Frail var en helt annorlunda upplevelse för mig än Dust. Jag har aldrig känt mig så korkad efter en bok förut, för jag förstår den inte, och det är såklart frustrerande. Känner mig urdum, för jag lyckades aldrig inse vad boken riktigt handlar om, förstod inte slutet, kanske inte heller meningen.
I början kändes det som att det fanns ett upplägg och som att boken var på väg någonstans som jag kunde förstå och uppskatta. Jag hade lite svårare att få kontakt med den här huvudkaraktären jämfört med den förra (Jessie i Dust är en zombie, Amy i Frail är en människa/frail). Ju längre jag kom i boken desto svårare blev det att känna med Amy, och desto svårare blev det att förstå vad boken egentligen handlade om.
Baksidestext från goodreads, med spoiler om föregångaren: Now that the Feeding Plague has swept through human and zombie societies, it seems like everyone is an "ex" these days. Ex-human. Ex- zombie. Except for Amy, that is. She's the only human survivor from her town-a frail. And if the feral dogs, the flesh-eating exes, and the elements don't get her, she just may discover how this all began. Because in this America, life is what you make it...
Det är en extremt obehaglig bok tycker jag, psykiskt. Det är inte så farliga scener ur blod/skräck aspekt, men det är den där ångestkänslan. Handlingen utvecklades på ett sätt som gjorde mig deppig och illamående. Men det finns för all del många spännande moment, särksilt när man börjar inse att saker inte är riktigt som man trodde.
Så jag vet inte om den här boken var bra eller inte, men jag personligen var inte redo för den. Det finns säkert mer rutinerade läsare som skulle uppskatta den bättre. Efter en bok som Dust tvivlar jag på att författaren skulle utelämna poäng i uppföljaren, därför drar jag slutsatsen att jag nog är för omogen för Frail helt enkelt.

(Tidigare: Dust)