Andra boken i Infernal Devices bjuder på lika mycket spänning, hemligheter och dimmigt brittiskt klimat som Clockwork Angel. Pirr i magen finns det dubbelt av, till min stora förtjusning. Den innehåller också en dos mer frustration, kanske mest i slutet där tårarna rann ohejdat för mig.
Som ofta är fallet med uppföljare kan jag inte sammanfatta handling utan avslöjanden från ettan: Will har länge haft sina hjärnspöken, och försöker nu desperat att hitta en lösning för att slippa dölja sitt rätta jag. Charlotte står i ett lika desperat läge då någon försöker ta institutet från henne, något som påverkar hela gruppen. Deras främsta mål och största hopp är att hitta Mortmain, för allas skull men inte minst Tessas. Hon måste dessutom reda ut sina egna känslor, för Will, Jem och Nate.
Något irriterande i båda böckerna är att den mest uppenbara lösningen till flera problem som huvudkaraktären ställs inför helt förbises. Kanske har Cassandra Clare sparat den här lösningen till sista boken, eller helt enkelt inte tänkt på den. Eller så har jag missat förklaringen till varför det inte skulle vara ett alternativ. Jag undrar nämligen [varför förvandlar sig inte Tessa till Camille, vampyren, varje gång hon är fysiskt underlägsen en motståndare?!]
Det blir mycket upprepningar från mig nu. Jag tycker fantastiskt mycket om de här böckerna och slås av hur väl jag trivs med författarens sätt att skriva. Karaktärerna är underbara, så välbeskrivna och fängslande. Det är så skön stämning i institutet och i gruppen, även när personer eller omständigheter inte är som bäst. Även när det är botten faktiskt, så är det en sådan härlig miljö och atmosfär i böckerna. Jag känner mig så nära allt.
Mycket bra, spännande och känslosam bok det här!

(Tidigare: Clockwork Angel)