I den femte och sista delen av Parasol Protectorate blir Alexia kallad till Egypten, till världens äldsta vampyr. Med bland annat ett nytt parasoll, kära vänner, uppfinnare, varulvar och ett teatersällskap tar hon sig till Alexandria för att gå till botten med vad den gamle vampyrdrottningen vill henne. Samtidigt utreder de kvarlämnade vargarna det förflutna, ett oväntat mord och nya intressen.
Det här var, är, och förblir en av mina absolut käraste favoritserier. Jag vill inte lämna dessa intressanta karaktärer, det underhållande språket, miljön och alla prylar... det finns så fantastiskt mycket att älska med Gail Carrigers Parasol-serie. Jag kommer absolut ge mig in i hennes Finishing School (som utspelar sig i samma värld) när den serien är klar.
Med det sagt ska jag medge att det finns detaljer som jag blev mer eller mindre besviken på. En del orsaker och motiv till vissa händelser eller tillstånd var otillfredställande, fast det handlar ju bara om tycke och smak förstås. Det fanns delar jag tyckte mig "sakna", men jag är glad att författaren inte lade störst fokus på de sakerna. Det som finns i boken är så fint, så spännande, så underhållande, och så smart, precis som det är.
På flera sätt har jag liknande känslor som för tredje boken. T.ex att jag var mer intresserad av karaktärerna som var kvar i London än huvudrollen på sin resa. Den karaktär som jag började favorisera i trean är dessutom den som får en egen synvinkel/berättarröst i Timeless vilket gjorde mig glatt överraskad.
En av många faktorer som gör Parasol Protectorate så intressant och spännande, trots att det inte är fullspäckat med actionscener, är att författaren inte är rädd för förändringar. Jag både räds och gläds över de förändringar som sker från början till slut, särskilt i de här sista böckerna.
Jag är så tacksam över att Gail Carriger har gett oss det här.

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless, #4 Heartless)

Jag tror jag börjar det här inlägget med slutet: så otroligt spännande!
Det blev en lång paus för mig mellan tredje och fjärde boken i den här serien. Det är inte för att trean var dålig, den var riktigt bra, men i kontrast till de andra var jag ganska besviken på den. En annan bidragande faktor är att de här böckerna tar sådan tid att läsa att jag brukar ta några andra emellan.
I den här boken är Alexia åter igen förföljd av någon som vill oskadligöra henne, men den här gången vet hon åtminstone vem det är. För att lösa bekymret gör hon upp en plan med Lord Akeldama som bland annat får ge upp sin näst bästa garderob för att bistå. Det är dock inte det enda problemet Alexia står inför, ett förvirrat spöke varnar om att någon är ute efter att mörda drottningen. Vem eller vilka det är återstår att ta reda på, och Alexia vet inte om hon behöver gå så långt som att utreda sina egna vargar.
Gemensamt med alla de tidigare böckerna är att Heartless är fantastiskt roligt skriven och aldrig tråkig att läsa. Det må ta tid, men det är underhållande! Man får fördjupa sig i det förflutna och i känslolivet hos flera av karaktärerna och det uppskattar jag. Jag visste inte att jag tyckte boken var lite händelselös, man är så inne i den ändå, när slutet nalkades och jag satt som på nålar. Det tog verkligen fart!
Det är riktigt knöligt att skriva det här inlägget utan avslöjanden, och jag vill såklart väldigt gärna skriva om en händelse som är förutsedd av alla som läst de tidigare böckerna, men jag avstår. Jag kan samanfatta med ett ord som jag redan använt flera gånger nu: spännande :)

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless)

Jag har lyssnat på Unabridged's The Graveyard Book, skriven av Neil Gaiman och uppläst av - Neil Gaiman.
Först visste jag inte vem uppläsaren var (för jag trodde inte det var författaren själv) men jag tyckte att han var fantastisk. En av de bästa jag hört. Rösten var som en blandning av Jack Davenport och Alan Rickman, och när jag uppfattade att det faktiskt var Neil Gaiman satte jag nästan i halsen. Vilken talang!
Historien och handlingen är annorlunda och intressant, och den är fint skriven av en skicklig och kompetent författare. Som körsbär på toppen har man komponerat väldigt stämningsfull musik som spelas mellan varje kapitel.
Boken handlar om Nobody Owens, även kallad "Bod", som växer upp på en kyrkogård. Av en lyckosam slump räddas han av kyrkogårdens invånare från en iskall mördare, som dödat resten av hans familj. Bod tas om hand och uppfostras av spöken och en mystisk godman, och upplever under sin uppväxt en del bekymmer, fin vänskap, och spännande äventyr.
Varje kapitel känns nästan som en fristående del av boken, varje del ett särksilt äventyr av Bods liv. Det går några år mellan varje kapitel vilket gör att man får följa Bod från innan två års ålder tills han är femton. Med de passande musikstyckena som bryter av varje kapitel känns det nästan som avsnitt i en serie.
Det är faktiskt en barnbok, av bästa sort. Jag menar den sorten som även vuxna kan uppskatta lika mycket (eller kanske mer ibland).
Jag ska erkänna att jag under en kort stund av boken, ungefär i mitten, var lite uttråkad. Men det gjorde ingen skillnad för helheten, det här är en bra bok med en fin huvudkaraktär. Den påverkade mig särskilt i slutet, då jag faktiskt var tårögd.

