En sådan här hade jag tänkt önska mig i present när jag fyller typ 30 eller 40. Men på sistone har jag längtat så efter att påbörja mina alldeles egna illustrationer, så... nu köpte jag en ritplatta! Äntligen slipper jag kladda ut blyertsen med handen eller måste sudda ut halva bilden för att man råkat göra ett öga för stort eller en hand för liten. Bara att dra till lite i photoshop ;)
Jag har inte hunnit testa den så många timmar, men jag älskar den redan! Jag inser att det är väldigt oklokt att köpa en sådan tidskrävande ny leksak, för det kommer ta mååånga timmar innan jag har en riktigt bra illustration. Men jag kunde inte hålla mig! Och det är såå roligt :D

Igår skrev jag om Dearly, Departed på Swedish Zombie:

Det är helt rätt pusselbitar med i spelet för att jag verkligen skulle gilla den här boken. Det är zombier, dystopi, steampunk, kärlek, och flera karaktärer att följa. Borde ju vara en klockren träff för mig. Det är som sagt många intressanta faktorer som är utgör Dearly, Departed. Det är roligt med en helt ny världskarta och en ny-gammal samhällsstruktur. Jag gillar Nora och Bram, men de övriga karaktärernas berättarröster gjorde mig uttråkad. Jag tror att det här skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken, med rätt regissör. Håller nästan tummarna för att någon seriös ska plocka upp storyn och göra en snygg, fängslande film av det hela.

Tänk er filmen The Village, fast med zombies (dock nämns aldrig ordet zombie). Med andra ord; otroligt bra förutsättningar för en riktigt bra och spännande bok. Och det är en väldigt bra och spännande bok, som skulle bli en skitbra film.

I de vassa tändernas skog finns en inhägnad by som styrs av ett troende systerskap. Människor kan odla, jobba, gifta sig, leva ett drägligt liv. Med de oheliga döda ständigt stönande vid stängslens gräns kan de ändå fortsätta överleva. Men för Mary räcker det inte att blott överleva, hon vill uppleva mer och drömmer om havet som hennes mamma berättat gamla historier om. Det räcker inte heller att förlova sig med Harry när hon egentligen är kär i hans bror Travis. Men Travis har valt Marys bästa vän att uppvakta, och Marys egen bror förskjuter henne när deras mor dör. Om inte Harry ber om hennes hand måste Mary gå med i systerskapet, men inget av dem är ett alternativ som hon vill leva med.
Dåligt beskrivet av mig kanske, men jag vet inte vilken del av handlingen jag ska fokusera på. Ibland känns det som att boken handlar om människorna, samhället, de oheliga och mystiken bortom stängslen. Andra gånger känns det som att boken handlar om en kärlekskvartett utan rim och reson. Ungdomar behöver förstås inte vara rationella och resonliga jämt, men jag har nog blivit för bortskämd av Katniss Everdeen, Kitty Jones och Sabriel för att detta tonårsdrama ska falla väl hos mig.
Jag älskar den väldigt mystiska och spännande stämning som finns i den här byn, en känsla som följer mig genom nästan hela boken. Allt med handlingen utanför kärleksdramat tycker jag är hemskt bra, och även dramat har sina poänger även om jag ogillar det. Jag har inget emot Mary men jag vill bara slå henne i huvet ibland...
Allt med de oheliga intresserar mig och jag hoppas Carrie Ryan bjuder på mer info, mer historiskt och mer vetenskapligt om dem i nästa bok. 

Jag tror att jag är en av få bokälskare som inte har något emot när förlag byter omslag på serier/trilogier. MEN, ett stort "men". Det är under förutsättningen att alla omslagsserier får bli hela.
Helt okej för mig om man byter omslag mellan andra och tredje boken t.ex, men då måste man ju se till att den gamla omslagsserien blir fullföljd! Det får ju inte bli så att de som köpte de första omslagen inte kan hitta  matchande omslag till resten av serien.
Jag förstår mycket väl anledningarna till att man byter omslag, ofta brukar jag dessutom gilla de senare versionerna. Men hur man än väljer att göra så tycker jag det är viktigt att vi som köper och läser kan få en fullständig serie.
För mig är det dessutom viktigare att alla omslag matchar än att storleken på böckerna gör det. Jag har hellre en blandad trilogi i pocket, häftat och inbunden så länge det är samma omslagsserie, än tre inbunda i missmatchande omslag.
Hur känner ni andra? Är det frustrerande när förlagen byter omslag, och är det viktigare att bilderna passar än att bindningen gör det?

