De försvunna demonerna heter den här boken på svenska, och den handlar till stor del om just demoner. Demonerna bor i Hybris, som ligger i Limbo. Eller är det limbo? Jag är inte helt säker ;)
I vilket fall så introduceras en ny karaktär som jag verkligen gillar, det är en demon som kallas №1. Jag gillar hans historia, känsla av utanförskap bland de andra demonerna, och hans förhoppningar om något annat.
Så till Artemis, som äntligen hamnat i puberteten och intresserar sig för tjejer, det har jag faktiskt längtat efter. Dock blir man besviken om man förväntar sig lite romantik bara för det. Man blir inte besviken om man förväntar sig mer kluriga idéer och strategier från Artemis Fowl.
Demonernas värld håller på att rämna, och de enda som kan rädda den har varit utdöda/försvunna sedan tusentals år. Artemis har kartlagt tidpunkter som demoner kommer dyka upp i vår värld, men det finns fler ungdomsgenier i europa och en av dem är ute efter att kidnappa en demon. Unge herr Fowl och hans vänner dras in i ett nytt spännande äventyr där vi återigen får chansen att svepas med i smarta utföranden av uträknade planer som Artemis smitt.
Jag dras bara in mer och mer i den här världen, och tycker mer och mer om böckerna. De känns kanske lite barnsliga emellanåt, men de är verkligen underhållande och jag blir faktiskt inte trött på det återkommande temat och twisterna :p

(Tidigare: #1 Artemis Fowl, #2 The Arctic Incident,
       #3 The Eternity Code, #4 The Opal Deception)

Jag har jättemycket nostalgiska minnen från Willow, som jag såg om och om när jag var yngre. Det fanns inte så mycket fantasyfilmer på den tiden, och verkligen inte så välgjorda som Willow var.
Förutom all magi och allt äventyr i den här filmen så var jag väldigt förtjust i kärlekshistorien. Madmartigan är en karaktär i min smak och jag var nog lite småkär i honom ;)

Jag tar och kopierar Wikipedias text rakt av tror jag: Filmen handlar om unge Willow Ufgood (Warwick Davis) som, efter att ha hittat ett övergivet spädbarn, plötsligt befinner sig i ett magiskt och fartfyllt äventyr. Siare har nämligen förutspått att barnet är heligt och att det kommer medföra undergången för den ondskefulla drottningen Bavmordas (Jean Marsh) rike. Till sin hjälp har Willow Ufgood krigaren Madmartigan (Val Kilmer) och två små galna varelser, småkryp, kallade Brownies. Tillsammans kämpar de mot de mörka krafter som drottningen släppt lös... 

Låter det inte spännande? Det är det också :D
Jag vet inte om jag skulle våga se den här som vuxen, jag är så rädd att det blir "förstört". Men jag kommer så väl ihåg alla känslor från den här filmen, det var alltid en av mina stora favoriter och jag kommer nog alltid tycka om den.

Det här dyker inte så ofta upp i min blogg: Varning för SPOILERS, särskilt om man inte läst de tidigare böckerna!
(Jag gillar ju inte att avslöja för mycket, ens från föregående böcker, men nu så måste jag faktiskt ;)

Förra boken avslutades, på ett ganska sorgligt men hoppfullt sätt, med att Artemis minnen raderades. Det var vättarnas villkor för att hjälpa honom, den så kallade betalningen. Nu är han till följd av det sitt gamla vanliga, kriminella jag.
Sitt vanliga jag men med ett nytt intresse för det älvlika, t.ex är han ute efter en tavla som heter "The Fairy Theif", både för motivet men också för att det är en statussymbol bland genialiska tjuvar världen över.
Samtidigt som vår superskurk planerat ännu ett genialiskt inbrott bland säkra och övervakade bankfack, planerade Opal Koboi sin hämnd på honom, Holly, Faoly och Julius Root. (Opal var den smarta Pixien som i andra boken försökte ta över världen medan Artemis skulle rädda sin far från ryska maffian). Hon lyckas fly i största hemlighet och påbörjar sin hämnd, men inte innan Holly kommer undan och hinner rädda Artemis. En Artemis som inte längre har något minne av henne eller fe-världen, vilket försvårar deras försök att fly Opals planer och att själva överlista henne.
Jag rycktes genast med igen, i Artemis tankar och planer och i Eoin Colfers spännande värld. Ända tills... kan det ha varit i mitten? Ett litet tag tyckte jag i alla fall att boken (som på svenska heter Slipad Opal) var lite enformig/ointressant. Men det vände fort igen, och magin och spänningen fortsatte med en sedvanlig twist och ett ganska bra avslut.

