The Graveyard Book
Jag har lyssnat på Unabridged's The Graveyard Book, skriven av Neil Gaiman och uppläst av - Neil Gaiman.
Först visste jag inte vem uppläsaren var (för jag trodde inte det var författaren själv) men jag tyckte att han var fantastisk. En av de bästa jag hört. Rösten var som en blandning av Jack Davenport och Alan Rickman, och när jag uppfattade att det faktiskt var Neil Gaiman satte jag nästan i halsen. Vilken talang!
Historien och handlingen är annorlunda och intressant, och den är fint skriven av en skicklig och kompetent författare. Som körsbär på toppen har man komponerat väldigt stämningsfull musik som spelas mellan varje kapitel.
Boken handlar om Nobody Owens, även kallad "Bod", som växer upp på en kyrkogård. Av en lyckosam slump räddas han av kyrkogårdens invånare från en iskall mördare, som dödat resten av hans familj. Bod tas om hand och uppfostras av spöken och en mystisk godman, och upplever under sin uppväxt en del bekymmer, fin vänskap, och spännande äventyr.
Varje kapitel känns nästan som en fristående del av boken, varje del ett särksilt äventyr av Bods liv. Det går några år mellan varje kapitel vilket gör att man får följa Bod från innan två års ålder tills han är femton. Med de passande musikstyckena som bryter av varje kapitel känns det nästan som avsnitt i en serie.
Det är faktiskt en barnbok, av bästa sort. Jag menar den sorten som även vuxna kan uppskatta lika mycket (eller kanske mer ibland).
Jag ska erkänna att jag under en kort stund av boken, ungefär i mitten, var lite uttråkad. Men det gjorde ingen skillnad för helheten, det här är en bra bok med en fin huvudkaraktär. Den påverkade mig särskilt i slutet, då jag faktiskt var tårögd.
Först visste jag inte vem uppläsaren var (för jag trodde inte det var författaren själv) men jag tyckte att han var fantastisk. En av de bästa jag hört. Rösten var som en blandning av Jack Davenport och Alan Rickman, och när jag uppfattade att det faktiskt var Neil Gaiman satte jag nästan i halsen. Vilken talang!
Historien och handlingen är annorlunda och intressant, och den är fint skriven av en skicklig och kompetent författare. Som körsbär på toppen har man komponerat väldigt stämningsfull musik som spelas mellan varje kapitel.
Boken handlar om Nobody Owens, även kallad "Bod", som växer upp på en kyrkogård. Av en lyckosam slump räddas han av kyrkogårdens invånare från en iskall mördare, som dödat resten av hans familj. Bod tas om hand och uppfostras av spöken och en mystisk godman, och upplever under sin uppväxt en del bekymmer, fin vänskap, och spännande äventyr.
Varje kapitel känns nästan som en fristående del av boken, varje del ett särksilt äventyr av Bods liv. Det går några år mellan varje kapitel vilket gör att man får följa Bod från innan två års ålder tills han är femton. Med de passande musikstyckena som bryter av varje kapitel känns det nästan som avsnitt i en serie.
Det är faktiskt en barnbok, av bästa sort. Jag menar den sorten som även vuxna kan uppskatta lika mycket (eller kanske mer ibland).
Jag ska erkänna att jag under en kort stund av boken, ungefär i mitten, var lite uttråkad. Men det gjorde ingen skillnad för helheten, det här är en bra bok med en fin huvudkaraktär. Den påverkade mig särskilt i slutet, då jag faktiskt var tårögd.
Drak-böcker
<-- Det här omslaget är riktigt snyggt tycker jag. Handlingen låter också lovande! Men, de flesta säger/skriver att det är lite vilseledande handlingsbeskrivning. För mycket high school, vilket avskräcker mig när det är drakperspektivet jag är intresserad av.
