Beautiful Redemption

Jag har växt upp med "har man inget snällt att säga behöver man inte säga nåt alls". Den här boken avslutas dessutom med att Kami Garcia och Margaret Stohl ganska kärleksfullt tackar läsaren. Därför känns det väldigt jobbigt för mig att säga att jag inte tyckte särskilt mycket om den här boken...
Självklart har den sina ljuspunkter, och några riktigt fängslande scener. Men väldigt stora delar av Beautiful Redemption var väldigt tråkiga tyckte jag. I en så lång bok borde det inte vara så få kapitel som engegerar.
Major spoilers! Det blir en lång och känslosam resa för Ethan att försöka nå fram till Lena från andra sidan. Att vara död innebär många utmaningar, och Ethan ställs inför de flesta av dem. Men han är villig att göra vad som helst för Lenas skull. Kvar i livet vägrar Lena att komma över Ethans död, och är övertygad om att det måste finnas ett sätt att nå honom eller till och med hjälpa honom tillbaka. 
Jag tror det kan underlätta om man är på et visst humör eller på ett visst ställe i livet för att till fullo uppskatta och njuta av hela den här serien. Optimala tillfället för mig att läsa Caster Chronicles hade nog varit i nittonårsåldern då jag hade ganska mycket känslosamma funderingar, en hel del om förlust t.ex.
Något jag inte gillade är alla upprepningar av tankar och känslor. De här fyra böckerna borde kunnat vara en trilogi i stället tycker jag. Ändå saknar jag sidvis, kapitelvis, av förklaringar och logiska lösningar/effekter. Antingen har jag inte förstått tillräckligt mycket, eller så har de frågetecknen inte retts ut så grundligt.
Det känns dock att författarna har tänkt väldigt mycket och lagt kärlek och engegemang på sina karaktärer och sin värld. Jag tycker om karaktärerna, favoriserar första boken, och tycker det finns en hel del att underhållas av. Men, tyvärr blir det ingen favvoserie.

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures, #2 Beautiful Darkness, #3 Beautiful Chaos

Beautiful Chaos

Jag har svårt att avgöra vad jag tycker om den här boken, som är den tredje delen i Caster Chronicles. Under vissa stunder fann jag mig fängslad av hur händelserik den var, "oj oj det här är den mest spännande boken hittills!"
Faast... andra gånger kände jag att den var lite halvtrist och den mist intressanta boken i serien. Jag frustreras lite av att jag inte riktigt förstår alla samanhang, det beskrivs inte så mycket som jag skulle önska. Fenomen som uppstår med krafter, ordning, karaktärer, får inte tillräckliga förklaringar. Jag har många frågor, som jag är rädd inte kommer bli besvarade i sista boken heller för att svaren inte känns relevanta för andra.
Spoilervarning: Efter återförening har Ethan och Lena sina egna problem. Lena försöker hitta sin roll som både mörk och ljus, men ordningen har omkullkastats och allas krafter är oberäkneliga. Link försöker anpassa sig till att vara en incubus, medan Ridley tampas med att vara helt utan krafter. Ethan har sina egna bekymmer då han känner sig hemsökt av en mystisk skugga och störande drömmar.
Jag tycker det är kul med de ombytta rollerna mellan Link och Ridley, och som omväxling tycker jag att det var för lite high-school. Jag har nog aldrig
efterfrågat mer av skolmentalitet eller skoldrama någonsin förut, men jag ser så många möjligheter till roliga kapitel. Det fanns förstås några sådana, men jag tänker att tredje persons perspektiv hade lyft fram det på ett annat/bättre sätt. Fast jag är ju ingen expert förstås!
Även Beautiful Chaos passar med sitt namn och mestadels gillar jag den, men det var för få förklaringar och rimliga lösningar. Sätter mitt hopp till att det klaras upp i fyran. Men en sak som utmärkte sig med den här boken är att den slutar med en extrem cliffhanger. Jag är glad att jag inte måste vänta flera år på nästa bok ;)

