Nyckeln

Mörk, fascinerande och magisk, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg levererar! Den långa väntan är äntligen över, för oss läsare och för de utvalda. Alla de här böckerna är väldigt tjocka (även om Nyckeln tar priset) så det känns som mer än bara tre böcker. Sidantalet kombinerat med den skarpa skildringen av karaktärer ger känslan av en mycket längre serie. Det är verkligen tråkigt att behöva lämna den här världen nu.
 
Jag älskar när författare kastar in nya karaktärer, eller smyger in dem. Särskilt när det handlar om magi, allt nytt blir så himla spännande. Och det blir en hel del nytt i Nyckeln. Stunder vi väntat på i två böcker får äntligen utspela sig, och stunder man aldrig kunnat ana fyller på spänningen. Det har varit så tillfredsställande hur allt blivit som jag tänkt mig i de här böckerna, även om det hänt mycket oförutsett med, men i Nyckeln bröts mönstret. Jag var helt övertygad om att jag "visste" en grej, som jag också såg fram emot ganska mycket. Men jag hade fel! Nämligen [Viktor. Alltså, skulle aldrig Viktor och Minoo bli ihop?! Eller åtminstone hångla lite, jag var övertygad om att det skulle bli de två till slut. Trodde att Gustav var ett sidospår för att lura läsaren, jag slutade inte hoppas på Viktor förrän... ja, ni vet ju] Blev faktiskt ganska besviken på det.
 
Jag kan inte upprepa detta tillräckligt: läs den här trilogin. Den är full av humor, känslor, överraskningar, och en hel del tänkvärt. Jag kan inte avgöra om jag favoriserar ettan eller tvåan, men alla är ändå nästan lika bra. Bra jobbat, Sara och Mats!

(Tidigare: Cirkeln och Eld)

Eld (omläsning)

Det finns egentligen inget nytt att upptäcka under omläsningarna av de här böckerna, men det är ändå väldigt spännande läsning. Bladvändare på hög nivå. Jag är glad åt att få uppleva de här böckerna en andra gång, och jag hade glömt en del detaljer som kan vara bra att komma ihåg inför sista boken.

Akta avslöjanden: De utvalda står inför en rad nya och fortsatta bekymmer. Demonerna är fortfarande ute efter dem, en ny rörelse hotar Engelsfors, rådet vill ställa dem inför rätta, och samarbete är viktigare än någonsin. Att förlora en av sina egna, en vän, för att de inte kunde samarbeta har åtminstone fått alla att inse allvaret. Men det är svårt när vissa fortfarande hatar varandra, och personliga problem tornar upp sig.

Eftersom man bara får läsa från fem utvaldas synvinkel i Cirkeln är det jättekul att äntligen få läsa från de andra två. Snyggt jobbat från författarnas sida att vända känslorna från henne som man avskyr eller rent av hatar, till att faktiskt nästan tycka om henne. De övriga kände jag för redan i ettan, och känslorna ökar bara i Eld. Det gör mig riktigt nervös inför tredje boken, jag vill inte förlora någon av de utvalda som finns kvar! Men det är mycket annat jag längtar efter att upptäcka och få svar på. Vems är den där återkommande blåmesen t.ex?

Jag har väl inget givande att tillägga om den här boken, med vissa uppföljare är det svårare än andra tycker jag. Men de här böckerna är riktigt bra och jag tycker ni som skippat dem ska ge dem en chans. Jag var lite för fördomsfull när Cirkeln släpptes och trodde inte det skulle vara något för mig, men jag kunde inte haft mer fel.

(Tidigare: Cirkeln)

Parasite

Idag har jag skrivit om Parasite på Swedish Zombie:

Inom två decennier från idag har vi på ett effektivt sätt löst de flesta av världens hälsoproblem. SymboGen har utvecklat en binnikemask som tack vare genmodifiering fungerar som kroppens inre livvakt. Insulinsprutor, allergier och kosttillskott är ett minne blott. Den inre livvakten har förändrat världen bortom våra vildaste fantasier. Nästan alla har en manipulerad binnikemask som lever för att skydda kroppen den anpassat sig till. Men i långsam takt börjar oförklarliga åkommor att drabba slumpmässigt utvalda människor. Folk hamnar i ett sömngångar-tillstånd och verkar inte kunna återhämta sig. Deras blickar är döda och deras mål oförutsägbara. Är det verkligen vist att ge intelligenta parasiter tillgång till våra immunsystem och våra kroppar?

Jag vill inte ens veta hur mycket tid Mira Grant lagt på efterforskningar om parasiter och maskar inför den här boken. Den är pepprad av medicinska utlägg och ingående förklaringar om hur SymboGens binnikemask utvecklats och arbetar. Allt känns autentiskt och trovärdigt, åtminstone för mig som inte är forskare inom parasitologi. Det fanns inget jag ifrågasatte som inte någon gång under läsandet fick ett rimligt svar. Författaren har verkligen läst på, och haft livlig fantasi.

