Varning för diss av en författare jag gillar.

Det är helt otroligt hur samma man som gav mig Lirael, en karaktär som än idag står mig oerhört nära, också är den man som som inte lyckades nå mig en enda sekund av den här boken. Både Sabriel och Lirael blev som "vänner" till mig. Jag kan tyvärr inte säga att jag klickade med någon i Shade's Children.
Boken utspelar sig i ett futuristiskt, öde stadslandskap där alla vuxna sedan länge försvunnit. Alla barn har fångats in av de varelser och maskiner som dök upp i samband med människornas försvinnande, och på deras fjortonde födelsedag förs de bort och syns inte igen. Vid sällsynta tillfällen finns det ungdomar som lyckas fly, oftast för att de upptäcker en ny övernaturlig förmåga hos sig själva som hjälper dem att lura sina fångvaktare. Dessa barn rekryteras av Shade. Den mystiske man som är ensam kvar i en värld av ungdomar och främmande varelser. En man som inte är en man, utan ett minne i en avancerad dator.

En skicklig författare, dystopisk miljö och karaktärer med intressanta krafter och personligheter, what's not to love? Men något väldigt viktigt fattas, och det frustrerar mig att jag aldrig kan beskriva det. För det här har hänt förut, det närmaste jag kan komma är att kalla det en "hinna". Boken känns ingenting för mig, jag bryr mig inte särskilt om någon eller något i den och jag fångas aldrig riktigt upp. Jag var något mer intresserad en bit efter halva men det falnade snabbt igen. Shade's Children är full av spänning, action och hemligheter. Välskriven och intressant. Men ändå funkar den inte för mig.

 

Garth Nix lyckades inte med mig den här gången, däremot tyckte jag mycket om Abhorsen-böckerna så jag lär ge andra böcker av honom en ärlig chans.