Texten är på sitt sätt poetisk, samt vemodig och lite komisk på samma gång. Boken är faktiskt bra på riktigt, det är inte bara som jag råkar tycka.
Den inleds med en man på väg till en begravning i sina gamla hemtrakter. Han finner sig på vägen till en bekant plats sedan sin barndom, där han sätter sig och ser ut över ankdammen som Lettie Hempstock en gång sade var en ocean. Hans barndom, glömd sedan länge, strömmar tillbaka och han förlorar sig i svunna upplevelser. Händelser som sattes i rullning av att familjens inneboende begick självmord i deras bil, och rörde upp urgamla krafter.
Det är en vacker och sorglig berättelse, men jag känner mig inte ledsen och hopplös efteråt som jag annars gör med sorgliga sagor. Jag känner snarare att Neil Gaiman är en fantastisk författare, och att han skapat en nästan tidlös, fantasifull historia.
Jag tror den är en perfekt inkörsport för dem som inte riktigt gillar övernaturligt annars, och det är nog inte många som kommer bli besviken. Jag var lite besviken just i början faktiskt, för det kändes inte som en magisk bok. Men den blev det, i flera bemärkelser.

"You don't pass or fail at being a person, dear"
 

Tre namn ploppade raskt upp i mitt huvud när jag läste frågan i helgens bokbloggsjerka:

Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Många böcker (även flera som jag favoriserar och älskar) kan vara svåra att urskilja vem som skrivit, om det inte hade stått på omslaget. Vissa författare sticker dock ut lite extra! De första jag kom att tänka på är Brandon Sanderson, Gail Carriger och Terry Pratchett.
Sanderson har ett särskilt sätt att lägga upp sina världar och plots, som brukar vara väldigt genomtänkta och smarta. Carriger använder språket på ett humoristiskt och kvickt sätt med stort ordföråd, som snabbt känns igen. Och Pratchett har ofta ett (ibland för överdrivet) tok-roligt sätt att skriva, med mycket fart och komik.

Jag har växt upp med "har man inget snällt att säga behöver man inte säga nåt alls". Den här boken avslutas dessutom med att Kami Garcia och Margaret Stohl ganska kärleksfullt tackar läsaren. Därför känns det väldigt jobbigt för mig att säga att jag inte tyckte särskilt mycket om den här boken...
Självklart har den sina ljuspunkter, och några riktigt fängslande scener. Men väldigt stora delar av Beautiful Redemption var väldigt tråkiga tyckte jag. I en så lång bok borde det inte vara så få kapitel som engegerar.
Major spoilers! Det blir en lång och känslosam resa för Ethan att försöka nå fram till Lena från andra sidan. Att vara död innebär många utmaningar, och Ethan ställs inför de flesta av dem. Men han är villig att göra vad som helst för Lenas skull. Kvar i livet vägrar Lena att komma över Ethans död, och är övertygad om att det måste finnas ett sätt att nå honom eller till och med hjälpa honom tillbaka. 
Jag tror det kan underlätta om man är på et visst humör eller på ett visst ställe i livet för att till fullo uppskatta och njuta av hela den här serien. Optimala tillfället för mig att läsa Caster Chronicles hade nog varit i nittonårsåldern då jag hade ganska mycket känslosamma funderingar, en hel del om förlust t.ex.
Något jag inte gillade är alla upprepningar av tankar och känslor. De här fyra böckerna borde kunnat vara en trilogi i stället tycker jag. Ändå saknar jag sidvis, kapitelvis, av förklaringar och logiska lösningar/effekter. Antingen har jag inte förstått tillräckligt mycket, eller så har de frågetecknen inte retts ut så grundligt.
Det känns dock att författarna har tänkt väldigt mycket och lagt kärlek och engegemang på sina karaktärer och sin värld. Jag tycker om karaktärerna, favoriserar första boken, och tycker det finns en hel del att underhållas av. Men, tyvärr blir det ingen favvoserie.

