En av fördelarna med att skaffa barn är att man har någon att köpa tecknade och animerade filmer till ;)
Vid det här laget har jag väl sett Brave / Modig kanske femtio gånger, men det ändrar inte det faktum att det är en av jordens mysigaste filmer. Är det något de är duktiga på hos Disney så är det att skapa magi och förtrollande atmosfär.
Barnen kollar helst på svenska och det går väl an, men den här gör sig ju absolut bäst på originalspråket (som de flesta, men denna lite extra). För det första älskar jag när böcker och filmer utspelar sig i skottland eller irland, men särskilt filmer eftersom man då får höra deras ljuvliga språk.
Emma Thompson gör drottningen riktigt bra, Kelly Macdonald (tidigare okänd för mig) som Merida är underbar, och jag blev jätteglad när jag hörde Billy Connolly som kung. Dessutom, såg vi i eftertexten, så är Kevin McKidd med också!
Modig handlar om prinsessan Merida, som hellre vill rida genom skogen, skjuta pil och äta kakor än att lära sig hur man blir en perfekt prinsessa. När hennes föräldrar vill att hon ska välja en make försöker Merida ändra sitt öde med hjälp av en "wh... woodcarver!" som hon upptäcker i skogen, och skapar av misstag kaos.
Kort sagt: förtrollande miljö, underbara dialekter, härliga karaktärer och superfin musik. Dessutom, allt är så sjukt snyggt. Snälla, snälla, snälla, ge mig mer sådant här!!

Liksom de flesta fantasyböcker är Warbreaker en tegelsten. Men det är knappast slöseri med sidor, alla sidor utnyttjas till fullo av information som både är väsentlig och underhållande.
Boken handlar i korta drag om två prinsessor, den äldsta och yngsta från kungafamiljen, och om en gud som är trött på sitt jobb och sitt väsen. En av systrarna ska äkta kungaguden, och den andra reser efter för att rädda henne.
Det är ungefär så handlingen mer eller mindre beskrivs i Warbreaker, men som alla bra böcker handlar den om så mycket mer än det lilla som framgår. Det känns som att Brandon Sanderson har rotat runt i min hjärna och listat allt jag vill ha av en bok, och sedan skrivit den åt mig.
Först att den är skriven ur tredje persons perspektiv, och att två karaktärer som tänker på precis samma fenomen får helt olika känslor och uppfattningar kring det. (Det är för få som utnyttjar det när de skriver i tredje person). Den är också bra skriven, det finns ett väldigt intressant magisystem, karaktärer som fängslar, intriger som får en att känna sig smart för att man förutsåg dem, men också intriger som verkligen överraskar. Det finns en perfekt kärlekshistoria och det finns en väl uppbyggd fantasyvärld.
Jag älskar verkligen den här boken! Mest den där känslan att det aldrig är tråkigt eller onödigt och att inget bara är utfyllnad. Sedan blir jag alltid så glad när saker är genomtänkta, och det tycker jag att allt med den här boken är. Jag har förresten aldrig varit så engegerad i någon handlings politik förut, det är så ovanligt för mig att finna politiken både intressant och spännande.
Man ska inte vara fördomsfull mot Warbreaker för att den "bara" är en fantasy. Författaren har flera viktiga saker att säga, fler än jag vanligtvis brukar hitta när jag läser, och han har på ett skickligt vis bakat in det i en genomtänkt och spännande saga.

Jag vet inte hur många omslag det finns till de här böckerna, men jag hade i alla fall jättesvårt att välja mellan de här två omslagsserierna.
Jag gillar båda väldigt mycket men det som fick mig att välja ungdomsutgåvan var Fire. Jag tyckte omslaget till Fire var så överlägset mycket snyggare som "ungdom" än som "vuxen". Men jag har alltid tyckt att 1an och 3an är snyggare i vuxenutgåvan, så jag borde ha köpt dem i stället.
Nu har jag de första två i ungdom och vet inte om jag ska sälja dem för att köpa hela serien i vuxenutgåva i stället. Å andra sidan har jag ju läst serien nu och behöver kanske inte äga böckerna? Jag blev ju väldigt förtjust i Graceling och kan inte släppa känslan från Bitterblue, men överlag vet jag inte om jag gillade serien SÅ mycket att jag måste ha böckerna.
De är dessutom lite för långa för en omläsning och då är det väl onödigt att ha dem kvar :p