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures, #2 Beautiful Darkness

Clockwork Prince

Andra boken i Infernal Devices bjuder på lika mycket spänning, hemligheter och dimmigt brittiskt klimat som Clockwork Angel. Pirr i magen finns det dubbelt av, till min stora förtjusning. Den innehåller också en dos mer frustration, kanske mest i slutet där tårarna rann ohejdat för mig.
Som ofta är fallet med uppföljare kan jag inte sammanfatta handling utan avslöjanden från ettan: Will har länge haft sina hjärnspöken, och försöker nu desperat att hitta en lösning för att slippa dölja sitt rätta jag. Charlotte står i ett lika desperat läge då någon försöker ta institutet från henne, något som påverkar hela gruppen. Deras främsta mål och största hopp är att hitta Mortmain, för allas skull men inte minst Tessas. Hon måste dessutom reda ut sina egna känslor, för Will, Jem och Nate.
Något irriterande i båda böckerna är att den mest uppenbara lösningen till flera problem som huvudkaraktären ställs inför helt förbises. Kanske har Cassandra Clare sparat den här lösningen till sista boken, eller helt enkelt inte tänkt på den. Eller så har jag missat förklaringen till varför det inte skulle vara ett alternativ. Jag undrar nämligen [varför förvandlar sig inte Tessa till Camille, vampyren, varje gång hon är fysiskt underlägsen en motståndare?!]
Det blir mycket upprepningar från mig nu. Jag tycker fantastiskt mycket om de här böckerna och slås av hur väl jag trivs med författarens sätt att skriva. Karaktärerna är underbara, så välbeskrivna och fängslande. Det är så skön stämning i institutet och i gruppen, även när personer eller omständigheter inte är som bäst. Även när det är botten faktiskt, så är det en sådan härlig miljö och atmosfär i böckerna. Jag känner mig så nära allt.
Mycket bra, spännande och känslosam bok det här!

(Tidigare: Clockwork Angel)

Intressant i oktober

Jag har inte planerat någon stående månadsgrej av detta, men det släpps många spännande böcker i oktober så jag tänkte dela med mig av tio som jag tycker verkar lovande. De två släpp som exalterar mig mest har jag uteslutit, det är Allegiant (Divergent) och Horde (Razorland). De avslutar två serier som jag verkligen sett fram emot men skjutit fram för att jag inte vill sitta och vänta på slutet. Nu kan jag äntligen sträckläsa dem :)

Här är tipsen/förhoppningarna från mig, mycket dystopi och postapokalyptiskt i oktober:

           Horror                       Mystery                  Paranormal           Science Fiction          Horror/SciFi



       Paranormal            Science Fiction              Dystopia                Paranormal           Fantasy/Dystopia

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

Drömgångare (The Bone Season)

Idag har jag skrivit om Drömgångare på Swedish Zombie:

Året är 2059, Paige Mahoney lever i Scions London, en ockupationsmakt i fårakläder. Deras vilja är att skydda vanliga människor från voajanter, onaturliga. Som Paige. Men hon är ingen ordinär siare eller teckentydare, hon är av en sällsynt sort. Drömgångare. I Londons undre värld jobbar hon för eterbossen Jaxon Hall, som i gengäld ger henne beskydd från andra voajantgäng och från Scion. Paige känner inte själv till sina begränsningar, så när hon i pressat läge råkar döda en kontrollant i T-banan tar hennes liv en drastisk vändning. Det leder henne till en tillvaro värre än den under Scions styre.
Det känns mer som att jag upplevt Drömgångare än att jag läst den. Under tre intensiva dagar har jag levt och andats den här världen. Det tog några enstaka kapitel att komma in i handlingen, i tänket. Sedan kunde jag helt enkelt inte sluta. Jag har varit som beroende, och är det än, vilket är lite lustigt då jag inte kom helt överens med skrivtekniken/språket. Men Samantha Shannon har lyckats skapa en värld och en historia som fängslat mig fullständigt.
Det är svårt att motivera mina känslor utan att avslöja för mycket. Boken börjar egentligen där handlingsbeskrivningen tar slut, och därifrån vill jag inte nämna så mycket. Men något jag särskilt gillar med både omgivning, handling och karaktärer, är att det dystopiska på ett bra sätt är balanserat med fantasy.
En väsentlig del som fascinerar mig är etern dit energi och andar är bundna. Dit voajanter kan se, förnimma eller till och med färdas. Författaren har generöst förklarat hur hennes voajanter ser och använder etern. De flesta förekommande fenomen beskrivs rikligt och det är nog en bidragande orsak till att man "dras in" så väldigt.
Är man kritiskt lagd hittar man säkerligen saker att peka på, själv har jag ignorerat de få stycken som fick mig att reagera så. Det försvann av sig självt under läsandets gång då boken som helhet var en sådan underhållande och stark upplevelse för mig. 
Drömgångare är översatt och utgiven av Modernista, originaltiteln är The Bone Season som också är namnet på hela serien. Uppföljaren får vi tyvärr vänta på till tidigast 2014, om vi har tur. Det känns alldeles för långt bort, men det är det värt om Shannon får till ett lika fängslande resultat igen.

