Som jag längtat och behövt den här boken, tänk om jag bara vetat det lite tidigare. Eller kanske senare, så jag inte behövde vänta så länga på bok #3 som kommer i oktober. 

 

 

Kortfattat och utan att kunna göra boken rättvisa: Varje dag vaknar A upp i en ny kropp. Alltid i en kropp av samma ålder som A själv, och alltid inom ungefär samma geografiska område som dagen innan. Men aldrig i samma person, och aldrig i ett bestämt kön. Varje dag en ny dag, i en ny kropp, nytt liv, nya människor. A har anpassat sig bra till det här livet, men det är inte så lätt när man blir kär. 

 

 

David Levithan skriver med ett behagligt och ibland poetiskt språk som hjälper mig att verkligen connecta med A. Hens upplevelser är så starka och välbeskrivna att jag äntligen fick en chans att faktiskt känna något medan jag läste. Det är en så uppriktigt juste person att även när de själviska handlingarna börjar ta över så vill jag bara att A ska komma undan. 

 

Hade inte bok #2 funnits tillgänglig hade jag behövt vänta en dag med att påbörja en ny, för det här är en typisk Book Hangover -värld för mig. Jag kommer på mig själv med att nästan på riktigt undra vem omkring mig som kanske har en "gäst" i sig för en dag. Jag älskar när det blir så, att man är så inne i en värld att man glömmer bort sig i verkligheten för en stund. Nu ska jag gladeligen kasta mig in i Another Day.

 

Jag var lite förberedd på att inte bli lika blown away av Steelheart som av Brandon Sandersons tidigare böcker. För det första så är ju inte Steelheart en fantasy utan mer av en dystopi/urban bok, för det andra är målgruppen främst tonåringar och för det tredje så är huvudkaraktären en ung kille. Mina tidigare erfarenheter är att jag känner mycket mer med hans kvinnliga huvudkaraktärer, den enda bok av honom som jag inte älskat var Alloy of law som hade en manlig huvudroll. Men min tveksamhet visade sig vara helt obefogad. Han lyckades igen! 


Eftersom jag naivt nog trodde mig lärt känna författarens sätt att skriva och arbeta fram oväntade tvister så satt jag ända från början och analyserade varenda mening. All information vred och vände jag på, men ändå stack han hål på varje teori kapitel för kapitel. Med varje ny upptäckt hade jag listat ut hemligheten, trodde jag. Sedan lurade han mig som han alltid gör och lämnade mig med ett förundrat "wow" efter sista sidan. 

En av skillnaderna från hans andra serier är att man hittills inte får ett intressant och avancerat magisystem förklarat för sig. Men det gör faktiskt ingenting, det är så mycket annat som är spännande och så många andra saker att upptäcka. Det sparsamma världsbygget lämnar mig inte frustrerad, allt man behöver veta läggs systematiskt fram och som vanligt så får man en inom världen logisk grund att stå på även om den hittills inte är så avancerad. Det är enkelt men ändå tillräckligt, och den balansgången är det inte många författare som klarar av tycker jag. Steelheart vilar tyngst på bra karaktärer och spännande handling, och det är en bok jag tror kommer tilltala många olika typer av läsare. 

Jag hade höga förhoppningar på Enclave, och behövde inte bli besviken. Den är skriven på ett sätt som jag favoriserar, med sidodetaljer som är relevanta och fyller i de frågetecken som annars dyker upp i bakhuvudet. För mig ligger så mycket av nöjet i en bok just i detaljerna, och när de läggs fram på diskret vis tillsammans med det "väsentliga" så blir jag så nöjd. Hela paketet liksom. 


Det är i denna verklighet vi får följa en nybliven jägarinna som åtminstone jag har väldigt lätt att tycka om. Hon är stark, stolt och målmedveten, på det sympatiska sättet. Hon är också klok och saklig tycker jag. Hennes upplevelser är skriven med låg hänsyn till läsarens självklara kunskap om verkligheten som den var innan boken utspelar sig, och det gör det lättare att förstå människorna i den här världen även där man tycker att de har/gör fel. Det är en spännande resa och mitt intresse hann aldrig svalna ens under de lite "tråkigare" kapitlen. 

Det finns mer jag kunde önska från den, det får jag väl medge. Men det känns bara kräset när jag trots allt fick mig en så tillfredställande läsupplevelse. Jag har verkligen saknat att känna såhär för de böcker jag läser, att de ger det jag är vill ha helt enkelt. 

Efter att jag köpt den engelska översättningen av Ruby Red (Rubinröd) så ångrade jag mig lite, för jag tänkte att jag nog hellre borde skaffat den svenska översättningen. Och så gillar jag det svenska omslaget. Men med tanke på att den utspelar sig i London så passade det ganska bra med engelska, dialogerna blev rätt så brittiska av sig själva i mitt huvud.

 

Boken handlar om Gwyneth Shepherd som oväntat och okontrollerat börjar kastas tillbaka i tiden, trots att det inte är hon som borde ha ärvt tidsgenen i sin familj. Som man förstår så leder det till en del förändringar i hennes tonårstillvaro, och att hon ofrivilligt blir indragen i tidsresenärernas affärer.

