Boken är uppföljare till Incarceron, och avslutar duologin.
Det känns att böckerna hör ihop och är varsin del av den hela berättelsen (och båda har väldigt snygga omslag som också passar tillsammans). Det är samma världar, samma karaktärer och samma tråd som följs och förs vidare även om Sapphique också har sin egen handling.
Avslöjanden från första boken förekommer: I fängelset som är en hel värld, Incarceron, är Attia och Keiron kvarlämnade sedan Finn lyckats ta sig till Utsidan. Han märker fort att Utsidan och friheten inte alls är som han väntat sig, och han kämpar med sin nya roll och känner att han sviker vännerna som är kvar i Incarceron. Jared gör sitt bästa för att öppna portalen, och både Attia och Keiro gör vad som krävs för att komma närmare sin egen flykt.
Sapphique är inte lika långsam i starten som Incarceron, den är lika intressant men mycket mer spännande. Nästan alla kapitel avslutas med mer eller mindre spännande cliffhangers och jag gillar de element och karaktärer som författaren jobbar fram genom handlingen. Jag tyckte väldigt mycket om början av boken, men mot slutet ville jag mest bara "få svaret" och bli klar.
Det som står i vägen för mig är detsamma som i förra boken, jag känner att den är alldeles för lång samtidigt som det är för lite detaljer. Det är en väldigt intressant värld som Catherine Fisher byggt upp och det är inget fel på handling eller karaktärer. Men jag saknar något, och jag tror det sitter i sättet som historien berättas på.
Det är alltså en smaksak, alla gillar olika berättartekniker och berättarröster, jag tror inte det här var det optimala för mig. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på varför. 
Det frustrerar mig att jag inte känner mer för en bok med så fantastiskt koncept och fin/spännande miljö. Jag tycker fortfarande att historien skulle passa utmärkt i filmformat, snälla någon gör film av det här! Eller ännu bättre, snälla HBO gör en serie av det, det skulle bli succé.

(Tidigare: Incarceron)