Men hallå bok och bloggvärlden! 

Jag vet varken vart jag ska börja eller sluta med det här inlägget, men jag kände plötsligt så starkt för att skriva hur jag tänker och känner, så plötsligt hade jag loggat in på blogg.se och nu är jag igång. Om vi startar med den här bloggen, så har jag älskat att skriva i den och tänker inte lägga ned den. Jag tror bara att fokuset hunnit skifta några gånger tills jag slutligen inte ens ville skriva. 
Poängen med boklotus var att dela med mig av böcker och tips till dem som har svårt att hitta sitt nästa bokval. (Bör tilläggas att jag då varken hade upptäckt goodreads eller hur mycket bokbloggar det fanns/finns). Tanken var att de med samma smak som mig skulle kunna gå hit och hitta inspiration. Men ett problem med det är att jag sällan/aldrig gillar det jag läser längre, och då vill jag inte göra ett inlägg om det, för jag hatar att kritisera. Vilket är hemskt ironiskt för kritik är typ det enda jag har att komma med om det mesta jag läser nu för tiden. Men det är inte sådant jag vill skriva om, jag vill skriva om det jag gillar. Och vem kommer hitta tips om jag bara sågar allt jag läser? ;)

Ett annat bekymmer är att jag någon gång under bloggens gång blev för påverkad av de många bokbloggar som mer går ut på att recensera böcker. Det har inte varit min avsikt men det blev ändå så ett tag och det tyckte jag inte riktigt om. Att strukturera upp inläggen och försöka recensera en bok känns som ett jobb, och jag vill helt enkelt kunna säga "skitbra bok, läs den om du gillar sånt här". Och jag vill verkligen inte behöva ursäkta att boken jag skriver om är gammal, det är inte heller poängen, att bara recensera nya böcker. Så, jag ska hitta tillbaka till ursprungsidén framöver, med lite förändringar/förenklingar. Känner jag för en lång utläggning om något genialt (kommer väl nästa gång jag läser Brandon Sanderson) så gör jag det, och om jag inte gillar en serie så får det räcka med att säga att det inte var något för mig. 

För att fortsätta på kritikspåret så har jag hamnat i samma känsla som jag hade 2008-2009 när jag påbörjade min förra bok. Jag gillar inget jag läser, eller rättare sagt så älskar jag inget jag läser och det är tydligen ett problem för mig. Även det jag gillar vill jag ändra på, hittar bara fel, så jag känner snart för att ge upp och bara skriva något själv i stället. Något för mig, från mig, till mig. För, det har blivit så uppenbart på senare tid att jag inte har samma smak som folk. Samma smak i genrer - javisst. Men när det kommer till upplägg, tillvägagångssätt, karaktärer och innehåll verkar min smak ofta skilja sig. Det kan också vara så att jag läser fel recensioner nu för tiden och hänger på fel sidor, jag kanske måste hitta tillbaka till de bloggar jag tyckte om på den tiden jag tog mig tid att läsa bloggar. Där kanske jag äntligen kan återfinna känslan av gemenskap, att det finns fler som tycker som jag. Och framförallt kanske jag kan hitta tips på böcker jag faktiskt kommer tycka om. 

Så tack för idag, nu ska jag för första gången sedan typ 2014 gå in på bloglovin och läsa mina favvobokbloggar :) 
Och sedan ska jag påbörja mitt nya kortfattade sätt att skriva om böcker på boklotus. Får se hur det går, med tanke på att det här inlägget är bland det längsta jag skrivit. Men det får bli som det blir, jag hoppas det blir kortare framöver men jag tänker inte ha någon mall. På återseende hoppas jag!

Är inte detta en trevlig kommentar när man startar datorn så säg! Tusen tack igen :)
Tänk att så lite kan göra en så glad.

Bidraget heter Rubinfjäll, begränsningen var på 4000 tecken så den rymmer typ ett A4. Om man vill kan man läsa den här >>





Vinnarbidraget i monster-tävlingen finner ni  här >>

Det blev inte en hel novell, det blev en kortnovell. Efter några sökningar på internet lärda jag mig att en sådan här kortis, bara 1143 ord, kallas flash fiction på engelska men jag hittade ingen riktig motsvarighet till det på svenska förutom möjligtvis micronovell men det verkar vara ännu kortare än detta.
Jag gjorde ett omslag, inte för att noveller behöver det. Den är skriven ur första persons perspektiv om ni kan tänka er det från mig ;) Och precis som att jag aldrig ville namnge staden i Mannen i glasflaskan så ville jag inte avslöja könet på jag-et i den här berättelsen. Det är min första novell (micronovell eller vad än) någonsin, så håll till godo!

