Det här inlägget säger egentligen inget nytt, inte så mycket en recension utan mer mitt behov att uttrycka mina känslor för filmen. Det jag älskade, och faktiskt det jag saknade.
Det är nästan så jag ångrar att jag läst böckerna. Det här är en så fantastiskt mäktig film, och jag är lite avundsjuk på mina vänner som fick uppleva den fullt ut. Dock ska jag inte förringa min egen upplevelse, trots att jag visste vad som skulle hända var det otroligt spännande och rörande. Allt från böckerna har fångats med sådan beundransvärd precision. Jag kände exakt igen mig. Jag har sett den här filmen förut, i mitt huvud när jag läste boken.
Jag tror jag kan utesluta handlingsbeskrivning, det har redan gjorts på så många bloggar den här helgen/veckan. Alla som vill se filmen vet antingen redan vad som händer eller vill inte bli spoilade. Men jag kan inte understryka nog hur välgjord filmen är. Att förmedla det djup och de starka känslor som Suzanne Collins byggt upp i sina välskrivna böcker är värt all uppskattning som både böckerna och filmerna har fått.
Med det sagt vill jag faktiskt belysa några av de delar som jag saknade från boken. Jag kan ändå inte kalla det kritik för jag förstår varför man uteslutit det, och jag älskar ändå filmen. Catching Fire är min favoritbok i trilogin, så det kanske är därför jag saknar lite saker. Jag avslutar med mina tankar inom spoilertext:
[Det är så synd att man inte haft plats för att lära känna Haymitch mer, som i boken. Jag hade verkligen sett fram emot att få se hans seger i hungerspelen. Det säger så mycket att han vann mot dubbelt så många deltagare, och hur han vann, men jag förstår att det inte fanns tid att få in den scenen. Kanske inte så lätt att göra Woody Harrelson 25 år yngre heller. Men det kunde kanske ha nämnts i några sekunder i en dialog? En annan scen jag verkligen saknade är när Katniss hittar dem från distrikt 8 som är på flykt till distrikt 13. Det var nästan det mest spännande i hela boken för mig. Men jag inser också varför det uteslutits, scenen är för lång och ger ju faktiskt en liten hint om att slutet kan räddas upp som det gör]

(Tidigare inlägg: Hunger Games Filmen, Hunger Games, Catching Fire och Mockingjay)

Så värdelös, tråkig, svårläst, kassa karaktärer och spänningslösa relationer.

Eller...?
Tvärt om såklart, jag har också fallit för Divergent. Länge har jag gått och väntat på att trilogin ska bli komplett, och det är jag glad för så jag slapp vänta på fortsättningen.
Gamla Chicago är uppdelat i fem falanger, baserat på personlighetsdrag i stället för religion, politisk åskådning, etnicitet mm. Man får genomgå ett test som visar vilken man har bäst fallenhet för, men man får själv välja vilken grupp man vill tillhöra. Falangerna är indelade efter värderingar som; de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Vilken skulle du välja? Skulle du kunna välja bara en?
Gillar man dystopier, eller är öppen för dem, eller nyfiken, så bör man absolut ge den en chans. Bäst blir det om man inte har en aning om vad som komma skall. Jag har aktivt undvikit bilder, recensioner och annat eventuellt avslöjande. Jag visste inte ens vilken falang Beatrice skulle välja, inte först i alla fall även om det tyvärr blev tydligt ganska snabbt.
Ibland känns Divergent som en härlig blanding av Matched och Harry Potter, kanske med en gnutta Hunger Games. De här fem grupperna är extremt intressanta, jag undrar hur Veronica Roth lyckats begränsa sig till bara fem när inspirationen väl var igång. Hon har skapat ett trovärdigt samhälle som byggts upp på falangerna, som alla har olika varor eller tjänster att erbjuda staden och systemet.
Sällan trivs jag så bra med en berättarröst i jag-form som jag gjorde med Tris. Trots att vi är så olika hade jag inga problem med att förstå hennes resonemang, drömmar, beslut eller avsikter. Hon är lätt att känna med och hoppas på, och jag saknade aldrig ett nytt perspektiv. Boken är fint skriven i sin enkelhet. En alldeles magpirrande bladvändare, med välskrivna karaktärer och spännande samhällsstruktur. Läs!

