Utan vidare eftertanke kan jag säga att det här är min favorit av Discworld-böckerna, hittills i alla fall ;)
Det är bok #3 i serien, och som det verkar en fristående del. Den är inte lika "tokig och knasig" som de första två, även om den ganska mycket skriker Pratchett.
På svenska heter den Trollkarlens Stav, vilket inte gör sig lika bra som originaltiteln. Eftersom den handlar mycket om t.e.x jämnställdhet och magi så är ju Equal Rites en så himla klockren titel!
Den handlar främst om flickan Esk (Eskarina), som ärver/binds till en trollstav av misstag för att hon som nyfödd misstas som pojke. Med häxan Granny Weatherwax's hjälp lär hon sig så mycket hon kan om häxmagi, för att sedan ge sig av till Osynliga Universitetet för att bli trollkarl. Men, flickor kan väl inte bli trollkarlar, eller?
Den största skillnaden jämfört med de första böckerna är att man kommer så mycket närmare karaktärerna. Det är mer uppbyggnad av karaktärer och handling tycker jag, och mindre av äventyr och action. Inte för att den saknar något av det, men jag tycker inte att den är som de andra där man känns rusa genom handling och komiska referenser på ett annat sätt.
Som vanligt måste jag börja att beskriva den som rolig, men det fanns som sagt lite andra djup som jag uppskattade. Den känns en gnutta mer seriös, utan att för den sakens skull förlora sin Skivvärlds-känsla. (Under ett tag fick jag faktiskt lite Harry Potter och Bartimaeus -känslor, bara sådär!)

(Tidigare: Bild på skivvärlden,
  #1 The colour of magic,
  #2 The Light Fantastic)

I The Light Fantastic (Det fantastiska ljuset, bok #2 om skivvärlden) av Terry Pratchett, så fortsätter äventyret där det slutade i första boken.
Återigen får man följa magikern Rincewind och turisten Twoflower med tillhörande bagage på fötter. I den här så är de övriga magikerna på jakt efter trollformeln i Rincewinds huvud, och han själv upptäcker att formeln håller honom vid liv och kommunicerar med honom.

Boken börjar ganska okej och man slängs ganska omgående in i en magisk skog med talande träd, ett pepparkakshus, och en svamp med tillhörande inneboende. Efter diverse äventyr där de träffar döden, hans adoptivdotter, druider, och ännu en barbar började jag faktiskt bli en gnutta uttråkad. Jag kände ungefär så här "men varför tycker jag inte mer om de här böckerna?!" 

Men sedan drog boken tillbaka mitt intresse ganska rejält med "the wandering starshops", som är magiska butiker som dyker upp i lediga väggar om man har tur. De försvinner lika plötsligt som de dyker upp, och jag skulle sååå gärna vilja handla i en starshop! (Spoiler: kistan på fötter är köpt i en sådan).

Så, trots ett smått "tråkigt" mittparti blev boken tillräckligt intressant igen för att jag ska vilja läsa mer om skivvärlden, vilket jag gör nu. Jag tycker fortfarande att det här är speciella, roliga och bra böcker, även om jag stundtals tappade intresset i den här.

(Tidigare: Bild på skivvärlden,
         #1 The colour of magic)

Jag tycker det är en väldigt bra fråga i helgens bokbloggsjerka:

Betygsätter du böcker? Varför/varför inte?

Jag betygsätter inte böcker. Än. Främst för att jag inte orkat ta tag i det, och så vet jag inte om jag vill ha 1-5 eller 1-10. Det känns dessutom tråkigt om folk bläddrar förbi det man skrivit för att bara titta på slutbetyget. Sist men inte minst så känns det konstigt när böcker jag tycker olika mycket om ändå får samma betyg.
Det sistnämnda går att lösa med högre skala. Två böcker som båda skulle fått 4/5 kan då få 7/10 respektive 8/10. Trots det kommer jag nog ändå införa skala 1-5 på min blogg. Det krävs mindre av mig, känns lättare, och så slipper man analysera så mycket vilket jag tycker är onödigt att göra.
Man ska nog inte ta betyg på för stort allvar, alla som sätter dem (och läser dem) tänker och känner så olika ändå. Det är kul när de finns, men jag vill ändå läsa hela recensioner. Det framgår nog i texten om det satta betyget är starkt eller svagt.