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures, #2 Beautiful Darkness, #3 Beautiful Chaos) 

Jag och min fina vän Anna har ägnat en halv fikarast åt att räkna ut hur många böcker man skulle hinna läsa under en livstid. Vi valde att räkna på en person som ägnar sitt liv åt böcker, som kan läsa ca 6 timmar om dagen. Vi räknade så här:
6 timmar / dag blir 2190 timmar / år. Om man då läser från 15 års ålder till 75 blir det 60 år av läsning, alltså 131 400 timmar under en livstid. För att göra det enkelt kan vi snitta en bok till 10 timmar. Slutresultatet blir då ett rörligt snitt på ca 13 140 böcker på en livstid, ganska många! Även om man drar av några hundra på de böcker som tar längre tid ;)
Fast, de flesta ägnar inte sitt liv till läsning, utan skaffar familj och/eller har andra intressen och åtaganden. För mig blir det ca 90 böcker om året (har jag snabbräknat från sep 2012 till sep 2013, ljudböcker inräknat såklart). Så för egen del, om det blir 90 böcker / år i 41 år till så har jag 3 690 böcker kvar att läsa om jag förblir frisk tills jag är 70.
Detta är förstås bara för skojs skull, jag planerar inte att föra den typen av statistik på min läsning. Men så kan man ju spendera en förmiddagsrast om man vill :p

Det finns så många fantastiskt duktiga illustratörer att jag blir alldeles matt. Jag har just upptäckt en ny favorit som gör 3D art. Han finns bland annat på deviantart, använder sig av namnet stroggtank. Han finns också på t.ex den här sidan.
Jag vill verkligen ägna mig åt sådant här någon dag. Jag blir så inspirerad, exalterad, och alldeles uppfylld av skapandebegär. När jag har tid, om några år när jag inte har småbarn, ska jag kolla upp hur man går till väga för att göra digitala illustrationer. Det här låter inte så ödmjukt men jag är faktiskt rätt duktig med penna, ska bara lära mig få fram den artistiska sidan på skärm också ;)
En dag!

Här är några av Carlos underbara bilder:

Jag har svårt att avgöra vad jag tycker om den här boken, som är den tredje delen i Caster Chronicles. Under vissa stunder fann jag mig fängslad av hur händelserik den var, "oj oj det här är den mest spännande boken hittills!"
Faast... andra gånger kände jag att den var lite halvtrist och den mist intressanta boken i serien. Jag frustreras lite av att jag inte riktigt förstår alla samanhang, det beskrivs inte så mycket som jag skulle önska. Fenomen som uppstår med krafter, ordning, karaktärer, får inte tillräckliga förklaringar. Jag har många frågor, som jag är rädd inte kommer bli besvarade i sista boken heller för att svaren inte känns relevanta för andra.
Spoilervarning: Efter återförening har Ethan och Lena sina egna problem. Lena försöker hitta sin roll som både mörk och ljus, men ordningen har omkullkastats och allas krafter är oberäkneliga. Link försöker anpassa sig till att vara en incubus, medan Ridley tampas med att vara helt utan krafter. Ethan har sina egna bekymmer då han känner sig hemsökt av en mystisk skugga och störande drömmar.
Jag tycker det är kul med de ombytta rollerna mellan Link och Ridley, och som omväxling tycker jag att det var för lite high-school. Jag har nog aldrig efterfrågat mer av skolmentalitet eller skoldrama någonsin förut, men jag ser så många möjligheter till roliga kapitel. Det fanns förstås några sådana, men jag tänker att tredje persons perspektiv hade lyft fram det på ett annat/bättre sätt. Fast jag är ju ingen expert förstås!
Även Beautiful Chaos passar med sitt namn och mestadels gillar jag den, men det var för få förklaringar och rimliga lösningar. Sätter mitt hopp till att det klaras upp i fyran. Men en sak som utmärkte sig med den här boken är att den slutar med en extrem cliffhanger. Jag är glad att jag inte måste vänta flera år på nästa bok ;)

(Tidigare: #1 Beautiful Creatures, #2 Beautiful Darkness) 