 

Det första som hände när jag började läsa var att jag kände mig så där besviken igen. Med suck och stön beklagade jag att jag valt en tonårsbok. Gwyneth kändes en gnutta barnslig, inte så mycket att det verkligen stör, förutom om det också finns andra irritationsmoment (t.ex varför det inte skulle va läge att säga till mamman att hon färdats i tiden, när det var en sådan extremt big deal i den familjen). Jag får skamset erkänna att jag tyckte författaren hade lite väl dåliga ursäkter/tillvägagångssätt för att ta läsaren dit hon behövde, att det inte var så övertygande. Men sen så, wow!

 

Efter bara något kapitel så var jag hårt fast handlingen och trivdes plötsligt ganska bra med Gwens lättsamma personlighet. För första gången på mycket länge så längtade jag verkligen efter att gå och lägga mig på kvällen, bara för läsandets skull. Lade mig tidigare för att få mer tid tillsammans med tidsberättelsen. Visst, det är inte hittills jätteavancerad handling eller komplicerade tidsparadoxer. Det hade kunnat vara större, och det finns ju oändliga möjligheter när man kan skicka sina karaktärer bakåt i tiden, men det räcker så himla väl precis som det är. Jag har njutit så mycket och är så glad att allt känns spännande. På så många sätt: äntligen! En underbar och underhållande bok. Tack Kerstin Gier!

Jag tror jag inleder hela inlägget med spoilervarning ifall man inte läst Bone Season / Drömgångare innan.

 

Som den mest eftersökta kvinnan i London måste Paige arbeta i skuggorna för att nå sina mål. De som flydde fånglägret måste räddas, och den undre världen måste varnas om refaiternas järnhand över Scion. Men i en redan korrupt undre värld är det ingen som vill lyssna på den återvändande drömgångaren, och när hennes egen eterboss tvingar henne till tystnad har hon inget annat val än att försöka ta saker i egna händer.

 

Här är en sak jag inte trodde jag skulle säga, men; åh vad jag saknar fånglägret. Det var där jag tyckte att spänningen fanns. Brottssyndikatet i London är inte alls (inte ens med klärvoajanta) vad jag vill grotta ned mig i. Liksom med "maffia" och "gäng" så tappar jag allt intresse bara av ordet. Men tyvärr är det, som man förstår när man läser ut ettan, dit man kommer tillbaka i andra boken.

 

Men lyckligtvis så är det Samantha Shannon som skriver om det tråkiga brottssyndikatet, så det blir ändå bra. Trots att jag saknar fånglägret med sin struktur och övernaturliga varelser, träningen med Warden i frostig skog och stunder med kortläsaren i kåkstaden av plywood, så dras jag in i de nya intrigerna. Här är det en annan hierarki att fördjupa sig i, och ett mysterium att lösa.

 

För egen del trivs jag också bättre med sättet som Shannon skriver nu, det är slut på mångpunktandet tillexempel. Tyvärr har det blivit några korr-missar i stället. Meningar som "That was all could ask" där det saknas ett "I" och liknande, men sådant stör mig sällan eller aldrig. Det som däremot gnager lite är några trovärdighetsgrejer, det var lätt att ignorera i förra men här börjar det ta av min koncentration. Men med rätt detaljer förlåter jag allt. Varje penny dreadful, smeknamn och accessoar väger upp bristerna.

 

Om jag ska prova sammanfatta i stället för att bara babbla så tyckte jag den här boken var intressant men inte så spännande. Den var lite för lång/långsam (förutom slutet), dock i en värld som är fängslande och som jag alltid vill lära mig mer om. I slutändan gillade jag mysteriet och jag trivs i miljön av gamla viktorianska London mixat med ett futuristiskt Scion.

 

Igår när jag för andra gången läste ut denna tillfredställelse hade jag så många bra ord i åtanke för att beskriva upplevelsen. Men idag har jag tyvärr glömt bort vad det var jag tänkte skriva... Nu är jag tillbaka till det gamla vanliga, brist på adjektiv och bara upprepade hyllningar. Här är mitt inlägg från förra gången: Drömgångare / The Bone Season. Följande är väl mer utfyllnad och om-upplevelse.

En ganska rolig grej för mig är hur mycket jag njuter av Samantha Shannons språk, när jag i vanliga fall har lite svårt för det "kort-meniga" sättet att skriva böcker. Men det funkar så bra här, för jag tycker ändå att Shannon har ett poetiskt språk som tål de annars enerverande konstpauserna som mångpunktandet innebär. Det gör sig så bra med jag-perspektivet också, som jag fortfarande kan ha problem med till och från. Jag älskar den här boken, den är snyggt skriven och har nästan allt jag vill ha i en bok. För att välja ett exempel; en huvudkaraktär som är lätt att känna med, i en dystopi med touch av fantasy men även en liten känsla av steampunk. Inte på grund av tekniska gadgets i mässing som annars fort kopplas till steampunk. Det är nog de viktorianska detaljerna som gör det, ordvalen i texten och andra små enskildheter som jag inte kan sätta fingret på.