För att komplicera ytterligare borde det förresten finnas två skalor. En för Var boken bra? och en för Tyckte jag om boken? I min läsvärld kan de två skilja sig mycket åt, och klimax är när de sammanfaller.

Så, nu återstår väl bara för mig att sätta igång med att göra en snygg layout för mina betyg ;)
Uppdaterat: Såhär kanske?! >> 
Uppdaterat igen: Det blir inte som den ovan, det tog över inläggen för mycket så det blir enkla stjärnor på vit bakgrund i stället. Och jag har inte ändrat mig, kommer sätta igång med betyg och om det inte funkar tar jag bort det igen.
Jag vet inte om det är jag som missuppfattat betyg-frågan, men några "emot" verkar tro att man ska sluta skriva vad man tyckte och i stället bara ha ett intetsägande betyg. Det är väl inte vitsen eller? I så fall låter det fruktansvärt. Personligen tänker jag fortsätta dela med mig av alla tankar och känslor som innan, och bara komplettera med betyget som en helhetsbild/parentes. Man kan titta på det om man vill, eller ignorera det. Det är valfritt! :)

En gång snubblade jag över en kort text om att Isfolket skulle bli serietidning. Jag har inte hittat någon info över huvud taget som antyder att det skulle vara sant, men däremot har jag hittat de här bilderna av Ray Husac. Som jag uppfattat det så har han tecknat några av sidorna till vad som skulle kunna bli en tidning, och så har han gjort några porträtt av vissa karaktärer.

Jag skulle gärna se Isfolket som serietidning, fast helst som manga eller anime tror jag. Med tanke på allt snusk i böckerna kanske det blir mer hentai i så fall ;)
                                                                                     - Bilderna är från isfolket.blogg.se -
(Tidigare inlägg om Sagan om Isfolket)

 

Trots att jag har en konstig grej för zombies så har jag inte varit intresserad av den här boken, jag orkade inte ens läsa ordentligt vad den handlade om. Men sedan så skrev boktycke en intressant recension och det gjorde mig riktigt nyfiken.

Det mesta med boken tycker jag om, framförallt huvudkaraktären Kate och hennes perfekta nivå av nördighet. Jag tyckte även om hennes lillebror och det sättet som han är nördig på, som att han och hans kompisar leker/spelar "assassins". Det här syskonparet är den typ av personer som jag skulle vilja umgås med i verkligheten, de är nördiga, roliga och smarta.

Handlingen sätter igång när någon i fotbollslaget drabbas av ett mystiskt zombie-virus som sakta sprider sig vidare. Kate, som är en vetenskapsnörd, inser att hon måste hitta ett botemedel samtidigt som hon ska överleva, hålla sina vänner vid liv och få till det med en av skolans hetaste killar.

Det jag saknade var lite mer zombie-handling. Lite mer zombies och lite mindre high school hade blivit superbra. En del smådetaljer kändes inte helt trovärdiga (och då menar jag inte zombie-grejen), men det gjorde inget för det är ändå inte omöjligt, och det gjorde boken rolig och intressant.
Jag hade trott att boken skulle innehålla mer zombies och att det skulle vara mer panik, men om jag själv skulle skrivit en zombie-bok skulle jag nog ha gjort det som Carrie Harris. Det är en tunn bok men den var alldeles lagom lång. Berättarrösten är både kul och intressant trots att det är jag-form som jag kan ha svårt för, och trots att huvudkaraktären "bara" är en människa ;)

Det här var ju ett sorgligt brevlådsinlägg, bara en bok! Men jag tror att det är en bok som jag kommer tycka väldigt mycket om, så det är nog inte så sorgligt ändå. Hellre bara en bok som är bra, än flera som är sämre.

