I helgen blev det äntligen min tur att se årets (av mig) mest efterlängtade film, Warm Bodies.
Om jag ska tänka bort boken så tycker jag att det är en skitbra film. Jag gillar den och tycker att de fångat en känsla som är både roande och rar; i en zombiefilm.
Men nu har jag ju faktiskt läst boken några gånger, och då blir det såklart en del att sakna. Men jag tycker ändå att filmen var bra och det är ju kul.
Men jag tycker det är lite synd att de hollywoodiserat den, redigerat bort det som är för "hemskt". En tydlig grej för mig är att Julie är så oskuldsfull jämfört med boken, och jag gillar ju den mer realistiska, hårda Julie. En annan större ändring chockar lite i slutet av filmen. Det gör mig dock inte mig så mycket, fast jag reagerade på det och föredrar bokens lite mer ångestladdade atmosfär. Även om den samtidigt är väldigt humoristisk, och det tycker jag däremot att de fångat superbra i filmen.
Något jag riktigt saknade var hela scenen/kapitlet på "the orchard". Det hade jag velat ha med, men jag får väl nöja mig att uppleva det i bokform. Saknar också Stadiumet och har sett fram emot och se hur de skulle göra det i filmen, men jag tycker även att en stadsdel känns ganska rimligt då det faktiskt rymmer mer folk.
Det finns en scen i filmen som jag tycker är briljant, och det är just i början när R tänker att det måste varit så mycket lättare förut. När människor kunde kommunicera och nå varandra, men det enda man ser är folk som går runt med sina mobiler, som zombies, och inte når varandra alls. Genialisk scen! (Som faktiskt sammanfattar en känsla som är ganska överhängande genom hela boken).
Överlag en riktigt bra film tycker jag, vare sig man läst boken eller inte. Det kan ju inte bli fel när man har en zombie som blir kär i en levande ;)

                    ...Engelsfors!

Det här albumet är som ett mumsigt litet mellanmål.
Den går oerhört snabbt att läsa, känns underhållande, men jag får intrycket att man inte missar så mycket om man hoppar över den. Man bör dock inte titta i den förrän man läst Cirkeln och Eld, stor spoilervarning på det.
Det bästa med Berättelser från Engelsfors är sättet som man får växla mellan tid och "kapitel". Att det är Mona som spår i kort är ju helt briljant, och jag älskar att varje del har ett specialgjort och passande tarotkort som förstasida.
Handlingsmässigt är det kanske lite tunt, men det är ju också en tunn bok. Så länge man inte väntar sig att det ska vara en hel bok, eller en stor och viktig del i hela trilogin så bör man inte bli så besviken.
Fast vad vet jag, innan jag läst Nyckeln, det här kanske är en viktig del? Jag uppfattade den i alla fall mer som en valfri förrätt till sista boken.
Det var en underlig men väldigt rolig upplevelse att se alla karaktärer som tecknade. Jag gillade det men föredrar den skriftliga formen, och jag ser jättemycket fram emot att läsa sista boken. Den kommer ut till hösten, men jag funderar på att vänta på pocketen nu när man ändå väntat så länge.
Ska bli så kul att komma tillbaka till Engelsfors och till den där särskilda stämningen som ligger över de här böckerna.

(Tidigare: Cirkeln & Eld)

Jag har sån tur att jag fått lite bokliga presenter av min bäste vän (a.k.a min sambo)
Har redan läst igenom Berättelser från Engelsfors och den tyckte jag såklart om, är riktigt sugen på att göra en omläsning faktiskt! Särskilt när trean kommer i höst.
Det fina nya bokmärket sitter för närvarande i Heartless, för jag vill läsa ut Parasol Protetectorate innan jag börjar med min tredje present, Clockwork Angel. (Vet inte ens varför jag inte läst ut parasol än då jag älskar både världen och författaren, och haft böckerna hemma sen januari... Sorgligt att det snart är slut, men kul att äntligen börja med Infernal Devices! :)