Jag har hittat väldigt många drakböcker som det riktigt kliar i fingrarna att köpa hem. Förutom enhörningar, djinner och sjöjungfrur är jag väldigt, väldigt svag för drakar.
Jag vill läsa om alla typer av drakar, stora och små, onda och goda, ur människors synvinkel och ur drakarnas. Allt lockar mig, och jag kommer antagligen läsa alla som jag listat nedan, tids nog. Dock är det som vanligt vissa som lockar mig mer än de andra, som Seraphina t.ex.
Åh, det gör mig alltid så glad att rota i olika ämnen som ligger mig varmt om hjärtat, jag hittar så väldigt mycket nytt jag vill läsa då. Vem vill inte läsa om drakmagi, drakar i människohamn, eller beskyddardrakar i form av tatueringar? Sedan är det ju en annan sak om de lever upp till förväntningarna eller inte ;)
Här har ni lite draklitteratur att spana in, klicka på bilderna för att få veta mer:
The Awakening
Jag är glad att jag inte behövde bli besviken på den här uppföljaren. Helhetskänslan liknar den från första delen av Darkest Powers, och det är såklart positivt i mina ögon.
Handlingsbeskrivningen innehåller spoilers från första boken: Chloe gör vad hon kan för att försöka fly från Edison-gruppen som hon lurats till fångeskap av, förrådd av sin egen moster. Hon måste ta sig ur deras grepp och hitta Simon och Derek, för deras enda hopp är att hitta killarnas pappa som fortfarande är spårlöst försvunnen. Utan att veta vilka som går att lita på och vilka som spelar dubbelspel tvingas ungdomarna kämpa mot både nya och gamla fiender. Samtidigt måste Chloe lära sig hantera sina krafter så att de inte också måste kämpa mot de döda.
Det svåraste för mig att överkomma i de här böckerna är hur Chloes berättarröst ibland "pratar" med mig. Det kan ju kännas så med jag-form men oftast är det mer allmänt en berättare och i vissa känns det riktat till mig som läsare. Ibland går det hem, ibland är det ett måste för att just den boken ska vara så bra, men här känns det inte helt rätt.
Sådana detaljer, och något glapp med trovärdighet i vissa situationer, kan jag ändå förbise i den här för jag gillar verkligen konceptet (och jag saknar förresten gruppboendet, det var en särskild känsla där). Dessutom skriver Kelley Armstrong på ett sätt som riktigt fångar mitt intresse och håller det kvar. Jag gillar karaktärerna och deras sätt att relatera till varandra, och jag tycker om att läsa om alla raser och deras förmågor och begränsningar.
Termen [Necromancy] som jag valt att dölja med spoilertext är fortfarande det mest spännande med böckerna och jag vill hitta mer sånt i bokvärlden. Det jag gillar allra mest är dock den där bladvändar-känslan, jag vill hela tiden fortsätta trots att det inte är världens fart precis hela tiden.
(Tidigare: The Summoning)
Handlingsbeskrivningen innehåller spoilers från första boken: Chloe gör vad hon kan för att försöka fly från Edison-gruppen som hon lurats till fångeskap av, förrådd av sin egen moster. Hon måste ta sig ur deras grepp och hitta Simon och Derek, för deras enda hopp är att hitta killarnas pappa som fortfarande är spårlöst försvunnen. Utan att veta vilka som går att lita på och vilka som spelar dubbelspel tvingas ungdomarna kämpa mot både nya och gamla fiender. Samtidigt måste Chloe lära sig hantera sina krafter så att de inte också måste kämpa mot de döda.
Det svåraste för mig att överkomma i de här böckerna är hur Chloes berättarröst ibland "pratar" med mig. Det kan ju kännas så med jag-form men oftast är det mer allmänt en berättare och i vissa känns det riktat till mig som läsare. Ibland går det hem, ibland är det ett måste för att just den boken ska vara så bra, men här känns det inte helt rätt.