Länk för den som vill läsa >>

Som jag nämnde i mitt inlägg om skrivandet så är mitt problem inte brist på inspiration och idéer, det är att jag har för mycket men ingen tid att utveckla det.
Min sambo har sagt att jag borde göra noveller så att inte historierna "slösas bort" när jag tvångsglömmer dem som jag brukar göra, men jag har aldrig fått någon idé förut som passar som novell.
Oftast tycker jag att det behövs så mycket fördjupning att det inte skulle hinna bli någon känsla i berättelsen om jag bara skrev något kort. Anteckningarna i sig är långa som en hel novell innan jag ens hinner börja...
Men igår! Igår när vi körde två mörka timmar i snöstorm fick jag som vanligt massa idéer, och det är inget jag skulle vilja göra en bok av för den skulle bli alldeles för tråkig om den var så lång ;)
Det var typiskt novellmaterial, och när jag har tid ska jag börja på min alla första sådan. Jag ska åtminstone skriva upp alla detaljer så att det inte försvinner, så kan jag ta det när jag känns ha tid.

Jag hade inte tänkt fokusera på mitt eget skrivande i bloggen, bland annat för att det inte känns så intressant för andra än mig. Men huvudsakligen är det för att jag aktivt försöker att inte skriva. Jag har nämligen inte tid, så jag måste kväva alla idéer och skrivinspiration som jag får varje dag.
Men det håller snart inte längre, jag mår inte bra av att låta bli. Men jag vill låta bli. (Det är även sådana tankar jag behöver skriva i den här kategorin). Det känns som slöseri med tid att skriva när det finns så otroligt mycket böcker för mig där ute. Böcker som kommer passa mig lika perfekt som en egenskriven, men som är bättre gjorda och bara kostar mig 89 kr per bok i stället för 4 års fritid per bok.
Därför vill jag inte skriva. Problemet är att jag börjat känna mig lite låg av att inte släppa ut min kreativitet, jag saknar att låta en historia växa fram rakt framför mina ögon. Att ha makten att ändra allt man inte gillar.
Jag älskar ju att skriva, men om jag inte kan göra det ofta så tappar jag känslan för boken, och sedan är det bara ord. Ord som i vilken bok som helst, och inte känslan som jag hade när jag började. Om jag väl börjar skriva så måste jag ta mig tiden att hålla berättelsen vid liv så att jag inte tappar den känslan, och den tiden har jag inte.
Men ju mer man skriver desto fortare går det ju, övning ger faktiskt färdighet. Till slut kanske det bara tar några månader att få ur sig en hel saga, det kanske går att göra avbrott utan att tappa känslan?
Jag önskar att jag bara kunde släppa det, släppa de halvfärdiga böckerna som finns i mitt huvud, och bara läsa i stället.
I förrgår började jag med en ny bok... hittills bara i tankarna men det är så stort nu att jag nog måste börja skriva. Jag har tre kladdpapper med minnesnoteringar, och det har gått för långt för att jag ska vilja förlora historien genom att kväva den som jag oftast gör. Jag funderar på att unna mig några timmar inatt till att börja skriva den på riktigt.

Om någon skulle undra varför bloggen stått still så beror det på att min hjärna varit lite för snurrig för att kunna skriva inlägg.
Igår var jag gäst i ett radioprogram, för att prata lite om varför jag skrev en bok och såklart prata lite om själva boken. Allt gick förvånansvärt smärtfritt i proportion till hur nervös och oförberedd jag var, ända tills en av programledarna frågade mig vad boken handlar om.
Plötsligt sade min hjärna till mig "god natt, nu är jag trött och tar en timma ledigt". Så när jag skulle beskriva handlingen kunde jag inte minnas något, jag letade ord i mitt huvud som någon galning och fick inte fram så mycket. (Lite mer än titeln ungefär).
Som tur är hörs det inte lika tydligt som det var på plats, att jag tappade hjärnan. Och som tur är hjälpte de fina och proffsiga människorna mig att ta mig vidare så att vi kunde avsluta min halvtimme i radio.
Det var väldigt synd att jag tappade minnet, för boken behövde få mer beskrivning. Här hade jag världens chans att säga något mer, förtydliga att den handlar om mer än det lilla som framkommer av baksidan och de första kapitlen. För den börjar kanske lite långsamt, en recension jag fått är "otrolig spänning de sista 200 sidorna!" vilket bekräftar att början kanske inte är bokens starkaste del. Den hade behövt mer från mig!
Men jag ska inte älta det nu, allt är relativt och det gick egentligen över all förväntan.
Idag är jag lugn igen, och imorgon kanske jag kan börja uppdatera bloggen som vanligt :)

