4 tjejer ska bli 1

Ännu en gång uppdagas när jag är klar med en trilogi, att det inte är en trilogi. Jag har sett blandade reaktioner på att ytterligare två böcker av The Selection kommer släppas, nästa beräknad till 2015. Jag vet inte jag, jag känner att The One avrundar "trilogin" ganska perfekt. Vad som än dyker upp i de kommande böckerna borde i så fall ha inkluderats i trilogin från början.
 
Jag gillar de här böckerna, men i ärlighetens namn hade man kunnat komprimera dem. Tävlingen hade kunnat vara första boken, med små smakprov och frestelser om rebeller och intriger längre fram. Sedan hade det kunnat utvecklas vidare tillsammans med vad nu Kiera Cass har tänkt sig för de två nya uppföljarna. Det verkar också finnas väldigt många mellanböcker, 0.4, 0.5, 2.5 och 2.6 tillexempel. Kanske hade det varit bättre att göra tre lite tjockare böcker ursprungligen med nåra fler perspektiv i stället för att hålla på så här? Fast det här är ju inte mina böcker, så jag ska nog bara hålla tyst ;)

America har äntligen bestämt sig för vad hon vill ha, och hon tänker kämpa för det. Hon vill också kämpa för att göra Illéa till en bättre plats för alla. I det får hon från vissa håll stort stöd och från andra starkt motstånd. Många av hennes tidigare små problem har eskalerat och blivit riktiga käppar i hjulet. Kungen är fast besluten att använda henne till sina egna ändamål samtidigt som han gör allt för att sabotera, sydrebellerna har tröttnat och tar till våld mot alla som står i deras väg, och nordrebellerna vill också använda henne som en spelpjäs. Det faktum att hennes älskade har känslor för en annan är inte ens deras största bekymmer.
 
Jag underhålls fortfarande och uppskattar de dramatiska upptrappningarna i The One. Men det här är boken där det inte längre håller fullt ut att bara fortsätta historien. Det hinner aldrig bli barnsligt eller uttjatat, men det har hunnit utvecklas en smula till det jag befarade i första boken. Jag kan tycka att flera karaktärer reagerar lite orealistiskt och att ingen egentligen är lika smart längre. Det var också tråkigt att det aldrig blev mer. Intrigerna stannade kvar i light-version, och jag vill dra mig för att kalla serien för dystopi. Samtidigt är detta den hårdaste av böckerna. Annars är det en generellt mysig atmosfär och böckerna går snabbt att plöja igenom. Jag tyckte om dem, men tror tyvärr att de riskerar att glömmas bort i längden.

(Tidigare: The Selection, The Elite)

Bara eliten kvar

Inledningsvis vill jag ge heads upp för eventuella spoilers.

Det kom faktiskt lite oväntat att första boken av The Selection inte avslutades med att tävlingen avgjordes. Klart att det går att lista ut om man läser titlarna, The Selection, The Elite och The One. Men jag trodde inte att det skulle gå att fylla hela tre böcker med bara tävlingen. Hittills håller det dock. Det finns några andra aspekter som är både spännande och/eller dramatiska. Lite besviken är jag över att det inte blir mer substans eller politiskt, men det är åtminstone mer än i ettan.
 
America Singer kan inte släppa sina känslor för Aspen, trots att känslorna också ökat överraskande mycket för Maxon. Just när hon tror att hon bestämt sig för vem hon ska tillägna sin framtid vänds hennes uppfattning, och hon ändrar sig igen. Det underlättar inte heller att hon för första gången stöter på konkurrans från de övriga tjejerna. Hittills har Maxon bara haft ögon för henne, men nu måste hon plötsligt bråttas med svartsjuka. Samtidigt blir vardagen otryggare när både nordrebellerna och de våldsamma sydrebellerna gör sina insatser mot palatset.
 
Jag tycker fortfarande om America även om hon blir bitvis mer "tjejig" och lite mindre sig själv. Hon är fortfarande en vettig tjej, det är bara det att hon gör lite osmarta val ibland i stundens hetta. Men jag står fast vid att Kiera Cass gör ett bra jobb att hålla en någorlunda mogen nivå där det lätt kunde blivit överdramatiskt och eventuellt töntigt. Däremot tycker jag det är väldigt synd att så mycket fokus ligger på just känslolivet och tävlan om en prins, när det finns så många andra spännande spår som kunde följts lite djupare. Det finns en del potential för att utveckla det dystopiska med böckerna, men det är tyvärr sparsamt med det. Jag hoppas det utvecklas mer ditåt i nästa bok.
 
