Idag pratar jag film, baserade på böcker.
Nedan har jag listat 10 av de (enligt mig) mest intressanta filmpremiärerna 2013!

Helt ärligt, jag har faktiskt inte gjort mig förtjänt av så fina och så många julklappar som jag fick i år. Jag uppskattar dem alla så himla mycket, och jag ska göra mitt bästa för att vara jäättesnäll nästa år ;)
Jag vill inte gradera gåvor, men bland alla fantastiska presenter så har jag faktiskt en favorit. Det är det här halsbandet från min älskade sambo:

Tack min kära!

Med denna älviga julbild vill jag till
alla medläsande bokälskare säga
GOD JUL!
(bildkälla)

Det är riktigt kul att läsa om utvecklingen i Holy Wood efter att ett gäng alkemister kommit på hur man gör en bildlåda som kan spela in rörliga bilder. Hur giriga handelsmän hittar möjligheter att utnyttja den här snabbt växande branschen, och hur det påverkar både dem som skådespelar och de som tittar på filmerna när de är klara.
Men i vanlig ordning räcker det inte med bra handling och smarta referenser och idéer för att jag ska bli nöjd. Det känns som att jag upprepar det i varenda recension av Discworld-böckerna nu för tiden... De senaste böckerna har inte lyckats få mig att nå karaktärerna, jag känner inte så mycket. Jag tycker att det är bra skrivet och roligt uppbyggt, men det är nästan för komiskt.
Det känns lite skönt att ta en paus nu. Jag blev sugen att fortsätta när jag såg att nästa bok handlar om döden, men det är verkligen läge att variera med något annat nu.
Det här var den tionde (och som det känns den längsta) boken i skivvärldsserien. På engelska Moving Pictures och på svenska heter den Rörliga Bilder. Som omväxling var det ingen av karaktärerna jag föll för den här gången (förutom Gaspode den talande hunden förstås), men som vanligt är jag lika imponerad av Terry Pratchett ändå.
Men, nu blir det lite nya böcker ett tag :)

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic, 
        #3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids, 
        #8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric)

Jag har snart läst ut den tionde boken i Skivvärldsserien, och eftersom jag uppenbarligen tröttnat lite så är det nog läge för en paus. Vanligtvis gillar jag att sträckläsa serier, men den här är ju så lång! Åtminstone var tionde bok kanske det är läge för ett litet break ;) 
Jag har även lite tankar kring omslagen, originalen är ju så "rätt" på något vis för de här böckerna. Men det finns en annan utgåva med svarta omslag som verkligen faller mig i smaken. Jag vill ju köpa mina favoriter någon gång och då blir det nog de svarta omslagen, bara för att jag tycker de är finast :)
Jag tror jag ska ändra i mina inlägg också, men det är mer för att de gamla omslagen är så röriga att man ändå inte ser vad de föreställer när de är så små som i blogginläggen. Det blir bara ett myller av färg och små detaljer, de gör sig mycket bättre i bok-storlek.

Någon som har något favoritomslag? (Själv gillar jag illustrationen jag hittade på en fejkad movie-poster för Mort).

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic, #3 Equal Rites,
#4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids, #8 Guards! Guards!, #9 Faust Eric)

Alltså denna kvinna... jag är helt förlorad i hennes konst, hennes illustrationer fullkomligt slukar mig. Länk till sidan: http://www.melaniedelon.com/
Jag kan inte begripa hur hon lyckas göra de här bilderna. Hon använder Photoshop och Painter, och även om jag kunde forma allting lika mjukt och vackert som hon gör så förstår jag inte vart hon får alla detaljer ifrån. Hur hon kommer på att det ska ligga en viss spricka på ett ställe i en stenvägg, eller hur bladet viker sig på en blomma som bara är en detalj i en hel bild?
Jag älskar hennes bilder och skulle så otroligt gärna vilja göra sådant här, jag spenderar ju redan så himla mycket tid i photoshop och vill vill vill klara sådant här också!
Att jag ens tror det är möjligt beror på det här klippet, det är väldigt inspirerande! Och mycket frustrerande att hon klippt just i det väsentliga, just där jag inte förstår hur man ska få till så otroliga detaljer. Titta på det, det är riktigt häftigt.
Det som står i vägen för att jag ens ska försöka är tid. Det finns inget att prioritera bort för illustrationers skull, jag har ju till och med prioriterat bort mitt skrivande! Ser mycket fram emot min pension kan jag säga, bara mina händer får vara friska.
Att skapa sådant här måste kräva så otroligt mycket övning (och jag inser förstås att jag aldrig skulle bli så här bra). Men det skulle vara kul, och en vacker dag när jag har massor av tid så vill jag också prova :)

