Nu är det slut på Tomorrow, och jag sitter här med en känsla av tomhet. Jag kommer sakna Ellie och de andra!
Jag vet inte hur jag ska säga det här, så jag gör det bara: jag är besviken på slutet av den här boken och serien.
Följande vill jag ha sagt och jag menar det, det är en mycket läsvärd serie och John Marsden en duktig författare. De här böckerna har mycket innehåll.
Jag kan inte motivera min besvikelse, för jag är inte säker på vad det egentligen beror på. Dessutom, om jag ens ska försöka, så innebär det såklart att jag spoilar för mycket. (Vilket är anledningen till att jag inte beskriver någon handling i det här inlägget).
Jag sammanfattar det som antiklimaktiskt, och jag har motstridiga känslor om trovärdigheten gällande vissa delar. Dessutom var jag för första gången av en annan åsikt än författaren och berättarrösten, just på slutet. Tydligen stör det mig mer än jag vill.
Det är så tråkigt att inte kunna skriva hur mycket jag älskade den eller att det är en ny favoritserie, för jag tycker att den är värd det. Egentligen tror jag att jag hade gillat den mycket bättre om den slutat efter tredje boken, som jag nyligen lärt mig var det tänkta slutet. Fast å andra sidan är jag glad att jag fick lite mer tid med karaktärerna, och det har varit otroligt mycket spänning.
Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli riktigt bra filmer med rätt budget och casting (det finns redan en film men jag har inte sett den, dessutom tråkigt att det bara är första boken). Den sjunde och avslutande boken heter The Other Side of Dawn, på svenska På andra sidan gryningen.

Det är bra böcker, så läs dem!

(Tidigare:  #1 Tomorrow, When the War Began, #2 The Dead of the Night,
                 #3 The Third Day, The Frost, #4 Darkness, Be My Friend,
                 #5 Burning for Revenge, #6 The Night is for Hunting)

Jag har sett alla fem säsonger av True Blood, och läst de två första böckerna. Jag vet inte riktigt varför jag inte fortsatt, jag funderar på att göra en omläsning och avsluta serien. Men jag vet inte ens hur många böcker det är eller om alla böcker kommit ut än, så jag kanske ska vänta.
Det jag tänkte komma till är att jag började om med säsong 1 nyligen. Och wow, vilken skillnad det är! När vi såg 5e säsongen kändes det faktiskt mest... överdrivet, halvtråkigt och halvtöntigt på sina ställen. Men 1a säsongen är verkligen bra, det är så lovande i början.
Det är stämningen, atmosfären, den av mig omtjatade känslan. Den finns verkligen i första säsongen, och jag undrar vart den tog vägen sedan. Med tanke på att tv-serien och bok-serien är så väldigt olika varandra så förstår inte jag varför man inte kunde fortsätta med känslan från säsong 1 i de övriga.
Fast jag ska inte klaga, vad jag minns är det bara 2a och 5e som jag inte tycker om. Det är väl det som blir problemet ibland när det går för bra med en tv-serie, det känns som att skaparna glömmer att fokusera på det som blev omtyckt och i stället bara brainstormar fram det de tror kommer sälja mest. Det är ju dock bara fördomar från min sida.
Jag har i alla fall kommit in i en härlig True Blood -känsla av att börja om, och hoppas att 6e säsongen ska kännas mer som 1a, 3e och 4e. (Blev mycket siffror i det här inlägget ;)
Och jag undrar förresten hur de har löst det här med inspelningarna med tanke på Anna Paquins (Sookies) och Stephen Moyers (Bills) graviditet. Som för övrigt blev tvillingar, vad jag vet.