En genomtänkt teori och ett bra språk räcker ganska långt, men det kan ändå falla på karaktärerna. Lyckligtvis har Mira Grant även fokuserat på att skapa en smart och fascinerande huvudkaraktär. Sal har inga minnen sedan tiden innan sin bilolycka. Under endast sex års tid har hon utvecklat en vuxen, vettig och rolig personlighet. Men alla andra i hennes närhet är också färgstarka personligheter. Hon har en smart och rolig pojkvän som är läkare, och jag älskar deras dialoger. Deras jargong och relation känns väldigt trovärdig, och ibland känner jag igen mig lite. Hennes far och syster är välutbildade och intelligenta, kvinnan i blomsteraffären är moderlig med humor. På gott och ont är ingen karaktär tråkig eller platt.

Tyvärr kan Parasite kännas lite seg under första halvan, det går åt mycket text till att lära känna Sal och den nya verkligheten. Fast jag har inget emot segt så länge det inte är trist. Men i kontrast till den andra hälftens omvälvande upptäckter och spännande handling blev början desto segare i mitt minne. Det jag favoriserar mest blir också tydligare längre fram i boken. Don't Go Out Alone är en fiktionell barnbok som Mira Grant lämnat spår av genom handlingen. Den påminner om den gamla sortens barnsagor, lyrisk, mörk och vackert ångestfylld. Jag hoppas att tillräckligt många ska trollbindas av  Don't Go Out Alone att den får ges ut som en helt egen bok. Men i första hand ska jag väl invänta del två av Parasitology, som väntas komma ut 2014.

Cirkeln (omläsning)

Första gången jag skrev om Cirkeln på boklotus var det bara som ett hopslaget tips om den och Eld. Nu läser jag om dem inför Nyckeln, som kom ut nyligen och avslutar Engelsforstrilogin. Jag minns att jag verkligen gillade den här boken, och rekommenderade den till många när jag hade läst den. Men av någon anledning var jag också en aning kritisk, idag minns jag inte varför och kan inte hålla med mig själv. Jag kanske hade läst för många episka mästerverk precis innan den. Nu har jag lite fler tarvliga YA i bagaget som gör att jag förstår vilken guldklimp det här egentligen är ;)

I småstaden Engelsfors skakas invånarna av ett oväntat självmord på gymnasieskolan. Sex unga tjejer utan något gemensamt dras ofrivilligt in i den magiska verkligheten där världens öde hänger på att de ska kunna samarbeta. Om de inte hjälper varandra kommer de inte överleva, men det är få av tjejerna som är villiga att hänge sig åt sitt öde.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lyckats med konststycket att skapa närhet till sina karaktärer utan en jag-form. Att boken är lång hjälper förstås, men kombinationen tredje person och presens är nog hemligheten. Man får grundligt lära känna alla karaktärer, och igenkänningsfaktorn är hög då varje karaktär har någon egenhet eller erfarenhet som de flesta borde känna igen. I vanliga fall brukar tonårsintriger/drama irritera mig, men här utgör det halva nöjet. Den övernaturliga aspekten hamnar lite i skugga ibland, men den är välplanerad och intressant. Jag upplever hela tiden att jag vill ha mer, vill liksom aldrig sluta läsa. När jag ändå måste det stannar tankarna likväl i Engelsfors, och jag kan inte lämna karaktärerna där.

Som nämnt i mitt gamla inlägg så känns det verkligen att författarna lagt ned mycket tid i sin berättelse. Det gör att man snabbt kan acceptera den här världen och magisystemet, samt relatera till karaktärerna som är väldigt genomtänkta. Ett annat plus är det realistiska med att några av tjejerna redan upptäckt sex, och att döden faktiskt kan drabba vem som helst. Det känns så fräscht o-amerikanskt i en ungdomsbok tycker jag.

Shades of Earth

Tredje boken i Across the Universe, ett tillfredställande avslut till en serie jag kommer sakna.

