Jag är så glad att jag hållit mig från att läsa Maze Runner, vilken spännande filmupplevelse det blev. Jag är riktigt taggad nu att läsa böckerna. Jag är dock lite tveksam till hur jag känner för slutet. Som det är så gillar jag det, det är bara risken att det blir förstört i nästa steg som gör mig nervös. Måtte det fortsätta vara bra!

Thomas vaknar chockartat upp i en godshiss i rasande fart uppåt. Han vet inte vem han är, vart han är på väg, eller varför han är där. Ett dussintal ansikten möter honom när han kommer upp, och runt området tornar höga stenväggar upp sig. De är fångade i centrum av en gigantisk labyrint, dit det kommer en ny pojke varje månad tillsammans med en sparsamt tillskott av olika råvaror. Killarna har skapat ett fungerande läger i labyrinten, ett hem, och släpper iväg springare varje dag som letar efter vägen ut. Men på nätterna fylls labyrinten av mystiska hybrider, monster som är mekaniska och anatomiska, och den som inte hinner ut innan väggarna sluts får klara sig själv. Mycket förändras när Thomas dyker upp, och alla i lägret gillar inte förändringar. Värre blir det när hissen levererar sitt sista tillskott nånsin, och monstren börjar attackera dagtid. Inget återstår utom att lösa labyrintens gåta.

De har hittat bra skådespelare, som också är behagliga att titta på utan att någon är uppenbart hollywood-snygg. Kulisserna är till stor del bra, allt utom växtligheten. Jag vet inte om det är av säkerhetsskäl som rankor måste gå att klättra i utan att brista tillexempel, men det förstörde en aning att de inte såg verkliga ut. Men det är väl det enda, allt kändes annars autentiskt och det var väldigt tät spänning under precis hela filmen. Något jag tror andra uppskattar men som jag tycker är synd, är att det inte blev någon romance i filmen. Jag håller tummarna för nästa ;)

Varning för diss av en författare jag gillar.

Det är helt otroligt hur samma man som gav mig Lirael, en karaktär som än idag står mig oerhört nära, också är den man som som inte lyckades nå mig en enda sekund av den här boken. Både Sabriel och Lirael blev som "vänner" till mig. Jag kan tyvärr inte säga att jag klickade med någon i Shade's Children.
Boken utspelar sig i ett futuristiskt, öde stadslandskap där alla vuxna sedan länge försvunnit. Alla barn har fångats in av de varelser och maskiner som dök upp i samband med människornas försvinnande, och på deras fjortonde födelsedag förs de bort och syns inte igen. Vid sällsynta tillfällen finns det ungdomar som lyckas fly, oftast för att de upptäcker en ny övernaturlig förmåga hos sig själva som hjälper dem att lura sina fångvaktare. Dessa barn rekryteras av Shade. Den mystiske man som är ensam kvar i en värld av ungdomar och främmande varelser. En man som inte är en man, utan ett minne i en avancerad dator.

En skicklig författare, dystopisk miljö och karaktärer med intressanta krafter och personligheter, what's not to love? Men något väldigt viktigt fattas, och det frustrerar mig att jag aldrig kan beskriva det. För det här har hänt förut, det närmaste jag kan komma är att kalla det en "hinna". Boken känns ingenting för mig, jag bryr mig inte särskilt om någon eller något i den och jag fångas aldrig riktigt upp. Jag var något mer intresserad en bit efter halva men det falnade snabbt igen. Shade's Children är full av spänning, action och hemligheter. Välskriven och intressant. Men ändå funkar den inte för mig.

 

Garth Nix lyckades inte med mig den här gången, däremot tyckte jag mycket om Abhorsen-böckerna så jag lär ge andra böcker av honom en ärlig chans. 

Fantastiskt många spännande släpp den här månaden! Jag kan inte minnas om det någonsin varit så mycket böcker samtidigt som jag blivit riktigt desperat efter. Jag börjar verkligen få tillbaka läslusten och det är så uppfriskande, det berikar liksom hela livet.

Den här månaden får vi bland annat dystopi, tidsresor, drakar, havsfolk och jinner. En om änglar/vampyrer också men det är väl den enda jag inte är supersugen på. Men alltså den där Talon, wow vad den lockar. Tror inte jag riktigt gillar omslaget till Exquisite Captive, men den låter så spännande varje gång jag kollar in handlingsbeskrivningen. Fast jag är ju som bekant lite extra svag för jinner, jag hoppas den kan leva upp till förväntningarna. Bästa omslaget måste dock vara Atlantia. Perfekt stilrent, snyggt, bra färger och illustrerar innehållet. 

Avslutningen på det åtta böcker långa äventyret med Artemis heter The Last Guardian. (Och verkar inte finnas översatt som de andra böckerna). Det är ett avslut värdigt vår anti-hjälte och den uppskattas nog av Artemis-fans.

 

För egen del skulle jag gärna avslutat serien efter bok #6, det hade gjort den helt perfekt och slutit cirkeln riktigt snyggt. Med den väldigt lilla ändringen att [den yngre Opal inte skulle följt med tillbaka till framtiden]. Jag tyckte #7 var kul på sitt sätt med Artemis lilla syndrom, och denna #8 har absolut sina ljuspunkter den med. Jag har inget att klaga på utan vill snarare ge min hyllning till Eoin Colfer som en bra och underhållande författare. Det är bara det att jag personligen kände att jag var klar med Artemis efter den avrundande Tidsparadoxen.

 

Beskrivning innehåller spoilers: Det största hotet hittills för både Haven och det ovanjordliga samhället står återigen i Opals namn. Hon är villig att offra allt för sitt mål, till och med sitt eget liv, och är både galen och genialisk nog att göra det. Artemis tvingas omprioritera vad som är viktigast för honom när liven på dem han älskar står på spel. För första gången har han inte den optimala lösningen på världens problem, och priset kan kräva att han följer sitt hjärta i stället för sin hjärna.

 

Boken för sig själv tyckte jag var sådär eller okej, men som avslutning på en serie som jag tycker mycket om var den ganska bra. Det är skönt att vara klar med Artemis Fowl, och jag är tacksam för allt roligt jag haft med de här böckerna.