Det här är en romantisk dystopi som mestadels håller alldeles lämplig takt.
Det är #1 i trilogin Matched, skriven av Ally Condie.
Handlingen tar sin början när Cassia på sin sjuttonårsdag ska gå på sin matchnings-bankett. Samfundet som styr samhället har valt ut hennes optimala livspartner och allt känns underbart för Cassia, tills fel ansikte för ett ögonblick dyker upp på skärmen där hennes framtida man visas. Även om det var ett misstag, trots att Samfundet inte gör misstag, så är det ett som Cassia inte kan släppa.
(Vet inte om följande funderingar kring boken anses avslöjande, jag tycker inte det. Det är rätt uppenbart, särskilt om man sett omslagen, vad serien huvudsakligen går ut på).
I denna alternativa framtid styr regimen över alla viktiga beslut en individ behöver ta, för att så många som möjligt ska få bästa möjliga livskvalitet (och antagligen vara så nöjda och produktiva som möjligt).
Det läskiga är att jag inte ryggar för det här Samfundet så mycket, i alla fall inte till en början. Jag tycker de är i närheten av ett perfekt samhälle, om de inte var för strikta med vad folk får äga och göra, inte begränsa kultur och innehav som de gör. Om de gav sina invånare mer utrymme, självständigare val eller åtminstone illusion av det, så skulle inte viljan och risken för revolt vara så överhängande. Det finns potential, om inte annat, för en riktigt trivsam tillvaro. (Men om det varit perfekt skulle det ju inte blivit någon bok ;)
Till en början går allting fram i bra fart, man får riktigt sjunka in i världen utan att det ska stressas från författarens sida. Tankar och känslor från berättarrösten hinner sjunka in, och det är rätt så skön stämning i den fina men stela miljön.
Efter ett tag började jag dock undra när det skulle hända något. Det gick lite långsamt en stund, inte så mycket miljöombyten eller action. Hade jag bara varit beredd på att det mesta sker i vardagen skulle jag nog uppskattat det mer. Men, långsamt är ju inte alltid detsamma som tråkigt enligt mig ;) 

Heldag ute i sol med härligheter och trevligt sällskap gjorde ju att jag glömde bokbloggsjerkan, som jag tänkte delta i den här veckan. Klart jag ska slänga ut ett svar på helgens fråga, som är:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? eller Om inte finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Jag har faktiskt haft de här två i kundvagnen den här veckan! Men, eftersom jag har några liggandes och dessutom fyller år strax så kändes det onödigt att köpa nya böcker just nu.
Båda är häxböcker, jag vet knappt något om Born Wicked förutom att många blivit glatt överraskade och det hoppas jag också bli. Beautiful Creatures verkar ha den där känslan som jag ständigt tjatar om, samt skönt tempo.

De här två har jag velat köpa men Frankie's monster finns inte där jag handlar. Den handlar om en xombie med musikdosa till hjärta som blir kär i en tjej, hon krossar hans hjärta och sedan vill han ha hennes. Verkar halvläskig och det varnas för snusk så den kan ju va intressant.
The Archived skjuter jag på då uppföljaren låter vänta på sig, handlar om bibliotekarier som arkiverar själar. Tror jag, vill inte kolla upp mer för jag vill inte spoila för mig.

Varför jag inte klickat hem dessa vet jag inte, nu när serierna äntligen är kompletta. Har haft båda i kundvagnen tidigare i år men plockat bort dem, har nog väntat så länge att jag inte vågar riskera att bli besviken. Forgive my Fins om sjöjungfrur och Clockwork Angel i genren steampunk. Längtar.

Det här är en av mina favoritwebsidor, den heter kort och gott www.theoatmeal.com.
Killen bakom sidan har gjort några böcker, men jag föredrar sidan med alla comics. Han har hittat en balans där han kan kritisera och belysa många problem med hjälp av komik och enkla illustrationer. Det är mycket småsaker som nog alla känner igen sig i, i-landsproblem t.ex, men en del av stripparna behandlar viktiga ämnen och jag gillar hur han tar upp det utan att det behöver bli för stor grej/debatt.
Det finns såklart lika många strips som helt enkelt bara är kul, och de uppskattar jag lika mycket! Bland mina favoriter finns "Minor Differences", och jag har förstått att "The Bobcats" är bland hans allra populäraste inlägg.

