På många sätt var den här boken mer spännande och intressant än första delen av Caster Chronicles. Det dyker upp en ny härlig karaktär som jag tyckte mycket om, och en helt ny "värld" som omnämns redan i första boken men som får utrymme först i den här.
Kortfattad handlingsbeskrivning med spoiler från Beautiful Creatures: Efter sin morbrors begravning blir Lena allt mer avskärmad, vilket frustrerar Ethan då hon inte vill låta sig tröstas. Ridley och en mystisk mörk besvärjare dyker upp och försvårar situationen när de försöker vinna över Lena till den mörka sidan. Ethan vet inte hur han ska hjälpa henne eller rädda deras förhållande, ska han ge upp och utforska nya relationer eller ska han kämpa för Lena?
Beautiful Darkness är på flera vis ett passande namn på den här boken. Redan från början utstrålar den lite ångest, och en bit in blir det faktiskt en aning deppigt. Samtidigt har Ethan kvar sin humor och är en trevlig berättarröst tycker jag. Han är smart, rolig, omtänksam, uppoffrande på ett omtänksamt sätt i stället för martyrisk, och han är ibland lite nördig.
Även om jag uppskattade allt det nya och viss fördjupande kunskap om besvärjarnas verklighet, så saknar jag känslan från första boken. Det är mer spännande handling i den här och historien börjar nystas upp, men ändå favoriserar jag ettan. Tror jag.

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures) 

Så fort jag såg den här frågan kände jag att jag bara måste veta svaret: Om du skulle göra en snabb inventering av din läsning vilket land skulle då väga tyngst?

Det är frågan i Annikas bokbloggsjerka den här helgen, och jag har såklart kollat upp vart alla "mina" författare kommer från.


Föga överraskande är det författare från United States som regerar mina hyllor. Tätt efter kommer United Kingdom (som lätt är min favoritmiljö för böcker att utspela sig i). Ganska långt efter det följer Australien, Canada och Sverige. Jag tycker statistik är rätt så kul, roligt att kartlägga författarna till det jag läser :)

Jag såg den här filmen när den just kommit ut, och tyckte att den kändes lite "tom". Trots att jag inte hade läst boken kändes det ganska tydligt att det saknades något i filmen, men den var ändå okej enligt mig. Det blev ingen favorit men i alla fall en lagom mysig film, tillräckligt för att jag åtminstone skulle vilja se om den någon gång.
Om någon vid det här laget missat vad filmen (och boken) handlar om, så är det en kärlekshistoria. Det utspelar sig i en småstad i South Carolina och berättas av Ethan som räknar dagarna till sin student. Historien innehåller mycket magi och charmig sydstatsmiljö, tillsammans med en del ängslan.
Det finns några fina scener i filmen och det är ju alltid härligt med magi. Att se Lenas rum lysas upp av dikter eller ett snurrande matsalsbord i en besvärjarkamp är snyggt, men tyvärr också det mest intressanta med hela filmen. För hur mycket jag än vill, så kan jag inte se så mycket annat positivt med den här filmatiseringen nu när jag kan jämföra med boken.
Det är så synd, för det är många bra skådespelare och man har verkligen fått till miljön, effekterna och atmosfären väldigt bra. Men det är många som blivit riktigt besviken på den här filmen, och det förstår jag till fullo. Där det brister är nog i handlingen och kärlekshistorien, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att filmen bara är två timmar och boken är jäättelång. Tråkigt, då alla förutsättningar fanns för en bra produktion, men någonstans föll det.
Det är vad jag anser, sedan får man mer än gärna tycka motsatsen för jag vill som sagt att den här filmen ska vara bra. Jag hoppas att det trots allt finns en målgrupp som gillat den.

(Tidigare inlägg, om boken)