Jag gjorde ju det ogenomtänkta valet att börja med den här trilogin innan sista boken släppts, och när den väl kom ut hade jag inte tid att prioritera den. Som det ofta kan bli, när boken äntligen kommer är man mitt inne i något annat man inte vill släppa.
Det här är en serie som gör sig bäst genom maraton-läsning, men jag hade inga problem med att hänga med trots det långa avbrottet. Det är lättlästa böcker och inga svåra termer eller plots som man måste komma ihåg. Känslan återfann sig från första sidan, den där särskilda godspeed-känslan som gör de här böckerna så speciella.
Varning för SPOILERS fortsättningsvis, jag kör ingen spoilertext i detta inlägg då det mesta är för avslöjande om man inte läst de tidigare.
I direkt anslutning till A Million Suns fortsätter Shades of Earth med att Elder släpper loss nödkapseln som ska ta större delen av godspeeds invånare till den nya jorden. Där väntar dödliga, flygande jättereptiler och livsfarliga små blommor. Jordfödda och skeppsfödda ska försöka samarbeta, Amy står med foten i båda lägren, och nya mysterier behöver utredas om människorna ska lyckas överleva.
Beth Revis har nästan lika skickligt som hon konstruerade skeppet godspeed även byggt upp en trovärdig ny planet. Jag tyckte om att utforska den nya världen tillsammans med Elders överväldigade sinnen och Amys mer erfarna ögon. På ett sätt gör planeten den här boken till min favorit, men samtidigt känner jag att det fanns så mycket mer att upptäcka och chockas av på godspeed. De stora mysterierna var något uppenbara, men det var fler små överraskningar strödda över ettan och tvåan som jag tyckte om att gapa till.
Det här är riktigt underhållande läsning, en serie jag inte kommer glömma och som jag gärna rekommenderar.

(Tidigare: Across the Universe och A Million Suns)

After Life

Text från goodreads: Alex and Morgan are faced with the literal end of the world. Corpses around the globe begin to hunger for the flesh of the living, and society crumbles quickly under the shock of the attacks. With the animated dead filling the streets, Morgan has no choice but to hide with Alex in his apartment, surviving on canned food, soda, and a huge supply of illegally downloaded movies. (Written by Jaron Lee Knuth).
Det tog mig ca fyra sidor att tycka om och förstå vår manlige huvudkaraktär Alex. Det tog mig kanske tolv att bli lite kär i honom. Han är en introvert kille som är lite blaséartat trött på människor, och helst stänger han in sig i sin lägenhet där han läser serietidningar och laddar hem filmer och andra nöjen.
Det var också ganska lätt att gilla den kvinnliga huvudkaraktären Morgan, en nördig tjej som illustrerar serier på nätet. Allt börjar lagom förutsägbart men det är ju det som är charmigt ibland, och jag kände att det fanns så mycket att få ut av den här boken.
Men sedan hände något, och jag kan inte sätta fingret på vad. Plötsligt blev boken tråkig, jag kunde inte hålla uppe intresset för den och handlingen kändes platt och ogenomtänkt. Det hände liksom inget intressant. Zombierna och smittan kändes varken som något nytt, skrämmande eller fängslande. Det var inte heller så kusligt eller pirrigt som jag trott att det skulle vara för karaktärerna att vara instängda i Alex hyreshus.
Dock tog den igen sig en aning närmare slutet, men inte tillräckligt för att omvända mig. Så tyvärr ingen fullträff, men jag kan tänka mig flera som säkert skulle uppskatta den. I mitt fall beror det kanske på fel förväntningar, hade trott på mycket mer spänning, romantik och mörker. Det jag gillar mest är som sagt karaktärerna, men inte tillräckligt för att de skulle lyckas lyfta upp hela romanen.

Kluven av Allegiant

Vet ni vad, jag tyckte inte supermycket om den här boken. Det är en bra bok, och tänkvärd, som ger trilogin ett värdigt avslut. Men jag blev besviken på att den inte hade samma spännande förmåga att underhålla som jag tyckte att de andra böckerna hade.
Text från goodreads, lindrigt avslöjande men jag vill ändå förvarna: Tris’s new reality is even more alarming than the one she left behind. Old discoveries are quickly rendered meaningless. Explosive new truths change the hearts of those she loves. And once again, Tris must battle to comprehend the complexities of human nature—and of herself—while facing impossible choices about courage, allegiance, sacrifice, and love. 
Nytt för tredje boken är att Veronica Roth har skrivit in ett till första persons perspektiv utöver Tris. Jag är delad i vad jag själv tycker om det men jag tror att det kommer glädja de flesta. Själv brukar jag reflexmässigt (och som nu; ofrivilligt) sucka lite när författare inte följer sitt eget mönster eller inte är konsekvent. Men jag gillade ju hans perspektiv och förstår varför det lagts in, så jag vill inte klaga.
Det kanske inte låter så men jag tycker faktiskt att boken är bra. Den var bara inte så njutbar som sina föregångare. Den grep aldrig riktigt tag i mig och hade inte samma bladvändar-tendenser. Flera gånger upptäckte jag hur jag ointresserat bara läste vidare utan att bry mig om vad som hände. 
Slutet ger mig också blandade känslor, jag kan uppskatta det men har nog beslutat att jag inte gillar det. Det finns vissa komplikationer på flera ställen i boken som känns poänglösa för mig, alldeles för undvikbara och inte helt övertygande. Men vad jag än tycker personligen så är de sista sidorna rörande fint skrivna, och ger trilogin ett passande avslut med rätt känsla.
Serien är riktigt bra och jag tycker att de som väntat/låtit bli ska plocka upp den snarast!

