Alltså fy fan vilken jävla underbar serie. Som ni märker måste jag verkligen utöka mitt ordförråd om jag ska fortsätta läsa Brandon Sanderson. Kan behöva bättras på överlag ;)
The Well of Ascension är inte minsta procent mindre genomtänkt än The Final Empire. Den är proppfylld av oerhört fängslande intriger, nagelbitande spänning, smarta dialoger, intressant historia, och rörande kommentarer.
Handlingsbeskrivningen kan innehålla spoilers från första boken:
I en värld där aska faller likt snön och dimmor regerar nätterna råder kaos sedan Herrens fall. Ett flertal självutnämnda kungar vill erövra huvudstaden Luthadel som Vin och hennes kung försöker hålla trots en underlägsen armé och snabbt sinande kassa då den förmögenhet som ska ligga gömd i staden inte återfunnits. För att bevara skaaerna/slavarnas nyvunna frihet och skydda staden mot erövring krävs slughet, mod, styrka och taktik. Men ingen vet om det räcker mot alla de hot som staden står inför, samtidigt som dimmorna stannar längre varje dag och enligt rykten har börjat döda.
Igen får ni hålla till godo med en klen beskrivning, och lita på att berättelsen faktiskt är värd tiden den tar att läsa. Varje berättarröst är intressant även om jag favoriserar Vin liksom i första boken, tätt följt av Sazed som jag verkligen gillar att följa. Jag uppskattar när någon av de mindre karaktärerna också får några sidor till att lyfta fram eller utveckla den redan spännande handlingen.
Magisystemet i den här serien kallas Allomancy och känns efter två böcker så otroligt naturligt att jag börjat tänka i metaller. Om jag t.ex hör lite dåligt kan jag komma på mig själv att vilja bränna lite tenn, det är stört och det är alldeles underbart hur inne man kan bli i en bok och ett sätt att tänka.
Jag älskar verkligen den här författaren och det är en ovan känsla för mig, brukar oftast se förbi författaren och bara älska själva boken. Men Brandon Sanderson har mitt läshjärta som i en liten ask.

(Tidigare: #1 The Final Empire)

Det här är av samma märke och tillhör samma serie som de andra, men kvaliteten var sämre. Det blir som med billiga barnpussel, på "knopparna" lossnade översta lagret på vissa och det var ju tråkigt. Det hindrade mig inte från att ha roligt förstås, och jag funderar på att köpa två nya pussel snart. Sen får det nog räcka!

Frail var en helt annorlunda upplevelse för mig än Dust. Jag har aldrig känt mig så korkad efter en bok förut, för jag förstår den inte, och det är såklart frustrerande. Känner mig urdum, för jag lyckades aldrig inse vad boken riktigt handlar om, förstod inte slutet, kanske inte heller meningen.
I början kändes det som att det fanns ett upplägg och som att boken var på väg någonstans som jag kunde förstå och uppskatta. Jag hade lite svårare att få kontakt med den här huvudkaraktären jämfört med den förra (Jessie i Dust är en zombie, Amy i Frail är en människa/frail). Ju längre jag kom i boken desto svårare blev det att känna med Amy, och desto svårare blev det att förstå vad boken egentligen handlade om.
Baksidestext från goodreads, med spoiler om föregångaren: Now that the Feeding Plague has swept through human and zombie societies, it seems like everyone is an "ex" these days. Ex-human. Ex- zombie. Except for Amy, that is. She's the only human survivor from her town-a frail. And if the feral dogs, the flesh-eating exes, and the elements don't get her, she just may discover how this all began. Because in this America, life is what you make it...
Det är en extremt obehaglig bok tycker jag, psykiskt. Det är inte så farliga scener ur blod/skräck aspekt, men det är den där ångestkänslan. Handlingen utvecklades på ett sätt som gjorde mig deppig och illamående. Men det finns för all del många spännande moment, särksilt när man börjar inse att saker inte är riktigt som man trodde.
Så jag vet inte om den här boken var bra eller inte, men jag personligen var inte redo för den. Det finns säkert mer rutinerade läsare som skulle uppskatta den bättre. Efter en bok som Dust tvivlar jag på att författaren skulle utelämna poäng i uppföljaren, därför drar jag slutsatsen att jag nog är för omogen för Frail helt enkelt.

