Ett refuseringsinlägg
På författardrömmars blogg finns en länk till ett väldigt uppmuntrande inlägg som heter Tack, men nej tack - Första hjälpen vid refusering. Det tycker jag att alla som skriver böcker ska läsa. Särskilt ni som, liksom jag, blivit refuserade. Jag blev tårögd när jag läste inlägget, när alla känslor efter min tredje refusering plötsligt återupplivades så starkt.
För den som är intresserad, en kortfattad version av min refuseringshistoria:
Jag kände ingenting när jag fick mitt första nej, från Nordstedts. Jag var 99,9 % säker på att de skulle refusera mig och jag tyckte inte ens att mitt manus passade hos dem, undrar varför jag skickade dit egentligen.
Jag kände en gnutta obetydlig besvikelse när jag blev refuserad av Forma, vet fortfarande inte om jag skickade rätt faktiskt. Jag ville skicka till Damm förlag, men alla deras länkar och adresser gick till Forma så då använde jag den angivna adressen till dem.
Men sedan kom tredje refuseringen, som jag faktiskt brydde mig om. Det var hos Mörkersdottir jag ville ge ut min bok, och alla de beskrivna känslorna från Sofias uppmuntrande inlägg (ovan) infann sig hos mig när jag fick mitt nej därifrån.
Jag tittade på lite andra förlag men kände samtidigt någon form av lättnad över allt jag skulle slippa. Tankar på avtal, på nya krav som skulle ställas på mig, på att eventuellt åka någon dag till annan ort (ifrån min sambo och mina barn) ifall förläggaren kanske skulle vilja träffa mig om något så stort nu skulle hända, avskräckte mig jättemycket. Så en liten lättnad var det att få ge ut "själv" (eller rättare sagt via PaperTalk).
Jag tror jag har nämnt det förut, men jag ångrar stundvis att jag var så envis att jag gav ut boken trots refuseringarna. Ända tills jag kontaktade PaperTalk var boken hemlig för alla utom min sambo, mina två bästa vänner och en kusin, och borde kanske förblivit det. Det var som att klä av sig naken, att komma ut med min bok. Den är fortfarande hemlig för större delen av min släkt och bekantskapskrets, och det bevisar kanske att jag valde fel som gav ut den?
Å andra sidan skulle jag kunna se det så här i stället och känna mig stolt: jag har skrivit en bok.
För den som är intresserad, en kortfattad version av min refuseringshistoria:
Jag kände ingenting när jag fick mitt första nej, från Nordstedts. Jag var 99,9 % säker på att de skulle refusera mig och jag tyckte inte ens att mitt manus passade hos dem, undrar varför jag skickade dit egentligen.
Jag kände en gnutta obetydlig besvikelse när jag blev refuserad av Forma, vet fortfarande inte om jag skickade rätt faktiskt. Jag ville skicka till Damm förlag, men alla deras länkar och adresser gick till Forma så då använde jag den angivna adressen till dem.
Men sedan kom tredje refuseringen, som jag faktiskt brydde mig om. Det var hos Mörkersdottir jag ville ge ut min bok, och alla de beskrivna känslorna från Sofias uppmuntrande inlägg (ovan) infann sig hos mig när jag fick mitt nej därifrån.
Jag tittade på lite andra förlag men kände samtidigt någon form av lättnad över allt jag skulle slippa. Tankar på avtal, på nya krav som skulle ställas på mig, på att eventuellt åka någon dag till annan ort (ifrån min sambo och mina barn) ifall förläggaren kanske skulle vilja träffa mig om något så stort nu skulle hända, avskräckte mig jättemycket. Så en liten lättnad var det att få ge ut "själv" (eller rättare sagt via PaperTalk).
Jag tror jag har nämnt det förut, men jag ångrar stundvis att jag var så envis att jag gav ut boken trots refuseringarna. Ända tills jag kontaktade PaperTalk var boken hemlig för alla utom min sambo, mina två bästa vänner och en kusin, och borde kanske förblivit det. Det var som att klä av sig naken, att komma ut med min bok. Den är fortfarande hemlig för större delen av min släkt och bekantskapskrets, och det bevisar kanske att jag valde fel som gav ut den?
Å andra sidan skulle jag kunna se det så här i stället och känna mig stolt: jag har skrivit en bok.
Kommentarer
Trackback