I vanliga fall, har jag märkt, så gillar jag ingående och välskrivna inledningar. De brukar då kunna bli långa, eventuellt långsamma. Där många säger "trögstartad" eller "seg" osv, brukar jag ändå tycka att saker är intressant eller fascinerande. Jag fängslas av potentialenen tror jag.
Fast Beautiful Creatures... oj vad trögstartad jag håller med om att den är. Det tar sin lilla tid att komma någonstans i handlingen. Mina åsikter och mitt intresse påverkas förstås av att jag sett filmen. Det gör ju att ett visst spänningsmoment går förlorat, och extra tydligt blir det i en sådan ovanligt "långsam" bok. (Ovanligt för sitt årtionde och målgrupp åtminstone).
Men nu vill jag inte låta vilseledande, för jag tyckte inte att den var trist eller ointressant. Det känns att det finns en vits med den sega inledningen, och jag tycker om boken. Jag tror dessutom att filmen hjälpt mig visualisera karaktärer och omgivning bättre, det är bara Lena jag tycker är olik sig.
Det här är första boken i Caster Cronicles, den handlar om Ethan Wate som går gymnasiet och tycker att hans lilla sydstats-stad är dödstrist och inskränkt. I Gatlin där inget händer och allt är förutsägbart blir det en stor omställning när Lena flyttar till stadens egen spökgård. Främlingar är inte välkomna i Gatlin, men Lena är den som Ethan drömt om, bokstavligen. Hon är annorlunda, vacker och smart, och där hon går följer oväntade oväder, exploderande rutor, och mystiska hemligheter. Självklart fascineras Ethan av det, av henne.
Sista tredjedelen av boken är riktigt spännande, mest för att det finns så mycket att bli nyfiken på med med den här världen. Jag suger i mig varendaste detalj som Kami Garcia och Margareth Stohl vill ge, men jag får intrycket att fördjupningen av krafter och system kommer igång ordentligt i uppföljarna.
En skön och mystisk sydstats-känsla omger staden Gatlin och hela den här boken. Stereotypt eller ej så ger faktiskt den här miljön en härligt kuslig stämning av vodoo och hokus pokus. Även om handlingen på sitt sätt kan bli långsam ibland, så trivs jag väldigt bra i den här magiska världen och med de här karaktärerna. 

Det finns en bild som jag sett här och där på sistone, t.ex hos bookrelated och 23 minuter. Den är så himla klockren, det är ju precis så här det blir!

Detta är mitt premiärinlägg som recensent i Swedish Zombie Crew. Det finns mycket intressant på Swedish Zombie, så ta en titt om ni missat sidan!

Där den här boken brister i karaktärsskildringar tar den igen sig i kreativitet. Tim Lebbon har gjort ett bra jobb tycker jag med att skapa en väldigt intressant verklighet. Eller verkligheter, bör jag väl säga.
Coldbrook tar sin början på en forskningsanläggning med samma namn, i Appalacherna i USA. Ett projekt som pågått i decennier firas när forskarna i Coldbrook äntligen öppnar porten till en alternativ verklighet. Säkerhetsåtgärder finns på plats, inget kan ta sig in i vårt universum med livet i behåll. Problemen uppstår när varelsen som närmar sig öppningen redan är död, och inte kan stoppas av sådana åtgärder. Mångas främsta instinkt i en sådan krissituation är att ta sig ut till varje pris. Även om man riskerar att också släppa ut varelser som kan ödelägga hela vår mänsklighet. Men ett litet hopp kvarstår, och det i form av en kvinna som uppenbarligen är immun mot varelsernas odödliga bett.
Jag tycker inte det är för avslöjande att beskriva den typ av zombie som förekommer i Coldbrook. De är inte av sorten som reser sig ur gravar för att äta hjärnor, utan typen som är drabbat av ett virus som vill få sprida sig. Det jag gillar med den sorten är att de känns lite mer trovärdiga. Alla typer av smittor vill ju faktiskt sprida sig, och kan i vissa fall alternera sin värd för det syftet.
Väntar man sig skräck så lär man bli besviken, men det råder ingen brist på slabbiga zombiescener för det. Jag tycker boken bjuder på lite av varje, men samtidigt känns just det lite krystat. Vi får några standardscenarion, men de växlas med kapitlen som i slutändan blev mina favoriter. För ju mer man läser desto mer fokuserar handlingen kring det som ligger bortom vår egen verklighet. Stundvis är Coldbrook lite av en sci-fi och det gillar jag faktiskt.
Det jag upplever som bokens stora svaghet är karaktärerna. Det är både uppfriskande och nödvändigt med flera perspektiv, och i verkligheten skulle jag gärna ta en whisky med Jonah om han fann mig värdig sin tid (vilket han nog inte skulle). Men, de var alla svåra att nå och känna för. Dessutom tycker jag att de "låter" lika, som att det är samma berättarröst fast med olika namn och kön.
Överlag fann jag Coldbrook riktigt intressant, och jag tycker den har en snygg avslutning. Jag skulle tro att man kan uppskatta den både som inbiten zombieläsare eller om man bara nosar på genren. 