(Tidigare: The Selection)

35 tjejer om 1 kille

Vilken trevlig överraskning The Selection varit för mig. Självklart fanns någon form av intresse där eftersom jag började läsa den, det är ju trots allt en (typ) dystopi, men jag var inte beredd på att tycka om den så mycket. Respekt till Kiera Cass som kunde göra något moget av en sådan här premiss. Nämligen trettiofem väldigt unga tjejer som tävlar om en och samma kille, en prins, stundvis framför kameror. Jag hoppas hon håller samma klass genom hela serien.
 
En av faktorerna som gör att det här funkar är att huvudkaraktären inte vill ha prinsen. America Singer är redan kär i någon annan. I ett nytt, ungt U.S.A med det nya namnet Illéa råder en gammalmodig monarki. Monarken styr enhälligt landet för allas eller sitt eget bästa. Prinsessor gifts bort av politiska och diplomatiska skäl, medan prinsar får ta en fru från det egna landet. När det är dags hålls The Selection, och trettiofem lyckliga tjejer från alla klasser får den stora äran att tävla om vem som blir prinsessa. Samtidigt som hela landet ser på och tycker till om vem deras framtida drottning borde bli.
 
Men America vill som sagt inte bli prinsessa, hon vill inte bo i ett palats med en arrogant prins och inte utsätta sig för risken av rebellatacker. Hon vill gifta sig med sin hemliga pojkvän Aspen. Problemet är att han är en klass under henne, och det blir en dyr och byråkratisk process att gifta sig med honom. För att inte tala om dem hon gör besviken, främst hennes mamma som vill att hon gifter upp sig några klasser i stället. Helst till en första klass prins om det är möjligt.

Det här hade kunnat vara en katastrofal soppa av överdrivna karaktärer, onödiga komplikationer, och omogna dialoger. Men det är det inte. America är en vettig och ödmjuk tjej, utan att det krockar med för dåligt självförtroende. Tjejerna hon tävlar mot kan för all del vara elaka, men det skildras inte på det där orealistiskt pinsamma sättet som ibland förekommer när en författare ska gestalta "en riktig bitch". Det är vuxet för att vara en ungdomsbok. Det är ingen bladvändare, men det är något mysigt över den, en nyfikenhet som gör att man vill läsa vidare. Inte det bästa jag läst men helt klart trivsam läsning som var värd tiden.

The Daylight War

Det här är del tre av den långa, långa Demon Cycle trilogin. Eller vänta nu, det är tydligen ingen trilogi som det på så många ställen antyds... det blir en serie på fem böcker! Visualisera mitt hängande huvud och ljudliga suck. Jag vet inte om jag orkar två böcker till av samma slagsmål, samma dialoger, samma slagsmål, och liknande slagsmål. Nu kanske jag låter lite hård här, och det är jag också. Den här boken är faktiskt inte så illa, jag tycker att den på många sätt är bättre än tvåan och man får faktiskt lite demonperspektiv också. Sådant tycker jag är spännande.

Jag kan inte på något smidigt sätt förklara vad boken handlar om utan att förstöra för dem som eventuellt är intresserade av serien. Alla de här tre har varit ovanligt svåra att ge en beskrivning av, trots att handlingen är så rak och simpel. Men jag kan locka med att demonernas värld och avsikter blir en aning tydligare, om än inte så mycket som jag skulle önska. Jag hade gärna velat utforska den delen av historien mycket mer, vilka demonerna är och hur deras magi funkar. I stället får man läsa sig alldeles matt av hur de rör sig när de slåss, hur giftiga klor de har, hur deras muskler spänns, hur man kan använda deras egen tyngd och styrka emot dem, med mycket mera. Ja, jag är trött på att bara läsa actionscener och inget om historia, intriger eller magisystem.

Men åter till det positiva, det kommer trots allt lite demonperspektiv och nya utmaningar med det. Enevera öppnas upp som karaktär att följa och hon har mycket spännande att bjuda på. Jag kommer nog aldrig tycka om hennes karaktär, men hon är en av de mest intressanta att läsa om. Överlag så vände mitt intresse för ökenfolket ganska skarpt gentemot förra boken, så det var kul. Till och med Jardir har lyckats charma mig en smula mer. Det som drar ned upplevelsen är överflöd av ihålig text som inte riktigt säger eller ger något, och för mycket upprepningar. Jag tycker det här är värt att läsa om man verkligen gillar fantasy, ogillar infodumpning och älskar action. Ett av tre för mig då.