(Tidigare: Dust)

I måndags sparkade min dotter sönder modemet till vårt mobila bredband. I sömnen kastade hon foten rakt in i min dator som jag hade i knät i sängen och sedan dess hittar inte modemet åt internet längre.
Som tur är har vi det gamla modemet kvar men det hittade jag inte förrän just nyss, och det första jag gör är såklart att uppdatera bloggen ;)
Efter fyra dagars sökande lokaliserade jag äntligen det gamla modemet tillsammans med ett usb-minne som jag trodde var förlorat.
Till min förtjusning ser jag när jag loggar in att jag inte tappat alla mina läsare! Det verkar finnas några trogna återbesökare för det är en jämn linje i min statistik, och jag är så himla glad för det. Tack för att ni kommer tillbaka! :)

(För övrigt har vår TV gått sönder samt min skrivare, förstår inte vad som händer med all teknik omkring mig! ALT GR funkar inte heller men det är dock mitt eget fel)

Det här är en väldigt oskyldig och helmysig ungdomsfantasy. Jag vet inte exakt vilken åldersgrupp den är tänkt för, men jag själv skulle säga unga tonåringar. Den innehåller precis det som receptet på baksidan utlovar:

A RECIPE FOR POISON:
Ingredients:
  * Magical kingdom in peril
  * Potions master (flavor: feisty)
  * Evil princess (distilled from former best friend)
  * Tiny piglet (with essence of adorable)
  * Handsome ruffian (must be funny, charming,
    good at rescuing: best if smells nice)
Blend with romance, add a dash of enchantment, mix
well for mayhem, and drizzle in humor

Det summerar boken väldigt bra och kräver ingen utförligare handlingsbeskrivning från mig tycker jag :p
Det är inte ingående beskrivningar av miljöer, länder och städer i den här berättelsen. Inte heller så mycket om regenter eller politik, samhällsstruktur eller religion. Inte alls som en lång och tung "vuxenfantasy", och med det menar jag inget negativt utan lägger bara fram min upplevelse av den information man får.
Man får komma huvudkaraktären Kyra ganska nära och berättelsen är tydligt hennes saga. Jag gillar verkligen Kyra, men förstår inte alla hennes beslut. En del grejer kändes ganska ologiska, men jag är extremt ovillig att kritisera och har inte så mycket annan kritik för den delen. Allt beror nog på vilka förväntningar man har, och även om den inte var helt som jag trodde så tyckte jag om den.
Bridget Zinn har skapat en saga med en härlig blandning av karaktärer och situationer som smidigt tar berättelsen framåt. Passar perfekt om man är ute efter en lättläst och underhållande ungdomsbok som utspelar sig i fantasymiljö :)

Dessutom skadar det inte att den är väldigt fin, jag
lade ut några bilder när jag just fått hem boken >>

Bidraget heter Rubinfjäll, begränsningen var på 4000 tecken så den rymmer typ ett A4. Om man vill kan man läsa den här >>





Vinnarbidraget i monster-tävlingen finner ni  här >>

Många har redan hunnit dela med sig av denna härliga nyhet, men; trailern till Catching Fire är ju faktiskt här nu! :D

Jag är så glad för jag tycker de har fått till den så himla bra. Det slog mig först efter att jag sett klart den att det bara är en del av boken som framgår i trailern, de har lyckats göra den väldigt spännande utan att avslöja händelser som är viktiga att få uppleva/upptäcka själv.
Premiären är i november!
Har man inte sett/läst ettan än, så vill jag dock varna för spoilers ;)

