Ny favoritkaraktär i Lirael
Det brukar inte alltid gå hem hos mig att ha en huvudkaraktär i en bok för att sen byta huvudperson/berättarröst till nästa. Men i Abhorsen-trilogin (eller Old Kingdom Chronicles) så är jag jätteglad att Garth Nix gjort just så.
Jag tycker verkligen om Sabriel och hade gärna fortsatt att läsa om henne, fast Lirael är klart värd en egen bok eller flera.
Lirael är en dotter av the Clayr. En av få viktiga blodslinjer med särskilda förmågor som kan bistå Det Gamla Kungariket genom att blicka in i framtiden. Att vara en dotter av Clayr utan att ha fått sin framtidssyn vid fjorton år är pinsamt, som om inte Lirael redan utmärker sig nog från sina många kusiner genom att inte se ut som dem. Ensam, osäker och oförstådd lyckas Lirael skaffa sig en enda vän, i fyrbent form, och ett jobb i Clayrs gigantiska bibliotek. Just när tillvaron börjar bli trivsam, eller åtminstone genomlidlig, dras Lirael in i jakten på en urgammal ondska. En ondska som använder sig av bland annat necromancers och döda för att nå sina mål.
Det som fångade mig så med boken är Lirael själv. Jag har skrämmande lätt att relatera till henne och hennes situation. Utanförskapet, hopplösheten, känslan att inte passa in. "Alone among company", det känner jag också igen.
(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel)
Jag tycker verkligen om Sabriel och hade gärna fortsatt att läsa om henne, fast Lirael är klart värd en egen bok eller flera.
Lirael är en dotter av the Clayr. En av få viktiga blodslinjer med särskilda förmågor som kan bistå Det Gamla Kungariket genom att blicka in i framtiden. Att vara en dotter av Clayr utan att ha fått sin framtidssyn vid fjorton år är pinsamt, som om inte Lirael redan utmärker sig nog från sina många kusiner genom att inte se ut som dem. Ensam, osäker och oförstådd lyckas Lirael skaffa sig en enda vän, i fyrbent form, och ett jobb i Clayrs gigantiska bibliotek. Just när tillvaron börjar bli trivsam, eller åtminstone genomlidlig, dras Lirael in i jakten på en urgammal ondska. En ondska som använder sig av bland annat necromancers och döda för att nå sina mål.
Det som fångade mig så med boken är Lirael själv. Jag har skrämmande lätt att relatera till henne och hennes situation. Utanförskapet, hopplösheten, känslan att inte passa in. "Alone among company", det känner jag också igen.
Liraels vardag i Clayrs glaciär tar upp en stor del av bokens början, men jag tycker att allt med det är intressant att läsa om. Jag trivs i biblioteket och dess hemliga/outforskade rum och vrår.
Såklart utspelar sig inte hela boken där, och inte bara ur Liraels synvinkel. Som i föregångaren återfinns äventyrskänslan och jag kan nöjt meddela att magisystemet blir tydligare, om än inte solklart.
Den första boken är fristående, om man vill läsa bara den. Men denna och nästa hör ihop och är mer som en lång historia uppdelat i två. Så ha Abhorsen redo när Lirael är utläst ;) Såklart utspelar sig inte hela boken där, och inte bara ur Liraels synvinkel. Som i föregångaren återfinns äventyrskänslan och jag kan nöjt meddela att magisystemet blir tydligare, om än inte solklart.
(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel)
Kommentarer
Trackback