Beautiful Darkness

På många sätt var den här boken mer spännande och intressant än första delen av Caster Chronicles. Det dyker upp en ny härlig karaktär som jag tyckte mycket om, och en helt ny "värld" som omnämns redan i första boken men som får utrymme först i den här.
Kortfattad handlingsbeskrivning med spoiler från Beautiful Creatures: Efter sin morbrors begravning blir Lena allt mer avskärmad, vilket frustrerar Ethan då hon inte vill låta sig tröstas. Ridley och en mystisk mörk besvärjare dyker upp och försvårar situationen när de försöker vinna över Lena till den mörka sidan. Ethan vet inte hur han ska hjälpa henne eller rädda deras förhållande, ska han ge upp och utforska nya relationer eller ska han kämpa för Lena?
Beautiful Darkness är på flera vis ett passande namn på den här boken. Redan från början utstrålar den lite ångest, och en bit in blir det faktiskt en aning deppigt. Samtidigt har Ethan kvar sin humor och är en trevlig berättarröst tycker jag. Han är smart, rolig, omtänksam, uppoffrande på ett omtänksamt sätt i stället för martyrisk, och han är ibland lite nördig.
Även om jag uppskattade allt det nya och viss fördjupande kunskap om besvärjarnas verklighet, så saknar jag känslan från första boken. Det är mer spännande handling i den här och historien börjar nystas upp, men ändå favoriserar jag ettan. Tror jag.

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures

Beautiful Creatures

I vanliga fall, har jag märkt, så gillar jag ingående och välskrivna inledningar. De brukar då kunna bli långa, eventuellt långsamma. Där många säger "trögstartad" eller "seg" osv, brukar jag ändå tycka att saker är intressant eller fascinerande. Jag fängslas av potentialenen tror jag.
Fast Beautiful Creatures... oj vad trögstartad jag håller med om att den är. Det tar sin lilla tid att komma någonstans i handlingen. Mina åsikter och mitt intresse påverkas förstås av att jag sett filmen. Det gör ju att ett visst spänningsmoment går förlorat, och extra tydligt blir det i en sådan ovanligt "långsam" bok. (Ovanligt för sitt årtionde och målgrupp åtminstone).
Men nu vill jag inte låta vilseledande, för jag tyckte inte att den var trist eller ointressant. Det känns att det finns en vits med den sega inledningen, och jag tycker om boken. Jag tror dessutom att filmen hjälpt mig visualisera karaktärer och omgivning bättre, det är bara Lena jag tycker är olik sig.
Det här är första boken i Caster Cronicles, den handlar om Ethan Wate som går gymnasiet och tycker att hans lilla sydstats-stad är dödstrist och inskränkt. I Gatlin där inget händer och allt är förutsägbart blir det en stor omställning när Lena flyttar till stadens egen spökgård. Främlingar är inte välkomna i Gatlin, men Lena är den som Ethan drömt om, bokstavligen. Hon är annorlunda, vacker och smart, och där hon går följer oväntade oväder, exploderande rutor, och mystiska hemligheter. Självklart fascineras Ethan av det, av henne.
Sista tredjedelen av boken är riktigt spännande, mest för att det finns så mycket att bli nyfiken på med med den här världen. Jag suger i mig varendaste detalj som Kami Garcia och Margareth Stohl vill ge, men jag får intrycket att fördjupningen av krafter och system kommer igång ordentligt i uppföljarna.
En skön och mystisk sydstats-känsla omger staden Gatlin och hela den här boken. Stereotypt eller ej så ger faktiskt den här miljön en härligt kuslig stämning av vodoo och hokus pokus. Även om handlingen på sitt sätt kan bli långsam ibland, så trivs jag väldigt bra i den här magiska världen och med de här karaktärerna. 

Coldbrook

Detta är mitt premiärinlägg som recensent i Swedish Zombie Crew. Det finns mycket intressant på Swedish Zombie, så ta en titt om ni missat sidan!