När jag öppnade nya Skriva idag fanns det massa tips på hur man bygger upp sin författarplattform, och det fick mig att undra en sak.
Jag fattar såklart att man vill lägga mycket ljus på sig själv och inte bara på boken, pusha författarnamnet. Det är ett bra sätt att uppmärksamma sina böcker, det är bra på många sätt och säkert kul också. Men, måste man det om man inte vill?
Jag är inte en författare, jag är bara en privatperson som skrivit en bok. Jag vill nog aldrig ens bli författare, fast jag vill ge ut massa fler böcker. Jag vill skriva många fler böcker, och jag vill att folk ska tycka om dem och köpa dem.
Men jag vill inte vara "författaren", jag vill ju bara dela med mig av alla sagor och berättelser som trängs i mitt huvud.
Jag vill att det ska vara boken i fokus och inte jag, jag som person har egentligen ingenting med min bok att göra. Jag ville inte ens ha mitt namn på min bok, bestämde mig till slut för att förkorta bort Annelie till bara A, och så gjorde jag det kursivt så att det skulle synas sämre. (Tyvärr blev det något fel på första upplagan och namnet är o-kursiverat, vet inte varför det blev så men jag skickade omedelbart ett nytt omslag för de framtida trycken).
Är det okej eller ens möjligt att strunta i författar-delen av sitt författande?

Igår fick jag höra en lustig men väldigt rolig nyhet av min väninna som bor en liten bit söderut. Hon nämnde att hennes svärfar har läst min bok (där fick jag mig en chock) och tyckte den var rätt bra! Jag blev så himla ställd, trodde inte att män som har söner i min egen ålder skulle falla inom målgruppen som skulle uppskatta Mannen i glasflaskan. Det var en riktigt kul och överraskande nyhet och jag ville bara få dela med mig av den :p

Här kommer en kort uppföljning på mitt förra inlägg, för då hade jag ju inte hunnit läsa senaste numret än.

Jag älskade det här numret av Skriva! Hur bra som helst, bästa sedan #1 2011, alltså första numret någonsin. Jag blev så inspirerad och sugen på att skriva! Nu har jag ju redan hållit på med mitt nya manus i några veckor, men jag fick ny energi och viljan att fortsätta bara ökade. Blev även sugen på att faktiskt skriva en barnbok, fast jag är nog egentligen mer intresserad av att göra illustrationer till en ;)

När jag läste första numret av Skriva blev jag så otroligt inspirerad. Jätteglad och exalterad tänkte jag "Det här kommer jag klara. Jag ska skriva klart min bok snart. Det kommer bli så kul!" Det var en underbar kick, inspiration och kul är de magiska orden. Jag var lycklig och stolt över min tidning jättelänge.
Ännu lyckligare blev jag när andra numret kom direkt i min brevlåda några månader senare. Men allt eftersom jag läste den kände jag mig mindre och mindre inspirerad, mindre exalterad. Jag började skämmas över min bok. Började tycka att det jag skriver inte har något värde. Fulkultur. Vart dessa känslor kom ifrån vet jag inte riktigt, det var egentligen inte Skrivas fel. Det fanns ingen artikel där det stod "du som skriver urban fantasy och paranormal romance är värdelös och det finns ingen mening med din berättelse", men det var ändå ungefär så jag kände.
Jag tror att jag var ganska känslig just då, och tog åt mig av ungefär allt. Jag tog det personligt, när Jan Guillou sa i sin intervju att man inte ska skriva för att det är roligt utan för att man har något viktigt att säga. Alltså raka motsatsen av vad jag gjorde, jag hade inget viktigt alls att säga, jag tyckte bara det var fantastiskt kul att skriva och att forma en berättelse efter mina personliga önskemål. Så... det var inte Skrivas fel att jag var mindre inspirerad efter andra numret, det var nog Jans (och mitt eget som var så jädra känslig).
Jag tycker fortfarande att det är en fantastiskt bra tidning. Jag älskar att läsa den, jag älskar att den finns, och jag blev glad när det här numret kom idag :)

På författardrömmars blogg finns en länk till ett väldigt uppmuntrande inlägg som heter Tack, men nej tack - Första hjälpen vid refusering. Det tycker jag att alla som skriver böcker ska läsa. Särskilt ni som, liksom jag, blivit refuserade. Jag blev tårögd när jag läste inlägget, när alla känslor efter min tredje refusering plötsligt återupplivades så starkt.