Det var tur att jag gjorde en omläsning innan jag föll för frestelsen att kasta mig in i uppföljaren. Det man i fantasy kallar magisystem har i The Bone Season sin motsvarighet i etern. I nivåerna, i Paige och alla andra voajanter, deras sätt att känna och använda etern är som ett komplext magisystem. Jag skulle haft svårt att hänga med utan omläsning. Sen är det ju den här fängslande historian, som går i linje med vår egen ända fram till jack the ripper där historien tar en annan utveckling än den gjort för oss. Det är så himla spännande i den här alternativa nutiden tycker jag, och jag kan bara inte sluta läsa. För jag vill bara veta mer och mer. Nu ska jag sätta mig med The Mime Order och suga i mig kunskap om den här världen, njuta av Paiges sällskap, och känna det här särskilda onämnbara som få böcker kan få mig att känna.

Äntligen! Efter så få försök kanske "äntligen" är lite av en överdrift, men... äntligen en realistisk sjöjungfrubok! Ordet sjöjungfru förekommer aldrig vilket bara gör det bättre. Man använder bara begreppen deepsmen och landsmen, och det tycker jag passar jättebra.

Efter min första sjöbokupplevelse var jag inte särskilt imponerad av de söta, disneylika sjöjungfrurna. De är väldigt tjusiga på film och illustrationer, men känns orealistiska att läsa om. Särskilt som de kunde förvandla fram ben och göra fjällen till formen av en bikini... Däremot uppskattade jag sorten från Lost Voices som påminde om mytologiska sirener. Men dessa varelser från In Great Waters är ännu en ny upplevelse. De är autentiska, starka havsvarelser som inte tänker eller beter sig som människor bara för att de är besläktade och har liknande drag. De resonerar som man kan tänka sig att ett djur under ytan gör.

 

I detta alternativa europa från förr befinner sig kungafamiljerna i samma kris: inavel. Sedan den mystiska och mäktiga Angelica generationer tidigare steg upp ur havet och invarderade Venedigs kanaler med sina havsbröder och systrar har bara hennes blodslinjer fått regera. Ingen regent kan skydda sina kuster om de inte kan kommunicera med stammarna under ytan, och det kan inga landsmän. Bara korsningar av de båda folkslagen kan vistas både på land och i vattnet. Men inaveln har försvagat kungahusen och det är ett växande problem. Oäktingar, resultatet av samlag mellan landfolk och havsfolk, är således det största hotet för nästan alla regenter. Det är därför deras öden brukar sluta på bålet. Och det är därför som Henry, som spolats upp på land fem år gammal med både ben om simhud, måste hållas gömd tills han är gammal nog att själv utmana det Engelska kungahuset.

Det är inte mycket som utelämnats i den här boken, som känns väldigt mycket som en historisk roman. Man får följa två barn och deras uppväxt, två ungdomars väg till samma tron. En som ämnar ta över den, och en som försöker hålla den. Väldigt stor del av boken utspelar sig under karaktärernas barndom, och det är väldigt underhållande till en början. Att läsa ur barns synvinkel utan att det för den delen är barnsligt. Extra intressant med Henry som dessutom kommer från havet och resonerar som ett djur eller en fisk i många avseenden. För mig är den delen dock lite för lång, eller lite för ingående. Men jag vet inte vad man skulle kunna ta bort, kanske dra in lite på all omkring-info. Fast samtidigt är det det som gör boken så verklig, världsuppbyggnad verkar vara Kit Whitfields starka sida. (Den svagare skulle kunna vara karaktärerna).

Mina recensioner blir så långa nu för tiden, men jag har egentligen så mycket mer jag vill säga om den här boken. Den är så extremt intressant, så där som jag brukar gilla. För vissa kan den nog kännas tung och kanske tråkig, och ibland kände jag också att den var för mycket liksom. Men den är riktigt bra, och jag vill inte släppa den här verkligheten. Snälla James Cameron, gör film eller miniserie av den här fantastiska boken. Gärna i samarbete med HBO, snälla! Det skulle bli riktigt mäktigt tror jag.

(Tidigare inlägg: Bästa läsningen i år)

Mörk, fascinerande och magisk, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg levererar! Den långa väntan är äntligen över, för oss läsare och för de utvalda. Alla de här böckerna är väldigt tjocka (även om Nyckeln tar priset) så det känns som mer än bara tre böcker. Sidantalet kombinerat med den skarpa skildringen av karaktärer ger känslan av en mycket längre serie. Det är verkligen tråkigt att behöva lämna den här världen nu.

 

Jag älskar när författare kastar in nya karaktärer, eller smyger in dem. Särskilt när det handlar om magi, allt nytt blir så himla spännande. Och det blir en hel del nytt i Nyckeln. Stunder vi väntat på i två böcker får äntligen utspela sig, och stunder man aldrig kunnat ana fyller på spänningen. Det har varit så tillfredsställande hur allt blivit som jag tänkt mig i de här böckerna, även om det hänt mycket oförutsett med, men i Nyckeln bröts mönstret. Jag var helt övertygad om att jag "visste" en grej, som jag också såg fram emot ganska mycket. Men jag hade fel! Nämligen [Viktor. Alltså, skulle aldrig Viktor och Minoo bli ihop?! Eller åtminstone hångla lite, jag var övertygad om att det skulle bli de två till slut. Trodde att Gustav var ett sidospår för att lura läsaren, jag slutade inte hoppas på Viktor förrän... ja, ni vet ju] Blev faktiskt ganska besviken på det.

