Mina känslor för den här boken har växlat mycket mellan början och slut. Det är en typisk bok för mig, men det är mer att jag vill älska den än att jag faktiskt gör det.
Jag älskar den inte, men visst är den bra. Hela idén är jätteintressant, och under de tillfällen som jag hade lätt att föreställa mig omgivningarna så var det väldigt fint. Det gäller inte så mycket i början av boken när allt känns som grå/blå, stenig och metallisk fängelsemiljö.
Incarceron är ett fängelse som är en helt egen värld. Allting återvinns i fängelsets system, även fångarna, och ingen vet hur hela Incarceron ser ut. Det finns olika flyglar, samhällen och landskap. Finn är en av dess fångar, men han har drömmar som antyder att han måste komma utifrån. Många fångar menar att det inte finns något utanför, men när Finn får kontakt med Fångvaktarens dotter, Claudia, blir han mer övertygad än någonsin. Claudia i sin tur är bortlovad till en bortskämd prins, men vill hellre få svar om Incarceron och Finn, och att hjälpa honom fly. Ett uppdrag som borde vara omöjligt, särskilt eftersom ingen vet vart Incarceron ligger.
Det är väldigt skönt och helt nödvändigt att byta synvinkel då och då under handlingens gång. Den började lovande men små-tråkigt, sedan kändes den stå ganska still ett bra tag vilket tog ned upplevelsen för mig, men sedan blev den ganska spännande. Bitvis.
Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte gillar den mer, men jag tror den var för lång. Jag känner att den hade kunnat vara kortare, med bara de intressanta, nödvändiga och spännande delarna. Samtidigt var det för lite information och beskrivningar av vissa grejer, så jag är delad. Man måste nog ha bra fantasi för att uppskatta den så mycket som den är värd.
Jag skulle väldigt gärna se Incarceron som film. Det finns så mycket av både miljö och handling att utveckla till en snygg, mystisk och spännande långfilm!