(Mina omdömen: Graceling, Fire, Bitterblue)

Den här boken är alldeles för lång. Jag vill absolut och utan tvekan återuppleva den här nattcirkusen, drömmarnas cirkus, många fler gånger. Men den tar ju flera veckor att läsa!
Det som gör boken så lång gör den samtidigt väldigt levande, den är välskriven och komplex. Allt är beskrivet, på ett väldigt målande och lyriskt vis. Detaljer, karaktärer, handling, miljö och atmosfär.
Det är inte en helt perfekt bok. Men en bok måste inte vara perfekt för att vara underbar. Jag kommer inte fokusera på de detaljerna, t.ex att den var lång/långsam eller att det inte alltid händer så mycket. Den har innehåll och jag vill inte ändra på en enda mening. Den gör det bara väldigt tydligt att böcker kan vara bra på så olika sätt.
Det här är mer än bara en bok, än händelser och beskrivningar. Den är på riktigt magisk och som cirkusen själv en upplevelse.
Det här stycket beskriver cirkusens "följare", och känslan som jag nog delar med alla som älskar den här boken: They are enthusiasts, devotees. Addicts. Something about the circus stirs their souls, and they ache for it when it is absent. Det gör verkligen ont i mig att cirkusen är frånvarande. Värre, att den är icke existerande.
Jag tänker bara beskriva handlingen väldigt kort och icke-avslöjande. Egentligen handlar The Night Circus om ett spel, om karaktärerna som deltar och de som dras med. Men den stora spelplanen är just cirkusen, och allt planerande och all uppbyggnad görs med den i fokus.
Jag bara måste få uttrycka min kärlek för några av många favoritdetaljer: chokladmössen, skyltarna, tvillingarna, karusellen och mest av allt Wunschtraum-klockan.
Tack så mycket Erin Morgenstern.

Jag har fått den stora äran att gästrecensera en bok hos Swedish Zombie. Väldigt kul tycker jag!

Det gäller The New Hunger, som är en prequel på Warm Bodies (Varma Kroppar) av Isaac Marion. Ni som läst min blogg tidigare vet att jag är ganska förtjust i den här författaren och i Varma Kroppar. På www.swedishzombie.com finns min text om prologberättelsen, och jag tycker det är en sida värd att besöka med eller utan min gästrecension ;)

Tänk att plocka upp en bok som lockar med sin titel och sitt omslag, som man inte ens läser baksidan på. Sedan visar det sig att allt är briljant: handlingen, känslan, språket och spänningen. Allt är överraskningar för man har inte redan fått halva handlingen avslöjad för sig.
Det är en underbar känsla, som jag upplevt för sällan. Om det blev så varje gång man skippar baksidestexter och recensioner skulle jag aldrig kolla upp en boks handling innan jag börjar läsa.
Men det kan ju också bli tvärt om. Omslaget och titeln lämnar så mycket öppet, man börjar fantisera ihop allt den kan innehålla och ser fram emot hur handlingen borde utvecklas. Sen blir det ingenting som man väntat sig baserat på titel och inledning. Inget av det man föreställt sig är ens i närheten av att hända i boken. Sedan kollar man baksidestexten och inser att där stod det, hade man bara läst så hade man vetat att boken inte handlar om det man väntade sig.
En sådan gång är det bättre att redan veta vad boken ska handla om. Då är man redan förberedd på vart handlingen är på väg, väntar sig inget annat och blir inte besviken, utan hänger med dit baksidan riktat en. Det kan visa sig att man fullkomligt älskar boken.
Det kan ju också vara så, att en bok man avfärdat för att den verkar så dötrist blir väldigt intressant när man får veta mer vad den handlar om. Om man blir insatt i handlingen och kanske till och med får någon detalj spoilad för sig, som väcker intresset. Sedan läser man den och blir glatt överraskad för att förväntningarna var för låga i stället.
Jag vet inte längre hur mycket jag ska kolla upp böcker innan jag börjar läsa, det är så många böcker jag blivit besviken på i onödan för att jag inte visste tillräckligt mycket om handlingen. Böcker som jag egentligen tyckte var bra men där jag hade byggt upp helt andra förväntningar i onödan.
Å andra sidan är det ju en så mäktig upplevelse att få bli glatt överraskad, att bli blåst av stolen helt enkelt =)