 

Jag kan inte upprepa detta tillräckligt: läs den här trilogin. Den är full av humor, känslor, överraskningar, och en hel del tänkvärt. Jag kan inte avgöra om jag favoriserar ettan eller tvåan, men alla är ändå nästan lika bra. Bra jobbat, Sara och Mats!

(Tidigare: Cirkeln och Eld)

Det finns egentligen inget nytt att upptäcka under omläsningarna av de här böckerna, men det är ändå väldigt spännande läsning. Bladvändare på hög nivå. Jag är glad åt att få uppleva de här böckerna en andra gång, och jag hade glömt en del detaljer som kan vara bra att komma ihåg inför sista boken.

Akta avslöjanden: De utvalda står inför en rad nya och fortsatta bekymmer. Demonerna är fortfarande ute efter dem, en ny rörelse hotar Engelsfors, rådet vill ställa dem inför rätta, och samarbete är viktigare än någonsin. Att förlora en av sina egna, en vän, för att de inte kunde samarbeta har åtminstone fått alla att inse allvaret. Men det är svårt när vissa fortfarande hatar varandra, och personliga problem tornar upp sig.

Eftersom man bara får läsa från fem utvaldas synvinkel i Cirkeln är det jättekul att äntligen få läsa från de andra två. Snyggt jobbat från författarnas sida att vända känslorna från henne som man avskyr eller rent av hatar, till att faktiskt nästan tycka om henne. De övriga kände jag för redan i ettan, och känslorna ökar bara i Eld. Det gör mig riktigt nervös inför tredje boken, jag vill inte förlora någon av de utvalda som finns kvar! Men det är mycket annat jag längtar efter att upptäcka och få svar på. Vems är den där återkommande blåmesen t.ex?

Jag har väl inget givande att tillägga om den här boken, med vissa uppföljare är det svårare än andra tycker jag. Men de här böckerna är riktigt bra och jag tycker ni som skippat dem ska ge dem en chans. Jag var lite för fördomsfull när Cirkeln släpptes och trodde inte det skulle vara något för mig, men jag kunde inte haft mer fel.

(Tidigare: Cirkeln)

Idag har jag skrivit om Parasite på Swedish Zombie:

Inom två decennier från idag har vi på ett effektivt sätt löst de flesta av världens hälsoproblem. SymboGen har utvecklat en binnikemask som tack vare genmodifiering fungerar som kroppens inre livvakt. Insulinsprutor, allergier och kosttillskott är ett minne blott. Den inre livvakten har förändrat världen bortom våra vildaste fantasier. Nästan alla har en manipulerad binnikemask som lever för att skydda kroppen den anpassat sig till. Men i långsam takt börjar oförklarliga åkommor att drabba slumpmässigt utvalda människor. Folk hamnar i ett sömngångar-tillstånd och verkar inte kunna återhämta sig. Deras blickar är döda och deras mål oförutsägbara. Är det verkligen vist att ge intelligenta parasiter tillgång till våra immunsystem och våra kroppar?

Jag vill inte ens veta hur mycket tid Mira Grant lagt på efterforskningar om parasiter och maskar inför den här boken. Den är pepprad av medicinska utlägg och ingående förklaringar om hur SymboGens binnikemask utvecklats och arbetar. Allt känns autentiskt och trovärdigt, åtminstone för mig som inte är forskare inom parasitologi. Det fanns inget jag ifrågasatte som inte någon gång under läsandet fick ett rimligt svar. Författaren har verkligen läst på, och haft livlig fantasi.

En genomtänkt teori och ett bra språk räcker ganska långt, men det kan ändå falla på karaktärerna. Lyckligtvis har Mira Grant även fokuserat på att skapa en smart och fascinerande huvudkaraktär. Sal har inga minnen sedan tiden innan sin bilolycka. Under endast sex års tid har hon utvecklat en vuxen, vettig och rolig personlighet. Men alla andra i hennes närhet är också färgstarka personligheter. Hon har en smart och rolig pojkvän som är läkare, och jag älskar deras dialoger. Deras jargong och relation känns väldigt trovärdig, och ibland känner jag igen mig lite. Hennes far och syster är välutbildade och intelligenta, kvinnan i blomsteraffären är moderlig med humor. På gott och ont är ingen karaktär tråkig eller platt.