Sådana detaljer, och något glapp med trovärdighet i vissa situationer, kan jag ändå förbise i den här för jag gillar verkligen konceptet (och jag saknar förresten gruppboendet, det var en särskild känsla där). Dessutom skriver Kelley Armstrong på ett sätt som riktigt fångar mitt intresse och håller det kvar. Jag gillar karaktärerna och deras sätt att relatera till varandra, och jag tycker om att läsa om alla raser och deras förmågor och begränsningar.
Termen [Necromancy] som jag valt att dölja med spoilertext är fortfarande det mest spännande med böckerna och jag vill hitta mer sånt i bokvärlden. Det jag gillar allra mest är dock den där bladvändar-känslan, jag vill hela tiden fortsätta trots att det inte är världens fart precis hela tiden.
(Tidigare: The Summoning)
Karaktär som bästa vän
Jag har inte haft tid för bokbloggsjerkan i helgen men det är en så rolig fråga att jag vill vara med. Det är ju trots allt en och en halv dag kvar :)
Veckans fråga: Vilken karaktär önskar du skulle vara din allra bästa vän och varför?
Det finns väldigt många karaktärer som verkligen känts som mina vänner, men till slut har jag kommit fram till tre finalister:
Lord Akeldama från The Parasol Protectorate.
Bartimaeus från The Bartimaeus Trilogy.
Sazed från Mistborn.
Veckans fråga: Vilken karaktär önskar du skulle vara din allra bästa vän och varför?
Det finns väldigt många karaktärer som verkligen känts som mina vänner, men till slut har jag kommit fram till tre finalister:
Lord Akeldama från The Parasol Protectorate.
Bartimaeus från The Bartimaeus Trilogy.
Sazed från Mistborn.
From the graphic novel:
Den genemsamma nämnaren för dem jag vill dela tid samt tankar/känslor med är att de är intelligenta och i grunden har bra värderingar. Finalisterna har förutom intelligens också mycket kunskap som jag skulle älska att sitta kvällarna i ända och prata om och lära mig av.
Den jag mest önskar var min bästa vän blir...
Lord Akeldama!
Han är smart, rolig, kastar komplimanger omkring sig, och sitter inne med massa kunskap då han är en vampyr av ansenlig ålder. Förutom det är han lojal och bryr sig om sina vänner, ställer upp på alla sätt han kan och dessutom kan man skvallra och prata om inredning och killar ;)
För mig känns han som en ultimat vän på alla sätt.
Den jag mest önskar var min bästa vän blir...
Lord Akeldama!
Han är smart, rolig, kastar komplimanger omkring sig, och sitter inne med massa kunskap då han är en vampyr av ansenlig ålder. Förutom det är han lojal och bryr sig om sina vänner, ställer upp på alla sätt han kan och dessutom kan man skvallra och prata om inredning och killar ;)
För mig känns han som en ultimat vän på alla sätt.
The Summoning
Oj, jag var inte beredd på att jag skulle tycka så bra om den här boken!
Oftast när jag påbörjar en bok som jag inte vet något om blir jag besviken, för jag bygger upp fel förväntningar, men de gånger jag blir glatt överraskad så är det ordentligt.
Vanlig handlingsbeskrivning utan avslöjanden, men om man vill vara helt ovetande som jag var kan man ju hoppa över den:
Följden av att femtonåriga Chloe plötsligt börjar se spöken är att hon skickas till ett hem för problematiska ungdomar. På Lyle House väntar nya erfarenheter, bekantskaper, frustrationer och frågor som Chloe måste ta itu med för att återfå sitt gamla, någorlunda normala liv. Men går det när man ser spöken som läkaren förklarar som illusioner? Är Lyle House som det verkar eller finns det skelett i garderoben...?