För den som är intresserad, en kortfattad version av min refuseringshistoria:
Jag kände ingenting när jag fick mitt första nej, från Nordstedts. Jag var 99,9 % säker på att de skulle refusera mig och jag tyckte inte ens att mitt manus passade hos dem, undrar varför jag skickade dit egentligen.
Jag kände en gnutta obetydlig besvikelse när jag blev refuserad av Forma, vet fortfarande inte om jag skickade rätt faktiskt. Jag ville skicka till Damm förlag, men alla deras länkar och adresser gick till Forma så då använde jag den angivna adressen till dem.
Men sedan kom tredje refuseringen, som jag faktiskt brydde mig om. Det var hos Mörkersdottir jag ville ge ut min bok, och alla de beskrivna känslorna från Sofias uppmuntrande inlägg (ovan) infann sig hos mig när jag fick mitt nej därifrån.
Jag tittade på lite andra förlag men kände samtidigt någon form av lättnad över allt jag skulle slippa. Tankar på avtal, på nya krav som skulle ställas på mig, på att eventuellt åka någon dag till annan ort (ifrån min sambo och mina barn) ifall förläggaren kanske skulle vilja träffa mig om något så stort nu skulle hända, avskräckte mig jättemycket. Så en liten lättnad var det att få ge ut "själv" (eller rättare sagt via PaperTalk).

Jag tror jag har nämnt det förut, men jag ångrar stundvis att jag var så envis att jag gav ut boken trots refuseringarna. Ända tills jag kontaktade PaperTalk var boken hemlig för alla utom min sambo, mina två bästa vänner och en kusin, och borde kanske förblivit det. Det var som att klä av sig naken, att komma ut med min bok. Den är fortfarande hemlig för större delen av min släkt och bekantskapskrets, och det bevisar kanske att jag valde fel som gav ut den?
Å andra sidan skulle jag kunna se det så här i stället och känna mig stolt: jag har skrivit en bok.

Idag tänker jag skriva ett utlämnande inlägg, och medge att mitt självförtroende inte är på topp.
När jag fick hem några exemplar av min bok idag insåg jag att jag är värdelös på att göra bokomslag. Det är ju förvisso lite begränsat, alla har inte möjlighet att illustrera en skitsnygg bild.
Så med de medel jag har tyckte jag ändå att det blev snyggt. Inget "snirkel", trots att jag älskar det på andras böcker. Inget som gör att omslaget ser typiskt 2012 ut. Inga ansikten. Tidlöst, enkelt och snyggt, tyckte jag. Men nu, nu när jag ser det på en tryckt bok, så tycker jag inte att jag har gjort ett snyggt omslag. Jag kanske skulle ägnat ytterligare fyra år till att göra en supersnygg illustration?
Jag har även börjat ifrågasätta innehållet... Vem vill läsa min bok?! Jag, det var ju därför jag skrev den. Men jag hade kunnat njuta av den på en enkel pdf, utan att lägga så mycket jobb och energi på den efter att den var klar.
När det finns briljanta böcker som Soulless, som jag är mitt inne i just nu, så förstår jag inte varför jag gjorde detta. Bara för att jag hade läst några dåliga böcker 2009, och fick för mig att jag skulle skriva en egen så att jag fick bli nöjd någon gång... Det enda jag hade behövt göra var att vänta, det skulle ju strax komma ut så många nya bra böcker.
Jag inser att jag inte gör så bra reklam för den här boken just nu, men just nu bryr jag mig inte heller. Det är ju så här jag känner. Varför gjorde jag det här?!

I ärlighetens namn känner jag mig lite stressad just nu. Jag vill såklart ägna tid till min familj, och det gör jag, och båda mina barn kräver en hel del uppmärksamhet för tillfället. Men jag har även ett dussin böcker som det kliar i fingrarna att få läsa, samt två dataspel som jag är riktigt sugen på. Dessutom måste jag så fort som möjligt redigera klart de sista kapitlen i min egen bok, för jag ska erkänna att jag inte skickat den till tryck än. I helgen ska jag redigera klart och skicka in, jag måste om den ska hinna ut till hösten. Jag kan meddela att egenutgivning inte är bra för självdisciplinen! Eller självförtroendet...
En annan "ärlighet" är att jag tappat tron på mig själv lite. Men jag är väldigt glad över det enda mailet som jag hittills fått angående Mannen i glasflaskan, från en kvinna som längtar efter boken efter att ha läst kapitlen som ligger ute. Jag har nu officiellt fyra fans, och det är ju trevligt med tanke på att jag från början aldrig hade tänkt avslöja boken för någon. Men jag hoppas att fler som skulle ha gillat boken faktiskt kommer upptäcka den. Den kanske inte är så bra som mina fyra fans och jag hittills tycker ;)
Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av vad jag kommer slänga mig över härnäst: