Jag hade ursprungligen tänkt att min blogg inte skulle ha så långa inlägg, men jag har märkt att de blir allt längre. Eftersom Warm Bodies av Isaac Marion var det allra första inlägget känns det orättvist att det är så kort, för det är en bok som jag älskar väldigt mycket. Jag har några tankar jag vill tillägga som jag förut inte tyckte fick plats.
Först: är det bara jag som upplever R som väldigt lik Edward Scissorhands? Jag menar inte utseendet där det kanske också finns likheter, utan mer i hans sätt. Jag kan inte förklara vilka likheterna är, men jag tycker i alla fall att de påminner om varandra. Lite som vuxna barn som försöker anpassa sig till att leva med / passa in hos människor.
Jag vill också dela med mig av ett favoritstycke: We cast our votes and raised our leaders, charming men and women with white teeth and silver toungues, and we shoved our many hopes and fears into their hands, believing those hands were strong because thay had firm handshakes. They failed us, always. There was no way they could not fail us - they were human, and so were we.
Slutligen till omslagen: jag kan inte avgöra vilket jag gillar bäst. Förut tyckte jag det vita, men det andra är också väldigt snyggt/passande. Det enda jag inte gillar med det vita är att omdömena på framsidan inte känns som bara omdömen utan som en del av hela omslaget, en del av bilden. Jag kanske helt enkelt ogillar att Stephenie Meyers namn förknippas med boken, vet inte varför jag har så mycket emot det men det har jag tydligen ;)

Första inlägget om Warm Bodies hittar ni här >>

Nya böcker, woho! Som jag har längtat, får nästan hålla mig från att dregla när jag tittar på Land of Stories. Alla böcker är beställda av min sambo (för att han är så himla snäll, i gengäld har jag köpt pretty awesome födelsedagspresenter till honom). Tre av böckerna är till mig och två till honom, gissa vilka ;)

Det här är andra delen i Bartimaeus trilogin av Jonathan Stroud, där den första boken heter The Amulet of Samarkand. Jag blev inte besviken på den här uppföljaren. The Golem's Eye (Golems Öga) är lika kvick och rolig som föregångaren.
Enda skillnaden på djinnen Bartimaeus jämfört med förra boken är att han är lite mindre likgiltig och lite mindre illvillig. Jag älskar honom fortfarande lika mycket! Nathaniel däremot är mer dryg, fåfäng och börjar få lite storhetsvansinne vilket är intressant.
Det går inte att säga vilken av böckerna som är bättre, det är mysigare stämning i den första men här är det mer spännande med regeringen och maktspel, och Englands beef med Tjeckien.
Det bästa med Golem's Eye är att man får följa en ny karaktär, Kitty, som är en del av motståndsrörelsen som tycker magikerna har alldeles för stor makt och tar alldeles för lite hänsyn.

Jag har nu väldigt höga förhoppningar på den tredje boken, och då riskerar jag väl att bli lite besviken. Men jag tror och jag hoppas att Jonathan Stroud och den bästa uppläsaren genom alla tider, Simon Jones, ska leverera ännu en gång.

(Tidigare: The Amulet of Samarkand)

Här kommer en kort uppföljning på mitt förra inlägg, för då hade jag ju inte hunnit läsa senaste numret än.

Jag älskade det här numret av Skriva! Hur bra som helst, bästa sedan #1 2011, alltså första numret någonsin. Jag blev så inspirerad och sugen på att skriva! Nu har jag ju redan hållit på med mitt nya manus i några veckor, men jag fick ny energi och viljan att fortsätta bara ökade. Blev även sugen på att faktiskt skriva en barnbok, fast jag är nog egentligen mer intresserad av att göra illustrationer till en ;)

När jag läste första numret av Skriva blev jag så otroligt inspirerad. Jätteglad och exalterad tänkte jag "Det här kommer jag klara. Jag ska skriva klart min bok snart. Det kommer bli så kul!" Det var en underbar kick, inspiration och kul är de magiska orden. Jag var lycklig och stolt över min tidning jättelänge.
Ännu lyckligare blev jag när andra numret kom direkt i min brevlåda några månader senare. Men allt eftersom jag läste den kände jag mig mindre och mindre inspirerad, mindre exalterad. Jag började skämmas över min bok. Började tycka att det jag skriver inte har något värde. Fulkultur. Vart dessa känslor kom ifrån vet jag inte riktigt, det var egentligen inte Skrivas fel. Det fanns ingen artikel där det stod "du som skriver urban fantasy och paranormal romance är värdelös och det finns ingen mening med din berättelse", men det var ändå ungefär så jag kände.
Jag tror att jag var ganska känslig just då, och tog åt mig av ungefär allt. Jag tog det personligt, när Jan Guillou sa i sin intervju att man inte ska skriva för att det är roligt utan för att man har något viktigt att säga. Alltså raka motsatsen av vad jag gjorde, jag hade inget viktigt alls att säga, jag tyckte bara det var fantastiskt kul att skriva och att forma en berättelse efter mina personliga önskemål. Så... det var inte Skrivas fel att jag var mindre inspirerad efter andra numret, det var nog Jans (och mitt eget som var så jädra känslig).
Jag tycker fortfarande att det är en fantastiskt bra tidning. Jag älskar att läsa den, jag älskar att den finns, och jag blev glad när det här numret kom idag :)

Det här är andra boken i serien Wicked Lovely, som också är namnet på den första boken, och som handlar om feer som lever parallellt med människorna på ett osynligt plan. Jag vill faktiskt inte vara elak, men jag tyckte inte alls om boken. Det finns fem böcker, den andra och fjärde handlar om sidokaraktärer från de övriga böckerna.

Jag vet inte ens varför jag ogillade Ink Exchange (Under din hud). Idén är spännande, och jag hade sett fram emot att läsa om det mörka hovet. (Ettan handlar om sommarfeerna och lite om vinterfeerna). Den här handlar om Leslie som efter en våldtäkt blir besatt av en tatuering hon vill göra för att återta rätten till sin egen kropp. Tatueringen hon väljer binder henne till det mörka hovet och deras kung Irial, och det låter väl intressant.

Men känslan jag sökte infann sig inte, trots att jag ville tycka om boken. Jag kände inget för karaktärerna, inte ens Leslie som man följer mest. Jag vet inte vad som stod i vägen, men något låg som en hinna mellan mig och boken. Det kändes bara tråkigt, förutom i möjligtvis tre eller fyra kapitel.

(Det här är en orättvis tanke, men: det känns som författaren haft många bra idéer som hon drygat ut med massa onödigt för att få till fler böcker. Man kanske kunde integrera det bra från den här med någon av de andra böckerna i stället? Jag vet inte, vet bara att jag får dåligt samvete eftersom Melissa Marr antagligen lagt jättemycket tid och kärlek i den här berättelsen. Det kan ju vara jag som inte läst med tillräckligt mycket inlevelse.)
Jag tänker ändå läsa tredje boken, för jag gillade den första och i trean får man återkomma till karaktärerna från den. Jag hoppas då på mer fe-handling, mer hov och fe-politik. Vi får se om jag blir besviken igen, men jag hoppas att tredje boken ska ge mig samma känsla som den första.

(Tidigare: #1 Wicked Lovely)

Jag tycker inte om att vara negativ när det gäller böcker. Gillar inte att såga eller kritisera i onödan, men ibland vill man ju bara uttrycka sitt missnöje. Idag är missnöjet bara ytligt ;)
Av någon anledning, kanske för att jag börjar bli en gammal tant (i sinnet iaf, är ju ändå bara 28), så har jag blivit allergisk mot sådana här omslag:

Det här med "tuffa" tjejer, som inte ser tuff ut på riktigt (självständig, modig osv) utan mer som "jag är tuff jag" (sexig, självsäker, "jag står på mig", typ). Jag påstår absolut inte att de är dåliga böcker, jag har inte läst någon av dem och de kan mycket väl vara jättebra. I wouldn't know. Men omslagen... inte min grej. Är det fler som känner så eller är jag ensam om att vara trött på tuffa tjejer -omslagen? Inte alla, men just de här är bra exempel.

Först trodde jag att jag hade något emot när det är ansikten eller människor på omslag, men jag har ju inget emot dessa tillexempel:

Sådana här är jag inte ett dugg trött på, tycker snarare att de är supersnygga!

Suzanne Collins har skapat en fantastisk och skrämmande, trovärdig värld där de tolv kvarvarande distrikten av landet Panem (f.d nordamerika) tvingas skicka två tävlande ungdomar till hungerspelen varje år. Spelen går ut på att en enda ungdom kan vinna, genom att överleva sina motspelare.
Boken handlar om Katniss som tar på sig att tävla i hungerspelen i stället för sin lillasyster som egentligen "vann" lotteriet (the reaping, vet ej vad det heter på svenska). Den är skriven i jag-form, och trots att det inte kändes helt rätt för mig i början så blev det snart det enda tänkbara.
När jag såg filmen tänkte jag att det hade varit intressant att läsa ur någon annans synvinkel också, t.ex någon av spelarna som kom från ett rikare distrikt så man fick jämföra deras olika tankar om spelen, men under läsandet började jag tycka att Katniss berättarröst var helt perfekt.
Jag älskar den här boken, men jag vet inte om det är för att den är så otroligt bra, eller för att jag läste den vid exakt rätt tillfälle. Det var precis den här typen av bok jag ville läsa nu, och den gjorde mig aldrig besviken.
Oftast när jag läser blir det så tydligt någonstans att jag och författaren vill och tänker så olika, men den här författaren gav mig exakt vad jag önskade och utvecklade all handling precis som jag tyckte var bra. En pyttedetalj i slutet kändes inte trovärdig under omständigheterna, men det kanske kommer något svar under någon av uppföljarna.
Det jag tyckte var roligast var att den var så väldigt lik filmen, de har gjort ett fantastiskt jobb, och ändå kunde jag inte lägga ifrån mig boken i tid en enda kväll sedan jag började läsa. Även jag föll för Hunger Games.

(Tidigare inlägg, om filmen)

Jag älskar ju fantasy, men jag har inte hittat många tv-serier inom kategorin som jag tyckt om. Jag är så glad att proffsiga HBO har gjort Game of Thrones, som inte bara är en av de bästa fantasyserierna någonsin utan en av de bästa serierna över huvud taget. Tycker jag iaf ;)
Självklart anser jag att George R.R. Martin är genialisk som skapat hela den här världen och alla karaktärerna i den, trots att jag inte ens läst böckerna än. Men jag tycker att alla inblandade i tv-serien också är fantastiskt duktiga, inte minst skådespelarna som skildrar karaktärerna så sjukt bra. (Okej jag har läst liite.)
Hur en person kan komma på Tyrion Lanister, "the imp", med hela hans personlighet och bakgrund är ju en prestation bara det. Sedan att ha inspiration över till idéerna kring drottningen och hennes tvillingbror (som är Tyrions syskon), och hela familjen Stark i norr där jag främst är överförtjust i Arya. Jag kan fortsätta i evighet men det blir ju bara ett oändligt name-droppande, många av karaktärerna har så fängslande historier.

Det är i alla fall riktigt intressanta intriger och karaktärer, vi får ju inte glömma att den gamla kungens ättlingar försöker samla kraft på andra sidan havet bland hästfolket. Saken blir ju inte sämre när den väldigt unga flickan av de två ättlingarna kommer över tre drakägg (wooohoo!!), som hon får i bröllopsgåva när hennes sviniga brorsa gifter bort henne till en stor och skräckinjagande horse-lord. Jag tycker alla ska ge den här serien en chans för den är bra, jag är ju inte ensam om att älska den direkt ;)

På författardrömmars blogg finns en länk till ett väldigt uppmuntrande inlägg som heter Tack, men nej tack - Första hjälpen vid refusering. Det tycker jag att alla som skriver böcker ska läsa. Särskilt ni som, liksom jag, blivit refuserade. Jag blev tårögd när jag läste inlägget, när alla känslor efter min tredje refusering plötsligt återupplivades så starkt.

För den som är intresserad, en kortfattad version av min refuseringshistoria:
Jag kände ingenting när jag fick mitt första nej, från Nordstedts. Jag var 99,9 % säker på att de skulle refusera mig och jag tyckte inte ens att mitt manus passade hos dem, undrar varför jag skickade dit egentligen.
Jag kände en gnutta obetydlig besvikelse när jag blev refuserad av Forma, vet fortfarande inte om jag skickade rätt faktiskt. Jag ville skicka till Damm förlag, men alla deras länkar och adresser gick till Forma så då använde jag den angivna adressen till dem.
Men sedan kom tredje refuseringen, som jag faktiskt brydde mig om. Det var hos Mörkersdottir jag ville ge ut min bok, och alla de beskrivna känslorna från Sofias uppmuntrande inlägg (ovan) infann sig hos mig när jag fick mitt nej därifrån.
Jag tittade på lite andra förlag men kände samtidigt någon form av lättnad över allt jag skulle slippa. Tankar på avtal, på nya krav som skulle ställas på mig, på att eventuellt åka någon dag till annan ort (ifrån min sambo och mina barn) ifall förläggaren kanske skulle vilja träffa mig om något så stort nu skulle hända, avskräckte mig jättemycket. Så en liten lättnad var det att få ge ut "själv" (eller rättare sagt via PaperTalk).

Jag tror jag har nämnt det förut, men jag ångrar stundvis att jag var så envis att jag gav ut boken trots refuseringarna. Ända tills jag kontaktade PaperTalk var boken hemlig för alla utom min sambo, mina två bästa vänner och en kusin, och borde kanske förblivit det. Det var som att klä av sig naken, att komma ut med min bok. Den är fortfarande hemlig för större delen av min släkt och bekantskapskrets, och det bevisar kanske att jag valde fel som gav ut den?
Å andra sidan skulle jag kunna se det så här i stället och känna mig stolt: jag har skrivit en bok.

Det här är så himla coolt!



Bilden tog jag härifrån:
http://browse.deviantart.com/?q=quilling&order=9&offset=504#/d3gktf2

Åh vad jag älskar detta! Det är ingen hemlis att jag är svag för djinner. Berättarrösten i The Amulet of Samarkand (Amuletten från Samarkand), djinnen Bartimaeus, är fantastiskt rolig och häftig. Som sig bör så försöker han gärna lura sin mästare om han kan, och är allmänt illvillig, ironisk och självgod.
Jag har faktiskt inte läst den... jag har lyssnat på den. Jag har svårt för ljudböcker, (undantaget de där bästa som t.ex Harry Potter med Jim Dale), men med Simon Jones som uppläsare till denna härliga bok av Jonathan Stroud så känner jag mig övertygad om att ljudboken måste vara bättre än den fysiska boken.
Trots att Bartimaeus liksom berättar handlingen för läsaren ur första persons perspektiv så finns det utrymme för flera point of views.
I tredje persons perspektiv får vi följa tolvåriga trollkarlslärlingen Nathaniel som är den som frammanat djinnen från första början, för att stjäla Amuletten från Samarkand. Jag gillar hur Nathaniels berättelse läggs fram från en tidig ålder i dåtid och sedan fylls på fram till nutid, och jag älskar alla referenser som t.ex att det var en djinn som orsakade Atlantis fall. Bara ett av många exempel.
(Jag blir lite "avundsjuk" samtidigt som förälskad, jag önskar nästan att jag gjort djinnerna i min bok så här i stället för att ha dem mer mänskliga. Jag känner även att jag borde slängt med lite fler och tydligare referenser. Det räcker inte längre att jag smugit in John Blund som en djinn, en mycket liten parantes i boken. Dessutom under sitt ursprungliga danska namn; Ole.)
Jag ska sluta babbla nu så att inte inlägget blir så långt. Jag vill bara förtydliga att jag inte kände till den här trilogin när jag gav min huvudkaraktär, en djinn, namnet Nathanael. En oturlig slump, men det var ju tur att jag inte valde "Bartimaeus" ;)

Äntligen helg! Och jag deltar för tredje gången i bokbloggsjerkan från Annikas litteratur- och kulturblogg.

Helgens fråga: Vad läser du just nu?

På nattduksbordet Ink Exchange - Läser jag när jag är hemma, alltså mest innan läggdags och den får mig att somna ganska fort. Jag är hittills lite besviken, tyvärr. Jag kommer inte i kontakt med karaktärerna och känner nästan att det är en onödig språngbräda från första boken (Wicked Lovely) fram till ännu nästa uppföljare. Det är bara vad jag känner hittills, får se hur det utvecklar sig.
I lurarna The Golem's Eye - Lyssnar jag på när jag jobbar, och den är nästan lika bra som föregångaren (The Amulet of Samarkand) än så länge. Recension på den kommer inom kort, där jag antagligen kommer nämna hur mycket jag älskade djinnen Bartimaeus. Vilket jag fortfarande gör ;)
I väskan Innocent Darkness - Den här bär jag med mig för tillfällen då jag har en stund över, som i en bil eller om jag blir ensam under någon rast/lunch. Jag har inte bildat mig någon uppfattning om den än då jag bara läst några sidor än så länge. (Kunde inte motstå att köpa den när den var så snygg och innehåller både feer och steampunk, som jag älskar)


Vill bara meddela att mina kommentarer hos dem med blogspot/blogger antingen inte syns eller inte kommer fram, (med väldigt få undantag då de magiskt dyker upp). Det har alltid varit så och jag har ingen aning om varför.

Jag tycker att handlingen i Settlers 7 borde ha blivit till en helt egen bok, eller möjligtvis serietidning / graphic novel. Förutom att det är ett av världens roligaste dataspel så är det faktiskt en jättebra story. Bilderna ovan är från spelets storyline, men själva spelandet ser förstås lite annorlunda ut.
I spelet ska man bygga upp ett samhälle / en ekonomi där alla delar är viktiga för att man i slutändan ska kunna vinna. Man behöver munkar om man vill forska fram nya teknologier som kan ge fördelar, munkarna behöver öl, för öl behöver man vete och vatten, osv. Vill man ha soldater till häst måste man ha kol och järn för att göra vapen, föda upp hästar som de kan rida på, och mata hästarna med vete. Baka bröd eller fiska så soldaterna och befolkningen får mat. Det är väldigt många delar som ska fungera och det finns flera sätt att vinna på, krigsföring eller överlägsen ekonomi eller särskilda uppdrag. Det är verkligen fantastisk roligt.
Men åter till ämnet. Storyn skulle bli en bra fantasybok som jag önskar att jag fick läsa. Handlingen är kanske lite enkel jämfört med en bok eftersom den är kortare, och integrerad i spelet samtidigt som det är mycket bilder. Snygga bilder. Men hela storyn är ju där, uppbyggnad-handling-vändning-upplösning-slut. Det skulle garanterat gå att få till en hel bok, en ganska tjock dessutom. Jag ser så mycket potential och jag hade väldigt gärna velat läsa den. Men i stället får jag väl spela om varje gång jag vill återuppleva Zoé och hennes berättelse och spännande väg till kronan.
Det finns en väldigt snygg trailer till det här spelet också, så mycket med Settlers är just så himla snyggt ;)

Ja, jag gillar The Host (Genom dina ögon), åtminstone bitvis ;)
I ungefär sju-åtta kapitel kändes det som att Stephanie Meyer gått in i mitt huvud och plockat tankar och idéer och skrivit en bok av dem. Jag har hört att boken är trögstartad men tyckte själv inte att det var på ett negativt sätt. Men sen, mellan kapitel åtta och... tjugo, kanske? Där var det segt! Det borde kunnat förkortas till ett eller två kapitel, tycker jag i alla fall.
Efter det plockade boken upp sig själv igen, fast med en del störande karaktärsbrister och kanske lite mycket upprepningar och ältande här och där. Under vissa stunder var jag superirriterad, men jag tycker ändå inte illa om boken. Jag gillade helheten och det mesta av handlingen, och karaktärerna även om jag ville ändra på några grejer.
The Host handlar om en av de utomjordiska Själarna som fredligt invaderat och tagit över jordens befolkning. Berättarrösten tillhör Själen Wanderer, som får en värdkropp där sinnet vägrar försvinna. Melanie lever kvar i Wanderers huvud, och till slut börjar Wanderer dela Melanies känslor och de försöker tillsammans leta reda på de vilda/fria människor som Melanie bryr sig om och längtar efter.
Jag gillar Wanderers sätt att jämföra människor och Själar. Älskar tankarna kring mänsklighet, tillhörighet, kärlek, och hat som förblindar.
Den blir inte en av mina favoritböcker, hade kunnat bli om den varit lite annorlunda skriven. Men jag tyckte om den och jag hoppas nog att den tänkta uppföljaren faktiskt blir av en dag. Jag kan tänka mig att det blir en bra film, håller tummarna för det :)

De har ju kört den här underbara låten rätt flitigt på P3 ett bra tag nu, men när jag kollade upp den hade jag ingen blogg än och kunde inte säga kolla in den här  till så många. Så jag gör det nu :)
Det är något som gör att jag tycker videon är så himla skön. Kanske för att det känns som en häftig äventyrs-bok på något sätt.