I del #6 av imorgon-serien varvar gruppen ned en aning för att ta hand om sina nya medlemmar. Men bara för det tar det inte slut på äventyr eller farofyllda situationer, ett land i krig är fortfarande en otrygg plats.
The Night is for Hunting (I skymningens land) är som jag hoppades en aning annorlunda från de andra böckerna. Antagligen beror det på de nya tillskotten till gruppen och att ungdomarnas mål den här gången är att ligga lågt, ta det lugnt, och till och med göra det lite hemtrevligt för sig. Deras mål bryr sig dock inte de invaderande soldaterna om, och såklart får man sitta och bita på naglarna ibland när spänningen är som värst.
Att den inte är lika actionfylld som de tidigare delarna av serien gör mig ingenting, det känns skönt med något annat en stund även om atmosfären i boken tacksamt är densamma. Men det känns i sista kapitlen att det drar ihop sig för ett avslut snart.
Jag tänkte avsluta inlägget med två citat som nästan avslutar själva boken också, jag uppskattar att John Marsden inte är så subtil i sina meddelanden utan bara säger det rakt ut så alla kan förstå. Tankar från "Ellie":
"When it's all said and done, the only thing that matter in life are so damn simple. Family, friends. being safe and well. I think before the war a lot of people got sucked in by the crap on TV. They thought having the right shoes or the right jeans or the right car really mattered. Boy were we ever dumb."
"If peace ever comes back I'm making a vow: I'll design myself special glasses. They'll block out whether people are fat or thin or beautiful or weird-looking, whether they have pimples or birthmarks or different coloured skin. They'll do everything suffering's done for us, but without the pain. I'm going to wear those glasses for the rest of my life."

(Tidigare:  #1 Tomorrow, When the War Began, 
#2 The Dead of the Night, #3 The Third Day, The Frost,
#4 Darkness, Be My Friend, #5 Burning for Revenge)

Av bok-konst är det här något av det snyggaste jag har sett:

Gjord av Guy Laramee

Det här var min första enhörningsbok, och det var en ganska trevlig upplevelse. Fast under senare delar av boken kändes det verkligen att det var en tonårsbok. Hade jag läst den när jag var 14-15, då hade jag varit överlycklig!
The Hunt of The Unicorn handlar om enhörningen Moonspill, och lite mer om femtonåriga Elayne från New York. Hon kastas magiskt in i en annan värld, "Land of the Fabulous Beast", genom ett draperi från ett kloster/museum. Där träffar hon Moonspill som kallat på henne för att be om hjälp, med förhoppningen att de tillsammans kanske kan störta en tyrannisk kung.
Den här beskrivningen tillsammans med bokens inledning, där Elayne läser om landet i en ärvd gammal bok som deras förfäder skrivit, kändes väldigt kliché. Därför blev jag mycket glatt överraskad, för det var bra skrivet och riktigt intressant.
Vetskapen att draperierna finns på riktigt, med namn som t.ex "The Hunt of The Unicorn", är spännande. Jag har sett bilder på många av dem och förstår att fantasin drar iväg när man tittar på dem. (Det finns dessutom fler berättelser om de här draperierna).
Det finns många delar att roas av, och det var jättekul att få läsa ur enhörningens synvinkel. Jag blev också glad över att många andra varelser presenterades. Det är tur att jag spelat så mycket "Magic" i mina dar, så att jag lättare kunde föreställa mig Manticores och Cockatrices t.ex. Vet inte vad jag skulle fantiserat ihop för missfoster annars :p
Tyvärr avtog min fascination efter ett tag, det var aldrig tråkigt eller ointressant men handlingen blev lite tunn. Det var synd när det fanns så mycket potential. Texten från baksidan om att "she's willing to become both hero and villain to do it..." hintade om lömska planer eller någon politisk intrig tycker jag, men väntar man sig det blir man besviken.
Kort och gott tycker jag att det här var underhållande och lättsam läsning med många intressanta varelser.

Trilogier, duologier, uppföljare, prologromaner, med mera.
Jag har funderat lite på det här med serier och liknande, och hur jobbigt jag tycker att det är när man hittat en suuperbra bok, och så måste man vänta åratal innan fortsättningen!
Jag gillar verkligen att sträckläsa serier. Att vara inne i stämningen genom alla böckerna eller åtminstone bara låta det gå några veckor (ev. månader) emellan så man inte glömmer för mycket eller tappar känslan. Duologier och trilogier är en sak, då kanske man kan stå ut med bara en per år. Men en del författare vill ha längre tid på sig, och ibland kan det ju visa sig bli sju-åtta böcker eller mer = många år.
Så jag har mer eller mindre avsiktligt börjat skjuta upp böcker som jag inte kommer få läsa klart på väldigt länge. Ett annat problem eftersom böckerna inte alltid finns (på engelska) på vår bibbla är att jag måste köpa dem själv, och då vill jag ha pocket, och då måste jag vänta ännu längre. Men med vissa så är det ju verkligen värt det!
Exempel på några jag längtar, men som jag motvilligt väljer att vänta med: 