Några andra exempel på hans rolighet, klicka på dem för det är kul:

Jag är inte lika obehärskat exalterad efter The Hero of Ages, men det betyder inte att den inte är bra! Det grundar sig mest i att den inte var fullt lika spännande, kanske för att jag räknade ut många av twisterna den här gången och det var ju lite tråkigt för mig.
Den är dock full av action, men för mig är inte action och spänning alltid samma sak. Däremot var jag väldigt intresserad av fördjupningarna av historia och religion som jag kan tänka mig att vissa uttråkas av i denna.
Det är spännande att få lära sig mer om de två andra alternativen/sätten att använda metaller på, på sätt och vis två helt andra magisystem men som samtidigt är väldigt liknande. Även om de här systemen förekommit i de tidigare böckerna så är det nu som man verkligen får fördjupa sig.
Fortsättningsvis förekommer spoilers: Dimmorna fortsätter att bete sig märkligt i världen där aska faller tätare och tätare. Vin och hennes man sveper genom landet och övertar stad efter stad, men möter motstånd i form av en akademiker som är föredetta ordningsbringare sedan Herrens tid. Men de måste in i staden till varje pris för att få den sista ledtråden om hur de ska kunna övervinna Förödelse. Om man ens kan vinna över en sådan kraft.
Jag får upprepa mig; tarvlig beskrivning av mig men ni får hålla till godo. Ingen beskrivning kan göra någon av de här böckerna rättvisa, de är så mycket bättre än de verkar.
För varje bok får man följa några fler karaktärer än den tidigare, men det är bara en eller två som man får följa mycket. I den här kan jag tycka att det var lite halvtrist att följa Spook, däremot tyckte jag det var riktigt spännande med TenSoon och jag har verkligen börjat gilla Breeze, även om man inte får följa honom mycket alls.
Ett omtumlande men passande avslut på en fantastiskt bra serie, som nog alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat.
(Idag påbörjar jag den första boken i fortsättningen. Den räknas som #4 i Mistborn fast den kallas stand-alone, hur nu det går ihop när #5 kommer vara fortsättning på den. Den/de äger rum 300 år efter dessa händelser och påverkar inte om man bara vill läsa bok 1-3, den ursprungliga trilogin.

Tidigare: #1 The Final Empire, #2 The Well of Ascension)

Vi maratonkollade Hemlock Grove för några veckor sedan, serien som är baserad på en bok vid samma namn av Brian McGreevy.
Jag var lite rädd för att den skulle vara en b-igt filmad och dåligt castad fjortis-serie, producerad bara för att dra in pengar. Jag hade inte behövt oroa mig! Jag har dock läst några recensioner där andra tycker motsatsen, men jag blev i alla fall glad över kvaliteten i flera bemärkelser.
Det hela utspelar sig i Hemlock Grove, Pennsylvania, där en ung flicka hittas mördad. Då halva hennes kropp är uppäten vet man inte om man ska leta efter ett djur eller en gärningsman, och det hjälper inte för den nyinflyttade zigenarkillen att det går rykten om att han är en varulv.
Det som gjorde att jag föll för serien var inte lika mycket handlingen som stämningen och atmosfären. Det är en härlig känsla av Twin Peaks möter True Blood (kanske med en gnutta av Six Feet Under). Miljön är superhärlig och mystisk, och alla skumma karaktärer och fenomen är väldigt intressanta.
Det finns många detaljer som jag uppskattar men inte vill nämna p.g.a spoilerrisk. Jag gillar att det känns som en serie för vuxna även om många ungdomar säkert också uppskattar den. Jag blir såklart sugen på boken, men jag tror serien gör sig bättre för mig. Det jag gillade mest var ju hur allt ser ut.
Tyvärr fanns det ändå smådelar som förstörde för mig, som slutet. Det var nog inte hur det slutade, rent handlingsmässigt. Mer att det blev lite för mycket, för mycket av konstigt, vidrigt och överdrivet. Men slutet förändrar inte att jag tyckte de andra avsnitten var mycket intressanta och spännande.
Vissa kanske skulle kalla den tråkig i början, men jag tycker inte det. För mig är det bara uppfriskande att inte allt händer på en gång. Att inte första avsnittet är sprängfyllt av hela handlingen så man aldrig hinner känna något. Tid att falla in i handling och lära känna karaktärer, samtidigt som det ständigt finns något lockande med att se mer, det gillar jag!