Oj, jag var inte beredd på att jag skulle tycka så bra om den här boken!
Oftast när jag påbörjar en bok som jag inte vet något om blir jag besviken, för jag bygger upp fel förväntningar, men de gånger jag blir glatt överraskad så är det ordentligt.
Vanlig handlingsbeskrivning utan avslöjanden, men om man vill vara helt ovetande som jag var kan man ju hoppa över den:
Följden av att femtonåriga Chloe plötsligt börjar se spöken är att hon skickas till ett hem för problematiska ungdomar. På Lyle House väntar nya erfarenheter, bekantskaper, frustrationer och frågor som Chloe måste ta itu med för att återfå sitt gamla, någorlunda normala liv. Men går det när man ser spöken som läkaren förklarar som illusioner? Är Lyle House som det verkar eller finns det skelett i garderoben...?
Något jag inte gillade var att det ibland nämns saker som wikipedia, windows, firefox, hotmail osv som jag inte uppskattar i böcker. Om det går att komma runt så vill jag hellre ha generella uttryck som sökmotor, webläsare, operativsystem mm. Lite public service ;)
Det mesta utöver det föll mig alldeles utmärkt i smaken. Jag trodde inte jag gillade miljöer som gruppboenden, men jag fann detta ganska intressant. Jag tyckte verkligen om karaktärerna och gruppdynamiken, och blev glad åt att handlingen inte var så smal som jag fördomsfullt trott.
Blev också väldigt glad åt att stöta på en term som jag inte väntat mig, nämligen [Necromancer, det har jag bara stött på i datasel och alltid faschinerats av men aldrig fördjupat mig i. Jag gillar hur det vävts in i den här berättelsen, också spännande med de andra raserna]
Det var mycket som fångade mig med berättelsen, bakgrunden och karaktärerna och det blir faktiskt en ny favorit. Tack för detta Kelley Armstrong.

Jag är inte lika obehärskat exalterad efter The Hero of Ages, men det betyder inte att den inte är bra! Det grundar sig mest i att den inte var fullt lika spännande, kanske för att jag räknade ut många av twisterna den här gången och det var ju lite tråkigt för mig.
Den är dock full av action, men för mig är inte action och spänning alltid samma sak. Däremot var jag väldigt intresserad av fördjupningarna av historia och religion som jag kan tänka mig att vissa uttråkas av i denna.
Det är spännande att få lära sig mer om de två andra alternativen/sätten att använda metaller på, på sätt och vis två helt andra magisystem men som samtidigt är väldigt liknande. Även om de här systemen förekommit i de tidigare böckerna så är det nu som man verkligen får fördjupa sig.
Fortsättningsvis förekommer spoilers: Dimmorna fortsätter att bete sig märkligt i världen där aska faller tätare och tätare. Vin och hennes man sveper genom landet och övertar stad efter stad, men möter motstånd i form av en akademiker som är föredetta ordningsbringare sedan Herrens tid. Men de måste in i staden till varje pris för att få den sista ledtråden om hur de ska kunna övervinna Förödelse. Om man ens kan vinna över en sådan kraft.
Jag får upprepa mig; tarvlig beskrivning av mig men ni får hålla till godo. Ingen beskrivning kan göra någon av de här böckerna rättvisa, de är så mycket bättre än de verkar.
För varje bok får man följa några fler karaktärer än den tidigare, men det är bara en eller två som man får följa mycket. I den här kan jag tycka att det var lite halvtrist att följa Spook, däremot tyckte jag det var riktigt spännande med TenSoon och jag har verkligen börjat gilla Breeze, även om man inte får följa honom mycket alls.
Ett omtumlande men passande avslut på en fantastiskt bra serie, som nog alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat.
(Idag påbörjar jag den första boken i fortsättningen. Den räknas som #4 i Mistborn fast den kallas stand-alone, hur nu det går ihop när #5 kommer vara fortsättning på den. Den/de äger rum 300 år efter dessa händelser och påverkar inte om man bara vill läsa bok 1-3, den ursprungliga trilogin.