Tyvärr kan Parasite kännas lite seg under första halvan, det går åt mycket text till att lära känna Sal och den nya verkligheten. Fast jag har inget emot segt så länge det inte är trist. Men i kontrast till den andra hälftens omvälvande upptäckter och spännande handling blev början desto segare i mitt minne. Det jag favoriserar mest blir också tydligare längre fram i boken. Don't Go Out Alone är en fiktionell barnbok som Mira Grant lämnat spår av genom handlingen. Den påminner om den gamla sortens barnsagor, lyrisk, mörk och vackert ångestfylld. Jag hoppas att tillräckligt många ska trollbindas av  Don't Go Out Alone att den får ges ut som en helt egen bok. Men i första hand ska jag väl invänta del två av Parasitology, som väntas komma ut 2014.

Första gången jag skrev om Cirkeln på boklotus var det bara som ett hopslaget tips om den och Eld. Nu läser jag om dem inför Nyckeln, som kom ut nyligen och avslutar Engelsforstrilogin. Jag minns att jag verkligen gillade den här boken, och rekommenderade den till många när jag hade läst den. Men av någon anledning var jag också en aning kritisk, idag minns jag inte varför och kan inte hålla med mig själv. Jag kanske hade läst för många episka mästerverk precis innan den. Nu har jag lite fler tarvliga YA i bagaget som gör att jag förstår vilken guldklimp det här egentligen är ;)

I småstaden Engelsfors skakas invånarna av ett oväntat självmord på gymnasieskolan. Sex unga tjejer utan något gemensamt dras ofrivilligt in i den magiska verkligheten där världens öde hänger på att de ska kunna samarbeta. Om de inte hjälper varandra kommer de inte överleva, men det är få av tjejerna som är villiga att hänge sig åt sitt öde.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lyckats med konststycket att skapa närhet till sina karaktärer utan en jag-form. Att boken är lång hjälper förstås, men kombinationen tredje person och presens är nog hemligheten. Man får grundligt lära känna alla karaktärer, och igenkänningsfaktorn är hög då varje karaktär har någon egenhet eller erfarenhet som de flesta borde känna igen. I vanliga fall brukar tonårsintriger/drama irritera mig, men här utgör det halva nöjet. Den övernaturliga aspekten hamnar lite i skugga ibland, men den är välplanerad och intressant. Jag upplever hela tiden att jag vill ha mer, vill liksom aldrig sluta läsa. När jag ändå måste det stannar tankarna likväl i Engelsfors, och jag kan inte lämna karaktärerna där.

Som nämnt i mitt gamla inlägg så känns det verkligen att författarna lagt ned mycket tid i sin berättelse. Det gör att man snabbt kan acceptera den här världen och magisystemet, samt relatera till karaktärerna som är väldigt genomtänkta. Ett annat plus är det realistiska med att några av tjejerna redan upptäckt sex, och att döden faktiskt kan drabba vem som helst. Det känns så fräscht o-amerikanskt i en ungdomsbok tycker jag.

Slutet på den här boken kan inte vara bra för musklerna. Den var faktiskt lite halvseg ibland, inte med vanliga mått mätt men i jämförelse med Divergent. På sluttampen har jag dock suttit som på nålar, bitit naglar, gapat, och spänt mig. Det spelar ingen roll att jag hade mina aningar om scenariot som avslutade Insurgent, det var ändå lika spännande och omvälvande.
Den här boken handlar om mycket, som prioriteringar, lojalitet, val och uppoffringar. Bland falanger och människor som drabbats av oroligheter och o-ordning, vissa mer än andra, måste Tris fortsätta sträva mot det som kännns rätt. Ibland kolliderar det man vet med det man känner, och hon måste väga sina val och hitta sin identitet för att ta de rätta besluten. Om det någonsin finns ett rätt beslut, i en nyanserad värld där vi ändå envist håller fast vid svart och vitt, och tryggheten med grupperingar.
Det är lätt hänt att jämföra uppföljare med första boken, i stället för med andra böcker i allmänhet. Det här är en bra bok, med både tyngd och underhållningsvärde vad man än jämför med. Men för mig blev det inte samma fantastiska upplevelse som Divergent, även om den har mer att säga och berör på ett annat sätt. Den är en tydlig mellandel i en större historia, och jag tror den historian är som bäst i sin helhet med alla böcker tillsammans. Tur att jag har Allegiant redo ;)
Det är flera och intensiva actionscener i Insurgent. Men jag uppskattade nog de stillasittande kapitlen och politiska vinklarna mer. Jag har så lätt att svepas med och bli exalterad av hemligheter, kryptiska samtal, intriger och maktspel. Så vilken typ man än är, om vi nu ändå ska gruppera oss, finns det spänningsmoment för alla.

(Tidigare: Divergent)

Så värdelös, tråkig, svårläst, kassa karaktärer och spänningslösa relationer.