Vilken mysig bok!
Jag trodde att den var skriven för vuxna fast som också skulle funka bra för yngre läsare. Den visade sig vara precis tvärt om, skriven för yngre men funkar för vuxna.
Det var väl den största överraskningen att anpassa sig till, men så fort jag kom in i middle grade -tänket så flöt det på jättebra!
Boken handlar om tvillingarna Alex och Connor som plötsligt finner sig i sagolandet med stora stygga vargar, prinsessor, onda styvmödrar, slott, sagobyar, troll och feer med mycket mera. Chris Colfer har inte utelämnat mycket i tvillingarnas äventyr som främst går ut på att finna sin väg hem igen.
Själv skulle jag hellre stanna i sagolandet om jag var dem ;)
Jag hade lite svårt att känna med karaktärerna, det var mer som att man följde med dem. Det var också lite väl lätt för dem ibland som i många mellanstadieböcker, men jag vill inte klaga egentligen. Det hindrade mig inte från att njuta väldigt mycket av den här berättelsen. Jag praktiskt taget gnistrade av lycka så fort sceneriet ändrades och man fick "se" sagoplats efter sagoplats.
Hela sagolandet är uppdelat i åtta kungariken som har illustrerats jättebra i en karta i början och slutet av boken. En sak som jag gillade med tanke på att boken är ganska tjock är hur fort alla scener går. Det gör att boken inte känns långsam utan full av äventyr.
Tankarna vandrade oundvikligen till både 10th kingdom och Shrek vid flera tillfällen och då gillade jag boken ännu mer. Ibland tänkte jag allting i animerat och känner att det skulle vara jättekul om boken blir film någon gång :)

(Tidigare omnämnt: The 10th Kingdom)

När jag öppnade nya Skriva idag fanns det massa tips på hur man bygger upp sin författarplattform, och det fick mig att undra en sak.
Jag fattar såklart att man vill lägga mycket ljus på sig själv och inte bara på boken, pusha författarnamnet. Det är ett bra sätt att uppmärksamma sina böcker, det är bra på många sätt och säkert kul också. Men, måste man det om man inte vill?
Jag är inte en författare, jag är bara en privatperson som skrivit en bok. Jag vill nog aldrig ens bli författare, fast jag vill ge ut massa fler böcker. Jag vill skriva många fler böcker, och jag vill att folk ska tycka om dem och köpa dem.
Men jag vill inte vara "författaren", jag vill ju bara dela med mig av alla sagor och berättelser som trängs i mitt huvud.
Jag vill att det ska vara boken i fokus och inte jag, jag som person har egentligen ingenting med min bok att göra. Jag ville inte ens ha mitt namn på min bok, bestämde mig till slut för att förkorta bort Annelie till bara A, och så gjorde jag det kursivt så att det skulle synas sämre. (Tyvärr blev det något fel på första upplagan och namnet är o-kursiverat, vet inte varför det blev så men jag skickade omedelbart ett nytt omslag för de framtida trycken).
Är det okej eller ens möjligt att strunta i författar-delen av sitt författande?