Där den här boken brister i karaktärsskildringar tar den igen sig i kreativitet. Tim Lebbon har gjort ett bra jobb tycker jag med att skapa en väldigt intressant verklighet. Eller verkligheter, bör jag väl säga.
Coldbrook tar sin början på en forskningsanläggning med samma namn, i Appalacherna i USA. Ett projekt som pågått i decennier firas när forskarna i Coldbrook äntligen öppnar porten till en alternativ verklighet. Säkerhetsåtgärder finns på plats, inget kan ta sig in i vårt universum med livet i behåll. Problemen uppstår när varelsen som närmar sig öppningen redan är död, och inte kan stoppas av sådana åtgärder. Mångas främsta instinkt i en sådan krissituation är att ta sig ut till varje pris. Även om man riskerar att också släppa ut varelser som kan ödelägga hela vår mänsklighet. Men ett litet hopp kvarstår, och det i form av en kvinna som uppenbarligen är immun mot varelsernas odödliga bett.
Jag tycker inte det är för avslöjande att beskriva den typ av zombie som förekommer i Coldbrook. De är inte av sorten som reser sig ur gravar för att äta hjärnor, utan typen som är drabbat av ett virus som vill få sprida sig. Det jag gillar med den sorten är att de känns lite mer trovärdiga. Alla typer av smittor vill ju faktiskt sprida sig, och kan i vissa fall alternera sin värd för det syftet.
Väntar man sig skräck så lär man bli besviken, men det råder ingen brist på slabbiga zombiescener för det. Jag tycker boken bjuder på lite av varje, men samtidigt känns just det lite krystat. Vi får några standardscenarion, men de växlas med kapitlen som i slutändan blev mina favoriter. För ju mer man läser desto mer fokuserar handlingen kring det som ligger bortom vår egen verklighet. Stundvis är Coldbrook lite av en sci-fi och det gillar jag faktiskt.
Det jag upplever som bokens stora svaghet är karaktärerna. Det är både uppfriskande och nödvändigt med flera perspektiv, och i verkligheten skulle jag gärna ta en whisky med Jonah om han fann mig värdig sin tid (vilket han nog inte skulle). Men, de var alla svåra att nå och känna för. Dessutom tycker jag att de "låter" lika, som att det är samma berättarröst fast med olika namn och kön.
Överlag fann jag Coldbrook riktigt intressant, och jag tycker den har en snygg avslutning. Jag skulle tro att man kan uppskatta den både som inbiten zombieläsare eller om man bara nosar på genren. 

När paradiset blir en mardröm

Jag vill förvarna läsare om att här bara följer lovord och hyllningar, de kritiska glasögonen är slängda och jag ser med ögon som en nyförälskad. (Som jag alltid gör, när jag läst ut något av Brandon Sanderson).
Elantris handlar om Arelons kronprins Raoden som blir tagen av kraften Shaod och därmed döms till ett liv, eller snarare död, i Elantris. Den handlar om Sarene som kommer till Arelon för att gifta sig av politiska skäl, men får veta att hon under färden i stället blivit änka. Och den handlar om Hrathen, en högt rankad präst som kommit till Arelon för att frälsa landet genom att konvertera det till sin religion.
Staden Elantris i Arelon var för tio år sedan en bokstavligen gnistrande stad, ett paradis och ett himmelrike. Shaod kunde ta vem som helst och göra dem till gudom i Elantris. Men en dag föll allt. Den en gång glittrande metropolen ruttnar och tynar bort, och det gör även dess invånare. Att bli Elantrian är inte längre en välsignelse utan en förbannelse, där man måste leva med att vara död. Inga skador läker, en ständig hunger plågar, och den som orkar får försöka klara sig i staden utan lagar.
Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i Elantris tycker jag, det är alldeles för stort och komplext för att trycka ihop i några korta stycken.
Om någon erbjöd mig en bok om politik, religion och historia skulle jag högt skrika "nej tack!". Svårt att hitta tre tråkigare ord i min ordbok, utom möjligen sport. Men det är här jag blir så fascinerad av Sanderson: han gör dessa ämnen så otroligt spännande. Jag är nästan övertygad om att han skulle kunna styra världen om han försökte.
En vanlig fördom om fantasy brukar vara att det inte finns någon substans eller mening, det utspelar sig ju inte ens i vår egen värld. Sanderson motbevisar detta gång på gång genom att sprida ut träffande sanningar i alla sina böcker. Främst om just politik och religion, och det spelar ingen roll vart det utspelar sig då analyser av människor, manipulation och beteenden är lika sanna ändå.
Två av många citat som träffade mig är "You will find that hate can unify people more quickly and more fervently than devotion ever could", ett faktum som gör sig påmind dagligen. Gillar också "Hard times make people willing to accept a man who preaches change".
Jag tycker redan att det här inlägget är för långt, men jag måste få in hur mycket jag tycker om alla karaktärerna i boken. Jag känner med dem fullständigt och vill så gärna bli Sarenes vän. Hon finns inte ens, ändå känner jag att jag förstår henne så väl och inbillar mig att hon skulle förstå mig. Till och med den illasinnade och tråkiga Hrathen blev ordentligt intressant efter några kapitel ;)