(Tidigare: Divergent och Insurgent)

Intressant i december

Ännu en månad med en hel del intressanta boksläpp. Dock tycker jag inte att jag har sett lika mycket snygga omslag som jag vanligtvis gör. Men många baksidestexter som lockar, som vanligt. Här är tio titlar som jag blivit nyfiken på som kommit/kommer ut i december:

       Middle Grade         Romance/SciFi        Science Fiction            Steampunk               Non Fiction


   Science Fiction          Urban Fantasy            Paranormal          Erotic/Cyberpunk           Paranormal

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

Tummen upp för Insurgent

Slutet på den här boken kan inte vara bra för musklerna. Den var faktiskt lite halvseg ibland, inte med vanliga mått mätt men i jämförelse med Divergent. På sluttampen har jag dock suttit som på nålar, bitit naglar, gapat, och spänt mig. Det spelar ingen roll att jag hade mina aningar om scenariot som avslutade Insurgent, det var ändå lika spännande och omvälvande.
Den här boken handlar om mycket, som prioriteringar, lojalitet, val och uppoffringar. Bland falanger och människor som drabbats av oroligheter och o-ordning, vissa mer än andra, måste Tris fortsätta sträva mot det som kännns rätt. Ibland kolliderar det man vet med det man känner, och hon måste väga sina val och hitta sin identitet för att ta de rätta besluten. Om det någonsin finns ett rätt beslut, i en nyanserad värld där vi ändå envist håller fast vid svart och vitt, och tryggheten med grupperingar.
Det är lätt hänt att jämföra uppföljare med första boken, i stället för med andra böcker i allmänhet. Det här är en bra bok, med både tyngd och underhållningsvärde vad man än jämför med. Men för mig blev det inte samma fantastiska upplevelse som Divergent, även om den har mer att säga och berör på ett annat sätt. Den är en tydlig mellandel i en större historia, och jag tror den historian är som bäst i sin helhet med alla böcker tillsammans. Tur att jag har Allegiant redo ;)
Det är flera och intensiva actionscener i Insurgent. Men jag uppskattade nog de stillasittande kapitlen och politiska vinklarna mer. Jag har så lätt att svepas med och bli exalterad av hemligheter, kryptiska samtal, intriger och maktspel. Så vilken typ man än är, om vi nu ändå ska gruppera oss, finns det spänningsmoment för alla.

(Tidigare: Divergent)

Divergent eller ej?


Så värdelös, tråkig, svårläst, kassa karaktärer och spänningslösa relationer.

Eller...?
Tvärt om såklart, jag har också fallit för Divergent. Länge har jag gått och väntat på att trilogin ska bli komplett, och det är jag glad för så jag slapp vänta på fortsättningen.
Gamla Chicago är uppdelat i fem falanger, baserat på personlighetsdrag i stället för religion, politisk åskådning, etnicitet mm. Man får genomgå ett test som visar vilken man har bäst fallenhet för, men man får själv välja vilken grupp man vill tillhöra. Falangerna är indelade efter värderingar som; de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Vilken skulle du välja? Skulle du kunna välja bara en?
Gillar man dystopier, eller är öppen för dem, eller nyfiken, så bör man absolut ge den en chans. Bäst blir det om man inte har en aning om vad som komma skall. Jag har aktivt undvikit bilder, recensioner och annat eventuellt avslöjande. Jag visste inte ens vilken falang Beatrice skulle välja, inte först i alla fall även om det tyvärr blev tydligt ganska snabbt.
Ibland känns Divergent som en härlig blanding av Matched och Harry Potter, kanske med en gnutta Hunger Games. De här fem grupperna är extremt intressanta, jag undrar hur Veronica Roth lyckats begränsa sig till bara fem när inspirationen väl var igång. Hon har skapat ett trovärdigt samhälle som byggts upp på falangerna, som alla har olika varor eller tjänster att erbjuda staden och systemet.
Sällan trivs jag så bra med en berättarröst i jag-form som jag gjorde med Tris. Trots att vi är så olika hade jag inga problem med att förstå hennes resonemang, drömmar, beslut eller avsikter. Hon är lätt att känna med och hoppas på, och jag saknade aldrig ett nytt perspektiv. Boken är fint skriven i sin enkelhet. En alldeles magpirrande bladvändare, med välskrivna karaktärer och spännande samhällsstruktur. Läs!