Den här gången har jag fått en film och en serie i brevlådan i stället för böcker. Eller vi ska jag väl säga, min sambo är ju också med och delar på de här :p
Jag har redan sett Dark Shadows och jag älskade den, men tror inte jag minns så mycket så jag ser fram emot att se om den.
Den här kortlivade serien däremot hade jag inte ens hört talas om! Råkade hitta den i en kampanj och tänkte "hm... en urban fantasy serie som inte håller på i arton säsonger och alltså inte bara blir töntig och förstörd? Kanske värt att testa!" Så nu håller jag verkligen tummarna att den är bra, och att den inte avslutas med en cliffhanger. Men jag har läst att säsongen har ett riktigt avslut så det ska man väl slippa :p

Den här boken som heter Eric, eller alternativt Faust Eric, är föga överraskande en sorts parodi på dramat Faust. Jag visste knappt något om den berättelsen innan jag läste den här roliga "tolkningen" av Pratchett, jag fick läsa på lite.
Det är bok #9 i skivvärldsserien, (verkar tyvärr inte finnas med det fina svarta omslaget som de andra), och den gjorde mig verkligen intresserad av att läsa originalhistorien!
Originalberättelsen handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att få allt det där ni vet = kunskap, rikedomar, vällust mm.
Pratchett har väldigt löst baserat sin berättelse på den historien, slängt in sina egna karaktärer och lite andra roliga referenser och vips så är det en typisk skivvärldsberättelse. Som tydligen fortsätter där Sourcery slutade, alltså bok #5.
Jag var inte överdrivet uppslukad eller imponerad, men man tar sig snabbt igenom boken för den är så kort (från början innehöll den illustrationer och var bara som en "Discworld story"). Jag funderar på att läsa om den någon gång, just för att själva Faust-grejen triggade igång något i mig. Dessutom fick Eric mig att tänka på Nathaniel från Bartimaeus-trilogin, och "demonen" (nämner inte namnet p.g.a spoil-risk) fick mig att tänka på Bartimaeus :D
Jag tror att den är bättre än jag tyckte, men tyvärr kände jag inte så mycket för den under tiden jag läste. Kanske nästa gång, kanske när jag läst Faust och möjligtvis lite Shakespeare ;)

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic, 
        #3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids, 
        #8 Guards! Guards!)

I helgens bokbloggsjerka lyder frågan: Finns det någon bok som du på ett eller annat sätt alltid återvänder till?

Det finns så många svar, men jag väljer de första jag kom att tänka på, vilket råkar vara ganska nya böcker allihop:

En trilogi som jag återvänder till varje dag, för att jag tänker på böckerna och funderar över dem varje dag, är Hunger Games. Jag har inte läst om dem än, men jag vet att jag kommer göra det. De finns alltid med mig och jag kan inte sluta känna och tänka på Hunger Games.

Precis samma sak har jag med Warm Bodies. Med tanke på vad jag känner för den boken är det konstigt att jag bara läst om den två gånger, det är lite i förhållande till hur mycket jag tycker om den. Den återkommer jag väldigt ofta till både i tankarna och när jag pratar böcker. (Och så har jag ju tjatat om den en del i bloggen ;)



(Det känns konstigt att svara min bok, så jag gör det inom parentes. Fast det är kanske inte så konstigt att en bok man skrivit själv alltid ligger i huvudet, att man ständigt tänker på karaktärerna. Jag skrev den ju som den perfekta boken för mig, så då är det väl bara naturligt att den alltid finns i tankarna och att jag läst den ca 24 gånger sedan den blev klar. Jag överdriver inte. Klart jag älskar den, annars hade jag ju skrivit den annorlunda! Alla borde skriva en bok till sig)

Tyvärr så blev jag lite besviken på Blameless (Hemlös). Det är en av de bättre böcker jag har läst, så det känns lite orättvist mot underbara Gail Carriger att bli besviken. Men hon har ju gjort ett så spektakulärt jobb med de första två böckerna i serien, så det är nästan omöjligt för mig att gilla den här lika mycket.
Den själlöse Alexia har spenderat en bok i London och en i Skottland, nu drar hon från England i flykt från mekaniska nyckelpigor och den/de som sänt dem efter henne. Hon flyr från dem som av någon anledning vill se henne död, till Italien där hon hoppas få lite vetenskapliga svar på några väldigt viktiga frågor (som jag inte nämner för jag vill ju inte spoila för någon ;)
Det blir mer steampunk igen, sköna karaktärer hänger med i handlingen, och de upptäckter som Alexia gör är ganska spännande, liksom resan dit.
Mest tyckte jag ändå om att läsa om Lyall (beta-hannen i varulvsflocken) som är kvar i London, det är lite mer min typ av miljö och handling. Jag misstänker att miljöombytet utgör en stor del av min besvikelse, för England och Skottland är verkligen min typ av ställen. Frankrike och Italien... inte lika mycket.
Sammanfattat en riktigt bra bok, men som tyvärr inte gav mig vad jag förväntade mig. Jag är fortfarande förälskad i den här författaren och ser mycket fram emot nästa bok i serien, som heter Heartless.