Stark avslutning i Abhorsen

Till stor del känns den här boken som en fartfylld actionfilm fast i fantasy-tappning. Det kan man ju ta som positivt eller negativt, men personligen kan jag faktiskt bli uttråkad när det ständigt händer något. Men det är ju mycket intressantare när det är i form av fantasy, mystik och magi än när det är biffiga killar som skjuter och kör bil ;)
Något annat som kan locka eller skrämma är att de två sista böckerna är helt romance-fria. I första boken förekommer en liten dos romantik men i tvåan och trean saknar jag det. Däremot tycker jag att den finaste vänskapsrelationen skildras mest i den här tredje boken.
För att kort nämna handlingen så fortsätter Liraels och hennes nyfunna vänners resa mot att stoppa den äldsta och största ondska som någonsin hotat både Det Gamla Kungariket och Ancelstierre med tillhörande grannländer.
Även om jag ironiskt nog fann den fartfyllda handlingen långsam ibland så gillar jag fortfarande konceptet och karaktärerna. Jag är förtjust i Lirael och The Disreputable Dog, och jag älskar de små uppfinningar som dyker upp ibland. (Favoriten är en mekanisk groda från tvåan som fångar insekter, praktiskt!)
Slutet var det bästa med boken. Det var känslomässigt och starkt och jag drogs med helt och hållet. Grät en liten skvätt gjorde jag också, av blandade orsaker. Jag tror de här böckerna skulle göra sig bra som filmer och hoppas att någon vill göra ett seriöst försök till det.
Att läsa den här trilogin av Garth Nix har stundvis fått mig att tänka på andra författare som JK Rowling, Neil Gaiman, Philip Pullman och Jonathan Stroud. Det är någonting med stämningen i böckerna som påminner mig om dem och det är enligt mig en positiv upplevelse. 

(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel och #2 Lirael)

Ny favoritkaraktär i Lirael

Det brukar inte alltid gå hem hos mig att ha en huvudkaraktär i en bok för att sen byta huvudperson/berättarröst till nästa. Men i Abhorsen-trilogin (eller Old Kingdom Chronicles) så är jag jätteglad att Garth Nix gjort just så.
Jag tycker verkligen om Sabriel och hade gärna fortsatt att läsa om henne, fast Lirael är klart värd en egen bok eller flera.
Lirael är en dotter av the Clayr. En av få viktiga blodslinjer med särskilda förmågor som kan bistå Det Gamla Kungariket genom att blicka in i framtiden. Att vara en dotter av Clayr utan att ha fått sin framtidssyn vid fjorton år är pinsamt, som om inte Lirael redan utmärker sig nog från sina många kusiner genom att inte se ut som dem. Ensam, osäker och oförstådd lyckas Lirael skaffa sig en enda vän, i fyrbent form, och ett jobb i Clayrs gigantiska bibliotek. Just när tillvaron börjar bli trivsam, eller åtminstone genomlidlig, dras Lirael in i jakten på en urgammal ondska. En ondska som använder sig av bland annat necromancers och döda för att nå sina mål.
Det som fångade mig så med boken är Lirael själv. Jag har skrämmande lätt att relatera till henne och hennes situation. Utanförskapet, hopplösheten, känslan att inte passa in. "Alone among company", det känner jag också igen.
Liraels vardag i Clayrs glaciär tar upp en stor del av bokens början, men jag tycker att allt med det är intressant att läsa om. Jag trivs i biblioteket och dess hemliga/outforskade rum och vrår.
Såklart utspelar sig inte hela boken där, och inte bara ur Liraels synvinkel. Som i föregångaren återfinns äventyrskänslan och jag kan nöjt meddela att magisystemet blir tydligare, om än inte solklart.
Den första boken är fristående, om man vill läsa bara den. Men denna och nästa hör ihop och är mer som en lång historia uppdelat i två. Så ha Abhorsen redo när Lirael är utläst ;)

(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel)