Eller...?
Tvärt om såklart, jag har också fallit för Divergent. Länge har jag gått och väntat på att trilogin ska bli komplett, och det är jag glad för så jag slapp vänta på fortsättningen.
Gamla Chicago är uppdelat i fem falanger, baserat på personlighetsdrag i stället för religion, politisk åskådning, etnicitet mm. Man får genomgå ett test som visar vilken man har bäst fallenhet för, men man får själv välja vilken grupp man vill tillhöra. Falangerna är indelade efter värderingar som; de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Vilken skulle du välja? Skulle du kunna välja bara en?
Gillar man dystopier, eller är öppen för dem, eller nyfiken, så bör man absolut ge den en chans. Bäst blir det om man inte har en aning om vad som komma skall. Jag har aktivt undvikit bilder, recensioner och annat eventuellt avslöjande. Jag visste inte ens vilken falang Beatrice skulle välja, inte först i alla fall även om det tyvärr blev tydligt ganska snabbt.
Ibland känns Divergent som en härlig blanding av Matched och Harry Potter, kanske med en gnutta Hunger Games. De här fem grupperna är extremt intressanta, jag undrar hur Veronica Roth lyckats begränsa sig till bara fem när inspirationen väl var igång. Hon har skapat ett trovärdigt samhälle som byggts upp på falangerna, som alla har olika varor eller tjänster att erbjuda staden och systemet.
Sällan trivs jag så bra med en berättarröst i jag-form som jag gjorde med Tris. Trots att vi är så olika hade jag inga problem med att förstå hennes resonemang, drömmar, beslut eller avsikter. Hon är lätt att känna med och hoppas på, och jag saknade aldrig ett nytt perspektiv. Boken är fint skriven i sin enkelhet. En alldeles magpirrande bladvändare, med välskrivna karaktärer och spännande samhällsstruktur. Läs!

Jag hade höga förhoppningar på den här, men trodde inte den skulle vara så bra som den verkade. Men det var den, och jag fann mig extremt fängslad. Att uppläsaren, (för jag har lyssnat på boken) så skickligt varierade sin underbara röst mellan karaktärerna var också ett stort plus. James Marsters fullgjorde upplevelsen med sin ljuva stämma, så kraftfull och mjuk på samma gång. 
Carnival of Souls är mittpunkten i diamonernas Stad. Förutom de olika typer av tjänster och nöjen diamoner kan ägna sig åt i karnevalen hålls också ett spel till döden. Vissa år kröns en vinnare som får en plats i Stadens regering. Aya och Kaleb deltar i dödsspelet av helt olika skäl, och det är av yttersta vikt för båda att lyckas med sina hemliga planer. Samtidigt i människornas värld, som också är häxornas, uppfostras Mallory av sin fosterfar Adam som lär henne allt om att bekämpa diamoner. De är på ständig flykt från dem, inte bara för att häxor som Adam är diamonernas naturliga fiender. Utan också för att han stulit något väldigt värdefullt från dem.
Jag gillar alla karaktärer riktigt mycket, men favoriserar kanske Aya. Hon är en målmedveten, brutal överklassdiamon som trotsar alla normer och förväntningar. Fast jag gillar som sagt alla, och blev glatt överraskad av den välskrivna texten. Enligt mig det överlägset bästa Melissa Marr skrivit, fast jag har ju bara läst två böcker av henne innan så jag är väl fel person att avgöra det.
Det finns många detaljer att fascineras av, men det beskrivs för lite för min smak. Jag vet att många avskyr infodumpning i böcker, och baserat på det jag läst av författaren så gör nog hon också det. Efter halva boken hade jag fortfarande ingen bild av hur en diamon egentligen ser ut, och det tog ett tag att inse hur de kan växla mellan mänsklig och diamonisk/djurisk form. Men det är inget som förtar upplevelsen egentligen, bara ett önskemål från mig att hon skulle beskriva detaljer, omgivningar, funktioner och utseenden grundligare.
En klart intressant bok, med spännande intriger och fängslande karaktärer. Boken är den första i serien Untamed City, men det finns tyvärr ingen info om när fortsättningen kommer. Jag börjar bli riktigt nervös att det lagts ner, det får inte ske!

Det var dumt att tima in slutet av den här boken när jag skulle sova, för såklart kunde jag inte sova när jag hade läst ut den! Clockwork Princess är (precis som de två andra böckerna i Infernal Devices) riktigt spännande, jättecharmig, välskriven, och känslosam.
Som jag grät... inga spoilers, man kan gråta av många anledningar, men åh som jag grät. Jag vill läsa The Mortal Instruments typ nu, så att jag får fortsätta vara i den här världen samt veta vad som hänt/händer i framtiden.
Boken fortsätter där Clockwork Prince avslutades, och är en förlängning och ett avslut på hela den här historien. Några nya karaktärer får ta plats, vilket är uppfriskande även om det inte var tråkigt innan. En kamp om lojalitet pågår, och en jakt på den man som på riktigt kan ödelägga Nefilim. Samtidigt tampas flera av karaktärerna med konflikterande känslor, och hjärtesorg känns oundvikligt.
Mer info än detta lilla buder jag inte på, då jag misstänker att alla som vill läsa boken/serien undviker spoilers.
Min upplevelse av alla de här böckerna är väldigt stark på ett positivt sätt, även om jag känt mycket frustration och bitvis sorg. Det är en perfekt kombination av tidsepok, miljö, varelser, fenomen och relationer, och det är bra skrivet. Cassandra Clare lägger upp de här böckerna på det sätt som jag trivs allra bäst med, och hon får mig att verkligen bry sig om karaktärerna och vara inne i boken/världen.
Just karaktärerna har jag tjatat om i de förra inläggen också, de är så lätta att tycka om och underhållas av. Jargongen mellan vänner, och ofta främlingar och fiender också, är väldigt roande. Dialogerna är så bra, och berättar mycket mer än just vad karaktären säger.
Jag vet inte vad mer jag kan tillägga, om jag nu inte ska avslöja mer av handlingen men det känns faktiskt överflödigt. Jag älskar detta helt enkelt, verkligen.