Tidigare: #1 The Final Empire, #2 The Well of Ascension)

Alltså fy fan vilken jävla underbar serie. Som ni märker måste jag verkligen utöka mitt ordförråd om jag ska fortsätta läsa Brandon Sanderson. Kan behöva bättras på överlag ;)
The Well of Ascension är inte minsta procent mindre genomtänkt än The Final Empire. Den är proppfylld av oerhört fängslande intriger, nagelbitande spänning, smarta dialoger, intressant historia, och rörande kommentarer.
Handlingsbeskrivningen kan innehålla spoilers från första boken:
I en värld där aska faller likt snön och dimmor regerar nätterna råder kaos sedan Herrens fall. Ett flertal självutnämnda kungar vill erövra huvudstaden Luthadel som Vin och hennes kung försöker hålla trots en underlägsen armé och snabbt sinande kassa då den förmögenhet som ska ligga gömd i staden inte återfunnits. För att bevara skaaerna/slavarnas nyvunna frihet och skydda staden mot erövring krävs slughet, mod, styrka och taktik. Men ingen vet om det räcker mot alla de hot som staden står inför, samtidigt som dimmorna stannar längre varje dag och enligt rykten har börjat döda.
Igen får ni hålla till godo med en klen beskrivning, och lita på att berättelsen faktiskt är värd tiden den tar att läsa. Varje berättarröst är intressant även om jag favoriserar Vin liksom i första boken, tätt följt av Sazed som jag verkligen gillar att följa. Jag uppskattar när någon av de mindre karaktärerna också får några sidor till att lyfta fram eller utveckla den redan spännande handlingen.
Magisystemet i den här serien kallas Allomancy och känns efter två böcker så otroligt naturligt att jag börjat tänka i metaller. Om jag t.ex hör lite dåligt kan jag komma på mig själv att vilja bränna lite tenn, det är stört och det är alldeles underbart hur inne man kan bli i en bok och ett sätt att tänka.
Jag älskar verkligen den här författaren och det är en ovan känsla för mig, brukar oftast se förbi författaren och bara älska själva boken. Men Brandon Sanderson har mitt läshjärta som i en liten ask.

(Tidigare: #1 The Final Empire)

Under bokens gång har jag varit arg, rörd, frustrerad, glad, kär, chockad, rörd igen, och väldigt intresserad av allt som berättats och beskrivits. Jag var så fängslad av alla detaljer, karaktärer och framförallt tekniken att utföra "magi" på. (Jag måste använda citationstecken, för det känns mer vetenskapligt än bara oförklarligt magiskt). Jag är rent av sugen på att provsvälja massa metaller och se om jag kan bränna dem för att utföra omänskliga manövrar. Jag har dock vett att låta bli, för jag är ju ingen dimfödd.
Bara en gång tidigare har jag varit så här intresserad av politiska intriger i en bok, och det var ju föga överraskande en bok av samma författare. En ny upplevelse är dock att jag känner för att gå på bal, det har jag aldrig lockats av förut. Fast ingen bal i den här världen kan ju mäta sig med en från en fantasybok.
Huvudkaraktärerna i The Final Empire är Kelsier och Vin. Kelsier vill få arbetarna/slavarna (på engelska the skaa) att göra uppror mot den man/gud som tyranniskt styr världen. Han sätter ihop en grupp med blandade förmågor som ska hälpa honom utföra planen att störta Herren. Vin är en ung tjuv som inte litar på någon, för hennes bror har lärt henne att alla kommer bedra henne och bevisade det genom att själv överge henne. Hon ingår i en grupp skaa-tjuvar, och upptäcks av Kelsier när hon använder sin medfödda "tur" för att påverka andra.
En ganska dålig beskrivning av mig men ni får lita på att det är bra! Det är dessutom svårt att översätta engelska namn och uttryck till svenska, särskilt när böckerna inte finns översatta. Låt er inte luras av att boken kan verka långsam i början, det är bara tillfälligt.
Den stora fördelen med långa, ingående fantasyböcker är att karaktärer hinner utvecklas så mycket, det upplever jag som väldigt spännande. Att sitta under sista kapitlen och tänka tillbaka på hur annorlunda karaktärerna var från början, det blir sällan så tydligt som i långa fantasyböcker tycker jag.
Nu måste jag sluta, annars kan den här hyllningen till Mistborn och till Brandon Sanderson bli en helt egen roman.
(En sista sak bara: hur lyckas han få läsaren att känna så mycket utan att ta till billiga knep?! Det krävs inte mord eller våldtäkter för att uppröra, inte heta sexscener för att ge pirr i magen. Han kan skriva fram de där känslorna, så imponerande!)