Clockwork Angel

Mina förväntningar på Infernal Devices har varit höga, och med rätta verkar det som. Jag har inte haft lika höga förväntningar på Mortal Instruments, men efter att ha läst vad Cassandra Clare är kapabel till ser jag nu väldigt mycket fram emot det också :)
Clockwork Angel handlar om Theresa Gray som anländer i London för att möta upp sin bror när deras moster gått bort. Men bemötandet är inte som hon förväntat sig, och hon dras in i en okänd del av verkligheten där änglaättlingar, vampyrer och demoner inte är begränsat till bara fantasin.
Jag ber om ursäkt för tunn handlingsbeskrivning, då boken och handlingen är motsatsen till just det. Men jag vill inte avslöja för mycket, det är intressant att uppleva boken helt ovetandes tycker jag.
Denna första del av trilogin bjuder på en lagom dos steampunk, en sparsam portion romantik, och generöst med övernaturligheter. Jag sitter ofta och önskar mig mer ingående beskrivingar och förklaringar av det övernaturliga i böcker. Här behövde jag inte göra det, även om jag inte hade tackat nej till ännu mer fördjupning. Jag vill gotta mig i info om vad det än är jag läser om, och i det avseendet välkomnar jag övertydlighet.
Något jag föll handlöst för i den här historien är berättarrösten. Boken är skriven ur tredje persons perspektiv men allra mest får man följa Tessa, och jag gillar verkligen henne. Jag gillar faktiskt alla karaktärer väldigt mycket, både till utseende och personlighet och jag tycker om gruppdynamiken och den omgivande miljön.
Jag tror att det jag försöker säga är att jag älskar hur den här boken är skriven och trivs med omgivningen som målas upp.

Necromancy, romantik, och en speciell katt

Det var av ren tur som jag snubblade över den här trilogin, och det är jag tacksam för. Sabriel kom ut 1996 och är den första boken i Abhorsen av Garth Nix. (Det kommer ut en bok nästa år som har fått numreringen 4, men den utspelar sig hundratals år tidigare).
I den här världen finns länder som Ancelstierre som motsvarar "vår verklighet" fast för några årtionden sedan, och så finns The Old Kingdom som är en fantasyvärld. De är uppdelade geografiskt och inte dimensionellt, om ni förstår vad jag menar. Det som skiljer dem åt är en mur. Områdena känner alltså till varandra och det tycker jag är kul i stället för att "verkligheten" inte skulle känna till den magiska världen som ofta annars är fallet. (Inte för att jag har något alls emot när det funkar så heller!)
Sabriel är en ung kvinna från Det Gamla Kungariket som går på internatskola i Ancelstierre nära gränsen. Hon är en necromancer, men inte vilken som helst. Hon är dotter till Abhorsen, som vill skicka de döda tillbaka i stället för att väcka dem. När hennes far mystiskt försvinner väljer Sabriel att korsa gränsen till Det Gamla Kungariket för att söka efter honom. Där hittar hon förutom en talande katt och ett antal vandrande döda också vägen till sitt öde.
Många favoritämnen möts för mig i den här boken. En älskvärd huvudkaraktär, spännande sidokaraktärer, vandrande döda, magi, kärlek, och äventyr. Dock är jag ju inte så förtjust i omslaget ;)
En del fenomen var lite svåra för mig att förstå. Magisystemet var lite oklart och i början hade jag svårt att förstå hur det såg ut och fungerade när någon går in i döden. Många kapitel går ut på att det ska hända saker, de är typiska äventyrskapitel helt enkelt och det kan jag ibland tycka blir utdraget. Fast mest var det såklart bara underhållande och/eller spännande.
Kort sagt; jag gillart!

(Tidigare: Fan art)

Intressant i augusti

Varje månad får jag mail från goodreads med månadens boksläpp inom de genrer jag gillar och de författare jag har läst. Vanligtvis hinner jag inte gå igenom böckerna så noga, och oftast är det bara två-tre stycken som hamnar på min att-läsa-lista.
Men den här månaden tyckte jag det fanns ovanligt mycket intressant! (Plus att jag hade tid att kolla den här gången ;)
Så jag tänkte dela med mig av hela tio stycken som fångade mina ögon. Två av dem släpptes i slutet av juli och resten i augusti:

   Science Fiction            Paranormal             Urban Fantasy        Horror Anthalogy             Mystery


    Steampunk                    Fantasy                 Urban Fantasy           Middle Grade                Comic

