Efter att jag köpt den engelska översättningen av Ruby Red (Rubinröd) så ångrade jag mig lite, för jag tänkte att jag nog hellre borde skaffat den svenska översättningen. Och så gillar jag det svenska omslaget. Men med tanke på att den utspelar sig i London så passade det ganska bra med engelska, dialogerna blev rätt så brittiska av sig själva i mitt huvud.

 

Boken handlar om Gwyneth Shepherd som oväntat och okontrollerat börjar kastas tillbaka i tiden, trots att det inte är hon som borde ha ärvt tidsgenen i sin familj. Som man förstår så leder det till en del förändringar i hennes tonårstillvaro, och att hon ofrivilligt blir indragen i tidsresenärernas affärer.

 

Det första som hände när jag började läsa var att jag kände mig så där besviken igen. Med suck och stön beklagade jag att jag valt en tonårsbok. Gwyneth kändes en gnutta barnslig, inte så mycket att det verkligen stör, förutom om det också finns andra irritationsmoment (t.ex varför det inte skulle va läge att säga till mamman att hon färdats i tiden, när det var en sådan extremt big deal i den familjen). Jag får skamset erkänna att jag tyckte författaren hade lite väl dåliga ursäkter/tillvägagångssätt för att ta läsaren dit hon behövde, att det inte var så övertygande. Men sen så, wow!

 

Efter bara något kapitel så var jag hårt fast handlingen och trivdes plötsligt ganska bra med Gwens lättsamma personlighet. För första gången på mycket länge så längtade jag verkligen efter att gå och lägga mig på kvällen, bara för läsandets skull. Lade mig tidigare för att få mer tid tillsammans med tidsberättelsen. Visst, det är inte hittills jätteavancerad handling eller komplicerade tidsparadoxer. Det hade kunnat vara större, och det finns ju oändliga möjligheter när man kan skicka sina karaktärer bakåt i tiden, men det räcker så himla väl precis som det är. Jag har njutit så mycket och är så glad att allt känns spännande. På så många sätt: äntligen! En underbar och underhållande bok. Tack Kerstin Gier!