Det är inte en stor sensationell nyhet jag kommer med nu, de flesta känner redan till detta magiska resmål. Men för den som missat det, så kan man faktiskt besöka en del av Harrys magiska värld bara några timmar bort!
Platsen är Watford i England, länk till hemsidan: http://www.wbstudiotour.co.uk/
Här kan man t.ex besöka diagongränd, köpa trollstavar hos Ollivanders, titta in i Dumbledores kontor eller Gryffindors sovsal. Med mycket mera!
Watford ligger en liten bit utanför London, så för er Potterälskare som har vägarna förbi London kan ju detta vara ett hett tips :D

Den här boken började bra tycker jag! Jag anser inte att följande är för avslöjande, men för att vara på den säkra sidan: varning för eventuella spoilers!
Artemis har samlat sina fe-vänner på Island och går igenom sina planer för att rädda jorden från global uppvärmning. Han har också trots sitt logiska tänkande utvecklat någon form av tvångstankar där siffran fem inte bara är ett lyckotal, utan det perfekta talet. Fyra däremot, betyder död. Dessa tvångstankar är underhållande att läsa tycker jag, men innebär såklart en hel del problem för Artemis då han uppenbarligen har utvecklat ett Atlantissyndrom.
Boken heter för övrigt Atlantissyndromet på svenska.
Men jag gillade inte historien så överdrivet mycket efter det, den håller ändå rätt bra kvalitet men handlingen och karaktärerna i den här föll inte mig i smaken. Dessutom hade jag hoppats på massa härlig miljö när man äntligen skulle få komma till Atlantis, men det mesta av handlingen var utanför Atlantis eller inne i fängelset.
Det var alldeles för lite av Artemis, och för mycket av bokens antagonist. Jag brukar annars gilla att läsa från "den ondas" synvinkel, men då måste det finnas något som skapar intresse för den karaktären. Det fanns vissa grejer som var intressant med den här karaktären, men mest tyckte jag helt enkelt inte om den. (Däremot tyckte jag om en viss kärlekskrank tonåring som introducerades på/efter island).
Så tyvärr blir det ingen favorit! Det är inget fel på författarens sätt att skriva eller utveckla handlingen, men det här var varken vad jag väntade mig eller ville ha av den här boken. Jag skulle gärna fortsätta med bok #8 nu direkt, men jag känner ingen som har den. Jag kanske får köpa den, så jag inte hinner tappa den där Artemis Fowl känslan :)

(Tidigare: #1 Artemis Fowl, #2 The Arctic Incident, #3 The Eternity Code,
          #4 The Opal Deception, #5 The Lost Colony, #6 The Time Paradox)

Okej, det här är nog nya favoriten i Artemis Fowl serien!
Att nämna tidsresor är nog inte att avslöja för mycket, med tanke på att boken heter The Time Paradox (Tidsparadoxen). Teorin som Artemis tror på angående tidsresor är den som jag själv också gillar bäst - att man inte måste akta sig för att ändra saker i det förflutna, för om man åker tillbaka har man i så fall redan gjort det, alltså redan ändrat.
Korta ord om handlingen: den snart femtonårige Artemis Fowl ber sina magiska vänner att ta honom tillbaka i tiden för att rätta till ett av sina egna misstag, något han måste göra för att kunna rädda sin mamma.
Jag älskar hur den här kopplas samman med tidigare böcker, mest den första boken. Att man får svar på frågor som man inte ens hade ställt sig. Det fanns så mycket "åh!", "nämen?", "ahaa" och "såklart!" i den här. Det fanns dessutom ett stort "äntligen!" också ;)
Jag har nog inte så mycket mer att säga, det är så roligt att få upptäcka saker i böcker tycker jag. I den här upplevde jag att man fick upptäcka väldigt mycket och det var spännande. Det är bara en sak jag inte förstår, men jag hoppas på svar om det i nästa bok :)
Fundering kring det [Om dåtida Opal är kvar/försvunnen i nutiden, då skulle ju det förflutna ändras i och med att hon inte är där, och nutida Opal skulle försvinna. Men det förflutna förändras ju aldrig eftersom teorin stämmer, då skulle det förflutna varit annorlunda redan från början. Alltså måste hon väl ha tagits tillbaka på något sätt som inte nämnts än?
Måste bara tillägga att jag älskade slutet, med tioåriga Artemis som vaknar upp från en luddig "dröm" som väcker hans intressen för fe-världen (och alltså leder till att han kommer upptäcka den). Det skulle inte ha hänt om han inte redan rest tillbaka, men han skulle ju inte rest tillbaka om han inte "först" blivit vän med feerna.] Tidsparadox!