(Tidigare: #1 Artemis Fowl,
       #2 The Arctic Incident,
        #3 The Eternity Code)

Nu kära läsare, så har jag något att säga om Warm Bodies igen ;)

Jag läste nämligen ett tillkännagivande av Isaac Marion, att det kommer ut en liten prequel på Warm Bodies, på måndag?! Hans text går att läsa t.ex här.

Den heter The New Hunger och utspelar sig sju år tidigare, är 140 sidor lång, och handlar om Julie, Nora och R (och kanske M, uppfattar jag det som).
Jag känner mig inte lika sugen att läsa den som man kan tro om man läst mina tidigare inlägg om Warm Bodies, men visst är jag intresserad! Jag kommer ju att läsa den, och antagligen kommer jag att älska den, men jag väntar nog ett tag innan jag försöker få tag på den.
Jag gillar stycket som Marion lagt ut om att han ogillar uttryck som "prequel" och "sequel". Han tycker att "books should just have other books". Jag håller nog med honom :p

(Tidigare inlägg, Warm Bodies, fler tankar om boken, Uppföljaren, och Trailern)

Jag har lagt klart ett av de nya pusslen jag köpte! Dessvärre blir beroendet bara starkare och jobbigare ju mer jag bygger...
Jag hade trott att jag skulle kunna vänta någon/några veckor med att börja på nästa, men jag är rädd att jag måste sprätta det sista redan ikväll!
Hur långt ska jag låta det här gå? Jag kan ju inte köpa nya pussel varje månad. Kanske bara ett eller två till, och sen måste jag antingen sluta eller lägga om de gamla. De tar ju både massa plats och kostar pengar, dessutom försvinner massa läs-tid ;) Men det är ju så kul!

Den här känns som en ungdomsanpassad lightversion av Oceans Eleven eller Mission Impossible, fast med vättar, kentaurer, dvärgar och älvmagi. Och självklart, mästergeniet Artemis Fowl som nu är tretton år.

I Eternity Code (Evighetskoden) har Artemis utvecklat en liten kubformad superdator som kan läsa av all teknologi, och han har skapat den med hjälp av vättarnas/feernas teknologi som han lade beslag på i första boken. I ett försök att tjäna pengar på kuben blir han lurad och tvingas be det underjordiska fe-folket om hjälp att få tillbaka kuben, för sin och för deras skull eftersom kuben även kan läsa av deras teknologi och avslöja dem för mänskligheten. Dock begär de ett högt och oväntat pris för att låna ut sina agenter och prylar till Artemis.
Jag har anpassat mig till att de här böckerna är skrivna för yngre läsare, och faller nu jättelätt in i tänket och handlingen. Jag tyckte om den här boken och jag blir bara mer och mer förtjust i Artemis. Jag gillar den killen! Trots att han börjat utveckla både känslor och samvete ;)

(Tidigare: #1 Artemis Fowl,
       #2 The Arctic Incident)

Trots att jag försöker köpa färre böcker, åtminstone tills jag läst ut de jag har hemma, var jag ju tvungen att beställa hem slutet på The Parasol Protectorate! Uppföljare måste ju vara okej hur många man än har liggandes ;)
Passade också på att köpa två till min sambo, fast jag kommer nog tjuvlåna Prince of Thorns av honom någon gång om den inte är för hemsk :p