Jag fuskade lite när jag beställde den, jag hade inte tänkt köpa fler böcker förrän jag läst ut några jag har hemma, men när jag ändå skulle köpa hem lite andra grejer smög jag med den här också ;)
Den är väldigt fin, men efter att jag beställt den såg jag såklart en bild på den inbundna utgåvan från UK. Den är verkligen fin, med sina svarta sidor. Hade jag vetat hade jag köpt den i stället! Men pocketen är väldigt mysig också, och dessutom mycket lättare att ha med i väskan och det är ju ett plus.

 

Jag har läst ut Mockingjay.

Funderar på att avsluta inlägget sådär, men det känns lite väl kort ;) Behöver jag nämna att Suzanne Collins har fått ännu ett fan?
Jag har varit rätt så övertygad om att Hunger Games trilogin skulle passa mig, så det var ingen överraskning. Det jag inte väntat mig var att jag skulle delta i den här skaran: "Åh herregud det är det bästa jag nånsin läst! Ah!"
Men här är jag, och jag låter precis så. Detta efter att jag nu läst ut den sista boken, Mockingjay (som på svenska heter Revolt).
Som vanligt vet jag inte hur jag ska lägga fram handlingen utan att avslöja något. På cdon står endast denna korta beskrivning med spoilers: Against all odds, Katniss Everdeen has survived the Hunger Games twice. But now that she's made it out of the bloody arena alive, she's still not safe. The Capitol is angry. The Capitol wants revenge...
Det kanske inte behövs mer än så? Man måste ändå läsa de andra innan man ger sig in i den här, och är man inte såld då så kan man nog lägga ned direkt, så beskrivning kanske blir överflödigt.
Jag kan bara säga att de här böckerna är väl värda all hype. Förutom att de är bra, spännande och underhållande så har de samtidigt substans, mening, djup och ett viktigt budskap. Det är väl därför de passar så många olika läs-typer, och för mig som gillar dystopier annars också så var det ju en klockren träff.

(Tidigare: Hunger Games
         och Catching Fire)

Tänkte bara bjuda på en bild av sköldpaddan A'Tuin som bär skivvärlden på sin rygg, apropå mitt förra inlägg :)


Bild-nappad: http://www.milkonline.org.uk/terry-pratchett-the-story-of-a-genius

Jag var fördomsfull i början, och jag var inte superimponerad under de första tio minuterna, men sen så! Den första säsongen var otrooligt spännande, och precis rätt i tiden för mig eftersom det var ungefär då som jag började hungra efter dystopier och zombieberättelser. Andra säsongen blev lite långsam någonstans i mitten, men slutet var så spännande att det varit nästan plågsamt att vänta så här länge på fortsättningen.
Serien handlar om polisen Rick, som efter en skottskada vaknar upp på sjukhuset helt ensam. Under tiden han legat i koma har världen förändrats och han vaknar till tomma gator med någon enstaka zombie som försöker hitta något/någon att äta. I jakt på andra överlevare och sin försvunna fru och son ger han sig av och stöter på många, många, många fler zombies, som är väldigt välgjorda (och hungriga ;)
Den är svår att beskriva med ord men den förtjänar att bli sedd, ge första avsnittet en chans om ni inte redan gjort det! Nu återstår bara att se hur länge vi måste vänta på tredje säsongen, förhoppningsvis "bara" några veckor om de är lika snabba som förra året :D

Jag brukar inte vara med i bokbloggsjerkan varje helg, men nu är det ju vad jag förstår den hundrade jerkan och den vill jag vara med i :)

Två frågor denna helg: Var det rätt person som kammade hem Nobelpriset? och Hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

På första frågan svarar jag: ingen aning, men jag hoppas och antar det. Det hade faktiskt undgått mig vem som vunnit priset, och jag blev inte så mycket klokare av att kolla upp honom ;)

På andra svarar jag 22, vilket är den exakta siffran av fysiska böcker som väntar i min bokhylla på att jag ska läsa och njuta av dem. Mest känner jag mig bara exalterad över allt jag har framför mig, men lite stressad blir jag faktiskt också. Det försöker jag dock låta bli med för det förstör ju njutningen.
På min att-läsa-lista på goodreads har jag däremot 84 böcker, några av dem finns i bokhyllan men de flesta har jag inte än. Det kliar i fingrarna att få beställa några, men det är ju onödigt när jag har så många hemma :)
Näst på tur att läsa:

Oj oj oj, den här boken alltså. Vilken läsupplevelse! Den tog inte många dagar att läsa ut för det var så otroligt spännande hela tiden. För den som har missat det så är det här bok nr 2 i trilogin vid namn Hunger Games, men det borde inte ha undgått många ;)
Catching fire (Fatta eld) skulle kunna bli min favorit i serien. Jag hade inte läst något alls om den här, inte ens baksidan, så varenda detalj och vändning var en överraskning för mig. Just därför tänker jag inte nämna något om vad den handlar om, men Suzanne Collins har nog redan fångat de flesta läsarna redan i första boken. Det är nästan bättre om man inte vet något.
Det märktes ganska fort att den första halvan till viss del går ut på att bygga upp inför den "riktiga" handlingen, men det var aldrig tråkigt. Faktiskt så tror jag nästan jag gillar första halvan bäst, kanske. Det är en viss scen som håller sig kvar i mitt huvud, varning för en ganska liten spoiler.
[Det är när ett helt rum luktar rosor och blod från en viss president Snow. När Katniss upptäcker att det är hans andedräkt som av någon konstig anledning luktar blod så kunde jag verkligen känna doften intill mig, till och med känna värmen från Donald Sutherlands andedräkt mot min kind. Vet inte varför, men något med den scenen känns så verkligt]
Det finns väl hundratals andra delar jag hellre skulle kunna nämna i en spoilertext, men nu var det detta lilla som jag hade i tankarna.
För att beskriva boken med tre enkla ord: spännande, överraskande och fängslande.

(Tidigare inlägg om Hunger Games, Boken och Filmen)

Igår fick jag höra en lustig men väldigt rolig nyhet av min väninna som bor en liten bit söderut. Hon nämnde att hennes svärfar har läst min bok (där fick jag mig en chock) och tyckte den var rätt bra! Jag blev så himla ställd, trodde inte att män som har söner i min egen ålder skulle falla inom målgruppen som skulle uppskatta Mannen i glasflaskan. Det var en riktigt kul och överraskande nyhet och jag ville bara få dela med mig av den :p

Den här var bättre än jag trodde, men inte så bra som jag hoppats. Det jättesnygga omslaget både lockade och varnade. Den är nog bäst om man inte har så höga förväntningar, problemet är bara att Suzanne Lazear höjer förväntningarna rätt mycket genom att börja så bra.
Innocent Darkness är första boken i The Aether Chronicles och handlar främst om Noli som skickas till en ungdomsvårdsskola för flickor, för att slippa anstalt/fängelse när hon kört olovligt med en automobil (The old Hestin-Dervish Pixy), för att sedan dras in i fe-världen där man vill åt hennes "gnista".
Jag blev mycket glatt överraskad. Steampunk-känslan fanns där, och jag gillade att Noli var smart och tuff på rätt sätt (ansiktet på omslaget speglar inte hennes personlighet så bra tycker jag). Tiden på skolan var faktiskt spännande vilket jag inte hade trott. Det är rätt typ av obehagligt, på ett sätt som ökar läslusten i stället för att bara ge ångest. Den var förutsägbar ibland, och det kändes som att någon missat sista korrläsningen, men det gjorde inget tycker jag.
Däremot gjorde det mig något när de plötsligt bytte författare! (Okej de gjorde inte det, men det kändes så ;) Jag vet inte när i boken övergången skedde, men från att verkligen gilla den började jag plötsligt sucka i stället. Så mycket potential, och så började karaktärer plötsligt bete sig ologiskt, de tappade sin styrka och resonerade obegripligt/korkat.
Den enda jag gillade mer mot slutet var the huntsman, Kevign Silver-tongue. En sak jag ogillade redan från början var att magin behöver en ung flicka runt 16-17 med gnista vart sjunde år för att kunna överleva, annars dör fe-världen. Jag fattar att det behövs för handlingens skull, men hade hon ingen bättre idé? ;)
Den har sina brister men... jag gillar den ändå! Jag gillar att feerna finns i en annan värld med sina hov och kungariken, gillar portalerna dit, och att den världen är så där magisk som en fe-värld ska vara. Jag gillar att Drottningen älskar avancerad teknologi och har häftiga och steampunk-iga saker, som en kugghjulshund. Jag tänker absolut ge tvåan en chans när den kommer, och då hoppas jag på lite mer om luftpirater!