När jag hittade den här boken impulsbeställde jag den, ganska dyrt också för en pocket. Men jag blev för nyfiken! Som gjord för mig för jag har själv haft samma idé; att låta människor och havsfolk vara medvetna om varandra och påverka varandras politik och historia. Lyckligtvis har Kit Whitfield redan gjort jobbet åt mig, och antagligen mycket bättre ;)

Idag har jag skrivit om Dearly, Beloved på Swedish Zombie:

När jag hade läst Dearly, Departed, som är första delen av Gone With the Respiration, tyckte jag att film skulle vara ett bra medie för den här historien. Det står jag fast vid, hitta bara rätt personer att engagera sig så kan det bli spännande rullar av de här böckerna.
Gillade man första boken lär man inte bli besviken, men gjorde man det inte så tror jag inte heller att man gillar uppföljaren. Jag vill tydliggöra att jag föredrar att följa flera karaktärer när jag läser. Särskilt i den här berättelsen är det nödvändigt att byta perspektiv. Men om jag får upprepa mig så funkar det tyvärr inte för mig om de perspektiven alla är första person. Det är förstås en smaksak, som det mesta. För mig blir sex stycken "jag" för rörigt och påverkar helhetsupplevelsen. Man vet inte alltid vem man är ;)
Handlingen utspelar sig några månader efter att zombie-smittan brutit ut i bland annat Nya London. Ett vaccin som ska förhindra spridning har tagits fram, men inget botemedel. De levande och odöda kan efter vaccinet samexistera men det är nästan omöjligt att göra det utan konflikter. Fördomar är ett problem, det hjälper inte heller att en del av zombierna är i så oklart sinnestillstånd att de bara går på instinkten att bita. Oundvikligen uppstår nya konflikter, vissa försöker ta saker i egna händer både på gatan och i organiserade grupperingar. Mitt i det upptäcks en ny mutation på viruset.
Målgruppen är unga vuxna och det är ganska bra riktat. Jag tror många gläds åt att slippa kärlekstrianglar, och jag själv drog en lättad suck när jag slapp läsa om något onödigt bråk som brukar uppstå för många kärlekspar i bok nummer två. Fnurra på tråden är inte något jag föredrar om det inte finns en poäng för handlingens skull. Något sådant har inte Lia Habel tryckt in här och det tackar jag för. Överlag är det inte så mycket fokus på romans och det tycker jag känns helt okej.
Författaren meddelade nyligen att det inte blir en tredje bok i serien, som först var planerat. Så Gone With the Respiration blir en duologi. Lyckligtvis avslutades inte boken med någon cliffhanger, även om slutet är någorlunda öppet. Så jag känner mig ändå nöjd att avsluta efter Dearly, Beloved.

(Tidigare: Dearly, Departed) 