Det här är (vad jag vet) sista boken i Graceling-serien. Mer lik första boken än andra, och det gillar jag förstås! Äntligen lite särlingar igen, jag tycker det är så spännande med deras egenskaper och deras ögon.
Handlingen går ut på att Bitterblue, som nu är en ung kvinna och drottning av Monsea, letar svar angående sitt kungarike, dess förflutna, och kanske främst sig själv och sin roll som drottning.
Det är väldigt mycket tankar och känslor i Bitterblue (Hemligheternas Rike), och jag märker att jag och Kristin Cashore vill lite olika saker med både handlingen och med karaktärerna. Jag är alltså inte enbart nöjd, den påminner om Fire på många sätt. Att jag ser så mycket potential, att det är så mycket som väcker intresse, men att just det jag tycker är spännande kommer i ganska små portioner åt gången.
Jag ville ha mer av mysterierna, spänningen, karaktärerna, och kopplingen till föregående böcker. Men många sidor innehåller funderingar och begär som Bitterblue har, som jag tyvärr varken förstod eller var intresserad av.
Det finns lite intressanta mysterier, och de andra böckerna knyts på ett ganska bra sätt samman med den här. Dock förvånande lite, måste jag säga. Nu undrar jag varför Fire var så lång, både den och den här borde ha varit lite kortare ;)
Nu låter jag kanske negativ, men överlag tyckte jag om den här boken. Jag gillar miljön och känslan, slottet, all spännande konst (särskilt det som har med förra boken att göra) och framförallt de nya särlingarna man lär känna. Är kanske inte helt nöjd med slutet som kändes lite platt, men det var passande och serien i sin helhet är ändå bra.
Något jag verkligen uppskattar i alla tre böckerna är omgivningarna. Jag vet inte om det är författarens besrkivningar eller min egen fantasi, men jag gillar det jag ser :)

(Tidigare: Graceling och Fire)

Dock kommer jag ihåg att jag inte var lika förtjust som efter första boken. Det finns så mycket i de här böckerna som triggar igång något behov jag har av sagor och magi, men jag tyckte mycket bättre om förra boken.
Det gör kanske inget att jag inte minns så mycket, för en stor del av handlingen är en ordentlig spoiler. Men jag kan utlova mer av Haven, (den underjordiska staden), kentauren Foaly, Holly Short, trettonåriga Artemis Fowl, och dvärgen Mulch Diggums som jag nog inte nämnde i förra inlägget men som är en minnesvärd karaktär. Jag gissar att Mulch är mycket populär bland unga pojkar att läsa om, då dvärgar i den här världen har fruktansvärt explosiva gaser.
Boken (#2 i serien och på svenska Det kalla kriget) går snabbt att komma igenom och är lagom underhållande. Värd att ta sig igenom för treans skull tycker jag ;)

(Tidigare: #1 Artemis Fowl)

Kolla vad jag har fått hem :)
Det blir färre böcker och mer av annat i mina beställningar nu för tiden. Jag tror det beror på att jag omedvetet verkar ha gett mig själv ett litet köpförbud, för att jag har så mycket olästa böcker hemma. Fast jag har fuskat lite och väntar på två nya böcker när som helst ;)
Det kan annars bero på att jag blev beroende av pussel efter det där jag fick i julklapp!

Det här känns som skrivet för mig. Fast... kanske en yngre version av mig :p
Tyvärr känns det som att det ligger något emellan mig och boken som inte låter mig nå den. Fast det glömmer jag gärna för det finns så mycket att tycka om!
Boken handlar om det kriminella geniet Artemis Fowl, som är tolv år. Han har räknat ut att älvor och vättar och liknande mytologiska varelser faktiskt existerar, och har en mästerlig plan för att lura dem på allt deras guld. Närmare bestämt "pysslingarnas" guld, tyvärr vet jag inte hur de löst det på svenska då det på engelska heter LEPrecon (Lower Elements Police reconnaissance).
Jag gillar den här superskurken, och jag gillar kapten Holly Short som är en elf (vätte) som introduceras ganska tidigt i historien. Jag är också väldigt förtjust Faoly, en kentaur som kommer med uppfinningar och tekniska lösningar till LEPrecon. (Någon jag inte helt gillar är Hollys överordnade, "polischefen" Root. Han känns som en sådan stereotypiskt skrikig, cigarr-rökande och humoristisk tv-serie chef. Jag antar att det är vitsen, men jag uppskattar det inte riktigt även om jag gillar hans utveckling).
Ibland slog det mig att min fantasi inte räckte till när jag läste den här. Även om Eoin Colfer så gott han kan beskriver t.ex "den undre världen" (alltså vättarnas värld under jord dit de flytt från människorna), så känner jag att jag inte fick tillräckligt detaljerade bilder i mitt huvud. Jag behöver bilder! Kanske ska köpa the graphic novel?
Kort och gott: underhållande bok med många magiska och intressanta element, och ett och annat tänkvärt också.