Liksom de flesta fantasyböcker är Warbreaker en tegelsten. Men det är knappast slöseri med sidor, alla sidor utnyttjas till fullo av information som både är väsentlig och underhållande.
Boken handlar i korta drag om två prinsessor, den äldsta och yngsta från kungafamiljen, och om en gud som är trött på sitt jobb och sitt väsen. En av systrarna ska äkta kungaguden, och den andra reser efter för att rädda henne.
Det är ungefär så handlingen mer eller mindre beskrivs i Warbreaker, men som alla bra böcker handlar den om så mycket mer än det lilla som framgår. Det känns som att Brandon Sanderson har rotat runt i min hjärna och listat allt jag vill ha av en bok, och sedan skrivit den åt mig.
Först att den är skriven ur tredje persons perspektiv, och att två karaktärer som tänker på precis samma fenomen får helt olika känslor och uppfattningar kring det. (Det är för få som utnyttjar det när de skriver i tredje person). Den är också bra skriven, det finns ett väldigt intressant magisystem, karaktärer som fängslar, intriger som får en att känna sig smart för att man förutsåg dem, men också intriger som verkligen överraskar. Det finns en perfekt kärlekshistoria och det finns en väl uppbyggd fantasyvärld.
Jag älskar verkligen den här boken! Mest den där känslan att det aldrig är tråkigt eller onödigt och att inget bara är utfyllnad. Sedan blir jag alltid så glad när saker är genomtänkta, och det tycker jag att allt med den här boken är. Jag har förresten aldrig varit så engegerad i någon handlings politik förut, det är så ovanligt för mig att finna politiken både intressant och spännande.
Man ska inte vara fördomsfull mot Warbreaker för att den "bara" är en fantasy. Författaren har flera viktiga saker att säga, fler än jag vanligtvis brukar hitta när jag läser, och han har på ett skickligt vis bakat in det i en genomtänkt och spännande saga.

Den här boken är alldeles för lång. Jag vill absolut och utan tvekan återuppleva den här nattcirkusen, drömmarnas cirkus, många fler gånger. Men den tar ju flera veckor att läsa!
Det som gör boken så lång gör den samtidigt väldigt levande, den är välskriven och komplex. Allt är beskrivet, på ett väldigt målande och lyriskt vis. Detaljer, karaktärer, handling, miljö och atmosfär.
Det är inte en helt perfekt bok. Men en bok måste inte vara perfekt för att vara underbar. Jag kommer inte fokusera på de detaljerna, t.ex att den var lång/långsam eller att det inte alltid händer så mycket. Den har innehåll och jag vill inte ändra på en enda mening. Den gör det bara väldigt tydligt att böcker kan vara bra på så olika sätt.
Det här är mer än bara en bok, än händelser och beskrivningar. Den är på riktigt magisk och som cirkusen själv en upplevelse.
Det här stycket beskriver cirkusens "följare", och känslan som jag nog delar med alla som älskar den här boken: They are enthusiasts, devotees. Addicts. Something about the circus stirs their souls, and they ache for it when it is absent. Det gör verkligen ont i mig att cirkusen är frånvarande. Värre, att den är icke existerande.
Jag tänker bara beskriva handlingen väldigt kort och icke-avslöjande. Egentligen handlar The Night Circus om ett spel, om karaktärerna som deltar och de som dras med. Men den stora spelplanen är just cirkusen, och allt planerande och all uppbyggnad görs med den i fokus.
Jag bara måste få uttrycka min kärlek för några av många favoritdetaljer: chokladmössen, skyltarna, tvillingarna, karusellen och mest av allt Wunschtraum-klockan.
Tack så mycket Erin Morgenstern.