Något jag inte gillade var att det ibland nämns saker som wikipedia, windows, firefox, hotmail osv som jag inte uppskattar i böcker. Om det går att komma runt så vill jag hellre ha generella uttryck som sökmotor, webläsare, operativsystem mm. Lite public service ;)
Det mesta utöver det föll mig alldeles utmärkt i smaken. Jag trodde inte jag gillade miljöer som gruppboenden, men jag fann detta ganska intressant. Jag tyckte verkligen om karaktärerna och gruppdynamiken, och blev glad åt att handlingen inte var så smal som jag fördomsfullt trott.
Blev också väldigt glad åt att stöta på en term som jag inte väntat mig, nämligen [Necromancer, det har jag bara stött på i datasel och alltid faschinerats av men aldrig fördjupat mig i. Jag gillar hur det vävts in i den här berättelsen, också spännande med de andra raserna]
Det var mycket som fångade mig med berättelsen, bakgrunden och karaktärerna och det blir faktiskt en ny favorit. Tack för detta Kelley Armstrong.
Oftast när jag påbörjar en bok som jag inte vet något om blir jag besviken, för jag bygger upp fel förväntningar, men de gånger jag blir glatt överraskad så är det ordentligt.
Vanlig handlingsbeskrivning utan avslöjanden, men om man vill vara helt ovetande som jag var kan man ju hoppa över den:
Följden av att femtonåriga Chloe plötsligt börjar se spöken är att hon skickas till ett hem för problematiska ungdomar. På Lyle House väntar nya erfarenheter, bekantskaper, frustrationer och frågor som Chloe måste ta itu med för att återfå sitt gamla, någorlunda normala liv. Men går det när man ser spöken som läkaren förklarar som illusioner? Är Lyle House som det verkar eller finns det skelett i garderoben...?
Något jag inte gillade var att det ibland nämns saker som wikipedia, windows, firefox, hotmail osv som jag inte uppskattar i böcker. Om det går att komma runt så vill jag hellre ha generella uttryck som sökmotor, webläsare, operativsystem mm. Lite public service ;)
Det mesta utöver det föll mig alldeles utmärkt i smaken. Jag trodde inte jag gillade miljöer som gruppboenden, men jag fann detta ganska intressant. Jag tyckte verkligen om karaktärerna och gruppdynamiken, och blev glad åt att handlingen inte var så smal som jag fördomsfullt trott.
Blev också väldigt glad åt att stöta på en term som jag inte väntat mig, nämligen [Necromancer, det har jag bara stött på i datasel och alltid faschinerats av men aldrig fördjupat mig i. Jag gillar hur det vävts in i den här berättelsen, också spännande med de andra raserna]
Det var mycket som fångade mig med berättelsen, bakgrunden och karaktärerna och det blir faktiskt en ny favorit. Tack för detta Kelley Armstrong.
Jack the Giant Slayer
I helgen såg vi Jack the Giant Slayer, och den var väl inte superbra men absolut värd tiden. Jag hade hoppats att den skulle vara lite seriösare eller "vuxnare", men det gick för all del bra ändå.
Det var väldigt mycket Disney-känsla över den (det är en WB), särskilt med den jätteirriterande birollen som har överdrivna minspel och är lite töntig och galen. Men på det stora hela var det ändå en ganska trevlig film som bjöd på äventyr och underhållning.
Trots att 2012 och 2013 verkligen har varit "mina" år vad gäller biopremiärer så finns det ännu för få filmer i detta stuk för att jag ska kunna ogilla en film som handlar om sagor och magi.
Filmen handlar om Jack som av slumpartade omständigheter får en bönstjälk rakt genom husgolvet som växer sig upp till jättarnas land. Då prinsessan som han är förtjust i åkte med stjälken upp till de krigsbenägna jättarna måste Jack delta i kungens utvalda grupp som ska klättra upp till jättarnas rike för att rädda henne.
Vid flera tillfällen kände jag för att gå och väcka min son (som bara är fyra) för det kändes som att man ville ha med någon yngre när man såg den här filmen. Men fyra är alldeles för ungt för det förekommer faktiskt en och annan vidrig händelse, men om några år kanske han kan se den med mig.