(Tidigare: #1 Artemis Fowl, #2 The Arctic Incident, #3 The Eternity Code,
                #4 The Opal Deception, #5 The Lost Colony)

Sådana här vill jag äta när jag fyller år :D


Bilden tog jag härifrån:
http://amandaonwriting.tumblr.com/post/28562838118

Det här var en bok i min smak. Eller, hade varit det om den varit annorlunda runt slutet.
Sloanes berättarröst var så himla bra hela vägen, jag kände med henne och som henne. Jag gillar att det mesta kändes spännande trots att det kanske inte var så actionfyllt, och jag tyckte om denna dystra men underhållande berättelse.
Sloane har bestämt sig för att ta sitt liv, men just då går världen under. Hon blir fast med fem andra ungdomar som inte vill något annat än att leva, att bli räddade. Sloane kan inte sluta leta utvägar under tiden som hon gömmer sig med de andra i deras gamla skola, men hon tänker inte utsätta dem för några risker genom att vara självisk.
Man kommer inte i närkontakt med särskilt mycket zombies egentligen, men det gör ingenting. Det känns så tydligt att de är närvarande i allas tankar och i handlingen hela tiden, de är en så stor del av handlingen att det inte gör något om de inte dyker upp så ofta som man skulle kunna tro.
Jag tyckte om nästan allting med boken och var så tacksam mot Cortney Summers att hon hade skrivit något som passade mig så bra. Det faktum att Sloane vill dö i stället för att leva gör det extra intressant att läsa allt ur hennes synvinkel. Jag tycker dessutom att alla karaktärerna var trovärdiga och bra, även om jag kanske inte gillade alla.
Tyvärr blev det lite platt fall kring slutet, jag kände inte att historien ledde någonstans. Den bara fortsatte och fortsatte tills det blev stopp. Jag antar att det fanns en upplösning och så vidare, men personligen tyckte jag att de sista femtio sidorna var lite "tomma". Allt det bra som jag kände innan blev nästan en känsla av slöseri med tid när jag väl var klar. Fast det var det inte förstås, den gick fort att läsa och jag är glad att jag gjorde det.
Jag vill citera en mening som jag tycker beskriver boken/känslan ganska bra: We eat breakfast, lunch, and dinner to the soundtrack of our impending death.

 
  Här kommer en bild på mitt lokala bibliotek: 
Jag önskar att det var så stort och snyggt. Att vårt bibliotek är så litet har lett till att jag har massa orättvisa fördomar, som att jag inte skulle hitta så mycket att låna.
Det är säkert inget dåligt utbud av de genrer jag läser, det är inte det jag menar, men jag har fått för mig att det utbudet krymper avsevärt om man vill läsa på engelska.
Jag har någon konstig uppfattning att det bara är de stora böckerna som skulle finnas på originalspråk, som Harry Potter och Hunger Games. Men om jag inte går dit så får jag ju inte veta, eller hur?
Det känns så onödigt att köpa alla böcker, det dyker ju ständigt upp besvikelser och jag vet inte vart jag ska göra av dem. Förutom att det är slöseri med plats så är det ju slöseri med pengar, när det visar sig att man inte gillade boken. Jag måste börja besöka biblioteket!!

