Eftersom jag har så lite tid för bloggen och läsning för tillfället känns det lämpligt att klämma in en bokbloggsjerka bland de glesa inläggen. Det var dessutom en lättbesvarad fråga den här veckan:

Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför?

Jag har inte Boktipset, men Goodreads använder jag flitigt. Eftersom det är så få i min omgivning som kan tipsa mig om böcker i de genrer jag gillar så är goodreads ett fantastiskt verktyg för att hitta nya böcker. Det är användbart när man fastnat i en viss typ av böcker inom en genre också, det är lätt att navigera och hitta väldigt lika böcker. På senare tid har jag även börjat skumma kommentarer, som kan vara till hjälp för att se om boken är vad den utger sig för att vara. Jag avskyr när böcker utlovar en sak men visar sig vara något annat.

Men det bästa med goodreads är att min att-läsa-lista går att sortera på så många vis. Titel, författare, antal sidor, betyg, utgivning mm. Det jag tittar på nästan först av allt är om boken jag "skrivit upp" är en del av en serie eller inte. Om utgivningen är nära förestående men det står #1 vet jag att jag kan lägga den långt bort på att-läsa, så jag slipper vänta så länge på #2. När man börjar ha några hundra böcker på önskelistan är det jättepraktiskt med goodreads =)

Det finns egentligen inget nytt att upptäcka under omläsningarna av de här böckerna, men det är ändå väldigt spännande läsning. Bladvändare på hög nivå. Jag är glad åt att få uppleva de här böckerna en andra gång, och jag hade glömt en del detaljer som kan vara bra att komma ihåg inför sista boken.

Akta avslöjanden: De utvalda står inför en rad nya och fortsatta bekymmer. Demonerna är fortfarande ute efter dem, en ny rörelse hotar Engelsfors, rådet vill ställa dem inför rätta, och samarbete är viktigare än någonsin. Att förlora en av sina egna, en vän, för att de inte kunde samarbeta har åtminstone fått alla att inse allvaret. Men det är svårt när vissa fortfarande hatar varandra, och personliga problem tornar upp sig.

Eftersom man bara får läsa från fem utvaldas synvinkel i Cirkeln är det jättekul att äntligen få läsa från de andra två. Snyggt jobbat från författarnas sida att vända känslorna från henne som man avskyr eller rent av hatar, till att faktiskt nästan tycka om henne. De övriga kände jag för redan i ettan, och känslorna ökar bara i Eld. Det gör mig riktigt nervös inför tredje boken, jag vill inte förlora någon av de utvalda som finns kvar! Men det är mycket annat jag längtar efter att upptäcka och få svar på. Vems är den där återkommande blåmesen t.ex?

Jag har väl inget givande att tillägga om den här boken, med vissa uppföljare är det svårare än andra tycker jag. Men de här böckerna är riktigt bra och jag tycker ni som skippat dem ska ge dem en chans. Jag var lite för fördomsfull när Cirkeln släpptes och trodde inte det skulle vara något för mig, men jag kunde inte haft mer fel.

(Tidigare: Cirkeln)

... varför boklotus stått still ett tag, så är det p.g.a arbetsbyte. Jag blev tvungen att lägga massa energi på att söka nytt jobb, sen förbereda mig för nytt jobb, när jag fick besked i november att mitt jobb ska flytta. Nu behöver jag lägga energi på att komma in i nya rutiner och lära mig nya program. Det här är min första vecka på nya jobbet, och jag känner mig lite stressad att bli duktig på det snabbt. Men när allt lugnat ned sig och jag kommit in i nya vardagen så tänkte jag hinna med boklotus igen :)

Idag har jag skrivit om Parasite på Swedish Zombie:

Inom två decennier från idag har vi på ett effektivt sätt löst de flesta av världens hälsoproblem. SymboGen har utvecklat en binnikemask som tack vare genmodifiering fungerar som kroppens inre livvakt. Insulinsprutor, allergier och kosttillskott är ett minne blott. Den inre livvakten har förändrat världen bortom våra vildaste fantasier. Nästan alla har en manipulerad binnikemask som lever för att skydda kroppen den anpassat sig till. Men i långsam takt börjar oförklarliga åkommor att drabba slumpmässigt utvalda människor. Folk hamnar i ett sömngångar-tillstånd och verkar inte kunna återhämta sig. Deras blickar är döda och deras mål oförutsägbara. Är det verkligen vist att ge intelligenta parasiter tillgång till våra immunsystem och våra kroppar?

Jag vill inte ens veta hur mycket tid Mira Grant lagt på efterforskningar om parasiter och maskar inför den här boken. Den är pepprad av medicinska utlägg och ingående förklaringar om hur SymboGens binnikemask utvecklats och arbetar. Allt känns autentiskt och trovärdigt, åtminstone för mig som inte är forskare inom parasitologi. Det fanns inget jag ifrågasatte som inte någon gång under läsandet fick ett rimligt svar. Författaren har verkligen läst på, och haft livlig fantasi.