Årets första bokbloggsjerka är här och jag vill förstås delta :)

Helgens fråga är: Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Mitt svar är Poison, av Bridget Zinn. Det är en Fantasy och den kommer ut den 12e mars. (Och visst är omslaget läckert? Jag gillar alla svampar, hur det lyser klarblått från flaskan med gift i hennes hand, och att den lilla grisen tittar fram där från vänster)

Kyra, a highly-skilled potions master, is the only one who knows her kingdom is on the verge of destruction—which means she’s the only one who can save it. Faced with no other choice, Kyra decides to do what she does best: poison the kingdom’s future ruler, who also happens to be her former best friend.

But, for the first time ever, her poisoned dart . . . misses.

Now a fugitive instead of a hero, Kyra is caught in a game of hide-and-seek with the king’s army and her potioner ex-boyfriend, Hal. At least she’s not alone. She’s armed with her vital potions, a too-cute pig, and Fred, the charming adventurer she can’t stop thinking about. Kyra is determined to get herself a second chance (at murder), but will she be able to find and defeat the princess before Hal and the army find her?

Ni bokälskare som gillar zombies, känner ni till swedish zomcast? (zombie+podcast)
Än så länge finns "bara" två poddar att lyssna på, och den senaste lyssnade jag på häromdagen på jobbet. Det jag gillar mest med de här poddarna är att zombieprat tas på lagom allvar och är roligt och naturligt. Jag har ingen att prata zombies med på samma sätt (förutom min karl), för en del verkar tro att man är lite galen då. Vissa fattar inte att man bara pratar, att det är på kul.
Därför tycker jag det är så otroligt uppfriskande att lyssna på det här. Överlevnadstips och funderingar kring zombies i religion skrattas inte åt här, utan är en naturlig och väsentlig del av programmet. Det är underhållning och det pratas kultur och zombies, självklart gillar jag det!
Dessutom får man massa bra boktips, t.ex blev jag väldigt sugen på Dust av Joan Frances Turner som recenserades i senaste podden. (Det verkar som att jag mest dras till de zombie-böcker som sticker ut en aning från genren, de originella idéerna).
Ett annat stort plus är att både Herman och Jonny har så bra radio-röster! :)

Jag har inte blivit så besviken på en uppföljare sedan Ink Exhange. Det enda de har gemensamt är att huvudkaraktären är en annan än i föregångaren. Det borde inte vara ett problem för mig, som älskar tredje persons perspektiv just för att man får byta synvinkel ibland.
Jag visste att det var en annan karaktär i den här boken, och till en början tyckte jag det var spännande. Nu vill jag varna för kanske-spoilers.
Jag visste inte att den utspelar sig i en annan del av samma värld. Det hade kunnat vara spännande, om inte logiken rasat då. För i den här delen av samma värld finns inga särlingar, här finns i stället "monster". De är färgsprakande och överjordiskt vackra varianter av redan existerande arter. Som t.ex safirblå leoparder eller smaragdgröna kattungar. Det finns också ett fåtal människo-monster, som dessutom har förmågan att påverka andra och överföra sina tankar till dem. Allt det här är bra idéer, och det är roligt att läsa från en monster-kvinnas perspektiv. Men, varför föds inga monster i den andra delen av världen, och varför föds inga särlingar här? Å andra sidan föds ju inga lejon i sverige och inga älgar på savannen...
Boken handlar om Fire, och äventyret som tar henne från det trygga hemmet och älskaren/pojkvännen i norr, till huvudstaden och intriger, samt en prins som hatar henne och en kung som vill äkta henne.