Okej, det här är nog nya favoriten i Artemis Fowl serien!
Att nämna tidsresor är nog inte att avslöja för mycket, med tanke på att boken heter The Time Paradox (Tidsparadoxen). Teorin som Artemis tror på angående tidsresor är den som jag själv också gillar bäst - att man inte måste akta sig för att ändra saker i det förflutna, för om man åker tillbaka har man i så fall redan gjort det, alltså redan ändrat.
Korta ord om handlingen: den snart femtonårige Artemis Fowl ber sina magiska vänner att ta honom tillbaka i tiden för att rätta till ett av sina egna misstag, något han måste göra för att kunna rädda sin mamma.
Jag älskar hur den här kopplas samman med tidigare böcker, mest den första boken. Att man får svar på frågor som man inte ens hade ställt sig. Det fanns så mycket "åh!", "nämen?", "ahaa" och "såklart!" i den här. Det fanns dessutom ett stort "äntligen!" också ;)
Jag har nog inte så mycket mer att säga, det är så roligt att få upptäcka saker i böcker tycker jag. I den här upplevde jag att man fick upptäcka väldigt mycket och det var spännande. Det är bara en sak jag inte förstår, men jag hoppas på svar om det i nästa bok :)
Fundering kring det [Om dåtida Opal är kvar/försvunnen i nutiden, då skulle ju det förflutna ändras i och med att hon inte är där, och nutida Opal skulle försvinna. Men det förflutna förändras ju aldrig eftersom teorin stämmer, då skulle det förflutna varit annorlunda redan från början. Alltså måste hon väl ha tagits tillbaka på något sätt som inte nämnts än?
Måste bara tillägga att jag älskade slutet, med tioåriga Artemis som vaknar upp från en luddig "dröm" som väcker hans intressen för fe-världen (och alltså leder till att han kommer upptäcka den). Det skulle inte ha hänt om han inte redan rest tillbaka, men han skulle ju inte rest tillbaka om han inte "först" blivit vän med feerna.] Tidsparadox!

(Tidigare: #1 Artemis Fowl, #2 The Arctic Incident, #3 The Eternity Code,
                #4 The Opal Deception, #5 The Lost Colony)

Jag visste inte vad Graceling (Tankeläsaren) handlade om innan jag öppnade den. Bara att det var en ungdomsfantasy, med en kärlekshistoria, och att vare sig man gillar eller ogillar så gör man det rätt mycket.
Upplevelsen var en trevlig överraskning. Jag föll direkt för det här med gracelings/särlingar och deras olika förmågor, och jag älskade att de alla har olikfärgade ögon i olika kombinationer.
Boken handlar om den unga särlingen Katsa. Liksom i vår värld är människor rädda och fientliga mot sådant de inte förstår, så det är inte alltid lätt att vara särling. Att Katsas gåva är att döda, något hon gjort sedan hon var åtta, hjälper inte till mot den fientligheten. Hon är både fruktad och på flera sätt ensam. Äventyret börjar ganska omgående, när Katsa med två kompanjoner ska frita en kidnappad f.d kung. Frågan är vem som tillfångatagit honom, och varför, (och vem krigaren är som slåss nästan lika bra som hon själv).
Något som inte överraskade är att själva fantasy-delen av boken är ganska "enkel", och inte i störst fokus. Det var mer karaktärerna, relationerna och handlingen. Upplägget av världen och intriger är lättsmält jämfört med "vuxenfantasy", men det var mest uppfriskande. (T.ex gick det fort att hålla reda på länderna, för de var få och de börjar på bokstaven som det vädersträck de ligger i. Midluns=Middle, Nander=North, Estill=East osv).
Jag tycker Kristin Cashore har lyckats bra med alla karaktärer, inte bara de man ska gilla utan även andra. Jag gillar dessutom hur de ser ut, även om jag föreställer mig Po helt fel. Han beskrivs mörkhårig, fast jag ser honom som vithårit?! Men för min inre syn är han snygg så, och det passar med hans ögonfärger tycker jag ;)
Det fanns väl smådelar jag inte älskade, och en del förutsägbart, men det kan jag lätt förbise med hjälp av känslan som boken gav mig. Till skillnad från många ungdomsböcker är den inte skriven i jag-form, och den omväxlingen tyckte jag också om.

Wyrd Sisters, (#6, på svenska Häxkonster), är en underbar häxbok i Discworld-serien. Min andra favorit, Equal Rites, introducerade Granny Weatherwax som har en ganska stor roll i den här boken. Jag skulle trots det kalla den för fristående.

I stora drag handlar den om tre häxor, som får en bebisprins och en krona levererad till sin stuga av kungens tjänare som flytt när hertig Felmet mördat hans kung (som blir ett spöke). Officiellt har kungen ramlat nedför en trapp, och den nya hertigen tar över med en hertiginna som påminner lite om hjärter dam från alice i underlandet.
Hertigen är hysteriskt rolig tycker jag, smått bedrövad och allmänt lågmäld, bortskämd och paranoid. Jag gillar även hans smarta narr. Häxorna lämnar bebisen och kronan till ett teatersällskap, men tvingas under bokens (och årens) gång att engagera sig då riket inte styrs särskilt väl av den nya, själviske hertigen.