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless)

Jag har ett pyttigt problem som ibland är jättestörande: jag kan inte kommentera hos dem som har blogger/blogspot. (Jag vet inte skillnaden, adressen brukar vara blogspot men det är en liten blogger-ikon överst i de här bloggarna).
Oftast gör det inte så mycket, jag har vant mig, och börjar inte ens tänka på att kommentera om jag ser den där ikonen. Men ibland vill jag verkligen kommentera. T.ex vill jag svara i det här inlägget från bladvändaren, för jag känner igen mig så himla mycket. Men det händer som vanligt ingenting när jag trycker på "publicera" min kommentar.
Vet någon vad som är fel? Och vad kan jag i så fall göra åt det?

Guards! Guards! heter bok #8 i serien om skivvärlden, (på svenska I lagens namn), och den innehåller en hel del drakligt!
I den här boken har Pratchett på ett komiskt sätt lyckats skala ned, förenkla och avslöja taktiken för att nå framgång och makt. På samma sätt har han skildrat korruption inom rättssystemen, och jag roas verkligen av att läsa om hur väktarna försöker undvika lagen och hur tjuvar och lönnmördare håller ordning i staden.
I vanlig ordning väldigt humoristiskt och smart skrivet, och boken innehåller drakar!
Tyvärr blir det dock ingen favorit. Inte ens en av huvudkaraktärerna Carrot, en man uppfostrad av dvärgar och som påminner en del om Steve Martins karaktär i Supernollan, lyckas hålla mitt intresse kvar i boken. Jag var smått till måttligt uttråkad nästan hela tiden, och kände inte så mycket för någon av karaktärerna trots att jag gillade flera av dem.
Det är tråkigt att jag inte gillade boken mer, men det kanske beror på att jag inte är tillräckligt engagerad i den här delen av skivvärlden. Ingen skugga ska för den sakens skull falla på författaren, han är helt briljant. Det är nog bara jag som inte är den ultimata läsaren för Guards! Guards!, åtminstone inte just nu verkar det som :p

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters, #7 Pyramids)

Det här är den sjunde och avslutande boken om skivvärlden. Nej just det, det är ca trettio böcker till! ;)
Ibland funderar jag på att hoppa över alla böcker som inte handlar om häxorna, fast Mort har ju bevisat att det finns o-häxiga skivvärldsböcker som också är fantastiskt bra. 
Den egyptiske djelibeybiske prinsen Teppic reser i ung ålder för att lära upp sig till lönnmördare. Från dess och till bokens slut hinner han göra sitt lönnmördarprov, regera sitt uråldriga kungadöme som vägrar förnyas, med hjälp av en konservativ präst/rådgivare, och fly med en vacker ung slavinna. Referenserna haglar ännu en gång, de är mycket bra och underhållande, och Pratchett skriver som om han vore en av skivvärldens mindre gudar.
Trots det är det här en av de böcker jag föll minst för hittills. Det är ganska mycket jag tycker om med Pyramids (Pyramidfeber), och under flera kapitel var jag riktigt inne i handlingen och tyckte boken var väldigt bra. Men som helhet känns den mest som ett tidsfördriv, dock ett underhållande sådant. T.ex roades jag av kamelerna med sina matematiska genihjärnor som de helt undanhållit mänskligheten.
Helt okej del av skivvärlden, men blir ingen favorit!

Fortsättningsvis kommer jag fetmarkera de böcker jag gillat mest i serien i den sedvanliga länkningen nedan:

(Tidigare: Bild på skivvärlden, #1 The colour of magic, #2 The Light Fantastic,
#3 Equal Rites, #4 Mort, #5 Sourcery, #6 Wyrd sisters)