(Tidigare: Clockwork Angel och Clockwork Prince)

Texten är på sitt sätt poetisk, samt vemodig och lite komisk på samma gång. Boken är faktiskt bra på riktigt, det är inte bara som jag råkar tycka.
Den inleds med en man på väg till en begravning i sina gamla hemtrakter. Han finner sig på vägen till en bekant plats sedan sin barndom, där han sätter sig och ser ut över ankdammen som Lettie Hempstock en gång sade var en ocean. Hans barndom, glömd sedan länge, strömmar tillbaka och han förlorar sig i svunna upplevelser. Händelser som sattes i rullning av att familjens inneboende begick självmord i deras bil, och rörde upp urgamla krafter.
Det är en vacker och sorglig berättelse, men jag känner mig inte ledsen och hopplös efteråt som jag annars gör med sorgliga sagor. Jag känner snarare att Neil Gaiman är en fantastisk författare, och att han skapat en nästan tidlös, fantasifull historia.
Jag tror den är en perfekt inkörsport för dem som inte riktigt gillar övernaturligt annars, och det är nog inte många som kommer bli besviken. Jag var lite besviken just i början faktiskt, för det kändes inte som en magisk bok. Men den blev det, i flera bemärkelser.

"You don't pass or fail at being a person, dear"
 

Andra boken i Infernal Devices bjuder på lika mycket spänning, hemligheter och dimmigt brittiskt klimat som Clockwork Angel. Pirr i magen finns det dubbelt av, till min stora förtjusning. Den innehåller också en dos mer frustration, kanske mest i slutet där tårarna rann ohejdat för mig.
Som ofta är fallet med uppföljare kan jag inte sammanfatta handling utan avslöjanden från ettan: Will har länge haft sina hjärnspöken, och försöker nu desperat att hitta en lösning för att slippa dölja sitt rätta jag. Charlotte står i ett lika desperat läge då någon försöker ta institutet från henne, något som påverkar hela gruppen. Deras främsta mål och största hopp är att hitta Mortmain, för allas skull men inte minst Tessas. Hon måste dessutom reda ut sina egna känslor, för Will, Jem och Nate.
Något irriterande i båda böckerna är att den mest uppenbara lösningen till flera problem som huvudkaraktären ställs inför helt förbises. Kanske har Cassandra Clare sparat den här lösningen till sista boken, eller helt enkelt inte tänkt på den. Eller så har jag missat förklaringen till varför det inte skulle vara ett alternativ. Jag undrar nämligen [varför förvandlar sig inte Tessa till Camille, vampyren, varje gång hon är fysiskt underlägsen en motståndare?!]
Det blir mycket upprepningar från mig nu. Jag tycker fantastiskt mycket om de här böckerna och slås av hur väl jag trivs med författarens sätt att skriva. Karaktärerna är underbara, så välbeskrivna och fängslande. Det är så skön stämning i institutet och i gruppen, även när personer eller omständigheter inte är som bäst. Även när det är botten faktiskt, så är det en sådan härlig miljö och atmosfär i böckerna. Jag känner mig så nära allt.
Mycket bra, spännande och känslosam bok det här!

(Tidigare: Clockwork Angel)

Idag har jag skrivit om Drömgångare på Swedish Zombie:

Året är 2059, Paige Mahoney lever i Scions London, en ockupationsmakt i fårakläder. Deras vilja är att skydda vanliga människor från voajanter, onaturliga. Som Paige. Men hon är ingen ordinär siare eller teckentydare, hon är av en sällsynt sort. Drömgångare. I Londons undre värld jobbar hon för eterbossen Jaxon Hall, som i gengäld ger henne beskydd från andra voajantgäng och från Scion. Paige känner inte själv till sina begränsningar, så när hon i pressat läge råkar döda en kontrollant i T-banan tar hennes liv en drastisk vändning. Det leder henne till en tillvaro värre än den under Scions styre.
Det känns mer som att jag upplevt Drömgångare än att jag läst den. Under tre intensiva dagar har jag levt och andats den här världen. Det tog några enstaka kapitel att komma in i handlingen, i tänket. Sedan kunde jag helt enkelt inte sluta. Jag har varit som beroende, och är det än, vilket är lite lustigt då jag inte kom helt överens med skrivtekniken/språket. Men Samantha Shannon har lyckats skapa en värld och en historia som fängslat mig fullständigt.
Det är svårt att motivera mina känslor utan att avslöja för mycket. Boken börjar egentligen där handlingsbeskrivningen tar slut, och därifrån vill jag inte nämna så mycket. Men något jag särskilt gillar med både omgivning, handling och karaktärer, är att det dystopiska på ett bra sätt är balanserat med fantasy.
En väsentlig del som fascinerar mig är etern dit energi och andar är bundna. Dit voajanter kan se, förnimma eller till och med färdas. Författaren har generöst förklarat hur hennes voajanter ser och använder etern. De flesta förekommande fenomen beskrivs rikligt och det är nog en bidragande orsak till att man "dras in" så väldigt.
Är man kritiskt lagd hittar man säkerligen saker att peka på, själv har jag ignorerat de få stycken som fick mig att reagera så. Det försvann av sig självt under läsandets gång då boken som helhet var en sådan underhållande och stark upplevelse för mig. 
Drömgångare är översatt och utgiven av Modernista, originaltiteln är The Bone Season som också är namnet på hela serien. Uppföljaren får vi tyvärr vänta på till tidigast 2014, om vi har tur. Det känns alldeles för långt bort, men det är det värt om Shannon får till ett lika fängslande resultat igen.