Det finns som vanligt mycket referenser som är både roliga och smarta. Mycket om häxor från diverse sagor och, som boken kanske är mest känd för, från Hamlet och Macbeth. Det jag mest kände igen från Shakespeare-referenserna är nog det där med en pjäs i en pjäs (som har med teatersällskapet att göra en bit in i boken) och narrens prat om den makt som ord och uppfattning/minnen kan ha. Det finns såklart mer att säga än så, men jag vet inte hur mycket jag råkar spoila i så fall.
Jag har läst mig till att "weird sisters" kommer från Macbeth, vilket jag inte hade någon aning om innan. Det är såklart massvis av referenser som jag missat eller inte förstått, det är det väl alltid, men det hindrade mig inte från att njuta väldigt mycket av den här boken! Den är helt enkelt väldigt rolig, och väldigt bra.

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic, 
                #3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery)

Det här är en uppföljare till Soulless, på svenska heter de Själlös och Chanslös.
Jag minns inte sist det tog mig så lång tid att läsa ut en bok. Den är en aning långsam ibland, men aldrig tråkig, tycker jag. Det finns nog inte en enda mening jag skulle vilja plocka bort. Ett tag kändes det som att den aldrig skulle ta slut, men när den väl gjorde det blev jag helt chockad i stället. Det tog ju plötsligt bara slut!
Jag gillar handlingen och är lika förälskad i Gail Carriger som innan. För dem som inte läst föregångaren så är Alexia en själlös, som neutraliserar t.ex vampyrer och varulvar till mänskliga vid beröring. Nu sker något liknande i hela London och alla övernaturliga förlorar sin odödlighet. När detta sprider/flyttar sig till skottland reser Alexia dit (via luftballong!) för att utreda fenomenet.
Det finns mycket att tycka om med Changeless. Allt övernaturligt känns så självklart, naturligt och vetenskapligt i båda de här böckerna. (Förutom en grej i slutet av soulless, som var det enda jag inte älskade med den, just därför). I den här är det dessutom mer teknologi och fyndiga uppfinningar = kul! Mer steampunk med andra ord ;)
Jag gillar att känslan är ganska lika i båda böckerna, förutom att det är mindre snusk/romance i Changeless. Humorn håller i sig, det smarta och vetenskapliga likaså, och alla karaktärers härliga personligheter. Plus nya karaktärer! (Och en underbar hatt-affär). Båda innehåller dessutom ett litet mysterium.
Det som skiljer sig är att Soulless känns mer som "en egen" bok, som kan läsas fristående. Changeless kändes också så först, ända tills slutet som hade en oväntad cliffhanger. Jag vet inte vad jag tycker om att den inte är fristående, att man känner att man måste läsa fortsättningen, men det var ett bra slut ändå. På det sättet att uppföljaren blir ganska oförutsägbar. Det finns så många möjligheter för fortsättningen. 
Nu råkar det vara så att jag fick Blameless i brevlådan idag! Jag hade tänkt börja med något helt nytt, för att inte tråka ut mina kära läsare med bara uppföljare hela tiden, men jag vet faktiskt inte om jag kan hålla mig ;)

(Tidigare: #1 Soulless)

Okej, nu har jag en ny favorit av skivvärlds-böckerna, nämligen Mort! Det är den fjärde boken i serien, och liksom den förra verkar den vara fristående. Det verkar också som att det finns fler än jag som favoriserar den bland de här böckerna. (Det är ändå inte som att Equal Rites är sämre direkt, mer som att den här är lite bättre bara).
Mort handlar föga överraskande om Mort, som i brist på jobberbjudanden blir Dödens assistent. Han är en sextonårig, rödhårig och fräknig kille som stör världens och historiens ordning och verklighet när han räddar en prinsessa i stället för att leda hennes själ rätt efter döden, som då inte inträffar.
Jag har ju hittills inte så mycket att jämföra med då jag bara läst fyra av böckerna i Discworld-serien, men jag tycker att den här är mer lik den förra boken än de två första. Den känns lite mindre rörig och lite mer seriös, utan att på något sätt tappa sin humor. En av mina favoritdelar är t.ex när betjänten säger något i stil med "in my time you could tell if a princess was really noble if she could pee through a dozen mattresses".
Jag tyckte mycket om den här boken och jag kan så väl tänka mig att det skulle kunna bli en fantastiskt bra film. Tecknad, animerad, eller spelad. Det finns faktiskt ett rykte, som jag tyvärr tror är falskt, men det ska jag gå in på närmare i ett annat inlägg så att det här inte blir så himla långt.
Det känns ganska otroligt att den är skriven för snart trettio år sedan, den känns så mycket nyare. Precis som i bok #3 fick jag lite Potter och Bartimaeus -känslor, fast i mycket större skala. Det här är en intressant och rolig bok som jag varmt rekommenderar.