Efter att ha läst ut den här boken var jag jätteglad att den skulle filmatiseras. Jag trodde de skulle redigera bort bokens svaga sidor och trolla fram en stark film. För det finns faktiskt potential till det, många tänkvärda poänger i boken. Det finns även en viss stämning i den, atmosfär är väl Meyers starka sida enligt mig. Men den stämningen är borttappad i filmen.
Melanie Stryder gör allt för att inte bli värdkropp för den främmande ras som tagit över jorden. Till och med försöka ta sitt eget liv. Utomjordingarna kallar sig Själar, och med sin avancerade teknik och kunskaper lyckas de rädda Melanies kropp, som tilldelas en Själ vid namn Wanderer. Snart börjar Wanderer höra Melanie i sitt huvud, och trots att Wanderer försöker vara lojal mot Själarna så lyckas Melanie övertala henne att leta efter sina närmaste. De har gått under jord, några av de sista motståndarna, och tillsammans ger sig huvudkaraktärerna av för att hitta dem. Problemen uppstår när de lyckas, för i Melanies kropp ser de bara den invaderande Själen Wanderer.
Det är egentligen inte en dålig film, jag hade nog uppskattat den lite mer om jag inte läst boken. Det hade aldrig blivit en favorit, vilket inte boken heller blev även om jag gillade den. Men många andra halvsvaga böcker med potential brukar förstärkas rätt bra i filmatiseringen, och jag hade hoppats på det nu. Som vanligt handlar ju allt om personligt tycke och smak, men jag fann den dåligt castad med kassa kulisser. T.ex ser grottorna ut som målade frigolitväggar i nästan alla scener.
Nu ska jag sluta klaga på den här stackars filmen, det är en okej film som passade mig bra för några nätter sedan när jag var sjuk och behövde något lättsmält att slötitta på. Varning för att den kan upplevas lite långsam dock, men det var inte något problem för mig.
(Tidigare inlägg: Boken)

Jag hade höga förhoppningar på den här, men trodde inte den skulle vara så bra som den verkade. Men det var den, och jag fann mig extremt fängslad. Att uppläsaren, (för jag har lyssnat på boken) så skickligt varierade sin underbara röst mellan karaktärerna var också ett stort plus. James Marsters fullgjorde upplevelsen med sin ljuva stämma, så kraftfull och mjuk på samma gång. 
Carnival of Souls är mittpunkten i diamonernas Stad. Förutom de olika typer av tjänster och nöjen diamoner kan ägna sig åt i karnevalen hålls också ett spel till döden. Vissa år kröns en vinnare som får en plats i Stadens regering. Aya och Kaleb deltar i dödsspelet av helt olika skäl, och det är av yttersta vikt för båda att lyckas med sina hemliga planer. Samtidigt i människornas värld, som också är häxornas, uppfostras Mallory av sin fosterfar Adam som lär henne allt om att bekämpa diamoner. De är på ständig flykt från dem, inte bara för att häxor som Adam är diamonernas naturliga fiender. Utan också för att han stulit något väldigt värdefullt från dem.
Jag gillar alla karaktärer riktigt mycket, men favoriserar kanske Aya. Hon är en målmedveten, brutal överklassdiamon som trotsar alla normer och förväntningar. Fast jag gillar som sagt alla, och blev glatt överraskad av den välskrivna texten. Enligt mig det överlägset bästa Melissa Marr skrivit, fast jag har ju bara läst två böcker av henne innan så jag är väl fel person att avgöra det.
Det finns många detaljer att fascineras av, men det beskrivs för lite för min smak. Jag vet att många avskyr infodumpning i böcker, och baserat på det jag läst av författaren så gör nog hon också det. Efter halva boken hade jag fortfarande ingen bild av hur en diamon egentligen ser ut, och det tog ett tag att inse hur de kan växla mellan mänsklig och diamonisk/djurisk form. Men det är inget som förtar upplevelsen egentligen, bara ett önskemål från mig att hon skulle beskriva detaljer, omgivningar, funktioner och utseenden grundligare.
En klart intressant bok, med spännande intriger och fängslande karaktärer. Boken är den första i serien Untamed City, men det finns tyvärr ingen info om när fortsättningen kommer. Jag börjar bli riktigt nervös att det lagts ner, det får inte ske!

Nu är jag färdig med min första egna illustration, woho!

