Jag visste inte vad Graceling (Tankeläsaren) handlade om innan jag öppnade den. Bara att det var en ungdomsfantasy, med en kärlekshistoria, och att vare sig man gillar eller ogillar så gör man det rätt mycket.
Upplevelsen var en trevlig överraskning. Jag föll direkt för det här med gracelings/särlingar och deras olika förmågor, och jag älskade att de alla har olikfärgade ögon i olika kombinationer.
Boken handlar om den unga särlingen Katsa. Liksom i vår värld är människor rädda och fientliga mot sådant de inte förstår, så det är inte alltid lätt att vara särling. Att Katsas gåva är att döda, något hon gjort sedan hon var åtta, hjälper inte till mot den fientligheten. Hon är både fruktad och på flera sätt ensam. Äventyret börjar ganska omgående, när Katsa med två kompanjoner ska frita en kidnappad f.d kung. Frågan är vem som tillfångatagit honom, och varför, (och vem krigaren är som slåss nästan lika bra som hon själv).
Något som inte överraskade är att själva fantasy-delen av boken är ganska "enkel", och inte i störst fokus. Det var mer karaktärerna, relationerna och handlingen. Upplägget av världen och intriger är lättsmält jämfört med "vuxenfantasy", men det var mest uppfriskande. (T.ex gick det fort att hålla reda på länderna, för de var få och de börjar på bokstaven som det vädersträck de ligger i. Midluns=Middle, Nander=North, Estill=East osv).
Jag tycker Kristin Cashore har lyckats bra med alla karaktärer, inte bara de man ska gilla utan även andra. Jag gillar dessutom hur de ser ut, även om jag föreställer mig Po helt fel. Han beskrivs mörkhårig, fast jag ser honom som vithårit?! Men för min inre syn är han snygg så, och det passar med hans ögonfärger tycker jag ;)
Det fanns väl smådelar jag inte älskade, och en del förutsägbart, men det kan jag lätt förbise med hjälp av känslan som boken gav mig. Till skillnad från många ungdomsböcker är den inte skriven i jag-form, och den omväxlingen tyckte jag också om.