Elantris handlar om Arelons kronprins Raoden som blir tagen av kraften Shaod och därmed döms till ett liv, eller snarare död, i Elantris. Den handlar om Sarene som kommer till Arelon för att gifta sig av politiska skäl, men får veta att hon under färden i stället blivit änka. Och den handlar om Hrathen, en högt rankad präst som kommit till Arelon för att frälsa landet genom att konvertera det till sin religion.
Staden Elantris i Arelon var för tio år sedan en bokstavligen gnistrande stad, ett paradis och ett himmelrike. Shaod kunde ta vem som helst och göra dem till gudom i Elantris. Men en dag föll allt. Den en gång glittrande metropolen ruttnar och tynar bort, och det gör även dess invånare. Att bli Elantrian är inte längre en välsignelse utan en förbannelse, där man måste leva med att vara död. Inga skador läker, en ständig hunger plågar, och den som orkar får försöka klara sig i staden utan lagar.
Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i Elantris tycker jag, det är alldeles för stort och komplext för att trycka ihop i några korta stycken.
Om någon erbjöd mig en bok om politik, religion och historia skulle jag högt skrika "nej tack!". Svårt att hitta tre tråkigare ord i min ordbok, utom möjligen sport. Men det är här jag blir så fascinerad av Sanderson: han gör dessa ämnen så otroligt spännande. Jag är nästan övertygad om att han skulle kunna styra världen om han försökte.
En vanlig fördom om fantasy brukar vara att det inte finns någon substans eller mening, det utspelar sig ju inte ens i vår egen värld. Sanderson motbevisar detta gång på gång genom att sprida ut träffande sanningar i alla sina böcker. Främst om just politik och religion, och det spelar ingen roll vart det utspelar sig då analyser av människor, manipulation och beteenden är lika sanna ändå.
Två av många citat som träffade mig är "You will find that hate can unify people more quickly and more fervently than devotion ever could", ett faktum som gör sig påmind dagligen. Gillar också "Hard times make people willing to accept a man who preaches change".
Jag tycker redan att det här inlägget är för långt, men jag måste få in hur mycket jag tycker om alla karaktärerna i boken. Jag känner med dem fullständigt och vill så gärna bli Sarenes vän. Hon finns inte ens, ändå känner jag att jag förstår henne så väl och inbillar mig att hon skulle förstå mig. Till och med den illasinnade och tråkiga Hrathen blev ordentligt intressant efter några kapitel ;)

I vintras skrev jag ett inlägg om att gå till biblioteket, något som jag aldrig gör p.g.a tidsbrist och fördomar.
Eftersom vårt bibliotek är så litet har jag inte väntat mig att det skulle finnas så stort utbud av engelska titlar i de genrer jag läser. Tyvärr hade jag rätt.
I våras tog jag mig faktiskt till biblioteket, och fick med mig Delirium hem fast på svenska då de inte hade så mycket på engelska som intresserade mig just då.
Men! Senare har jag fått veta att man kan ta hem böcker från andra bibliotek! Så jag kan egentligen låna precis vilken bok jag vill, då lånar de hem den från ett större bibliotek. Så det låter ju alldeles perfekt :D
Det råkar nämligen finnas en hel drös med böcker som jag vill läsa men som är svåra att få tag på, alternativt går att få tag på men är rätt dyra. Som t.ex Smokeless Fire eller Whispers in Autumn. De kanske går att låna från Stockholm/Göteborg/Malmö eller liknande?
Då återstår bara att hitta tiden, att faktiskt ta mig till bibblan ibland. Plus tiden att läsa förstås ;)

Ibland dyker det upp frågor eller utmaningar bland bloggarna, och jag har blivit taggad till Fem frågor av fantasygrottan och astridahlberg. Kul tycker jag :)

Vem inspierade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Ingen faktiskt. Jag ville dela med mig av tips, nyheter och tankar om böcker, i den naiva tron att utbudet på sådana bloggar inte var så stort. Jag upptäckte fort att det fanns massa bokbloggar i precis min smak och stil, men jag är ändå glad att jag startade boklotus :)

Hur väljer du ämnen att blogga om?
Alla ämnen som är bokrelaterade på något sätt brukar få komma med i bloggen, med något enstaka undantag. Helst vill jag bara skriva rena bokinlägg men då blir det så sällan uppdaterat ;)

Vad vet de flesta inte om dig?

 

 

Jag älskar dataspel, njuter av att se/analysera serier med min sambo, och brinner för läsandet förstås.

Jag vet inte om följande redan blivit taggade och avstått eller alternativt inte hunnit, men jag har inte sett några fem svar än så jag taggar:
Bokregn, Bookrelated, Bokmalande, Bokgläntan och Bladvändaren (med hopp att min kommentar ska synas, blogspot tar inte alltid mina kommentarer)