(Tidigare: The Painted Man, The Desert Spear)

The Desert Spear

Det blir verkligen glest mellan inläggen när man läser så onödigt långa böcker. Om jag tyckte att ettan av The Demon Cykle kändes lång, så är det inget mot uppföljaren. Enligt min mening var den så mycket tråkigare också, och kändes lite upprepande. Det börjar va ett tag sedan jag läste den, men jag blir så omotiverad att skriva när upplevelsen inte var något anmärkningsvärt och jag vet att jag mest bara kommer klaga.
 
I första boken tyckte jag att avsnitten i de södra öknarna var någorlunda intressanta. Det var annorlunda från den miljö och de seder man känner igen sig i, det fanns nytt att upptäcka. Det förde historien vidare, och handlade om en karaktär som jag tycker om. Det var ofrånkomligt att jag blev rejält besviken när mer än halva uppföljaren utspelade sig i öknen, med ny osympatisk karaktär. Till slut lyckades jag känna en aning med Jardir som man får följa där, men mest var det bara ett nödvändigt ont för att komma vidare i boken och i serien. Jag tror inte det behövs ett eget stycke för handlingsbeskrivning, det är återigen mycket uppbyggnad inför ännu nästa bok. Den glada överraskningen var dock att en annan ny karaktär, som mest var en parentes förut, får ganska mycket av bokens andra halva. Även om hennes historia är lika frustrerande och våldsam som Jardirs, mer egentligen, så trivdes jag bättre i hennes kapitel.
 
Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte njuter mer av den här fantasyserien. Det är inget fel på författaren eller hans sätt att skriva, han har ett bra språk och gör mig inspirerad med sina idéer om demonerna. Det är inget fel på karaktärerna heller, Peter V Brett känns som en skicklig författare, men han fångar inte mig. Det blir tydligare och tydligare att han och jag har väldigt olika smak. Jag är nog mer av en Robert Jordan-typ av tjej ;)

(Tidigare: The Painted Man)

Det stora bokåret

Som ni säkert har märkt så har 2014 inte riktigt varit mitt läsår. Jag har inte haft så mycket tid för läsandet, och när jag väl tagit mig tid har det visat sig att jag gjort dåliga bokval. Det är inte det att de varit "dåliga" egentligen, de har bara varit helt fel för mig. Det blir ju i sin tur ännu mer fel om man redan är i en lässvacka, det blir en ond cirkel och motiviationen minskar och minskar.

Det ironiska med mitt rekordtröga 2014 är att det är så många efterlängtade serier och trilogier som blir färdiga i år. En hel del som jag längtat i åratal, men inte velat påbörja förrän de är fullständiga. Och nu är vi plötsligt där, de är klara nu! Vissa har någon månad kvar, men i år är året som de där mest lovande och plågsamt efterlängtade serierna blir klara och jag bara kan maratonläsa hela serien i ett enda svep.

Så äntligen börjar läslusten smyga tillbaka. Jag vill ha wow-upplevelser, bli chockad, bli kär, bli arg, bli blåst av stolen. Jag hoppas att de här, eller de flesta av dem, ska leva upp till sin mycket lovande handlingsbeskrivning. 


The Painted Man

Tidigare The Warden Man, första delen i trilogin Demon Cycle, är en väldigt lång bok men som sällan uttråkar. Det är en fantasy där demoner tagit över natten och bara uråldriga runor håller dem stången. Människorna blir fångar i sina hem när mörkret faller, gömda bakom runorna utan möjlighet att göra motstånd. Inga vapen hinner penetrera deras pansarhud innan de slitit en i stycken, och bara solen skrämmer dem tillbaka till underjorden som de kommer från. Få överlever en attack, och de som gör det orkar inte alltid fortsätta den ständiga flykten och rädslan.
 
Den unga pojken Arlen har likt alla andra barn lärt sig att han är försvarslös mot demonerna. Varje natt gömmer sig hans familj bakom runorna, och ber för att de ska hålla genom den långa natten. Efter en traumatisk attack börjar Arlen ifrågasätta deras sätt att leva, varför ingen gör motstånd. Inspirerad av de resande budbärarna och de få som vågar slåss tar han sin framtid i egna händer, och gör vad han måste för att själv kunna bidra i stället för att gömma sig.