(Årtalen avser det år som sista boken i serien förväntas släppas. Osäker om Between bara är duologi eller om det kommer en tredje ännu längre fram. Nightmare Affair är första i en serie men utan info om hur många uppföljare eller när de kommer)

Oj, vilken actionfylld del av serien!
Eventuell spoiler, fast enligt mig ofarligt: Jag tyckte redan att de här krigströtta ungdomarna gjort nog för sitt land, men i Burning for Revenge (Så grydde hämndens timme) är de villiga att riskera sina liv för att underlätta motståndet.
Stundvis tyckte jag det var alldeles för långa och ingående beskrivningar av hur man sätter sig i fordonet, lägger i backen, svänger 180 grader, lyfter en traktorskopa, backar, trycker foten mot gasen, osv. Men det är egentligen inget hinder för underhållningen, och det är ändå svårt att ogilla Ellie som berättarröst tycker jag. Såklart kan även hon vara jobbig ibland, men överlag är det en karaktär som jag finner väldigt lätt att gilla.
I de tidigare böckerna har Ellie funderat mycket på vad som gör en människas liv mer värt än någon annans. Är det rätt att döda för att rädda sitt eget liv, vad säger att "mitt" liv är värt mer än det jag tar för att överleva? Sådant är det mindre av nu och jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre att ungdomarna brutaliserats en aning. Jag tycker att det känns ganska rimligt i alla fall.
Trots mycket spänning, action och miljöombyten så kände jag någon form av otålighet. Lite "kom igen, händ någonting!" Men det gör ju inget annat än händer saker ;) Jag tror att jag vill ha något annat nu, som nämnt är många av böckerna väldigt lika varandra och jag vill läsa något "nytt" i sammanhanget. Men som det verkar av det lilla jag hunnit med av sjätte boken så blir det lite ny utveckling nu.
Jag är fortfarande väldigt förtjust i serien samt stämningen/känslan i den. Det känns tråkigt att den snart är slut!

(Tidigare: #1 Tomorrow, When the War Began, #2 The Dead of the Night, 
                #3 The Third Day, The Frost, #4 Darkness, Be My Friend)

Nu slutade de här böckerna bli bättre och bättre, den här var inte fullt lika bra som de andra böckerna av Imorgon-serien. Svensk titel på #4: Nu är mörkrets tid.
Handlingen har utvecklats på ett sådant sätt att jag inte kan beskriva den utan att avslöja viktiga händelser från tidigare böcker. Så jag antar att denna tillsammans med böckerna som är kvar blir ganska tomma och platta recensioner. Jag vet för övrigt inte hur jag skulle beskriva handlingen heller, det känns ganska likt första och andra boken helt enkelt. (Kortfattat så handlar alla böckerna om en grupp ungdomar och deras nya mål i livet efter en invasion av deras hemland).
Det känns väldigt fel av mig att använda ordet tråkig, för den här boken är verkligen inte det. Den är bra, och underhållande också. Men den känns lite som transportsträcka faktiskt, och ofta saknade jag den där känslan av spänning även fast väldigt spännande saker sker. Jag hade väl även kunnat tänka mig lite mer tonårshormoner ;)
Något jag verkligen uppskattar är det realistiska med att de här ungdomarna haft en del tur i de uppdrag de tagit på sig. Det skulle inte kännas trovärdigt om de hade jättesmarta planer som de rutinerat utförde för att försöka vinna tillbaka sin stad. De är trots allt inga soldater och det vore konstigt om de gjorde ett bättre jobb än sådana om det inte vore för lite flax.
I stället har de haft halvsmarta idéer och lyckats genomföra dem med en blandning av instinkt, risktagande, hjärna och tur. Åtminstone de grejer som faktiskt lyckats, det har även förekommit en hel del misslyckanden under böckernas gång vilket också gör det hela lite trovärdigare.

