Åh vad jag älskar detta! Det är ingen hemlis att jag är svag för djinner. Berättarrösten i The Amulet of Samarkand (Amuletten från Samarkand), djinnen Bartimaeus, är fantastiskt rolig och häftig. Som sig bör så försöker han gärna lura sin mästare om han kan, och är allmänt illvillig, ironisk och självgod.
Jag har faktiskt inte läst den... jag har lyssnat på den. Jag har svårt för ljudböcker, (undantaget de där bästa som t.ex Harry Potter med Jim Dale), men med Simon Jones som uppläsare till denna härliga bok av Jonathan Stroud så känner jag mig övertygad om att ljudboken måste vara bättre än den fysiska boken.
Trots att Bartimaeus liksom berättar handlingen för läsaren ur första persons perspektiv så finns det utrymme för flera point of views.
I tredje persons perspektiv får vi följa tolvåriga trollkarlslärlingen Nathaniel som är den som frammanat djinnen från första början, för att stjäla Amuletten från Samarkand. Jag gillar hur Nathaniels berättelse läggs fram från en tidig ålder i dåtid och sedan fylls på fram till nutid, och jag älskar alla referenser som t.ex att det var en djinn som orsakade Atlantis fall. Bara ett av många exempel.
(Jag blir lite "avundsjuk" samtidigt som förälskad, jag önskar nästan att jag gjort djinnerna i min bok så här i stället för att ha dem mer mänskliga. Jag känner även att jag borde slängt med lite fler och tydligare referenser. Det räcker inte längre att jag smugit in John Blund som en djinn, en mycket liten parantes i boken. Dessutom under sitt ursprungliga danska namn; Ole.)
Jag ska sluta babbla nu så att inte inlägget blir så långt. Jag vill bara förtydliga att jag inte kände till den här trilogin när jag gav min huvudkaraktär, en djinn, namnet Nathanael. En oturlig slump, men det var ju tur att jag inte valde "Bartimaeus" ;)

Det här är en så himla mysig och rolig serie, tyvärr går det alldeles för fort att läsa!
Jag köpte del 1 och 2 av den samlade sagan till min sambo förra året. Det är lite synd att omslaget på den andra delen inte är lika snygg som första, men det kan jag leva med. Det är ju trots allt innehållet som räknas ;)
Det som är kul med de här albumen är att Peter Madsen och Kure Henning delat med sig av massa skisser och information om skapandet av serien. Man får också läsa lite mer om de nordiska myterna som tidningarna baserats på / inspirerats av.
Jag tycker så mycket om hur den här serien är tecknad och hur berättelsen är formad. Alldeles perfekt att sitta med under hösten och vintern med en kopp kaffe eller varm choklad med vispgrädde.

En urban fantasy som är välskriven, en aning steampunk och en aning mysterie, med bra karaktärer, fylld av humor och som är en paranormal romance. Jag älskar det, absolut och fullständigt. Vid sidan tre blev jag förälskad i Soulless och i Gail Carriger. Och vilket fantastiskt språk!
Det finns alltid något som gör att jag inte tycker att en bok är helt perfekt, om jag är helt såld brukar det inte störa mig men tanken dyker oundvikligen upp, "om det bara varit lite mer så här..." I ca 250 sidor verkade det som att det här skulle bli den första boken där inget störde mig. Men faktiskt så var det i upplösningen, när man fick svar på sina frågor och mysteriet löstes, som det dök upp några delar som jag inte helt gillade. Men dessa små och få detaljer gör mig ingenting, jag älskar den ändå.
Svenska titeln är Själlös, handlingen börjar med att Alexia Tarabotti som är själlös attackeras av en vampyr som hon av misstag dödar. Eftersom hon saknar själ och därmed neutraliserar övernaturliga om hon vidrör dem är hon både en intressant och en farlig person för många i London, där vampyrer och varulvar lever öppet.
På omslaget står det "wickedly funny", och det är just vad den är. Den är också spännande och smart, om man kan kalla en bok för smart.
Det finns ju alltid mycket att säga om en bok som både är bra och får en att känna (det går inte alltid hand i hand för mig), men jag måste som vanligt behärska mig för annars kan det här bli hur långt som helst. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den, och jag hoppas på att få uppföljaren i brevlådan imorgon :)