Nu var det ett tag sedan jag deltog i bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg. Helgens fråga känns väldigt lätt att svara på.

Fråga: Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?

Svar: Nej. Men om jag gjorde det skulle det bli mytologi och kryptozoologi.

Jag läser rätt mycket information, (särskilt när jag skriver, halva tiden spenderas till "efterforskningar"), men aldrig från fackböcker. Det kan vi tacka / skylla på internet. Det går snabbt och man behöver inte tio olika böcker för att få svar inom tio olika ämnen. Man behöver bara sin dator och lagom kritisk inställning så får man den info man behöver. Dessutom tycker jag det är så mycket tråkigare med facklitteratur än fantasifulla, fiktionella böcker ;)

Jag har dock en bok hemma som är ganska rolig att titta i, Vad varje svensk bör veta.

Jag har alltid varit fascinerad av sjöjungfrur. När jag var liten brukade jag spola tillbaka (VHS på den tiden) om och om igen till scenen med sjöjungfrurna i filmen Hook. Var helt lyrisk när jag upptäckte Splash, men sjöjungfrurna i Hook var så mycket vackrare och det var mer magiskt.
När jag upptäckte den här hemsidan, http://hannahmermaid.com/ var jag ändå över tjugo, och trots det satt jag i flera timmar och tittade på alla videos och bilder som finns på hemsidan. Jag gillar den här kvinnan, jag tycker hon är häftig och jag gillar det hon gör. Hon är nämligen aktivist förutom sjöjungfru och jobbar bland annat för att havets varelser inte ska lida eller utrotas pga oss människor. Hon gör även saker som jag aldrig i mitt liv skulle våga, som att simma med knölvalar, hajar av alla sorter, maneter och rockor. Hon gör alla sina fenor själv, sin första gjorde hon när hon var nio!
(Jag råkar veta att Ellen från min bok älskar den här hemsidan, men jag har inte kunnat nämna det i boken eftersom jag helst inte vill namnge så mycket böcker/filmer/musik/hemsidor som karaktärerna tycker om.)
Jag skrev ett inlägg om sjöjungfruböcker för ett tag sedan om någon är intresserad av ämnet. Annars kan man ju sitta och drömma sig bort till de här supersygga bilderna på Hannah Fraser:

Jag kan nog inte beskriva känslorna efter den här boken utan att spoila något. Jag får väl nöja mig med att säga vad jag tänkte när jag läste ut den: va...? Nä? VA?! Det kan väl inte va slut NU?!!
Ptolemy's gate (Magikerns port) är den tredje och sista boken i Bartimaeus-trilogin. Jonathan Stroud skriver lika bra och lika underhållande som i de två tidigare böckerna. Redan i första boken känner man att det finns en röd tråd som kommer gå genom hela trilogin, trots att alla böcker har en egen handling och ett slut. Det känns också i första att karaktärerna kommer gå igenom en spännande utveckling, vilket blir ännu mer tydligt och intressant i den andra boken. Här i tredje knyts allt ihop och karaktärerna växer.
Jag tycker om den här boken, liksom de tidigare, men mest första halvan av den. När all action satte igång blev jag en smula uttråkad, men det gick ju över.
Jag insåg förresten att Kitty Jones kvalar upp till att bli en av mina favoritkaraktärer under hela 2012. Förutom henne får vi såklart läsa mer om Nathaniel/John Mandrake och Bartimaeus :)
Jag vill verkligen rekommendera den här trilogin. Den är rolig, intressant och spännande, och jag kan inte sluta tänka på den. Det finns så mycket att älska med de här böckerna, och för första gången vill jag rekommendera ljudböckerna framför de "riktiga". Simon Jones är verkligen en helt underbar uppläsare som ger den perfekta känslan och lite extra dimension.

(Tidigare: The Amulet of Samarkand
         och The Golems Eye)