                     Jag älskar böcker, men jag älskar även Homer Simpson :)

Boken är uppföljare till Incarceron, och avslutar duologin.
Det känns att böckerna hör ihop och är varsin del av den hela berättelsen (och båda har väldigt snygga omslag som också passar tillsammans). Det är samma världar, samma karaktärer och samma tråd som följs och förs vidare även om Sapphique också har sin egen handling.
Avslöjanden från första boken förekommer: I fängelset som är en hel värld, Incarceron, är Attia och Keiron kvarlämnade sedan Finn lyckats ta sig till Utsidan. Han märker fort att Utsidan och friheten inte alls är som han väntat sig, och han kämpar med sin nya roll och känner att han sviker vännerna som är kvar i Incarceron. Jared gör sitt bästa för att öppna portalen, och både Attia och Keiro gör vad som krävs för att komma närmare sin egen flykt.
Sapphique är inte lika långsam i starten som Incarceron, den är lika intressant men mycket mer spännande. Nästan alla kapitel avslutas med mer eller mindre spännande cliffhangers och jag gillar de element och karaktärer som författaren jobbar fram genom handlingen. Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, men mot slutet ville jag mest bara "få svaret" och bli klar.
Det som står i vägen för mig är detsamma som i förra boken, jag känner att den är alldeles för lång samtidigt som det är för lite detaljer. Det är en väldigt intressant värld som Catherine Fisher byggt upp och det är inget fel på handling eller karaktärer. Men jag saknar något, och jag tror det sitter i sättet som historien berättas på.
Det är alltså en smaksak, alla gillar olika berättartekniker och berättarröster, jag tror inte det här var det optimala för mig. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på varför. 
Det frustrerar mig att jag inte känner mer för en bok med så fantastiskt koncept och fin/spännande miljö. Jag tycker fortfarande att historien skulle passa utmärkt i filmformat, snälla någon gör film av det här! Eller ännu bättre, snälla HBO gör en serie av det, det skulle bli succé.

(Tidigare: Incarceron)

In a World That Can't Stop Talking

Jag är ju rätt motvillig att läsa annat än skönlitteratur, men mycket hellre än någon biografi eller faktabok skulle jag vilja läsa den här.
Susan Cain skriver i den här boken om hur den moderna västerländska kulturen missförstår och underskattar egenskaperna hos introverta. Hon vill se förändringar på arbetsplatser, i skolor och uppfostran, att också framhäva de introverta i ett dominerande extrovert samhälle.
Jag har inte läst den (än) och vet inte om jag kommer ta mig tid, men jag önskar att den skulle ingå i den obligatoriska kurslitteraturen i högstadiet.
Tänk om t.ex vänner och lärare kunde förstå, och bekräfta att man är bra även om man inte hörs mest, i stället för att uppmuntra och komma med tips på hur man ska bli mer framåt, social och öppen (eller populär/framgångsrik). Det är en fin tanke med avsikt att hjälpa, men tänk om man inte behöver hjälp att ändras utan bara behöver bli accepterad som man är? Det är förstås otroligt svårt att avgöra vilka ungdomar som behöver hjälp att komma ur sitt skal och vilka som hellre stannar där och bara behöver höra att det är helt okej.

Jag har snubblat över diskussioner om detta förut och vill gärna länka till ett kärt inlägg hos bookrelated om att vara introvert, för det får mig alltid att le och känna mig accepterad. Allt i inlägget är bra tycker jag, men mest gillar jag detta stycke:
"introverta behöver inte 'fixas' till att bli extroverta, för vi är inte trasiga."