Elantris handlar om Arelons kronprins Raoden som blir tagen av kraften Shaod och därmed döms till ett liv, eller snarare död, i Elantris. Den handlar om Sarene som kommer till Arelon för att gifta sig av politiska skäl, men får veta att hon under färden i stället blivit änka. Och den handlar om Hrathen, en högt rankad präst som kommit till Arelon för att frälsa landet genom att konvertera det till sin religion.
Staden Elantris i Arelon var för tio år sedan en bokstavligen gnistrande stad, ett paradis och ett himmelrike. Shaod kunde ta vem som helst och göra dem till gudom i Elantris. Men en dag föll allt. Den en gång glittrande metropolen ruttnar och tynar bort, och det gör även dess invånare. Att bli Elantrian är inte längre en välsignelse utan en förbannelse, där man måste leva med att vara död. Inga skador läker, en ständig hunger plågar, och den som orkar får försöka klara sig i staden utan lagar.
Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i Elantris tycker jag, det är alldeles för stort och komplext för att trycka ihop i några korta stycken.
Om någon erbjöd mig en bok om politik, religion och historia skulle jag högt skrika "nej tack!". Svårt att hitta tre tråkigare ord i min ordbok, utom möjligen sport. Men det är här jag blir så fascinerad av Sanderson: han gör dessa ämnen så otroligt spännande. Jag är nästan övertygad om att han skulle kunna styra världen om han försökte.
En vanlig fördom om fantasy brukar vara att det inte finns någon substans eller mening, det utspelar sig ju inte ens i vår egen värld. Sanderson motbevisar detta gång på gång genom att sprida ut träffande sanningar i alla sina böcker. Främst om just politik och religion, och det spelar ingen roll vart det utspelar sig då analyser av människor, manipulation och beteenden är lika sanna ändå.
Två av många citat som träffade mig är "You will find that hate can unify people more quickly and more fervently than devotion ever could", ett faktum som gör sig påmind dagligen. Gillar också "Hard times make people willing to accept a man who preaches change".
Jag tycker redan att det här inlägget är för långt, men jag måste få in hur mycket jag tycker om alla karaktärerna i boken. Jag känner med dem fullständigt och vill så gärna bli Sarenes vän. Hon finns inte ens, ändå känner jag att jag förstår henne så väl och inbillar mig att hon skulle förstå mig. Till och med den illasinnade och tråkiga Hrathen blev ordentligt intressant efter några kapitel ;)

Mina förväntningar på Infernal Devices har varit höga, och med rätta verkar det som. Jag har inte haft lika höga förväntningar på Mortal Instruments, men efter att ha läst vad Cassandra Clare är kapabel till ser jag nu väldigt mycket fram emot det också :)
Clockwork Angel handlar om Theresa Gray som anländer i London för att möta upp sin bror när deras moster gått bort. Men bemötandet är inte som hon förväntat sig, och hon dras in i en okänd del av verkligheten där änglaättlingar, vampyrer och demoner inte är begränsat till bara fantasin.
Jag ber om ursäkt för tunn handlingsbeskrivning, då boken och handlingen är motsatsen till just det. Men jag vill inte avslöja för mycket, det är intressant att uppleva boken helt ovetandes tycker jag.
Denna första del av trilogin bjuder på en lagom dos steampunk, en sparsam portion romantik, och generöst med övernaturligheter. Jag sitter ofta och önskar mig mer ingående beskrivingar och förklaringar av det övernaturliga i böcker. Här behövde jag inte göra det, även om jag inte hade tackat nej till ännu mer fördjupning. Jag vill gotta mig i info om vad det än är jag läser om, och i det avseendet välkomnar jag övertydlighet.
Något jag föll handlöst för i den här historien är berättarrösten. Boken är skriven ur tredje persons perspektiv men allra mest får man följa Tessa, och jag gillar verkligen henne. Jag gillar faktiskt alla karaktärer väldigt mycket, både till utseende och personlighet och jag tycker om gruppdynamiken och den omgivande miljön.
Jag tror att det jag försöker säga är att jag älskar hur den här boken är skriven och trivs med omgivningen som målas upp.