Under bokens gång har jag varit arg, rörd, frustrerad, glad, kär, chockad, rörd igen, och väldigt intresserad av allt som berättats och beskrivits. Jag var så fängslad av alla detaljer, karaktärer och framförallt tekniken att utföra "magi" på. (Jag måste använda citationstecken, för det känns mer vetenskapligt än bara oförklarligt magiskt). Jag är rent av sugen på att provsvälja massa metaller och se om jag kan bränna dem för att utföra omänskliga manövrar. Jag har dock vett att låta bli, för jag är ju ingen dimfödd.
Bara en gång tidigare har jag varit så här intresserad av politiska intriger i en bok, och det var ju föga överraskande en bok av samma författare. En ny upplevelse är dock att jag känner för att gå på bal, det har jag aldrig lockats av förut. Fast ingen bal i den här världen kan ju mäta sig med en från en fantasybok.
Huvudkaraktärerna i The Final Empire är Kelsier och Vin. Kelsier vill få arbetarna/slavarna (på engelska the skaa) att göra uppror mot den man/gud som tyranniskt styr världen. Han sätter ihop en grupp med blandade förmågor som ska hälpa honom utföra planen att störta Herren. Vin är en ung tjuv som inte litar på någon, för hennes bror har lärt henne att alla kommer bedra henne och bevisade det genom att själv överge henne. Hon ingår i en grupp skaa-tjuvar, och upptäcks av Kelsier när hon använder sin medfödda "tur" för att påverka andra.
En ganska dålig beskrivning av mig men ni får lita på att det är bra! Det är dessutom svårt att översätta engelska namn och uttryck till svenska, särskilt när böckerna inte finns översatta. Låt er inte luras av att boken kan verka långsam i början, det är bara tillfälligt.
Den stora fördelen med långa, ingående fantasyböcker är att karaktärer hinner utvecklas så mycket, det upplever jag som väldigt spännande. Att sitta under sista kapitlen och tänka tillbaka på hur annorlunda karaktärerna var från början, det blir sällan så tydligt som i långa fantasyböcker tycker jag.
Nu måste jag sluta, annars kan den här hyllningen till Mistborn och till Brandon Sanderson bli en helt egen roman.
(En sista sak bara: hur lyckas han få läsaren att känna så mycket utan att ta till billiga knep?! Det krävs inte mord eller våldtäkter för att uppröra, inte heta sexscener för att ge pirr i magen. Han kan skriva fram de där känslorna, så imponerande!)

Rotade runt i gammalt ritat idag, och hittade bilder sedan mina systrar läste Witch.
Det märks att jag inte hade barn på den tiden, nu skulle jag aldrig ha tid för sådant här ;)
Har alltså suttit och med blyerts ritat av bilder på karaktärerna i Witch. Idag hade jag nog lagt den tiden på läsning i stället!
Witch är faktiskt en riktigt mysig tidning för yngre läsare, mina systrar var kanske 10-14 år när de läste, och jag uppskattade dem också trots att jag var flera år äldre :p

Mina känslor för den här boken har växlat mycket mellan början och slut. Det är en typisk bok för mig, men det är mer att jag vill älska den än att jag faktiskt gör det.
Jag älskar den inte, men visst är den bra. Hela idén är jätteintressant, och under de tillfällen som jag hade lätt att föreställa mig omgivningarna så var det väldigt fint. Det gäller inte så mycket i början av boken när allt känns som grå/blå, stenig och metallisk fängelsemiljö.
Incarceron är ett fängelse som är en helt egen värld. Allting återvinns i fängelsets system, även fångarna, och ingen vet hur hela Incarceron ser ut. Det finns olika flyglar, samhällen och landskap. Finn är en av dess fångar, men han har drömmar som antyder att han måste komma utifrån. Många fångar menar att det inte finns något utanför, men när Finn får kontakt med Fångvaktarens dotter, Claudia, blir han mer övertygad än någonsin. Claudia i sin tur är bortlovad till en bortskämd prins, men vill hellre få svar om Incarceron och Finn, och att hjälpa honom fly. Ett uppdrag som borde vara omöjligt, särskilt eftersom ingen vet vart Incarceron ligger.
Det är väldigt skönt och helt nödvändigt att byta synvinkel då och då under handlingens gång. Den började lovande men små-tråkigt, sedan kändes den stå ganska still ett bra tag vilket tog ned upplevelsen för mig, men sedan blev den ganska spännande. Bitvis.
Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte gillar den mer, men jag tror den var för lång. Jag känner att den hade kunnat vara kortare, med bara de intressanta, nödvändiga och spännande delarna. Samtidigt var det för lite information och beskrivningar av vissa grejer, så jag är delad. Man måste nog ha bra fantasi för att uppskatta den så mycket som den är värd.
Jag skulle väldigt gärna se Incarceron som film. Det finns så mycket av både miljö och handling att utveckla till en snygg, mystisk och spännande långfilm! 

I helgens bokbloggsjerka vill Annika ha tips på böcker som man absolut inte kan lägga ifrån sig. Gärna i blandade genrer, men då de genrer jag läser är så lika varandra vet jag inte hur varierat det blir ;)

Fyra tips från mig!
(Klickbara bilder för mer info)

Wilt av Tom Sharpe - En skrattframkallande bok som jag började läsa en lördagsmorgon för många år sedan och avslutade vid middagstid samma dag, knappt utan avbrott för att äta ens.
Genre: Humor.


Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg - Svensk tegelsten som trots många sidor lästes ut på mindre än en vecka. Detsamma gäller uppföljaren Eld. Häxböcker som var mycket seriösare och mörkare än väntat. Väldigt svårt att lägga bort.
Genre: Ungdom, Övernaturligt.


Warm Bodies av Isaac Marion - Har varit mitt svar i flera jerkor, men kvalar in igen då jag aldrig läst den på mindre än tre dagar. Berättarrösten, som utvecklas från enkel men poetisk till avancerad och filosofisk, gör att man inte kan avbryta. Den blir även riktigt spännande.
Genre: Zombies, Kärlek.


Hunger Games av Suzanne Collins - Gäller hela trilogin, fast mest 2an och 3an. Här är det spänning och nyfikenhet som får en att vända blad efter blad långt in på natten. Väldigt spännande och mycket cliffhangers!
Genre: Ungdom, Dystopi.

Jag kommer aldrig, aldrig tröttna på animerade filmer!
Det här var en underbar upplevelse. Dreamworks gör mig aldrig besviken, jag önskar att de kunde animera Mort och Artemis Fowl också. 
Jag hoppas att Jack Frost inte är minderårig, för gissa om jag gick igång på hela honom och kanske främst frisyren. Det är en av de snyggaste karaktärer jag har sett på film. (Ett tag tyckte jag han var lik någon, insåg sen att han ser ut som en ung version av hur jag föreställde mig Po från Graceling. Som jag nämnde i inlägget om den så är Po mörkhårig, men jag såg honom av någon anledning som vithårig).
När Pitch Black hotar alla barns oskuldsfulla drömmar, förhoppningar och glädje måste väktarna göra något för att stoppa honom. De består av North a.k.a Tomten, Tandfen, Påskharen och Sandman (alltså John Blund). För att åstadkomma detta måste de motvilligt be den oansvarige Jack Frost om hjälp.
Allt i den här filmen är otroligt vackert, Tomtens palats i fjällen var så underbart att jag nästan hoppade i soffan som ett litet barn. Skulle ge vad som helst för att ha hans kontor som min skrivarlya. Påskharens sagolika land var för den delen inte så dumt heller.
Handlingen är kul och spännande, och rösterna till karaktärerna är så bra valda. Mest gillade jag Hugh Jackmans tolkning av påskharen.
En annan sak som slog mig är att väktarnas olika hem, eller riken, skulle kunna komma från ett Heroes of Might and Magic. Jag har spelat 3an, 4a och 5an några gånger och ser helt klart likheter/potential, särskilt i Tandfens rike.
Det blev kanske en del pladder om annat än filmen nu, men den fick mig att tänka på så mycket och gjorde mig så glad och uppspelt. Det är en jättefin film som jag skulle uppskattat även om jag inte hade barn som älskar den lika mycket =)
(Det finns en bokserie som filmen bygger på, The Guardians of Childhood. Kanske kan va nåt?)

Har längtat efter Poison jättelänge, och när jag fick hem den var den snyggare än på bilden! Baksidan är så smart också, med sitt "recipe for poison".
Det var så fint när man öppnade den, och jättesnygg rygg också. Jag hoppas, hoppas, hoppas... att den är lika bra som receptet och förtexten/baksidestexten föreslår. Jag hoppas den är lika bra som den är snygg!