En genomtänkt teori och ett bra språk räcker ganska långt, men det kan ändå falla på karaktärerna. Lyckligtvis har Mira Grant även fokuserat på att skapa en smart och fascinerande huvudkaraktär. Sal har inga minnen sedan tiden innan sin bilolycka. Under endast sex års tid har hon utvecklat en vuxen, vettig och rolig personlighet. Men alla andra i hennes närhet är också färgstarka personligheter. Hon har en smart och rolig pojkvän som är läkare, och jag älskar deras dialoger. Deras jargong och relation känns väldigt trovärdig, och ibland känner jag igen mig lite. Hennes far och syster är välutbildade och intelligenta, kvinnan i blomsteraffären är moderlig med humor. På gott och ont är ingen karaktär tråkig eller platt.

Tyvärr kan Parasite kännas lite seg under första halvan, det går åt mycket text till att lära känna Sal och den nya verkligheten. Fast jag har inget emot segt så länge det inte är trist. Men i kontrast till den andra hälftens omvälvande upptäckter och spännande handling blev början desto segare i mitt minne. Det jag favoriserar mest blir också tydligare längre fram i boken. Don't Go Out Alone är en fiktionell barnbok som Mira Grant lämnat spår av genom handlingen. Den påminner om den gamla sortens barnsagor, lyrisk, mörk och vackert ångestfylld. Jag hoppas att tillräckligt många ska trollbindas av  Don't Go Out Alone att den får ges ut som en helt egen bok. Men i första hand ska jag väl invänta del två av Parasitology, som väntas komma ut 2014.

Jag har funderat ett tag på om jag ska ändra upplägg på min text i bloggen. Jag har alltid hört att man ska skriva skärmtext (t.ex bloggar) sammanhängande men i korta stycken. Inte långa texter och inte mellanrum mellan styckena, hellre korta stycken som hänger ihop i hela texten. Det ska tydligen vara optimalt för att behålla ögats/hjärnans intresse, ögat tittar omedvetet på första orden i varje nytt stycke och orkar inte ögna långa stycken. Så har jag också skrivit mina inlägg, men jag har märkt att jag själv favoriserar de där mellanrummen.

Eftersom det är nytt år och allt funderar jag på att ändra till längre stycken, men med mellanrum i stället. I boklotus begynnelse kändes det viktigt för mig att ha så korta inlägg som möjligt, och att de inte skulle ta mycket plats, lätta att läsa. Jag ville får rum med många inlägg på samma sida, men jag har ändrat mig där också. Nu är det dessutom mer av recensioner än tips i den här bloggen, och då tycker jag också att det där mellanrums-upplägget passar bättre eftersom inläggen är längre.

Man kan ju alltid testköra, eller hur? Jag hade ju heller inte betyg i början av bloggtiden men valde att testa det, och nu vill jag inte vara utan. Så det går ju alltid att prova och ändra sig, jag tror jag testar det är med långstycken och mellanrum ett tag :)

Första gången jag skrev om Cirkeln på boklotus var det bara som ett hopslaget tips om den och Eld. Nu läser jag om dem inför Nyckeln, som kom ut nyligen och avslutar Engelsforstrilogin. Jag minns att jag verkligen gillade den här boken, och rekommenderade den till många när jag hade läst den. Men av någon anledning var jag också en aning kritisk, idag minns jag inte varför och kan inte hålla med mig själv. Jag kanske hade läst för många episka mästerverk precis innan den. Nu har jag lite fler tarvliga YA i bagaget som gör att jag förstår vilken guldklimp det här egentligen är ;)

I småstaden Engelsfors skakas invånarna av ett oväntat självmord på gymnasieskolan. Sex unga tjejer utan något gemensamt dras ofrivilligt in i den magiska verkligheten där världens öde hänger på att de ska kunna samarbeta. Om de inte hjälper varandra kommer de inte överleva, men det är få av tjejerna som är villiga att hänge sig åt sitt öde.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lyckats med konststycket att skapa närhet till sina karaktärer utan en jag-form. Att boken är lång hjälper förstås, men kombinationen tredje person och presens är nog hemligheten. Man får grundligt lära känna alla karaktärer, och igenkänningsfaktorn är hög då varje karaktär har någon egenhet eller erfarenhet som de flesta borde känna igen. I vanliga fall brukar tonårsintriger/drama irritera mig, men här utgör det halva nöjet. Den övernaturliga aspekten hamnar lite i skugga ibland, men den är välplanerad och intressant. Jag upplever hela tiden att jag vill ha mer, vill liksom aldrig sluta läsa. När jag ändå måste det stannar tankarna likväl i Engelsfors, och jag kan inte lämna karaktärerna där.

Som nämnt i mitt gamla inlägg så känns det verkligen att författarna lagt ned mycket tid i sin berättelse. Det gör att man snabbt kan acceptera den här världen och magisystemet, samt relatera till karaktärerna som är väldigt genomtänkta. Ett annat plus är det realistiska med att några av tjejerna redan upptäckt sex, och att döden faktiskt kan drabba vem som helst. Det känns så fräscht o-amerikanskt i en ungdomsbok tycker jag.