In a World That Can't Stop Talking

Jag är ju rätt motvillig att läsa annat än skönlitteratur, men mycket hellre än någon biografi eller faktabok skulle jag vilja läsa den här.
Susan Cain skriver i den här boken om hur den moderna västerländska kulturen missförstår och underskattar egenskaperna hos introverta. Hon vill se förändringar på arbetsplatser, i skolor och uppfostran, att också framhäva de introverta i ett dominerande extrovert samhälle.
Jag har inte läst den (än) och vet inte om jag kommer ta mig tid, men jag önskar att den skulle ingå i den obligatoriska kurslitteraturen i högstadiet.
Tänk om t.ex vänner och lärare kunde förstå, och bekräfta att man är bra även om man inte hörs mest, i stället för att uppmuntra och komma med tips på hur man ska bli mer framåt, social och öppen (eller populär/framgångsrik). Det är en fin tanke med avsikt att hjälpa, men tänk om man inte behöver hjälp att ändras utan bara behöver bli accepterad som man är? Det är förstås otroligt svårt att avgöra vilka ungdomar som behöver hjälp att komma ur sitt skal och vilka som hellre stannar där och bara behöver höra att det är helt okej.

Jag har snubblat över diskussioner om detta förut och vill gärna länka till ett kärt inlägg hos bookrelated om att vara introvert, för det får mig alltid att le och känna mig accepterad. Allt i inlägget är bra tycker jag, men mest gillar jag detta stycke:
"introverta behöver inte 'fixas' till att bli extroverta, för vi är inte trasiga."