Ett stycke lovande bok

 


När jag hittade den här boken impulsbeställde jag den, ganska dyrt också för en pocket. Men jag blev för nyfiken! Som gjord för mig för jag har själv haft samma idé; att låta människor och havsfolk vara medvetna om varandra och påverka varandras politik och historia. Lyckligtvis har Kit Whitfield redan gjort jobbet åt mig, och antagligen mycket bättre ;)






Dearly, Beloved

Idag har jag skrivit om Dearly, Beloved på Swedish Zombie:

När jag hade läst Dearly, Departed, som är första delen av Gone With the Respiration, tyckte jag att film skulle vara ett bra medie för den här historien. Det står jag fast vid, hitta bara rätt personer att engagera sig så kan det bli spännande rullar av de här böckerna.
Gillade man första boken lär man inte bli besviken, men gjorde man det inte så tror jag inte heller att man gillar uppföljaren. Jag vill tydliggöra att jag föredrar att följa flera karaktärer när jag läser. Särskilt i den här berättelsen är det nödvändigt att byta perspektiv. Men om jag får upprepa mig så funkar det tyvärr inte för mig om de perspektiven alla är första person. Det är förstås en smaksak, som det mesta. För mig blir sex stycken "jag" för rörigt och påverkar helhetsupplevelsen. Man vet inte alltid vem man är ;)
Handlingen utspelar sig några månader efter att zombie-smittan brutit ut i bland annat Nya London. Ett vaccin som ska förhindra spridning har tagits fram, men inget botemedel. De levande och odöda kan efter vaccinet samexistera men det är nästan omöjligt att göra det utan konflikter. Fördomar är ett problem, det hjälper inte heller att en del av zombierna är i så oklart sinnestillstånd att de bara går på instinkten att bita. Oundvikligen uppstår nya konflikter, vissa försöker ta saker i egna händer både på gatan och i organiserade grupperingar. Mitt i det upptäcks en ny mutation på viruset.
Målgruppen är unga vuxna och det är ganska bra riktat. Jag tror många gläds åt att slippa kärlekstrianglar, och jag själv drog en lättad suck när jag slapp läsa om något onödigt bråk som brukar uppstå för många kärlekspar i bok nummer två. Fnurra på tråden är inte något jag föredrar om det inte finns en poäng för handlingens skull. Något sådant har inte Lia Habel tryckt in här och det tackar jag för. Överlag är det inte så mycket fokus på romans och det tycker jag känns helt okej.
Författaren meddelade nyligen att det inte blir en tredje bok i serien, som först var planerat. Så Gone With the Respiration blir en duologi. Lyckligtvis avslutades inte boken med någon cliffhanger, även om slutet är någorlunda öppet. Så jag känner mig ändå nöjd att avsluta efter Dearly, Beloved.

(Tidigare: Dearly, Departed

Carnival of Souls

Jag hade höga förhoppningar på den här, men trodde inte den skulle vara så bra som den verkade. Men det var den, och jag fann mig extremt fängslad. Att uppläsaren, (för jag har lyssnat på boken) så skickligt varierade sin underbara röst mellan karaktärerna var också ett stort plus. James Marsters fullgjorde upplevelsen med sin ljuva stämma, så kraftfull och mjuk på samma gång. 
Carnival of Souls är mittpunkten i diamonernas Stad. Förutom de olika typer av tjänster och nöjen diamoner kan ägna sig åt i karnevalen hålls också ett spel till döden. Vissa år kröns en vinnare som får en plats i Stadens regering. Aya och Kaleb deltar i dödsspelet av helt olika skäl, och det är av yttersta vikt för båda att lyckas med sina hemliga planer. Samtidigt i människornas värld, som också är häxornas, uppfostras Mallory av sin fosterfar Adam som lär henne allt om att bekämpa diamoner. De är på ständig flykt från dem, inte bara för att häxor som Adam är diamonernas naturliga fiender. Utan också för att han stulit något väldigt värdefullt från dem.
Jag gillar alla karaktärer riktigt mycket, men favoriserar kanske Aya. Hon är en målmedveten, brutal överklassdiamon som trotsar alla normer och förväntningar. Fast jag gillar som sagt alla, och blev glatt överraskad av den välskrivna texten. Enligt mig det överlägset bästa Melissa Marr skrivit, fast jag har ju bara läst två böcker av henne innan så jag är väl fel person att avgöra det.
Det finns många detaljer att fascineras av, men det beskrivs för lite för min smak. Jag vet att många avskyr infodumpning i böcker, och baserat på det jag läst av författaren så gör nog hon också det. Efter halva boken hade jag fortfarande ingen bild av hur en diamon egentligen ser ut, och det tog ett tag att inse hur de kan växla mellan mänsklig och diamonisk/djurisk form. Men det är inget som förtar upplevelsen egentligen, bara ett önskemål från mig att hon skulle beskriva detaljer, omgivningar, funktioner och utseenden grundligare.
En klart intressant bok, med spännande intriger och fängslande karaktärer. Boken är den första i serien Untamed City, men det finns tyvärr ingen info om när fortsättningen kommer. Jag börjar bli riktigt nervös att det lagts ner, det får inte ske!