Boken handlar inte bara om Arlen, men det är hans del av handlingen som är lättast att beskriva och som tar störst plats. Själv är jag mycket förtjust i Leesha som också får ganska mycket utrymme bland kapitlen, och så finns Rojer som tas om hand av en jonglör sedan hans föräldrar dödades i en demonattack. Alla karaktärerna är lätta att tycka om trots deras olika brister, och det är nog därför det inte blir allt för tråkigt trots att boken är såå lång. Den tar tid på sig också att dra igång, det känns att den här första delen är uppbyggnad inför resten. Jag hade problem med en del jobbiga scener, och blev lite chockad över hur Peter V Brett låter sina karaktärer bearbeta det de går igenom, men det visar ju bara hur olika vi alla tänker inför situationer vi inte befunnit oss i. Överlag så tyckte jag om boken, och har under ett tag nu hållit på med den ännu längre uppföljaren.

Grip-böcker

<-- Synd tycker jag att man inte lagt lite mer tid på det här omslaget, när handlingen låter så lovande. Den är förvisso ganska fin redan i sin enkelhet, men med lite mer redigering hade det kunnat bli magiskt. T.ex syns ju knappt gripfjädern i hennes hand, och titeln hade nog gått att göra riktigt häftig om man utvecklat teckensnittet. Men, det är ju inte min uppgift så jag får släppa det. Intressant verkar den hur som helst, en form av retelling på skönheten och odjuret.

Inte sedan jag utforskade enhörnings-böcker har utbudet varit så tunt, men gripar är tydligen sällsyntare. Jag förstår inte varför gripar inte använts mer i litteraturen, ens i fantasyböcker. Det är väl ingen större överraskning att det nästan enbart var i just fantasy som jag hittade lite gripar i fokus. Men det förvånar mig ändå att det inte fanns mer. En annan sak som förvånar är att många omslag i genren är ganska medelmåttiga, eller rent av fula, när det finns sådana möjligheter att göra episka omslag av en så fantastisk varelse som gripen.
 
Det var ingen som verkligen fångade mig den här gången, men självklart har alla följande väckt mitt intresse. Det finns nog några guldkorn att hitta bland gripböcker, men jag skulle gärna se lite nya och fräscha titlar poppa upp framöver. Jag har tidigare kollat lite extra på drakar, djinner, och sjöjungfrur också, här är några av griptitlarna som lockat mig:

Min första Orson

Orson Scott Card är en av de där välkända författarna som hunnit skriva vansinnigt många böcker. De flesta brukar ha läst någon av dem, men jag har faktiskt aldrig gjort det. (Trots att jag haft Ender's Game i bokhyllan sedan 2005...). Den här boken, Enchantment, kan vara hans bästa roman enligt honom själv. Och det är en väldigt bra bok, mycket välskriven och mycket, mycket noggrant efterforskad. Jag tycker om den, men fann den alldeles för lång och i många avsnitt lite för trälig.
 
Jag brukar ignorera långt värre formuleringar men tänker vara lite petig nu: "Women have secret ways of knowing", "Since neither of them had the male obsessivness with mechanical cause", "A woman knows these things". Jag är inte den som hustar och frustar över sådant, men det återkom lite för ofta för min smak. Föreställningen att alla kvinnor är likadana, på gott eller ont, stämmer inte! Tydligen, enligt både kvinnor och män i den här boken, så har vi någon telepatisk förmåga att alltid förstå vad andra kvinnor menar? Vi spelar även någon sorts spel mot varandra. Så, jag är tydligen en man! En annan småsak, "and to think you never went to collage" som svar till en smart slutsats eller observation. Som att man inte kan vara intelligent eller dra slutsatser om man inte gått på högskola?

Men nu ska jag inte vara sådan, för det här är en bra och välplanerad bok som gav mig en del underhållande timmar. Det är en form av retelling på den ryska sagan om Törnrosa. Invävt är också spår av andra sagor och en gnutta mytologi. Ivan, vår intellektuella, atletiska och ofrivilliga hjälte, tar äventyret från de slaviska länderna till USA, europa, och till 1000-talet och den sovande törnrosa. Många miljöer och karaktärer berikar Enchantment, och det känns som en lärorik, ny-gammal saga. Jag trivdes nästan bäst med den onda häxan faktiskt, hennes kapitel är extra intressanta. Mitt favoritkapitel, med minimal spoiler nu, är när hon ska försöka lära sig hur allt hänger ihop och fungerar på en flygplats. 