(Tidigare: #1 Tomorrow, When the War Began,
#2 The Dead of the Night, #3 The Third Day, The Frost)

Jag har unnat mig några nya böcker som dök upp i brevlådan igår!
En hittade jag när jag kollade upp enhörningsböcker, och jag kände inte för att vänta med den. Hittills, sådär hundra sidor in, ångrar jag inte mitt något impulsartade köp.
Dust har jag läst mycket gott om, först hos swedish zombie men sedan dess har jag läst några fler väldigt lovande recensioner. Så lovande, att jag beställde uppföljaren också =)

Varje bok i tomorrow-serien är ju bättre än den förra! I alla fall hittills ;)
The Third Day, The Frost (Den tredje dagens kyla) är den första av böckerna som är ordentligt spännande. Så där att man inte kan sluta läsa, biter på naglarna och undrar hur sjutton det ska gå.
Ungdomarna har dragit sig tillbaka till Hell för ett tag, tills hettan efter deras senaste sabotage lagt sig. Men de får snart nya planer, fast inte enbart för att skada fienden den här gången utan även en aktion att hjälpa sig själva och gruppen.
Mer än så kan jag nog inte säga om handlingen utan att avslöja för mycket. Men jag lovar, om man gillat de tidigare böckerna kommer man antagligen älska den här.
Det är inte John Marsdens fel att jag inte var fullt lika frälst efter de förra böckerna, det finns spänning, action och känsla i dem med. Men ibland funkar det inte för mig att bara läsa massa spännande händelser, det händer inget i mig då. Jag måste känna spänningen, ryckas med och rycka till. Tala högt och säga "nej gör inte så, titta bakom dig!" ungefär ;)
Det här är den första som jag tycker levererar den känslan riktigt bra, medan de andra kändes mer som beskrivande av spännande händelser. Men jag säger det igen; det är inte författarens fel utan det är jag som tydligen behöver en viss typ av berättande för att det ska funka för mig. (Dessutom var det lite större grejer som hände i den här än i de andra).
Jag tyckte redan att böckerna var värda att läsa, men nu tycker jag nästan att de börjar klassas som "måste läsas"!

(Tidigare: #1 Tomorrow, When the War Began,
                #2 The Dead of the Night)

Ibland tycker jag det är roligt att titta på illustrationer som folk har gjort efter böcker som de har läst. Här är tre bilder jag gillar som hör till Melissa Marrs serie Wicked Lovely:

Det första jag märkte, redan i första och andra kapitlet, är hur mycket bättre författare jag tycker Beth Revis blivit sedan Across the Universe. Det här är alltså andra boken i serien, den tredje heter Shades of Earth och kom ut i januari i år.
I detta stycke om handlignen förekommer spoilers från första boken: På skeppet Godspeed råder mer eller mindre kaos sedan Elder "räddat" besättningen från drogen Phydus. Han försöker utan större framgång bringa ordning, samtidigt som Amy upptäcker att Orion lämnat henne ledtrådar till en stor hemlighet som han anser bör bevaras och som han är rädd för att andra ska upptäcka.
Jag tyckte om den här boken också! Fast jag var av någon anledning inte helt fastnaglad i handlingen förrän nästan halva boken hade gått. Vet inte varför, allt hade bra flyt och varje kapitel avslutades med små cliffhangers.
Jag älskar att några små överraskningar väcker känslor av spänning och "chock", precis som dem i Across the Universe. Däremot var det lite tråkigt att "dummingen" var nästan lika uppenbar. Undrar om det kanske är meningen från författarens sida, så att man som läsare ska känna sig smart.
Jag tycker mest att det är en bra och väldigt underhållande bok. Jag njöt under största delen av den och jag vill inte fastna i det jag ogillade. Men som alltid finns det delar som sticker mig i ögonen, brist på trovärdighet i vissa karaktärers agerande eller resonerande, ibland också i deras känslor.
(Undrar varför jag är så snabb att förlåta brister i trovärdighet när det gäller miljö och handling, men så sällan i karaktärer? Särksilt när riktiga människor beter sig ologiskt varje dag, världen över. Det vore orimligare om alla i en bok agerade helt "rätt" hela tiden ;)
Den starkaste känslan efter den här boken: åh ge mig trean NU!