Jag har även längtat den i ett jerka-inlägg >>

Den här boken skjuter mig ett steg närmare att bli vegetarian. Fast inte på grund av äckliga scener, utan för att det känns så onödigt att äta kött hela tiden.
Jag är mycket förtjust i zombie-upplägget i den här boken. De är inte infekterade, smittsamma monster med reptilhjärna som bara är ute efter att mumsa i sig människohjärnor. Det är döda som grävt sig upp ur sina gravar och fortsätter "leva". Det går nästan lika bra att äta pungråttor och hjortar som att äta människor, Jessie som boken handlar om favoriserar anka.
Efter en bilolycka som tog livet av Jessie och hennes föräldrar grävde hon sig upp ur jorden och anslöt sig till ett gäng döda som kallar sig fly-by-nights. Det finns flera gäng och Jessie trivs bra i sitt, även om hon inte har någon större respekt för gängledaren. I skogen där Jessie jagar med sina odöda vänner träffar de en dag på en ny typ av varelse, en som inte är varken levande eller död. Det visar sig vara början till att hela Jessies tillvaro förändras.
En annan sak som jag gillar är förklaringen (även om den inte är fullständig) till varför zombies existerar. Det är inte alltid man får ett svar och inte alltid berättelsen kräver ett, men här finns det ett som jag tyckte var rätt så bra.
Något överraskande men som inte nödvändigtvis är negativt, är att Jessie inte är avundsjuk på människor. Man kan ju tro att ett ruttnande lik skulle sakna att ha hår, lemmar, tunga osv. Men hon är inte ytlig, saknar inte att vara människa utan föraktar dem snarare. Ibland var det lite svårt att sätta sig in i, men väldigt intressant. Dessutom gillar jag o-ytliga karaktärer väldigt mycket.
Det finns en hel del att säga men jag vill som vanligt hålla mig kort om jag kan. Stort tack till Joan Frances Turner för att hon skrev denna mycket originella bok!

I veckans bokbloggsjerka svarar jag med text och bild. Fotot är taget för ett tag sedan under en sådan där perfekt lässtund, jag hade till och med mina rutiga pyjamasbyxor.
Frågan lyder alltså: Hur ser den ultimata lässtunden ut för dig?

Min perfekta lässtund är med en kopp kaffe i min vardagsrumssoffa. I mjukiskläder eller helst pyjamasbyxor. Extremt gärna med regn, storm eller snöfall utanför fönstret. Helst barnfritt, alltså ostört ;) Gärna med sambon i andra delen av soffan med en egen bok och kopp, men det går bra att vara ensam också.
Dessvärre blir de flesta lässtunder innan sovdags, i trötthet. Annars i ett försök till lugn stund i soffan men med lekande/skrikande/pratande barn omkring som stör koncentrationen. Vid ett fåtal tillfällen får jag dock till det sådär perfekt :)


   Min upplevelse av ovan fotad bok >>

Smaken är som baken, inom alla tänkbara områden. Vissa föredrar sött framför salt, andra brunögt framför blåögt, vissa snyggt framför praktiskt.
Språk är också något man kan känna olika inför, och jag tycker att det engelska språket har så många skönare ord än det svenska.
Jag menar inte att svenska författare och översättare är mindre kompetenta än engelskspråkiga, absolut inte! Men jag känner verkligen att det krävs mer av svenskan för att låta bra och naturligt, engelskan har ett flyt som jag föredrar.
Jämför det här t.ex:

The grapes were sweet and juicy, he popped one into his mouth - Vindruvorna var söta och saftiga, han ploppade in en i munnen.
Eller:
A low moan escaped her lips as he gently stroked the low of her back - Ett lågt stön undslapp hennes läppar när han varsamt strök hennes svank.
Eller:
It was indeed the best steak he had ever tasted - Det var i sanning den bästa stek han någonsin smakat.

I mina öron låter det finare på engeska, och töntigare på svenska. Det finns så många ord som inte ens funkar på svenska, som "pop" i den betydelse som i exemplet ovan. Dessutom låter "mouth", "moan", "stroke", "indeed" och "taste" så mycket bättre (om jag begränsar mig till exemplen, kan skriva en hel ordbok med andra ord som låter skönare på engelska. Som "feel", "love", "spread", "teach"... och "cellardoor" förstås ;)
Det finns säkert exempel på när det funkar åt andra hållet, men jag kommer inte på något just nu. Jag undrar hur jag skulle känna för andra språk.

Är jag ensam om det här? Vad har ni andra för smak? :)