Det är inte kul att ogilla en bok, när man vet hur mycket tid författaren har lagt ned och hur mycket kärlek författaren känner för sina karaktärer. Om man bara kunde komma in i samma känsla som författaren skulle boken säkert vara perfekt. Följande är bara mina åsikter, för att den här boken inte var optimal för just mig.

Jag har aldrig varit så nära att ge upp en bok. När halva Alice in Zombieland handlade om high school och överdrivna/jobbiga karaktärer i stället för zombies, då blev jag nästan arg. Efter ett "I wasn't a baby, blah, blah, blah, whatever", några "O-kay", "Annnd" och "Whatevs" blev jag på riktigt arg. Jag uppskattade inte heller att Alice pratar till mig som läser, "am I right?", eller att hon lägger in parenteser.
Nog om det, jag vet att jag låter gammal! Den blev faktiskt mycket bättre. 
Första halvan: Alice förlorar sin familj i en bilolycka, där hon ser monster som hennes pappa varnat henne för hela hennes liv, och hon flyttar till sina morföräldrar och byter skola. Hon får nya vänner, intresserar sig för skolans supersnyggaste och farligaste kille, och ser inte så mycket mer av de där monstren förutom någon enstaka gång.
Andra halvan: Zombies! Alice lär sig många nya saker om både zombies och människor, hur man ska slåss mot zombies, om kyssar och liknande, och det blir faktiskt riktigt intressant :)
Jag är så glad att det vände, att det blev spännande och att det fanns så mycket att bli nyfiken på och vilja läsa mer om. Att den var långsam i början hade inte gjort mig något om jag bara hade tyckt om en enda av karaktärerna som ingick i den delen. Under senare delar av boken gillade jag dem dock lite mer.
Med ett av världens snyggaste omslag, jättebra titel och så många möjligheter så tycker jag det är synd att boken inte var annorlunda, bättre. Jag hade inte väntat mig att den skulle likna Alice i Underlandet, men det hade ju varit smart och gjort den lite häftigare. Men det är vad jag tycker :p

Jag hade inte tänkt fokusera på mitt eget skrivande i bloggen, bland annat för att det inte känns så intressant för andra än mig. Men huvudsakligen är det för att jag aktivt försöker att inte skriva. Jag har nämligen inte tid, så jag måste kväva alla idéer och skrivinspiration som jag får varje dag.
Men det håller snart inte längre, jag mår inte bra av att låta bli. Men jag vill låta bli. (Det är även sådana tankar jag behöver skriva i den här kategorin). Det känns som slöseri med tid att skriva när det finns så otroligt mycket böcker för mig där ute. Böcker som kommer passa mig lika perfekt som en egenskriven, men som är bättre gjorda och bara kostar mig 89 kr per bok i stället för 4 års fritid per bok.
Därför vill jag inte skriva. Problemet är att jag börjat känna mig lite låg av att inte släppa ut min kreativitet, jag saknar att låta en historia växa fram rakt framför mina ögon. Att ha makten att ändra allt man inte gillar.
Jag älskar ju att skriva, men om jag inte kan göra det ofta så tappar jag känslan för boken, och sedan är det bara ord. Ord som i vilken bok som helst, och inte känslan som jag hade när jag började. Om jag väl börjar skriva så måste jag ta mig tiden att hålla berättelsen vid liv så att jag inte tappar den känslan, och den tiden har jag inte.
Men ju mer man skriver desto fortare går det ju, övning ger faktiskt färdighet. Till slut kanske det bara tar några månader att få ur sig en hel saga, det kanske går att göra avbrott utan att tappa känslan?
Jag önskar att jag bara kunde släppa det, släppa de halvfärdiga böckerna som finns i mitt huvud, och bara läsa i stället.
I förrgår började jag med en ny bok... hittills bara i tankarna men det är så stort nu att jag nog måste börja skriva. Jag har tre kladdpapper med minnesnoteringar, och det har gått för långt för att jag ska vilja förlora historien genom att kväva den som jag oftast gör. Jag funderar på att unna mig några timmar inatt till att börja skriva den på riktigt.