(Tidigare: Across the Universe)

<-- Jag kan inte avgöra om jag tycker att det här omslaget är fint eller fult! Har ett liknande dilemma med handlingen ;)

I kategorin enhörningar är det inte att välja och vraka på samma sätt som med sjöjungfru-böcker eller djinn-böcker som jag spanat in förut. Visst finns det massor av enhörnings-böcker, men nästan alla är antingen barnböcker eller middle grade. Dock fanns det faktiskt en eller två som antagligen hamnar under fliken "tant-snusk" ;)
Jag har väl som många andra barn alltid älskat enhörningar, men ska jag läsa böcker om dem vill jag nog ha något seriösare än sockersöta och glittriga sådana.
Bland sjöjungfrur och djinner hade jag svårt att välja bara fem böcker, för att det fanns så många som hade potential. Här blev det lite tvärt om, men till slut hittade jag några som skulle kunna vara intressanta.
Den första av de här beställde jag nyss. Både för att jag blev så himla nyfiken på den, men också för att det inte verkar vara någon trilogi eller serie. Ibland är det skönt att få läsa bara en bok som sedan är slut ;) De övriga blir nog något som jag tar i framtiden om jag är på det humöret eller råkar komma över dem.








Jag har förresten uppdaterat inläggen så att man kan klicka på böckerna för att läsa om dem. Ibland har jag känt för att skriva några ord, men jag tar den enkla vägen och länkar i stället ;)

The Dead of the Night (När natten är som mörkast) är andra boken i John Marsdens Tomorrow-serie.
Jag tyckte bättre om den än första boken, de är ganska lika på ett sätt men här händer lite mer av allt. Handlingen kan beskrivas nästan likadant: gruppen består nu av sex ungomar, som lever gömda och kämpar med att överleva, hålla sams, spionera på fienden och sabotera.
Som man förstår av antalet gruppmedlemmar nu vs. då så var slutet av förra boken lite av en cliffhanger, men jag tycker inte att den informationen är någon spoiler för det kan faktiskt bero på lite vad som helst.
Jag kan utlova lite mer spänning, nya händelser såklart, mer tonårshormoner till min förtjusning, mer krigskänsla och lite mer action. Det gladde mig att författaren ändrat berättartekniken en aning så att karaktärerna inte rabblar upp grejer för huvudkaraktären på samma sätt (eller åtminstone inte lika ofta). Det var också uppfriskande med små miljöombyten och liknande.
Jag märker att allt jag har att säga om den här är jämförelser med förra boken, men det beror nog på att de så tydligt är två delar av en längre berättelse. Det är sju böcker, och baserat på de två och en halv som jag hittills läst så känns nog alla som en egen liten del av den längre historien.
The Dead of Night håller samma goda kvalitet som förra boken, men med mer handling, spänning, och karaktärsutvedkling.

(Tidigare: #1 Tomorrow, When the War Began)

Svenska titeln till den här boken är Imorgon när kriget kom.
Den handlar om sju ungdomar som upptäcker efter en veckas campande att deras land har invaderats. De tvingas leva gömda och kämpar med att överleva, hålla sams, spionera på fienden samt sabotera för densamme om de kan.
Förutom Ellie som är berättarrösten har karaktärerna fått en ganska jämnstor del av historien, jag tycker att John Marsden har gjort ett bra jobb med att "dela lika" i Ellies berättande av vännerna.
(Dock gillar jag inte när berättarrösten får lyssna på andra karaktärers rabblande berättande om vad de har gjort, för att läsaren ska få veta deras sida/historia. Det kan berättas på smidigare sätt, eller så kan man ju välja tredje person i stället).
Jag älskar namnet på klyftan/dalen där de campar och sedan slår läger, den heter Hell. Självklart ser författaren och därmed karaktärerna en perfekt öppning för djupsinniga och allmänt lustiga funderingar kring Hell/Helvetet i ett invaderat Australien. Jag skulle gärna citera något men väljer en annan fundering i stället: 
"The people I knew who thought brutal thoughts and acted in brutal ways - the racists, the sexists, the bigots - never seemed to doubt themselves. They were always so sure they were right..."
"...they did seem to have the one thing in common - a perfect belief that they were right and the others wrong. I almost envied them the strength of their beliefs. It must have made life so much easier for them. Perhaps my lack of confidence, my tortuous habit of questioning and doubting everything I said or did, was a gift, a good gift..."
En annan sak jag uppskattar, utöver överlevnadstänket och så, är att det finns tonårshormoner i ungdomarna och tankar på romantik trots att det finns viktigare saker att fokusera på. Men inte på ett sådant sätt att det blir sliskigt och tar över.
Jag är inte helsåld fast det fanns mycket att gilla, det är en bra bok. Men det hände överlag för lite, och när det var action var det för långa beskrivningar för mig. Sedan tror jag att jag saknade övernaturliga element lite för mycket, jag kommer aldrig undan det ;)