Det var dumt att tima in slutet av den här boken när jag skulle sova, för såklart kunde jag inte sova när jag hade läst ut den! Clockwork Princess är (precis som de två andra böckerna i Infernal Devices) riktigt spännande, jättecharmig, välskriven, och känslosam.
Som jag grät... inga spoilers, man kan gråta av många anledningar, men åh som jag grät. Jag vill läsa The Mortal Instruments typ nu, så att jag får fortsätta vara i den här världen samt veta vad som hänt/händer i framtiden.
Boken fortsätter där Clockwork Prince avslutades, och är en förlängning och ett avslut på hela den här historien. Några nya karaktärer får ta plats, vilket är uppfriskande även om det inte var tråkigt innan. En kamp om lojalitet pågår, och en jakt på den man som på riktigt kan ödelägga Nefilim. Samtidigt tampas flera av karaktärerna med konflikterande känslor, och hjärtesorg känns oundvikligt.
Mer info än detta lilla buder jag inte på, då jag misstänker att alla som vill läsa boken/serien undviker spoilers.
Min upplevelse av alla de här böckerna är väldigt stark på ett positivt sätt, även om jag känt mycket frustration och bitvis sorg. Det är en perfekt kombination av tidsepok, miljö, varelser, fenomen och relationer, och det är bra skrivet. Cassandra Clare lägger upp de här böckerna på det sätt som jag trivs allra bäst med, och hon får mig att verkligen bry sig om karaktärerna och vara inne i boken/världen.
Just karaktärerna har jag tjatat om i de förra inläggen också, de är så lätta att tycka om och underhållas av. Jargongen mellan vänner, och ofta främlingar och fiender också, är väldigt roande. Dialogerna är så bra, och berättar mycket mer än just vad karaktären säger.
Jag vet inte vad mer jag kan tillägga, om jag nu inte ska avslöja mer av handlingen men det känns faktiskt överflödigt. Jag älskar detta helt enkelt, verkligen.

(Tidigare: Clockwork Angel och Clockwork Prince)

Det finns en intressant sida/app som heter Storytel. Den innehåller ljudböcker, och det finns ingen begränsning på hur många man får höra i månaden. Man kan ha upp till fem böcker i offline-läge, så att man slipper vara uppkopplad hela tiden. Detta för bara 169 kr i månaden. (Man kan välja 1 bok/månad för 89kr också).
Det är jättebra om man lyssnar mycket, ljudböcker är ju annars rätt dyrt. De har ganska stort utbud på det mesta, till och med "Fantasy & SciFi", även om det överskuggas av deckare mm. Man kan välja svenska eller engelska, och även om man filtrerar bort svenska så blir listan av titlar ganska lång.
Den här sidan är ett tips från mig till er som gillar ljudböcker, men jag är övertygad om att det finns fler liknande sidor. Kanske till och med någon som är mer inriktad på fantastik? I så fall blir jag jätteglad om ni lämnar egna tips i kommentarerna :)

Som avslutande del av The Forest of Hands and Teeth gör den här boken ett bra jobb med att komplementera de tidigare böckerna. Varje bok har sin egen huvudmiljö och känsla, sin egen huvudkaraktär, och de följs åt väldigt bra. Det känns som att man hela tiden tar nästa naturliga steg i både handlingen och världen.
Jag vet inte om jag ska lägga ut någon handlingsbeskrivning, det blir väldigt avslöjande om man vill läsa böckerna (och gillar man de tidigare lär man vilja läsa den här ändå). Men jag kan ju nämna att vi igen får följa en ung tjej med ett mål, fler vandrande döda än tidigare, och igen med koppling till tidigare karaktärer.
Man slängs ganska direkt in i The Dark and Hollow Places, Den Mörka Staden, och den håller bra spänningsnivå genom hela boken. Jag tycker den börjar väldigt starkt och bra. Av de tre karaktärerna gillar jag den här tjejen bäst, och det är nog den mest intressanta/unika kärlekskomplikationen. Dock tror jag nästan första boken blir min favorit, för att jag njöt av the village -känslan så mycket.
Om det inte varit för karaktärerna (inte bara berättarrösterna utan de flesta) hade det här lätt blivit en ny favoritserie för mig. Carrie Ryan är väldigt inspirerande, och jag älskar fortfarande hennes zombier, överlevare och efter-katastrofen-verklighet. Det gör det jobbigare att erkänna hur supertrött jag är på hennes karaktärer och deras inre draman, som påminner extremt mycket om varandra. Ibland undrar jag om man bara kopierat tidigare tankar och känslor och klistrat in här och där. Alla böcker har en bra gemensam poäng, men den tjatas det också väldigt mycket om trots att den är uppenbar redan i början av bok 1. (Och jag måste till slut få undra: kan man verkligen känna lukten av solsken i någons blonda hår eller känna smaken av någons personlighet i en kyss?)
Det kanske inte låter så efter mitt klagande, men jag tycker egentligen att det är en bra serie ur flera aspekter. Trots att jag suckat kanske 400 gånger under läsandets gång ;)