Andra boken i Infernal Devices bjuder på lika mycket spänning, hemligheter och dimmigt brittiskt klimat som Clockwork Angel. Pirr i magen finns det dubbelt av, till min stora förtjusning. Den innehåller också en dos mer frustration, kanske mest i slutet där tårarna rann ohejdat för mig.
Som ofta är fallet med uppföljare kan jag inte sammanfatta handling utan avslöjanden från ettan: Will har länge haft sina hjärnspöken, och försöker nu desperat att hitta en lösning för att slippa dölja sitt rätta jag. Charlotte står i ett lika desperat läge då någon försöker ta institutet från henne, något som påverkar hela gruppen. Deras främsta mål och största hopp är att hitta Mortmain, för allas skull men inte minst Tessas. Hon måste dessutom reda ut sina egna känslor, för Will, Jem och Nate.
Något irriterande i båda böckerna är att den mest uppenbara lösningen till flera problem som huvudkaraktären ställs inför helt förbises. Kanske har Cassandra Clare sparat den här lösningen till sista boken, eller helt enkelt inte tänkt på den. Eller så har jag missat förklaringen till varför det inte skulle vara ett alternativ. Jag undrar nämligen [varför förvandlar sig inte Tessa till Camille, vampyren, varje gång hon är fysiskt underlägsen en motståndare?!]
Det blir mycket upprepningar från mig nu. Jag tycker fantastiskt mycket om de här böckerna och slås av hur väl jag trivs med författarens sätt att skriva. Karaktärerna är underbara, så välbeskrivna och fängslande. Det är så skön stämning i institutet och i gruppen, även när personer eller omständigheter inte är som bäst. Även när det är botten faktiskt, så är det en sådan härlig miljö och atmosfär i böckerna. Jag känner mig så nära allt.
Mycket bra, spännande och känslosam bok det här!

(Tidigare: Clockwork Angel)

Jag har inte planerat någon stående månadsgrej av detta, men det släpps många spännande böcker i oktober så jag tänkte dela med mig av tio som jag tycker verkar lovande. De två släpp som exalterar mig mest har jag uteslutit, det är Allegiant (Divergent) och Horde (Razorland). De avslutar två serier som jag verkligen sett fram emot men skjutit fram för att jag inte vill sitta och vänta på slutet. Nu kan jag äntligen sträckläsa dem :)

Här är tipsen/förhoppningarna från mig, mycket dystopi och postapokalyptiskt i oktober:

Idag har jag skrivit om Drömgångare på Swedish Zombie:

Året är 2059, Paige Mahoney lever i Scions London, en ockupationsmakt i fårakläder. Deras vilja är att skydda vanliga människor från voajanter, onaturliga. Som Paige. Men hon är ingen ordinär siare eller teckentydare, hon är av en sällsynt sort. Drömgångare. I Londons undre värld jobbar hon för eterbossen Jaxon Hall, som i gengäld ger henne beskydd från andra voajantgäng och från Scion. Paige känner inte själv till sina begränsningar, så när hon i pressat läge råkar döda en kontrollant i T-banan tar hennes liv en drastisk vändning. Det leder henne till en tillvaro värre än den under Scions styre.
Det känns mer som att jag upplevt Drömgångare än att jag läst den. Under tre intensiva dagar har jag levt och andats den här världen. Det tog några enstaka kapitel att komma in i handlingen, i tänket. Sedan kunde jag helt enkelt inte sluta. Jag har varit som beroende, och är det än, vilket är lite lustigt då jag inte kom helt överens med skrivtekniken/språket. Men Samantha Shannon har lyckats skapa en värld och en historia som fängslat mig fullständigt.
Det är svårt att motivera mina känslor utan att avslöja för mycket. Boken börjar egentligen där handlingsbeskrivningen tar slut, och därifrån vill jag inte nämna så mycket. Men något jag särskilt gillar med både omgivning, handling och karaktärer, är att det dystopiska på ett bra sätt är balanserat med fantasy.
En väsentlig del som fascinerar mig är etern dit energi och andar är bundna. Dit voajanter kan se, förnimma eller till och med färdas. Författaren har generöst förklarat hur hennes voajanter ser och använder etern. De flesta förekommande fenomen beskrivs rikligt och det är nog en bidragande orsak till att man "dras in" så väldigt.
Är man kritiskt lagd hittar man säkerligen saker att peka på, själv har jag ignorerat de få stycken som fick mig att reagera så. Det försvann av sig självt under läsandets gång då boken som helhet var en sådan underhållande och stark upplevelse för mig. 
Drömgångare är översatt och utgiven av Modernista, originaltiteln är The Bone Season som också är namnet på hela serien. Uppföljaren får vi tyvärr vänta på till tidigast 2014, om vi har tur. Det känns alldeles för långt bort, men det är det värt om Shannon får till ett lika fängslande resultat igen.

Hm, det här är den mest konstiga bokhylla jag har sett ;)