Jag brukar alltid se om sådana här filmer och den här blir nog inget undantag. Det är som sagt väldigt trevligt med magi och äventyr!
Det var väldigt mycket Disney-känsla över den (det är en WB), särskilt med den jätteirriterande birollen som har överdrivna minspel och är lite töntig och galen. Men på det stora hela var det ändå en ganska trevlig film som bjöd på äventyr och underhållning.
Trots att 2012 och 2013 verkligen har varit "mina" år vad gäller biopremiärer så finns det ännu för få filmer i detta stuk för att jag ska kunna ogilla en film som handlar om sagor och magi.
Filmen handlar om Jack som av slumpartade omständigheter får en bönstjälk rakt genom husgolvet som växer sig upp till jättarnas land. Då prinsessan som han är förtjust i åkte med stjälken upp till de krigsbenägna jättarna måste Jack delta i kungens utvalda grupp som ska klättra upp till jättarnas rike för att rädda henne.
Vid flera tillfällen kände jag för att gå och väcka min son (som bara är fyra) för det kändes som att man ville ha med någon yngre när man såg den här filmen. Men fyra är alldeles för ungt för det förekommer faktiskt en och annan vidrig händelse, men om några år kanske han kan se den med mig.
Jag brukar alltid se om sådana här filmer och den här blir nog inget undantag. Det är som sagt väldigt trevligt med magi och äventyr!
Häxor i faggorna
Ett äventyr i sagornas tecken utspelar sig i Witches Abroad, som är #12 serien Discworld. Hittills har jag favoriserat häxböckerna och gör det än. Dock tycker jag inte den här var lika bra som de tidigare.
Vad är fairy godmother på svenska förresten?
I Häxor i faggorna är det hur som helst en fairy godmother som går bort, vilket resulterar i att trollstaven måste ärvas av någon annan som kan axla rollen. Detta faller på Magrat, som med de andra häxornas hjälp måste resa till ett främmande land för att förhindra ett bröllop.
I vanlig ordning tycker jag det är svårt att sammanfatta handlingen i några få meningar, då det förekommer så mycket av både handling och andra utsvävningar i de här böckerna. Men temat är sagor och sagofigurer och jag tycker den är underhållande och att handlingen håller.
Det känns orättvist att inte kunna berömma de här böckerna mer trots att jag tycker de är väldigt bra skrivna. Som jag nämnde i en av de första inläggen om Discworld så har jag kastat mig in i världen vid fel tillfälle i mitt läsliv. Men jag kan ändå uppskatta alla referenser (de jag förstår åtminstone) och lustigheter som förekommer i böckerna. Ibland finns även djupare mening, bra budskap och fina stunder som jag uppskattar minst lika mycket.
(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
#8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures, #11 Reaper Man)
Vad är fairy godmother på svenska förresten?
I Häxor i faggorna är det hur som helst en fairy godmother som går bort, vilket resulterar i att trollstaven måste ärvas av någon annan som kan axla rollen. Detta faller på Magrat, som med de andra häxornas hjälp måste resa till ett främmande land för att förhindra ett bröllop.
I vanlig ordning tycker jag det är svårt att sammanfatta handlingen i några få meningar, då det förekommer så mycket av både handling och andra utsvävningar i de här böckerna. Men temat är sagor och sagofigurer och jag tycker den är underhållande och att handlingen håller.
Det känns orättvist att inte kunna berömma de här böckerna mer trots att jag tycker de är väldigt bra skrivna. Som jag nämnde i en av de första inläggen om Discworld så har jag kastat mig in i världen vid fel tillfälle i mitt läsliv. Men jag kan ändå uppskatta alla referenser (de jag förstår åtminstone) och lustigheter som förekommer i böckerna. Ibland finns även djupare mening, bra budskap och fina stunder som jag uppskattar minst lika mycket.