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

Forgive my Fins

Jag tror det bäst beskrivande ordet för den här boken är söt. Det är första delen i trilogin Fins, och jag överväger att läsa fortsättningen innan jag ger mig på lite "tyngre" sjöjungfruböcker men vi får se.
Handlingen är, som förväntat, enbart en kärlekshistoria. Jag gillar historien, och är såklart överförtjust i de kapitel som utspelar sig under havet. Det måste ju ha varit många saker jag tyckte om, eftersom jag hämtade boken vid varje ledig stund. Ändå är alla åsikter jag har om den ganska negativa.
Lily Sanderson är en sjöjungfru som tillfälligt lever på land. Hon går i high school och är upp över öronen förälskad i en kille i simlaget som hon planerar att leva sitt liv med, bara hon vågar erkänna sina känslor någon gång. När sjöjungrur delar sin första kyss bildas ett magiskt band, så det gäller att vara säker när man skapar det bandet. Men när Lily äntligen ska få saker att hända med sin stora kärlek i ett mörklagt skolbibliotek blir en viktig detalj väldigt, väldigt fel.
Det finns många "självklara" irritationer i den här boken som jag nog delar med andra. Som varför sjöjungfrur skulle ha jordgubbar eller tvål på havsbotten? Tvål löses väl bara upp och jordgubbar blir ganska läbbiga i blöt. Men för all del, det är den sortens smågrejer jag kan blunda för när jag verkligen gillar en bok. Och, jag uppskattade verkligen alla sjö-referenser i Lilys tankar och tal.
Men det fanns så mycket annat som var svårt för mig att släppa, som sättet karaktärer relaterar till varandra och dialogen som de för. Mycket sådant kändes orealistiskt och överdrivet, det störde mig. Min avsikt är dock inte att såga den här boken, för det är trevlig och lättläst underhållning som jag trots allt gillar. Den gick snabbt att läsa och det var faktiskt en mysig upplevelse. Särskilt perfekt passade den till att läsa på stranden, absolut en lämplig sommarbok! 

Timeless

I den femte och sista delen av Parasol Protectorate blir Alexia kallad till Egypten, till världens äldsta vampyr. Med bland annat ett nytt parasoll, kära vänner, uppfinnare, varulvar och ett teatersällskap tar hon sig till Alexandria för att gå till botten med vad den gamle vampyrdrottningen vill henne. Samtidigt utreder de kvarlämnade vargarna det förflutna, ett oväntat mord och nya intressen.
Det här var, är, och förblir en av mina absolut käraste favoritserier. Jag vill inte lämna dessa intressanta karaktärer, det underhållande språket, miljön och alla prylar... det finns så fantastiskt mycket att älska med Gail Carrigers Parasol-serie. Jag kommer absolut ge mig in i hennes Finishing School (som utspelar sig i samma värld) när den serien är klar.
Med det sagt ska jag medge att det finns detaljer som jag blev mer eller mindre besviken på. En del orsaker och motiv till vissa händelser eller tillstånd var otillfredställande, fast det handlar ju bara om tycke och smak förstås. Det fanns delar jag tyckte mig "sakna", men jag är glad att författaren inte lade störst fokus på de sakerna. Det som finns i boken är så fint, så spännande, så underhållande, och så smart, precis som det är.
På flera sätt har jag liknande känslor som för tredje boken. T.ex att jag var mer intresserad av karaktärerna som var kvar i London än huvudrollen på sin resa. Den karaktär som jag började favorisera i trean är dessutom den som får en egen synvinkel/berättarröst i Timeless vilket gjorde mig glatt överraskad.
En av många faktorer som gör Parasol Protectorate så intressant och spännande, trots att det inte är fullspäckat med actionscener, är att författaren inte är rädd för förändringar. Jag både räds och gläds över de förändringar som sker från början till slut, särskilt i de här sista böckerna.
Jag är så tacksam över att Gail Carriger har gett oss det här.

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless, #4 Heartless)

Semestershopping (4 nya)

Nä jag har ju inte hunnit läsa så flitigt under semestern, men handla har jag haft tid för ;)
När jag köpte Ruby Red fanns inte den finare utgåvan, men jag tycker att den här duger också. Det var först efteråt som jag insåg hur dum jag var som inte köpte den svenska utgåvan (som dessutom är finast). Då tyska är originalspråket hade jag lika gärna kunnat köpa svenska, men nu är det gjort och jag tror jag kommer gilla den lika mycket ändå.