Jag ska erkänna att handlingen/intrigerna inte intresserade mig. Det jag gillade var Fires förflutna och relation till sin avlidne far, till älskaren och till kungligheterna hon lär känna. Och mest gillade jag kanske det lilla som knyter den här boken till Graceling.
Tyvärr var det för många tråkiga sidor enligt mig och jag fick bara känsla några enstaka gånger. En del grejer var dock väldigt bra och jag önskar att handlingen fokuserat mer kring det. Nu ser jag fram emot att läsa sista boken, och se hur det här flyter ihop :)

(Tidigare: Graceling)

Som tur är hade jag det här pusslet som jag fick i julklapp! Till det krävs också koncentration, men det finns ingen handling att hålla reda på ;)
Det har varit så skönt att bara titta, tänka, lägga, och se motivet växa fram. Pussel är lite beroendeframkallande för mig och nu kanske jag måste köpa ett nytt. Jag blev väldigt förtjust i flera av dem som tillhör den här serien, t.ex Angel, Poison och Witch. Och den här, om någon känner sig sugen på att inhandla ett trevligt pussel, heter Shoeless.

Om någon skulle undra varför bloggen stått still så beror det på att min hjärna varit lite för snurrig för att kunna skriva inlägg.
Igår var jag gäst i ett radioprogram, för att prata lite om varför jag skrev en bok och såklart prata lite om själva boken. Allt gick förvånansvärt smärtfritt i proportion till hur nervös och oförberedd jag var, ända tills en av programledarna frågade mig vad boken handlar om.
Plötsligt sade min hjärna till mig "god natt, nu är jag trött och tar en timma ledigt". Så när jag skulle beskriva handlingen kunde jag inte minnas något, jag letade ord i mitt huvud som någon galning och fick inte fram så mycket. (Lite mer än titeln ungefär).
Som tur är hörs det inte lika tydligt som det var på plats, att jag tappade hjärnan. Och som tur är hjälpte de fina och proffsiga människorna mig att ta mig vidare så att vi kunde avsluta min halvtimme i radio.
Det var väldigt synd att jag tappade minnet, för boken behövde få mer beskrivning. Här hade jag världens chans att säga något mer, förtydliga att den handlar om mer än det lilla som framkommer av baksidan och de första kapitlen. För den börjar kanske lite långsamt, en recension jag fått är "otrolig spänning de sista 200 sidorna!" vilket bekräftar att början kanske inte är bokens starkaste del. Den hade behövt mer från mig!
Men jag ska inte älta det nu, allt är relativt och det gick egentligen över all förväntan.
Idag är jag lugn igen, och imorgon kanske jag kan börja uppdatera bloggen som vanligt :)

Jag visste inte vad Graceling (Tankeläsaren) handlade om innan jag öppnade den. Bara att det var en ungdomsfantasy, med en kärlekshistoria, och att vare sig man gillar eller ogillar så gör man det rätt mycket.
Upplevelsen var en trevlig överraskning. Jag föll direkt för det här med gracelings/särlingar och deras olika förmågor, och jag älskade att de alla har olikfärgade ögon i olika kombinationer.
Boken handlar om den unga särlingen Katsa. Liksom i vår värld är människor rädda och fientliga mot sådant de inte förstår, så det är inte alltid lätt att vara särling. Att Katsas gåva är att döda, något hon gjort sedan hon var åtta, hjälper inte till mot den fientligheten. Hon är både fruktad och på flera sätt ensam. Äventyret börjar ganska omgående, när Katsa med två kompanjoner ska frita en kidnappad f.d kung. Frågan är vem som tillfångatagit honom, och varför, (och vem krigaren är som slåss nästan lika bra som hon själv).
Något som inte överraskade är att själva fantasy-delen av boken är ganska "enkel", och inte i störst fokus. Det var mer karaktärerna, relationerna och handlingen. Upplägget av världen och intriger är lättsmält jämfört med "vuxenfantasy", men det var mest uppfriskande. (T.ex gick det fort att hålla reda på länderna, för de var få och de börjar på bokstaven som det vädersträck de ligger i. Midluns=Middle, Nander=North, Estill=East osv).
Jag tycker Kristin Cashore har lyckats bra med alla karaktärer, inte bara de man ska gilla utan även andra. Jag gillar dessutom hur de ser ut, även om jag föreställer mig Po helt fel. Han beskrivs mörkhårig, fast jag ser honom som vithårit?! Men för min inre syn är han snygg så, och det passar med hans ögonfärger tycker jag ;)
Det fanns väl smådelar jag inte älskade, och en del förutsägbart, men det kan jag lätt förbise med hjälp av känslan som boken gav mig. Till skillnad från många ungdomsböcker är den inte skriven i jag-form, och den omväxlingen tyckte jag också om.