Clockwork Princess

Det var dumt att tima in slutet av den här boken när jag skulle sova, för såklart kunde jag inte sova när jag hade läst ut den! Clockwork Princess är (precis som de två andra böckerna i Infernal Devices) riktigt spännande, jättecharmig, välskriven, och känslosam.
Som jag grät... inga spoilers, man kan gråta av många anledningar, men åh som jag grät. Jag vill läsa The Mortal Instruments typ nu, så att jag får fortsätta vara i den här världen samt veta vad som hänt/händer i framtiden.
Boken fortsätter där Clockwork Prince avslutades, och är en förlängning och ett avslut på hela den här historien. Några nya karaktärer får ta plats, vilket är uppfriskande även om det inte var tråkigt innan. En kamp om lojalitet pågår, och en jakt på den man som på riktigt kan ödelägga Nefilim. Samtidigt tampas flera av karaktärerna med konflikterande känslor, och hjärtesorg känns oundvikligt.
Mer info än detta lilla buder jag inte på, då jag misstänker att alla som vill läsa boken/serien undviker spoilers.
Min upplevelse av alla de här böckerna är väldigt stark på ett positivt sätt, även om jag känt mycket frustration och bitvis sorg. Det är en perfekt kombination av tidsepok, miljö, varelser, fenomen och relationer, och det är bra skrivet. Cassandra Clare lägger upp de här böckerna på det sätt som jag trivs allra bäst med, och hon får mig att verkligen bry sig om karaktärerna och vara inne i boken/världen.
Just karaktärerna har jag tjatat om i de förra inläggen också, de är så lätta att tycka om och underhållas av. Jargongen mellan vänner, och ofta främlingar och fiender också, är väldigt roande. Dialogerna är så bra, och berättar mycket mer än just vad karaktären säger.
Jag vet inte vad mer jag kan tillägga, om jag nu inte ska avslöja mer av handlingen men det känns faktiskt överflödigt. Jag älskar detta helt enkelt, verkligen.

(Tidigare: Clockwork Angel och Clockwork Prince)

Dark and Hollow Places

Som avslutande del av The Forest of Hands and Teeth gör den här boken ett bra jobb med att komplementera de tidigare böckerna. Varje bok har sin egen huvudmiljö och känsla, sin egen huvudkaraktär, och de följs åt väldigt bra. Det känns som att man hela tiden tar nästa naturliga steg i både handlingen och världen.
Jag vet inte om jag ska lägga ut någon handlingsbeskrivning, det blir väldigt avslöjande om man vill läsa böckerna (och gillar man de tidigare lär man vilja läsa den här ändå). Men jag kan ju nämna att vi igen får följa en ung tjej med ett mål, fler vandrande döda än tidigare, och igen med koppling till tidigare karaktärer.
Man slängs ganska direkt in i The Dark and Hollow Places, Den Mörka Staden, och den håller bra spänningsnivå genom hela boken. Jag tycker den börjar väldigt starkt och bra. Av de tre karaktärerna gillar jag den här tjejen bäst, och det är nog den mest intressanta/unika kärlekskomplikationen. Dock tror jag nästan första boken blir min favorit, för att jag njöt av the village -känslan så mycket.
Om det inte varit för karaktärerna (inte bara berättarrösterna utan de flesta) hade det här lätt blivit en ny favoritserie för mig. Carrie Ryan är väldigt inspirerande, och jag älskar fortfarande hennes zombier, överlevare och efter-katastrofen-verklighet. Det gör det jobbigare att erkänna hur supertrött jag är på hennes karaktärer och deras inre draman, som påminner extremt mycket om varandra. Ibland undrar jag om man bara kopierat tidigare tankar och känslor och klistrat in här och där. Alla böcker har en bra gemensam poäng, men den tjatas det också väldigt mycket om trots att den är uppenbar redan i början av bok 1. (Och jag måste till slut få undra: kan man verkligen känna lukten av solsken i någons blonda hår eller känna smaken av någons personlighet i en kyss?)
Det kanske inte låter så efter mitt klagande, men jag tycker egentligen att det är en bra serie ur flera aspekter. Trots att jag suckat kanske 400 gånger under läsandets gång ;)

(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth och The Dead Tossed Waves