Det blev inte en hel novell, det blev en kortnovell. Efter några sökningar på internet lärda jag mig att en sådan här kortis, bara 1143 ord, kallas flash fiction på engelska men jag hittade ingen riktig motsvarighet till det på svenska förutom möjligtvis micronovell men det verkar vara ännu kortare än detta.
Jag gjorde ett omslag, inte för att noveller behöver det. Den är skriven ur första persons perspektiv om ni kan tänka er det från mig ;) Och precis som att jag aldrig ville namnge staden i Mannen i glasflaskan så ville jag inte avslöja könet på jag-et i den här berättelsen. Det är min första novell (micronovell eller vad än) någonsin, så håll till godo!

Länk för den som vill läsa >>

Som jag nämnde i mitt inlägg om skrivandet så är mitt problem inte brist på inspiration och idéer, det är att jag har för mycket men ingen tid att utveckla det.
Min sambo har sagt att jag borde göra noveller så att inte historierna "slösas bort" när jag tvångsglömmer dem som jag brukar göra, men jag har aldrig fått någon idé förut som passar som novell.
Oftast tycker jag att det behövs så mycket fördjupning att det inte skulle hinna bli någon känsla i berättelsen om jag bara skrev något kort. Anteckningarna i sig är långa som en hel novell innan jag ens hinner börja...
Men igår! Igår när vi körde två mörka timmar i snöstorm fick jag som vanligt massa idéer, och det är inget jag skulle vilja göra en bok av för den skulle bli alldeles för tråkig om den var så lång ;)
Det var typiskt novellmaterial, och när jag har tid ska jag börja på min alla första sådan. Jag ska åtminstone skriva upp alla detaljer så att det inte försvinner, så kan jag ta det när jag känns ha tid.

Det enda jag visste om den här boken var att den utspelar sig i ett rymdskepp, och jag har fått för mig att många tycker om den. Jag gillar den med :)
Text från goodreads: Seventeen-year-old Amy joins her parents as frozen cargo aboard the vast spaceship Godspeed and expects to awaken on a new planet, three hundred years in the future. Never could she have known that her frozen slumber would come to an end fifty years too soon and that she would be thrust into the brave new world of a spaceship that lives by its own rules.
Det står även lite om "hidden secrets" och "love out of time", men jag tycker nästan det ger lite väl höga förhoppningar ;) Jag vill dock inte klaga, men boken blir nog bättre om man inte har så höga förväntningar på det här mysteriet för det är ganska tunt och mördaren väldigt uppenbar. Däremot finns det lite andra överraskningar och det uppskattar jag såklart!
Det jag uppskattar nästan mest är allt jobb Beth Revis lagt ned på skeppet, allt känns riktigt organiserat och genomtänkt. Jag gillar välplanerade självförsörjande lösningar i alla typer av miljöer, rymdskepp var inget undantag. Jag hittade dessutom en jättebra sida där man kan undersöka skeppet närmare: acrosstheuniversebook.com/
Den passar väldigt bra i jag-form, men jag gillar inte att det är två jag-former. Amys "jag" passar bäst för boken, men för mig var det Elder som blev "jag". Det kunde bli förvirrande om man avslutat mitt i ett kapitel och sedan plockade upp boken utan att veta vem av dem som var "jag" just då. Men det är förstås en smaksak, och jag vill absolut få läsa från bådas synvinkel.
Slutordet är att Across the Universe var en ganska intressant bok som jag fann väldigt underhållande.