Under bokens gång har jag varit arg, rörd, frustrerad, glad, kär, chockad, rörd igen, och väldigt intresserad av allt som berättats och beskrivits. Jag var så fängslad av alla detaljer, karaktärer och framförallt tekniken att utföra "magi" på. (Jag måste använda citationstecken, för det känns mer vetenskapligt än bara oförklarligt magiskt). Jag är rent av sugen på att provsvälja massa metaller och se om jag kan bränna dem för att utföra omänskliga manövrar. Jag har dock vett att låta bli, för jag är ju ingen dimfödd.
Bara en gång tidigare har jag varit så här intresserad av politiska intriger i en bok, och det var ju föga överraskande en bok av samma författare. En ny upplevelse är dock att jag känner för att gå på bal, det har jag aldrig lockats av förut. Fast ingen bal i den här världen kan ju mäta sig med en från en fantasybok.
Huvudkaraktärerna i The Final Empire är Kelsier och Vin. Kelsier vill få arbetarna/slavarna (på engelska the skaa) att göra uppror mot den man/gud som tyranniskt styr världen. Han sätter ihop en grupp med blandade förmågor som ska hälpa honom utföra planen att störta Herren. Vin är en ung tjuv som inte litar på någon, för hennes bror har lärt henne att alla kommer bedra henne och bevisade det genom att själv överge henne. Hon ingår i en grupp skaa-tjuvar, och upptäcks av Kelsier när hon använder sin medfödda "tur" för att påverka andra.
En ganska dålig beskrivning av mig men ni får lita på att det är bra! Det är dessutom svårt att översätta engelska namn och uttryck till svenska, särskilt när böckerna inte finns översatta. Låt er inte luras av att boken kan verka långsam i början, det är bara tillfälligt.
Den stora fördelen med långa, ingående fantasyböcker är att karaktärer hinner utvecklas så mycket, det upplever jag som väldigt spännande. Att sitta under sista kapitlen och tänka tillbaka på hur annorlunda karaktärerna var från början, det blir sällan så tydligt som i långa fantasyböcker tycker jag.
Nu måste jag sluta, annars kan den här hyllningen till Mistborn och till Brandon Sanderson bli en helt egen roman.
(En sista sak bara: hur lyckas han få läsaren att känna så mycket utan att ta till billiga knep?! Det krävs inte mord eller våldtäkter för att uppröra, inte heta sexscener för att ge pirr i magen. Han kan skriva fram de där känslorna, så imponerande!)