(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
#8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures, #11 Reaper Man)
Discworld - Reaper Man
Nu har jag återvänt till skivvärlden en stund, och det är väl alldeles lagom trevligt.
Reaper Man (Döden ligger lågt) är #11 i serien och går nog ganska bra att läsa som första skivvärldsbok om man vill, dock tycker jag det hjälper med förkunskaperna man får om Döden i Mort som är #4.
När Döden blir av med sitt jobb för att han utvecklat för mycket personlighet tvingas han ut i världen för att klara sig som en vanlig "man", och slår sig ned på en gård/farm där han jobbar för gamle Miss Flitworth. Utan död blir det för mycket liv på Skivan vilket påverkar t.ex trollkarlen Windle Poons som efter sin död inte blir eskorterad till efterlivet som han sett fram emot. I stället tvingas han fortsätta vara trots sin död, och får epitetet zombie.
Det roligaste med den här boken är Döden på farmen tycker jag, men jag var inte så intresserad av Windle Poons förutom hans möten med andra odöda varelser som vampyrer och diverse intressanta karaktärer. Jag tyckte att slutet var ovanligt bra och fint för att vara en skivvärldsbok och känner mig ganska nöjd för ett tag.
Jag orkar inte läsa tio i taget av de här böckerna som jag tänkte, utan nöjer mig med den här och nästa i serien innan jag tar ett nytt avbrott. Det går inte att komma undan att Pratchett är kul, men det här är inte vad jag helst vill läsa just nu. För många nya och seriösare böcker lockar för tillfället :p
(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
#8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures)
Reaper Man (Döden ligger lågt) är #11 i serien och går nog ganska bra att läsa som första skivvärldsbok om man vill, dock tycker jag det hjälper med förkunskaperna man får om Döden i Mort som är #4.
När Döden blir av med sitt jobb för att han utvecklat för mycket personlighet tvingas han ut i världen för att klara sig som en vanlig "man", och slår sig ned på en gård/farm där han jobbar för gamle Miss Flitworth. Utan död blir det för mycket liv på Skivan vilket påverkar t.ex trollkarlen Windle Poons som efter sin död inte blir eskorterad till efterlivet som han sett fram emot. I stället tvingas han fortsätta vara trots sin död, och får epitetet zombie.
Det roligaste med den här boken är Döden på farmen tycker jag, men jag var inte så intresserad av Windle Poons förutom hans möten med andra odöda varelser som vampyrer och diverse intressanta karaktärer. Jag tyckte att slutet var ovanligt bra och fint för att vara en skivvärldsbok och känner mig ganska nöjd för ett tag.
Jag orkar inte läsa tio i taget av de här böckerna som jag tänkte, utan nöjer mig med den här och nästa i serien innan jag tar ett nytt avbrott. Det går inte att komma undan att Pratchett är kul, men det här är inte vad jag helst vill läsa just nu. För många nya och seriösare böcker lockar för tillfället :p
(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids,
#8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric, #10 Moving Pictures)
Fantasyradio!
Gissa om jag blev glatt överraskad när jag imorse upptäckte att dagens gäst i morgonpasset snackade massa fantasy!
Jag vet sällan i förväg vem som ska gästa och blir alltid glad när det är t.ex Clas Svahn eller liknande. Kryptozoologi och inkaexperter kan det också dyka upp. Hade dock inte väntat mig Bo Eriksson som pratar fantasy och dessutom skrivit en bok om ämnet.
Vill man höra morgonens avsnitt kan man lyssna här eller ta hem poden som även jag kommer göra.
Jag tar förresten gärna emot tips på program eller podar som inte kräver medlemsskap eller registrering. Hittills lyssnar jag bara på Swedish Zomcast som jag uppskattar mycket, men det finns ju tid för många fler :)
Mistborn, 300 år senare
Brandon Sanderson skrev den här boken som en skrivövning, men den blev ändå publicerad då man tyckte att den blev så lyckad.
