Det här är andra boken i serien Wicked Lovely, som också är namnet på den första boken, och som handlar om feer som lever parallellt med människorna på ett osynligt plan. Jag vill faktiskt inte vara elak, men jag tyckte inte alls om boken. Det finns fem böcker, den andra och fjärde handlar om sidokaraktärer från de övriga böckerna.

Jag vet inte ens varför jag ogillade Ink Exchange (Under din hud). Idén är spännande, och jag hade sett fram emot att läsa om det mörka hovet. (Ettan handlar om sommarfeerna och lite om vinterfeerna). Den här handlar om Leslie som efter en våldtäkt blir besatt av en tatuering hon vill göra för att återta rätten till sin egen kropp. Tatueringen hon väljer binder henne till det mörka hovet och deras kung Irial, och det låter väl intressant.

Men känslan jag sökte infann sig inte, trots att jag ville tycka om boken. Jag kände inget för karaktärerna, inte ens Leslie som man följer mest. Jag vet inte vad som stod i vägen, men något låg som en hinna mellan mig och boken. Det kändes bara tråkigt, förutom i möjligtvis tre eller fyra kapitel.

(Det här är en orättvis tanke, men: det känns som författaren haft många bra idéer som hon drygat ut med massa onödigt för att få till fler böcker. Man kanske kunde integrera det bra från den här med någon av de andra böckerna i stället? Jag vet inte, vet bara att jag får dåligt samvete eftersom Melissa Marr antagligen lagt jättemycket tid och kärlek i den här berättelsen. Det kan ju vara jag som inte läst med tillräckligt mycket inlevelse.)
Jag tänker ändå läsa tredje boken, för jag gillade den första och i trean får man återkomma till karaktärerna från den. Jag hoppas då på mer fe-handling, mer hov och fe-politik. Vi får se om jag blir besviken igen, men jag hoppas att tredje boken ska ge mig samma känsla som den första.

(Tidigare: #1 Wicked Lovely)