Idag vill jag tipsa om två ungdomsböcker som jag sträckläste när Eld just kommit ut. De har två författare, Sara Bergmark Elfgren samt Mats Strandberg. Den tredje boken, Nyckeln, kommer ut nästa år.
Jag erkänner att jag var fördomsfull när jag hörde talas om Cirkeln. En svensk ungdomsbok om sex tonårstjejer som upptäcker att de är "utvalda" häxor lockade mig inte alls.
Men där fick jag mig en knäpp på näsan, för det visade sig att jag skulle bli väldigt förtjust i boken och i karaktärerna. Så förtjust att jag rusade till bokhandeln och köpte uppföljaren Eld, för att sluka den på några dagar.
Det var många saker som gjorde mig glatt överraskad när jag plockade upp Cirkeln, det första var språket. För det andra var den mycket mörkare än vad jag trodde, vilket var väldigt positivt. Tredje glada överraskningen var hur många karaktärer man fick följa och hur mycket man faktiskt bryr sig om dem.
Jag hade mina teorier om varför man inte fick följa en av dem jag var mest nyfiken på i Cirkeln, men jag blev jätteglad när man fick en inblick i hennes huvud i Eld. Och det känns ju alltid kul när en teori visar sig stämma ;)
Oftast är det ju inte allt i en bok som man tycker är helt fantastiskt, men jag tyckte ändå mycket om de här två. Det finns handling och det finns känslor, det finns förutsägbara höjdpunkter och oförutsägbara. Det känns verkligen att författarna lagt ned mycket tid i sin berättelse och det uppskattar jag.

Jag kanske ska inleda med att tala om att det inte enbart förekommer aktuella böcker i den här bloggen. Idag vill jag tillexempel skriva om en jättebra fantasy-serie som heter Wheel of Time. Den har jag alltid läst på svenska och jag känner den alltså bäst som Sagan om drakens återkomst. Det kanske inte är så mycket av ett tips med tanke på hur välkänd serien är, men den förtjänar absolut ett eget inlägg.
Den här serien är skriven ur tredje person, vilket jag älskar för det öppnar för möjligheten att följa flera karaktärer, och om det är i någon serie man får följa många så är det i den här! Det är inte bara huvudkaraktärerna man får följa heller, utan då och då kastar Robert Jordan tillfälligt in en helt ny karaktär som man får följa och det ökar verkligen spänningen. Och allt oftare, ju närmare slutet man kommer, så får man följa "de onda" karaktärerna vilket också är väldigt uppfriskande.
Det här är en serie som är känd av en anledning. Den är väldigt välskriven och det finns mycket intriger och mycket som lockar olika fantasy-typer, och så mycket karaktärer att det faktiskt blir lite svårt att hålla ordning på dem ibland. Sättet som författaren beskriver "kraften" på, alltså deras sätt att utöva magi, gör så att jag blir besviken varje gång jag lägger ned boken och minns att jag inte kan använda kraften själv. Det känns verkligen som att man förstår precis hur man ska göra.
I det här fallet skulle jag inte kunna beskriva handlingen ens om jag ville, för det är verkligen så himla stort. Men det finns nog ett antal forum att läsa på för den som blir intresserad. Det är en serie böcker som jag varmt rekommenderar för dem som gillar fantasy. (Jag ska nog tillägga att det är en lång serie och att alla böcker inte kommit ut än.)

Som allra första inlägg på boklotus skulle jag vilja tipsa om en bok som heter Warm Bodies (eller Varma Kroppar). Den handlar om en Zombie, men om man avfärdar boken grundat på det kan man gå miste om en jättehäftig historia.
Trots att det var något som lockade mig hade jag låga förväntningar på den här boken, dessutom trodde jag att det var någon twilight-imitation vilket det definitivt inte är.
Boken är skriven ur första persons perspektiv, som jag oftast inte gillar annars men här funkar det bra. Den handlar om zombien "R", som börjar tänka och känna och verkligen fångar läsaren.
Jag känner med R, och det är både kul och intressant att han faktiskt är en hjärnhungrande zombie. Jag gillar hur människohjärnor med deras minnen och känslor funkar som knark för zombies. Och jag gillar samtidigt som jag frustreras av det, att läsa allt djupsinnigt som R tänker och känner, när han inte kan uttrycka det p.g.a sin fåordighet.
Själva handlingen tänker jag faktiskt inte gå in på, det enda jag kan säga är att man bör läsa den här boken. Även om det visar sig att man inte gillar den så är det en upplevelse. Själv har jag bara läst den på engelska, dock flera gånger, och Isaac Marion har ett fantastiskt språk. Jag kan inte stå för hur bra den gör sig på svenska.
Första meningen är också bra: I am dead, but it's not so bad.