Det är en fortsättning på Mistborn-trilogin och benämns som #4 (samtidigt som stand-alone vilket är förvirrande), men den har inte så mycket med de tidigare böckerna att göra. Det mesta som rör trilogin är städer eller gator som har namn från karaktärerna, lite släktingar, och en del uttryck. I övrigt är det tyvärr väldigt lite kopplingar.
Personligen blev jag inte så förälskad i The Alloy of Law, det beror nog mer på omgivningarna än karaktärerna för dem gillade jag. (Jag är nog inte redo för det här med western-känsla i bokform. Inte ens när jag vid något tillfälle fick lite steam-punk känningar ;)
Den handlar om Wax som efter tjugo år som lagman i The Roughs måste återvända till den stora civiliserade staden och ta hand om sitt arv och sin titel. Väl etablerad i sitt nygamla hem ställs han inför äventyr som trolovning, rånförsök, gåtor, samt en liga banditer som på oförklarligt vis lyckas råna massa tåg på värdefulla gods.
Det finns övernaturliga element i boken precis som i de andra, men det känns inte som en fantasy. Det är inget problem för mig, jag gillar många böcker som utspelar sig under andra perioder och miljöer än klassiska fantasyböcker, men här kändes det faktiskt lite som en "vanlig" bok.
Jag är faktiskt faschinerad av det här med viktorianska western, industrialiseringen och tågets framfart, men trots att den här boken känns utspela sig i väldigt liknande miljö/tidsepok så tilltalar det mig inte riktigt. Det var alldeles för lätt att glömma att det faktiskt är en fantasy och att det utspelar sig efter Mistborn.
Det är trots allt en bra bok med otroligt spännande slut/epilog, den ger mig inget annat val än att längta efter den femte boken som är en fortsättning på The Alloy of Law.
(Tidigare: Mistborntrilogin 1, 2 och 3)
Det är en fortsättning på Mistborn-trilogin och benämns som #4 (samtidigt som stand-alone vilket är förvirrande), men den har inte så mycket med de tidigare böckerna att göra. Det mesta som rör trilogin är städer eller gator som har namn från karaktärerna, lite släktingar, och en del uttryck. I övrigt är det tyvärr väldigt lite kopplingar.
Personligen blev jag inte så förälskad i The Alloy of Law, det beror nog mer på omgivningarna än karaktärerna för dem gillade jag. (Jag är nog inte redo för det här med western-känsla i bokform. Inte ens när jag vid något tillfälle fick lite steam-punk känningar ;)
Den handlar om Wax som efter tjugo år som lagman i The Roughs måste återvända till den stora civiliserade staden och ta hand om sitt arv och sin titel. Väl etablerad i sitt nygamla hem ställs han inför äventyr som trolovning, rånförsök, gåtor, samt en liga banditer som på oförklarligt vis lyckas råna massa tåg på värdefulla gods.
Det finns övernaturliga element i boken precis som i de andra, men det känns inte som en fantasy. Det är inget problem för mig, jag gillar många böcker som utspelar sig under andra perioder och miljöer än klassiska fantasyböcker, men här kändes det faktiskt lite som en "vanlig" bok.
Jag är faktiskt faschinerad av det här med viktorianska western, industrialiseringen och tågets framfart, men trots att den här boken känns utspela sig i väldigt liknande miljö/tidsepok så tilltalar det mig inte riktigt. Det var alldeles för lätt att glömma att det faktiskt är en fantasy och att det utspelar sig efter Mistborn.
Det är trots allt en bra bok med otroligt spännande slut/epilog, den ger mig inget annat val än att längta efter den femte boken som är en fortsättning på The Alloy of Law.
(Tidigare: Mistborntrilogin 1, 2 och 3)