Dead Tossed Waves

I The Dead Tossed Waves, De Dödas Strand, får vi följa Gabry vars liv förändras över en natt. Hon vågar egentligen inte trotsa sitt samhälles regler och bege sig till det gamla nöjesfältet med sina vänner, men hennes hemliga kärlek Catcher är nog som övertalning. När de blir attackerade av en inbrytare (zombie) tvingas Gabry fly, och blir ensam kvar när hennes vänner blir bestraffade för lagbrott. De bitna blir infångade medan några försvinner. Gabry kämpar med samvete och självbevarelsedrift, ska hon lämna sina vänner i sticket för rädda sig själv? Kan hon ens rädda sig själv, och har hon egentligen något val?
Till min stora glädje får man större inblick i Carrie Ryans zombievärld i den här uppföljaren. Mer information och bättre förståelse, precis som jag önskade. Zombierna har inte bara olika namn utan också olika funktioner. Jag har lärt mig mycket nytt om hur smittan funkar i denna värld, vilka samhällsförändringar och t.o.m religioner det lett till. Jag gillar verkligen den här strukturen och tycker att författaren haft många spännande idéer.
Tyvärr, till min stora frustration, får vi också hemskt mycket upprepningar av känslolivet från förra bokens huvudkaraktär. Gabry är liksom Mary tämligen gnällig och förvirrad. Inte som att de älskar två personer men inte kan bestämma sig, utan som att de älskar en person första minuten och en annan i andra. (Och ärligt talat, kan någon karaktär bara få ligga någon gång och slappna av sen?)
På andra sätt är karaktärerna olika och det känns fräscht; där Mary är orädd och äventyrslysten, är Gabry eftertänksam och beroende av trygghet. Observera att rädd och feg är helt olika drag, precis som modig och orädd. Det gör mig inget att Gabry är så rädd, för hon är inte feg. Hon är medveten om farorna och vill inte ta risker, men hon gör det ändå för dem hon bryr sig om vilket är modigt tycker jag.
Det fanns faktiskt en twist eller två i den här boken som jag uppskattade, trivs också med den kusliga miljön, och överlag tycker jag det är riktigt spännande!

(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth

Dearly, Departed

Igår skrev jag om Dearly, Departed på Swedish Zombie:

Det är helt rätt pusselbitar med i spelet för att jag verkligen skulle gilla den här boken. Det är zombier, dystopi, steampunk, kärlek, och flera karaktärer att följa. Borde ju vara en klockren träff för mig.
Jag tycker faktiskt om det mesta som Lia Habel har fått med i Dearly, Departed, men jag trivdes inte med hennes sätt att skriva. Som att alla fina pusselbitar ändå lagts helt fel. Det största problemet för mig är att de fem karaktärer vi får följa alla är skrivna i första persons perspektiv i stället för tredje. Alltså fem olika "jag", vilket inte alls för mig närmare karaktärerna trots att det ironiskt nog lär vara avsikten.
Men för all del, det är en underhållande historia som jag planerar att läsa fortsättningen på. Jag tycker inte direkt att det är en dålig bok, den är bara inte framförd som jag skulle önskat med så mycket potential som den har.
I en framtid där miljöförstöring lett till nya samhällsgrupperingar lever Nora som Ny Viktorian, på en nivå under marken. Ny avancerad teknik förser hennes stadsdel med himmel och artificiell växtlighet, och hon trivs ganska bra i sitt hem där. Men världen ställs på ända när hon kidnappas av ett kompani zombier, och hon introduceras för forskning, människor och zombier som allmänheten är helt ovetande om. Där möter hon Bram. Han är lång, mörk och... död.
Det är som sagt många intressanta faktorer som är utgör Dearly, Departed. Det är roligt med en helt ny världskarta och en ny-gammal samhällsstruktur. Jag gillar Nora och Bram, men de övriga karaktärernas berättarröster gjorde mig uttråkad. Jag tror att det här skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken, med rätt regissör. Håller nästan tummarna för att någon seriös ska plocka upp storyn och göra en snygg, fängslande film av det hela.