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic,
                #2 The Light Fantastic, #3 Equal Rites)

 

Jag har läst ut Mockingjay.

Funderar på att avsluta inlägget sådär, men det känns lite väl kort ;) Behöver jag nämna att Suzanne Collins har fått ännu ett fan?
Jag har varit rätt så övertygad om att Hunger Games trilogin skulle passa mig, så det var ingen överraskning. Det jag inte väntat mig var att jag skulle delta i den här skaran: "Åh herregud det är det bästa jag nånsin läst! Ah!"
Men här är jag, och jag låter precis så. Detta efter att jag nu läst ut den sista boken, Mockingjay (som på svenska heter Revolt).
Som vanligt vet jag inte hur jag ska lägga fram handlingen utan att avslöja något. På cdon står endast denna korta beskrivning med spoilers: Against all odds, Katniss Everdeen has survived the Hunger Games twice. But now that she's made it out of the bloody arena alive, she's still not safe. The Capitol is angry. The Capitol wants revenge...
Det kanske inte behövs mer än så? Man måste ändå läsa de andra innan man ger sig in i den här, och är man inte såld då så kan man nog lägga ned direkt, så beskrivning kanske blir överflödigt.
Jag kan bara säga att de här böckerna är väl värda all hype. Förutom att de är bra, spännande och underhållande så har de samtidigt substans, mening, djup och ett viktigt budskap. Det är väl därför de passar så många olika läs-typer, och för mig som gillar dystopier annars också så var det ju en klockren träff.

(Tidigare: Hunger Games
         och Catching Fire)

Oj oj oj, den här boken alltså. Vilken läsupplevelse! Den tog inte många dagar att läsa ut för det var så otroligt spännande hela tiden. För den som har missat det så är det här bok nr 2 i trilogin vid namn Hunger Games, men det borde inte ha undgått många ;)
Catching fire (Fatta eld) skulle kunna bli min favorit i serien. Jag hade inte läst något alls om den här, inte ens baksidan, så varenda detalj och vändning var en överraskning för mig. Just därför tänker jag inte nämna något om vad den handlar om, men Suzanne Collins har nog redan fångat de flesta läsarna redan i första boken. Det är nästan bättre om man inte vet något.
Det märktes ganska fort att den första halvan till viss del går ut på att bygga upp inför den "riktiga" handlingen, men det var aldrig tråkigt. Faktiskt så tror jag nästan jag gillar första halvan bäst, kanske. Det är en viss scen som håller sig kvar i mitt huvud, varning för en ganska liten spoiler.
[Det är när ett helt rum luktar rosor och blod från en viss president Snow. När Katniss upptäcker att det är hans andedräkt som av någon konstig anledning luktar blod så kunde jag verkligen känna doften intill mig, till och med känna värmen från Donald Sutherlands andedräkt mot min kind. Vet inte varför, men något med den scenen känns så verkligt]
Det finns väl hundratals andra delar jag hellre skulle kunna nämna i en spoilertext, men nu var det detta lilla som jag hade i tankarna.
För att beskriva boken med tre enkla ord: spännande, överraskande och fängslande.

(Tidigare inlägg om Hunger Games, Boken och Filmen)

Jag kan nog inte beskriva känslorna efter den här boken utan att spoila något. Jag får väl nöja mig med att säga vad jag tänkte när jag läste ut den: va...? Nä? VA?! Det kan väl inte va slut NU?!!
Ptolemy's gate (Magikerns port) är den tredje och sista boken i Bartimaeus-trilogin. Jonathan Stroud skriver lika bra och lika underhållande som i de två tidigare böckerna. Redan i första boken känner man att det finns en röd tråd som kommer gå genom hela trilogin, trots att alla böcker har en egen handling och ett slut. Det känns också i första att karaktärerna kommer gå igenom en spännande utveckling, vilket blir ännu mer tydligt och intressant i den andra boken. Här i tredje knyts allt ihop och karaktärerna växer.
Jag tycker om den här boken, liksom de tidigare, men mest första halvan av den. När all action satte igång blev jag en smula uttråkad, men det gick ju över.
Jag insåg förresten att Kitty Jones kvalar upp till att bli en av mina favoritkaraktärer under hela 2012. Förutom henne får vi såklart läsa mer om Nathaniel/John Mandrake och Bartimaeus :)
Jag vill verkligen rekommendera den här trilogin. Den är rolig, intressant och spännande, och jag kan inte sluta tänka på den. Det finns så mycket att älska med de här böckerna, och för första gången vill jag rekommendera ljudböckerna framför de "riktiga". Simon Jones är verkligen en helt underbar uppläsare som ger den perfekta känslan och lite extra dimension.

