Suzanne Collins har skapat en fantastisk och skrämmande, trovärdig värld där de tolv kvarvarande distrikten av landet Panem (f.d nordamerika) tvingas skicka två tävlande ungdomar till hungerspelen varje år. Spelen går ut på att en enda ungdom kan vinna, genom att överleva sina motspelare.
Boken handlar om Katniss som tar på sig att tävla i hungerspelen i stället för sin lillasyster som egentligen "vann" lotteriet (the reaping, vet ej vad det heter på svenska). Den är skriven i jag-form, och trots att det inte kändes helt rätt för mig i början så blev det snart det enda tänkbara.
När jag såg filmen tänkte jag att det hade varit intressant att läsa ur någon annans synvinkel också, t.ex någon av spelarna som kom från ett rikare distrikt så man fick jämföra deras olika tankar om spelen, men under läsandet började jag tycka att Katniss berättarröst var helt perfekt.
Jag älskar den här boken, men jag vet inte om det är för att den är så otroligt bra, eller för att jag läste den vid exakt rätt tillfälle. Det var precis den här typen av bok jag ville läsa nu, och den gjorde mig aldrig besviken.
Oftast när jag läser blir det så tydligt någonstans att jag och författaren vill och tänker så olika, men den här författaren gav mig exakt vad jag önskade och utvecklade all handling precis som jag tyckte var bra. En pyttedetalj i slutet kändes inte trovärdig under omständigheterna, men det kanske kommer något svar under någon av uppföljarna.
Det jag tyckte var roligast var att den var så väldigt lik filmen, de har gjort ett fantastiskt jobb, och ändå kunde jag inte lägga ifrån mig boken i tid en enda kväll sedan jag började läsa. Även jag föll för Hunger Games.

(Tidigare inlägg, om filmen)