Forest of Hands & Teeth

Tänk er filmen The Village, fast med zombies (dock nämns aldrig ordet zombie). Med andra ord; otroligt bra förutsättningar för en riktigt bra och spännande bok. Och det är en väldigt bra och spännande bok, som skulle bli en skitbra film.
I de vassa tändernas skog finns en inhägnad by som styrs av ett troende systerskap. Människor kan odla, jobba, gifta sig, leva ett drägligt liv. Med de oheliga döda ständigt stönande vid stängslens gräns kan de ändå fortsätta överleva. Men för Mary räcker det inte att blott överleva, hon vill uppleva mer och drömmer om havet som hennes mamma berättat gamla historier om. Det räcker inte heller att förlova sig med Harry när hon egentligen är kär i hans bror Travis. Men Travis har valt Marys bästa vän att uppvakta, och Marys egen bror förskjuter henne när deras mor dör. Om inte Harry ber om hennes hand måste Mary gå med i systerskapet, men inget av dem är ett alternativ som hon vill leva med.
Dåligt beskrivet av mig kanske, men jag vet inte vilken del av handlingen jag ska fokusera på. Ibland känns det som att boken handlar om människorna, samhället, de oheliga och mystiken bortom stängslen. Andra gånger känns det som att boken handlar om en kärlekskvartett utan rim och reson. Ungdomar behöver förstås inte vara rationella och resonliga jämt, men jag har nog blivit för bortskämd av Katniss Everdeen, Kitty Jones och Sabriel för att detta tonårsdrama ska falla väl hos mig.
Jag älskar den väldigt mystiska och spännande stämning som finns i den här byn, en känsla som följer mig genom nästan hela boken. Allt med handlingen utanför kärleksdramat tycker jag är hemskt bra, och även dramat har sina poänger även om jag ogillar det. Jag har inget emot Mary men jag vill bara slå henne i huvet ibland...
Allt med de oheliga intresserar mig och jag hoppas Carrie Ryan bjuder på mer info, mer historiskt och mer vetenskapligt om dem i nästa bok. 

En helt ny klassiker

The Ocean at the End of the Lane känns som en gammal, älskad klassiker som träffat läsare rakt i hjärtat under generationer. Fast det är ingen gammal klassiker (än), den kom ut 2013.
Texten är på sitt sätt poetisk, samt vemodig och lite komisk på samma gång. Boken är faktiskt bra på riktigt, det är inte bara som jag råkar tycka.
Den inleds med en man på väg till en begravning i sina gamla hemtrakter. Han finner sig på vägen till en bekant plats sedan sin barndom, där han sätter sig och ser ut över ankdammen som Lettie Hempstock en gång sade var en ocean. Hans barndom, glömd sedan länge, strömmar tillbaka och han förlorar sig i svunna upplevelser. Händelser som sattes i rullning av att familjens inneboende begick självmord i deras bil, och rörde upp urgamla krafter.
Det är en vacker och sorglig berättelse, men jag känner mig inte ledsen och hopplös efteråt som jag annars gör med sorgliga sagor. Jag känner snarare att Neil Gaiman är en fantastisk författare, och att han skapat en nästan tidlös, fantasifull historia.
Jag tror den är en perfekt inkörsport för dem som inte riktigt gillar övernaturligt annars, och det är nog inte många som kommer bli besviken. Jag var lite besviken just i början faktiskt, för det kändes inte som en magisk bok. Men den blev det, i flera bemärkelser.

"You don't pass or fail at being a person, dear"
 

Beautiful Redemption

Jag har växt upp med "har man inget snällt att säga behöver man inte säga nåt alls". Den här boken avslutas dessutom med att Kami Garcia och Margaret Stohl ganska kärleksfullt tackar läsaren. Därför känns det väldigt jobbigt för mig att säga att jag inte tyckte särskilt mycket om den här boken...
Självklart har den sina ljuspunkter, och några riktigt fängslande scener. Men väldigt stora delar av Beautiful Redemption var väldigt tråkiga tyckte jag. I en så lång bok borde det inte vara så få kapitel som engegerar.
Major spoilers! Det blir en lång och känslosam resa för Ethan att försöka nå fram till Lena från andra sidan. Att vara död innebär många utmaningar, och Ethan ställs inför de flesta av dem. Men han är villig att göra vad som helst för Lenas skull. Kvar i livet vägrar Lena att komma över Ethans död, och är övertygad om att det måste finnas ett sätt att nå honom eller till och med hjälpa honom tillbaka. 
Jag tror det kan underlätta om man är på et visst humör eller på ett visst ställe i livet för att till fullo uppskatta och njuta av hela den här serien. Optimala tillfället för mig att läsa Caster Chronicles hade nog varit i nittonårsåldern då jag hade ganska mycket känslosamma funderingar, en hel del om förlust t.ex.
Något jag inte gillade är alla upprepningar av tankar och känslor. De här fyra böckerna borde kunnat vara en trilogi i stället tycker jag. Ändå saknar jag sidvis, kapitelvis, av förklaringar och logiska lösningar/effekter. Antingen har jag inte förstått tillräckligt mycket, eller så har de frågetecknen inte retts ut så grundligt.
Det känns dock att författarna har tänkt väldigt mycket och lagt kärlek och engegemang på sina karaktärer och sin värld. Jag tycker om karaktärerna, favoriserar första boken, och tycker det finns en hel del att underhållas av. Men, tyvärr blir det ingen favvoserie.

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures, #2 Beautiful Darkness, #3 Beautiful Chaos

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0