(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth och The Dead Tossed Waves) 

Så här långt har jag kommit nu, bilden är nästan klar. Det ser förstås mer ut som en örn än en grip, men jag får ju skylla mig själv som valde att bara göra huvudet (nästa gång blir det inga djur med hår eller fjädrar, en slät och fin ödla eller nåt kanske är lättare ;)
Förutom att fixa till gripen i skyn/bakgrunder är det bara detaljer kvar. Jag planerar att pensla på någon diskret sminkning, finare klänning, finare fjädrar och bättre skuggor och sånt. Men snart klar!

Jag köpte mig ju en ritplatta förra veckan, och har hunnit bekanta mig med den. Jag håller nu på med en bild som ska bli en flicka med sin grip, och tänkte dela med mig av hur det går hittills. Det är mycket jobb kvar, men det går framåt! Jag har inte ritat helt ur fantasin, det har jag alltid varit dålig på (blir så lustiga proportioner då). Jag har haft ett gammalt kort på min syster som inspiration till ansiktet :p
De här bilderna är sparade efter varje kladd/skiss ungefär. Jag kör med en grovkladd först, sen nytt lager där jag skissar lite mer, ännu ett nytt där jag är mer noggrann osv tills det börjar närma sig klart. Nya bilder kommer upp när jag är färdig med gripen, som faktiskt blir riktigt snygg men verkar ta mycket tid. Varje hår och fjäder ska ju pillas med.

I The Dead Tossed Waves, De Dödas Strand, får vi följa Gabry vars liv förändras över en natt. Hon vågar egentligen inte trotsa sitt samhälles regler och bege sig till det gamla nöjesfältet med sina vänner, men hennes hemliga kärlek Catcher är nog som övertalning. När de blir attackerade av en inbrytare (zombie) tvingas Gabry fly, och blir ensam kvar när hennes vänner blir bestraffade för lagbrott. De bitna blir infångade medan några försvinner. Gabry kämpar med samvete och självbevarelsedrift, ska hon lämna sina vänner i sticket för rädda sig själv? Kan hon ens rädda sig själv, och har hon egentligen något val?
Till min stora glädje får man större inblick i Carrie Ryans zombievärld i den här uppföljaren. Mer information och bättre förståelse, precis som jag önskade. Zombierna har inte bara olika namn utan också olika funktioner. Jag har lärt mig mycket nytt om hur smittan funkar i denna värld, vilka samhällsförändringar och t.o.m religioner det lett till. Jag gillar verkligen den här strukturen och tycker att författaren haft många spännande idéer.
Tyvärr, till min stora frustration, får vi också hemskt mycket upprepningar av känslolivet från förra bokens huvudkaraktär. Gabry är liksom Mary tämligen gnällig och förvirrad. Inte som att de älskar två personer men inte kan bestämma sig, utan som att de älskar en person första minuten och en annan i andra. (Och ärligt talat, kan någon karaktär bara få ligga någon gång och slappna av sen?)
På andra sätt är karaktärerna olika och det känns fräscht; där Mary är orädd och äventyrslysten, är Gabry eftertänksam och beroende av trygghet. Observera att rädd och feg är helt olika drag, precis som modig och orädd. Det gör mig inget att Gabry är så rädd, för hon är inte feg. Hon är medveten om farorna och vill inte ta risker, men hon gör det ändå för dem hon bryr sig om vilket är modigt tycker jag.
Det fanns faktiskt en twist eller två i den här boken som jag uppskattade, trivs också med den kusliga miljön, och överlag tycker jag det är riktigt spännande!

(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth)