När jag läste första numret av Skriva blev jag så otroligt inspirerad. Jätteglad och exalterad tänkte jag "Det här kommer jag klara. Jag ska skriva klart min bok snart. Det kommer bli så kul!" Det var en underbar kick, inspiration och kul är de magiska orden. Jag var lycklig och stolt över min tidning jättelänge.
Ännu lyckligare blev jag när andra numret kom direkt i min brevlåda några månader senare. Men allt eftersom jag läste den kände jag mig mindre och mindre inspirerad, mindre exalterad. Jag började skämmas över min bok. Började tycka att det jag skriver inte har något värde. Fulkultur. Vart dessa känslor kom ifrån vet jag inte riktigt, det var egentligen inte Skrivas fel. Det fanns ingen artikel där det stod "du som skriver urban fantasy och paranormal romance är värdelös och det finns ingen mening med din berättelse", men det var ändå ungefär så jag kände.
Jag tror att jag var ganska känslig just då, och tog åt mig av ungefär allt. Jag tog det personligt, när Jan Guillou sa i sin intervju att man inte ska skriva för att det är roligt utan för att man har något viktigt att säga. Alltså raka motsatsen av vad jag gjorde, jag hade inget viktigt alls att säga, jag tyckte bara det var fantastiskt kul att skriva och att forma en berättelse efter mina personliga önskemål. Så... det var inte Skrivas fel att jag var mindre inspirerad efter andra numret, det var nog Jans (och mitt eget som var så jädra känslig).
Jag tycker fortfarande att det är en fantastiskt bra tidning. Jag älskar att läsa den, jag älskar att den finns, och jag blev glad när det här numret kom idag :)