The Reckoning

Som tredje och sista del i trilogin är detta ändå inte slutet för The Darkest Powers. Jag har sett att det finns flera mellanböcker, prequels och liknande, men jag vet inte hur intresserad jag är av dem.
Handlingsbeskrivning innehåller spoilers från tidigare böcker: Chloe och de andra ungdomarna kan slappna av en stund och planera inför framtiden nu när de äntligen hittat tillflykt hos motståndsgruppen till dem som experimenterat på dem. Men lugnet varar inte länge, då det nya huset gömmer fler hemligheter och ungdomarna fortfarande har svårt att lita på de vuxna de har omkring sig. De måste ta ställning till sina krafter, sina nya allierade, och Chloe måste komma underfund med vad hon egentligen känner, och för vem.  
Det är något särskilt med de här ungdomarna och jag uppskattar även de nya karaktärerna som dyker upp, med allt vad det innebär. Jag hade väldigt gärna fått läsa mer om allas krafter, särskilt Chloes, men det fanns inte så mycket utrymme för det. Men handlingen och stämningen räcker gott och väl.
Jag vet inte vad det är som får mig att gilla serien så mycket som jag gör, när jag analyserar det hittar jag mycket brister och tycker det fattas delar. Men den har det jag åtrår allra mest, en känsla och en atmosfär som drar in mig och gör mig intresserad. Jag kommer helt enkelt bra överrens med hur Kelley Armstrong berättar och för fram handlingen.
Slutet känns som ett avslut på ett sätt, men samtidigt känns det ofärdigt. Men det är väl vitsen med många avslut, att de på ett sätt ska kännas som en början också. Mycket ligger öppet, och jag vill faktiskt läsa fortsättningen trots att det mig veteligen inte finns någon. Det finns en 3.5 och 3.6 av nämnda mellanböcker, men jag tror inte de inehåller det jag är ute efter.
Som helhet är det en serie jag tycker mycket om, framförallt miljöerna och karaktärerna. Även om The Reckoning inte blir en storfavorit fristående, så blir trilogin det.

(Tidigare: The Summoning,
         och The Awakening)

Heartless

Jag tror jag börjar det här inlägget med slutet: så otroligt spännande!
Det blev en lång paus för mig mellan tredje och fjärde boken i den här serien. Det är inte för att trean var dålig, den var riktigt bra, men i kontrast till de andra var jag ganska besviken på den. En annan bidragande faktor är att de här böckerna tar sådan tid att läsa att jag brukar ta några andra emellan.
I den här boken är Alexia åter igen förföljd av någon som vill oskadligöra henne, men den här gången vet hon åtminstone vem det är. För att lösa bekymret gör hon upp en plan med Lord Akeldama som bland annat får ge upp sin näst bästa garderob för att bistå. Det är dock inte det enda problemet Alexia står inför, ett förvirrat spöke varnar om att någon är ute efter att mörda drottningen. Vem eller vilka det är återstår att ta reda på, och Alexia vet inte om hon behöver gå så långt som att utreda sina egna vargar.
Gemensamt med alla de tidigare böckerna är att Heartless är fantastiskt roligt skriven och aldrig tråkig att läsa. Det må ta tid, men det är underhållande! Man får fördjupa sig i det förflutna och i känslolivet hos flera av karaktärerna och det uppskattar jag. Jag visste inte att jag tyckte boken var lite händelselös, man är så inne i den ändå, när slutet nalkades och jag satt som på nålar. Det tog verkligen fart!
Det är riktigt knöligt att skriva det här inlägget utan avslöjanden, och jag vill såklart väldigt gärna skriva om en händelse som är förutsedd av alla som läst de tidigare böckerna, men jag avstår. Jag kan samanfatta med ett ord som jag redan använt flera gånger nu: spännande :)

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless)

The Graveyard Book

Jag har lyssnat på Unabridged's The Graveyard Book, skriven av Neil Gaiman och uppläst av - Neil Gaiman.
Först visste jag inte vem uppläsaren var (för jag trodde inte det var författaren själv) men jag tyckte att han var fantastisk. En av de bästa jag hört. Rösten var som en blandning av Jack Davenport och Alan Rickman, och när jag uppfattade att det faktiskt var Neil Gaiman satte jag nästan i halsen. Vilken talang!
Historien och handlingen är annorlunda och intressant, och den är fint skriven av en skicklig och kompetent författare. Som körsbär på toppen har man komponerat väldigt stämningsfull musik som spelas mellan varje kapitel.
Boken handlar om Nobody Owens, även kallad "Bod", som växer upp på en kyrkogård. Av en lyckosam slump räddas han av kyrkogårdens invånare från en iskall mördare, som dödat resten av hans familj. Bod tas om hand och uppfostras av spöken och en mystisk godman, och upplever under sin uppväxt en del bekymmer, fin vänskap, och spännande äventyr.
Varje kapitel känns nästan som en fristående del av boken, varje del ett särksilt äventyr av Bods liv. Det går några år mellan varje kapitel vilket gör att man får följa Bod från innan två års ålder tills han är femton. Med de passande musikstyckena som bryter av varje kapitel känns det nästan som avsnitt i en serie.
Det är faktiskt en barnbok, av bästa sort. Jag menar den sorten som även vuxna kan uppskatta lika mycket (eller kanske mer ibland).
Jag ska erkänna att jag under en kort stund av boken, ungefär i mitten, var lite uttråkad. Men det gjorde ingen skillnad för helheten, det här är en bra bok med en fin huvudkaraktär. Den påverkade mig särskilt i slutet, då jag faktiskt var tårögd.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0