Man är ju väldigt angelägen att veta hur det går ifall första boken slutar med en cliffhanger. Det är väl det som är den spännande delen med den här uppföljaren, att äntligen komma vidare och veta vad som händer. Att upptäcka nya platser och personligheter, få lite svar, och sakta ta sig mot ett mål. För mig är det helt klart första halvan som är starkast här, som oftast på grund av potentialen. Men sedan går det inte riktigt åt något håll som intresserar mig. Mer än vanligt känns det som att det bara är en smaksak, men jag blev mest uttråkad av Crossed. Ironiskt med tanke på att det är lite mer action än i föregångaren.

En sak som inte hjälper om jag redan börjat sucka lite i en bok är att författaren inte är konsekvent, och det tycker jag inte Ally Condie är nu. I första boken, som jag tyckte ganska mycket om, läser man ur Cassias första persons perspektiv. Men i andra boken kommer såklart ännu ett jag, och det lyckas nästan alltid störa mig. I Across the Universe funkar det eftersom det alltid är två jag, men i Matched är det ju bara ett i första boken. Håll ett mönster tack! Jag får väl "trösta" mig med att det kommer ett tredje jag i tredje boken, så lite mönster verkar det ju vara i antalet i alla fall ;) 

Jag har inte så mycket annat att tillägga, väldigt "mitt i serien" upplevde jag den som. Inte ens en handlingsbeskrivning kan jag bjuda på, både för att det är för avslöjande och för att jag knappt minns handlingen. Förutom början, men jag kan faktiskt inte minnas hur den slutar. Jag vill dock läsa klart serien, jag kallar den absolut inte för dålig. Det finns många detaljer som jag gillar samt att den har en viss känsla som tilltalar mig. Men jag känner bara ingen lust till att fortsätta. Får se när och om det blir av med #3.

(Tidigare: Matched

Cover-blurb

Ett uttryck som inte är särskilt bekant för mig, men som jag sett en del av på sistone. Jag är högaktningsfullt skitless på att bli vilseledd av omslag och besviken på innehåll, så jag har börjat läsa goodreads-recensioner för alla böcker jag har i läs-listan. I de recensionerna används cover-blurb ganska flitigt, och det verkar stämma in på just det där som lurar mig så ofta när jag väljer böcker. Ni vet de där gudomliga omslagen med spännande handlingsbeskrivningar.

Det finns många väldigt lovande baksidestexter, och när de har en skitsnygg framsida är det ju nästan för bra för att vara sant. Och tyvärr visar det sig ofta vara det. Den där utlovade intressanta och smarta handlingen, som sen visar sig vara tarvligt skriven, ytlig, och ogenomtänkt. Ibland finns det så många varningstecken också, och jag inser på någon undermedveten nivå att jag egentligen inte kommer gilla den. Men så bara måste jag läsa, om den ser ut så här:

Just Alice in zombieland är faktiskt ett väldigt bra exempel på vad jag menar. Den boken köpte mig. Köpte mig med sitt fantastiska omslag och en så jävla bra grund-idé. Om jag hade läst på skulle jag insett att varken handling eller karaktärer skulle passa mig särskilt bra. Jag har upplevt så många sådana, där det faktiskt finns en kärna i boken som är jättebra men som förstörs av utförandet. Inte sällan läggs fokus på något helt annat än den där saftiga kärnan. Här är ett annat exempel på lovande handling med underbart omslag. Men nu har jag för-läst reaktioner och är ganska säker, väldigt säker, på att jag inte skulle gilla den. Men vilket omslag! 
 

In Great Waters

Äntligen! Efter så få försök kanske "äntligen" är lite av en överdrift, men... äntligen en realistisk sjöjungfrubok! Ordet sjöjungfru förekommer aldrig vilket bara gör det bättre. Man använder bara begreppen deepsmen och landsmen, och det tycker jag passar jättebra.

Efter min första sjöbokupplevelse var jag inte särskilt imponerad av de söta, disneylika sjöjungfrurna. De är väldigt tjusiga på film och illustrationer, men känns orealistiska att läsa om. Särskilt som de kunde förvandla fram ben och göra fjällen till formen av en bikini... Däremot uppskattade jag sorten från Lost Voices som påminde om mytologiska sirener. Men dessa varelser från In Great Waters är ännu en ny upplevelse. De är autentiska, starka havsvarelser som inte tänker eller beter sig som människor bara för att de är besläktade och har liknande drag. De resonerar som man kan tänka sig att ett djur under ytan gör.
 