(Tidigare: The Amulet of Samarkand
         och The Golems Eye)

Jag hade ursprungligen tänkt att min blogg inte skulle ha så långa inlägg, men jag har märkt att de blir allt längre. Eftersom Warm Bodies av Isaac Marion var det allra första inlägget känns det orättvist att det är så kort, för det är en bok som jag älskar väldigt mycket. Jag har några tankar jag vill tillägga som jag förut inte tyckte fick plats.
Först: är det bara jag som upplever R som väldigt lik Edward Scissorhands? Jag menar inte utseendet där det kanske också finns likheter, utan mer i hans sätt. Jag kan inte förklara vilka likheterna är, men jag tycker i alla fall att de påminner om varandra. Lite som vuxna barn som försöker anpassa sig till att leva med / passa in hos människor.
Jag vill också dela med mig av ett favoritstycke: We cast our votes and raised our leaders, charming men and women with white teeth and silver toungues, and we shoved our many hopes and fears into their hands, believing those hands were strong because thay had firm handshakes. They failed us, always. There was no way they could not fail us - they were human, and so were we.
Slutligen till omslagen: jag kan inte avgöra vilket jag gillar bäst. Förut tyckte jag det vita, men det andra är också väldigt snyggt/passande. Det enda jag inte gillar med det vita är att omdömena på framsidan inte känns som bara omdömen utan som en del av hela omslaget, en del av bilden. Jag kanske helt enkelt ogillar att Stephenie Meyers namn förknippas med boken, vet inte varför jag har så mycket emot det men det har jag tydligen ;)

Första inlägget om Warm Bodies hittar ni här >>

Det här är andra delen i Bartimaeus trilogin av Jonathan Stroud, där den första boken heter The Amulet of Samarkand. Jag blev inte besviken på den här uppföljaren. The Golem's Eye (Golems Öga) är lika kvick och rolig som föregångaren.
Enda skillnaden på djinnen Bartimaeus jämfört med förra boken är att han är lite mindre likgiltig och lite mindre illvillig. Jag älskar honom fortfarande lika mycket! Nathaniel däremot är mer dryg, fåfäng och börjar få lite storhetsvansinne vilket är intressant.
Det går inte att säga vilken av böckerna som är bättre, det är mysigare stämning i den första men här är det mer spännande med regeringen och maktspel, och Englands beef med Tjeckien.
Det bästa med Golem's Eye är att man får följa en ny karaktär, Kitty, som är en del av motståndsrörelsen som tycker magikerna har alldeles för stor makt och tar alldeles för lite hänsyn.

Jag har nu väldigt höga förhoppningar på den tredje boken, och då riskerar jag väl att bli lite besviken. Men jag tror och jag hoppas att Jonathan Stroud och den bästa uppläsaren genom alla tider, Simon Jones, ska leverera ännu en gång.

(Tidigare: The Amulet of Samarkand)

Suzanne Collins har skapat en fantastisk och skrämmande, trovärdig värld där de tolv kvarvarande distrikten av landet Panem (f.d nordamerika) tvingas skicka två tävlande ungdomar till hungerspelen varje år. Spelen går ut på att en enda ungdom kan vinna, genom att överleva sina motspelare.
Boken handlar om Katniss som tar på sig att tävla i hungerspelen i stället för sin lillasyster som egentligen "vann" lotteriet (the reaping, vet ej vad det heter på svenska). Den är skriven i jag-form, och trots att det inte kändes helt rätt för mig i början så blev det snart det enda tänkbara.
När jag såg filmen tänkte jag att det hade varit intressant att läsa ur någon annans synvinkel också, t.ex någon av spelarna som kom från ett rikare distrikt så man fick jämföra deras olika tankar om spelen, men under läsandet började jag tycka att Katniss berättarröst var helt perfekt.
Jag älskar den här boken, men jag vet inte om det är för att den är så otroligt bra, eller för att jag läste den vid exakt rätt tillfälle. Det var precis den här typen av bok jag ville läsa nu, och den gjorde mig aldrig besviken.
Oftast när jag läser blir det så tydligt någonstans att jag och författaren vill och tänker så olika, men den här författaren gav mig exakt vad jag önskade och utvecklade all handling precis som jag tyckte var bra. En pyttedetalj i slutet kändes inte trovärdig under omständigheterna, men det kanske kommer något svar under någon av uppföljarna.
Det jag tyckte var roligast var att den var så väldigt lik filmen, de har gjort ett fantastiskt jobb, och ändå kunde jag inte lägga ifrån mig boken i tid en enda kväll sedan jag började läsa. Även jag föll för Hunger Games.

(Tidigare inlägg, om filmen)