I detta alternativa europa från förr befinner sig kungafamiljerna i samma kris: inavel. Sedan den mystiska och mäktiga Angelica generationer tidigare steg upp ur havet och invarderade Venedigs kanaler med sina havsbröder och systrar har bara hennes blodslinjer fått regera. Ingen regent kan skydda sina kuster om de inte kan kommunicera med stammarna under ytan, och det kan inga landsmän. Bara korsningar av de båda folkslagen kan vistas både på land och i vattnet. Men inaveln har försvagat kungahusen och det är ett växande problem. Oäktingar, resultatet av samlag mellan landfolk och havsfolk, är således det största hotet för nästan alla regenter. Det är därför deras öden brukar sluta på bålet. Och det är därför som Henry, som spolats upp på land fem år gammal med både ben om simhud, måste hållas gömd tills han är gammal nog att själv utmana det Engelska kungahuset.

Det är inte mycket som utelämnats i den här boken, som känns väldigt mycket som en historisk roman. Man får följa två barn och deras uppväxt, två ungdomars väg till samma tron. En som ämnar ta över den, och en som försöker hålla den. Väldigt stor del av boken utspelar sig under karaktärernas barndom, och det är väldigt underhållande till en början. Att läsa ur barns synvinkel utan att det för den delen är barnsligt. Extra intressant med Henry som dessutom kommer från havet och resonerar som ett djur eller en fisk i många avseenden. För mig är den delen dock lite för lång, eller lite för ingående. Men jag vet inte vad man skulle kunna ta bort, kanske dra in lite på all omkring-info. Fast samtidigt är det det som gör boken så verklig, världsuppbyggnad verkar vara Kit Whitfields starka sida. (Den svagare skulle kunna vara karaktärerna).

Mina recensioner blir så långa nu för tiden, men jag har egentligen så mycket mer jag vill säga om den här boken. Den är så extremt intressant, så där som jag brukar gilla. För vissa kan den nog kännas tung och kanske tråkig, och ibland kände jag också att den var för mycket liksom. Men den är riktigt bra, och jag vill inte släppa den här verkligheten. Snälla James Cameron, gör film eller miniserie av den här fantastiska boken. Gärna i samarbete med HBO, snälla! Det skulle bli riktigt mäktigt tror jag.

(Tidigare inlägg: Bästa läsningen i år)

Bästa läsningen i år

Den bästa bok jag läst i år läste jag ut igår, så när passar det då bättre att delta i bokbloggsjerkan än idag? :)

Helgens fråga lyder nämligen: Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?

Om man ska räkna in omläsningar så är det faktiskt Cirkeln som tar priset som bästa bok för i år, men den läste jag ju för flera år sedan så den får stå över. Jag har ändå svarat den i andra jerkor så nu är det en annan boks tur, nämligen In Great Waters.

Kit Whitfield har skrivit en fantastisk bok som blandar Storbritanniens historia med havsfolk, alltså en alternativ historia. Hur ser vår politik och krigföring ut ifall havsfolk skyddar eller invaderar våra kuster? Det hela börjar "historiskt" i Venedig när dessa varelser från djupet invaderar kanalerna och tar över staden. Det startar en helt ny verklighet som författaren väldigt skickligt har skildrat, så genomtänkt att det känns som att läsa en äkta historisk roman. Den är underhållande, delvis obehaglig men autentisk, och mycket intressant!
(Det är också den första "sjöjungfru"-bok som jag läst där det faktiskt finns en förklaring till hur dessa varelser parar sig, eller hur landmän kan para sig med dem. Det brukar så lämpligt vara utelämnat annars, eller att det helt enkelt inte går. Här tror jag att författaren fått inspiration från däggdjur som lever i havet idag).

Jag har inte hunnit skriva något inlägg om den här än, men nu blev jag så sugen på att berätta allt om den här fina boken så det kommer nog en mer utförlig recension inom de närmaste dagarna!

RSS 2.0