1 kilo ny bok, eller väger den mer?

Har ni sett på maken, vad jag fick av maken när jag fyllde år? En tung, snygg, hittills lovande mastodontbok av Sandman! Och skriven av en favoritförfattare till mig, en av tre favoriter ungefär för jag favoriserar inte så lätt författare. För den oinvigde kan jag informera om att detta alltså är Neil Gaimans mästerverk i serieform, en lång rad serietidningar ihopsmälld till en fet volym. The Sandman Omnibus, volume I


Om en tonårsharpya

Promise of Shadows hade verkligen kunnat vara en så himla bra bok. Justina Ireland har haft många spännande idéer och valt väldigt intressanta mytologiska spår att följa. Allt med den här boken är bra, förutom utförandet... så varför kunde hon inte gemensamt med förläggaren gett den lite mer tid?!
 
Zephyr är en harpya, dömd till livstid i Tartarus för gudadråp. Hon planerade inte att döda en gud, men vem blir inte provocerad när nämnde låter slita upp bröstkorgen på ens syster? Tillvaron i underjorden är hård, men det är harpyor också. De ska i alla fall vara det, men Zephyr har aldrig varit bra på att vara harpya. Till skillnad från sina fränder är hon dålig på att använda etern och ointresserad av att strida. Men hon har kanske inget val, för när hon återförenas med sin barndomsvän som vill rädda henne från Tartarus verkar både han och andra ha vissa förväntningar. De tror att hon är ämnad att rädda deras folk från gudarnas hänsynslöshet.

Visst låter det lovande? Rätt läsare kommer förhoppningsvis svepas med av den här berättelsen som det är tänkt. Men jag blev i vanlig ordning besviken på att en bra story med så mycket potential saknar känsla och är väldigt tunt beskriven. Exceptionellt förutsägbar vill jag även påstå. Zephyrs öde och personlighet borde ha fått mig att känna någonting för henne, men det funkade bara i första kapitlet. Hon är ju dessutom en fascinerande och häftig varelse, men det är av någon anledning bara en liten sidogrej i helheten. Det positiva (för det finns en del positivt hur elak jag än låter) är att den inte är tråkig. Jag skulle inte sträcka mig till att säga bladvändare, men det finns någonstans ett intresse att fortsätta läsa och den känns aldrig tung att plocka upp. Lättläst och underhållande är nog en juste beskrivning.

Jag tycker inte om att kritisera, och skyller gärna ifrån mig på att jag är fel läsare för den här boken. Inte för historien egentligen, men för berättartekniken. Det där sättet att bara rakt upp och ned tala om allting, låta huvudkaraktären informera läsaren om allt hon känner och tänker och gör, i stället för att beskriva det. I stället för att låta läsaren känna eller uppleva själv, om ni förstår vad jag menar? Men, jag vet att det finns en målgrupp som kommer uppskatta den här boken, och jag hoppas att de hittar åt den! 

Intressant i maj

Det är ovanligt få böcker som verkligen lockar mig i maj, men det var i stället ovanligt många favoritämnen på samma gång. Fantasy och sci fi kommer ju ut löpande, dystopi titt som tätt, men sjöjungfrur, drakar och middle grade -steampunk ser jag inte lika frekvent.

Sjöjungfruboken lockar mig inte alls egentligen (ja det är sant), det är bara omslaget som sätter igång ett ha-begär. Drakboken däremot tror jag kan vara riktigt bra, jag håller tummarna för det!

          Fantasy                Paranormal          Fairy Tale Retelling     Fantasy/Retelling        Supernatural

         Dytopia                 MG/Steampunk           Paranormal                  Fantasy               Science Fiction

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

En typisk uppföljare

Hm, vet ni att jag minns knappt något från den här boken. Nu var det i och för sig ett tag sedan jag läste den, men den känns väldigt "mjeh" överlag tycker jag, så det var lätt att glömma. Crossed (Korsad) är #2 i Matched-trilogin, som också finns utgiven på svenska som Matchad.

Man är ju väldigt angelägen att veta hur det går ifall första boken slutar med en cliffhanger. Det är väl det som är den spännande delen med den här uppföljaren, att äntligen komma vidare och veta vad som händer. Att upptäcka nya platser och personligheter, få lite svar, och sakta ta sig mot ett mål. För mig är det helt klart första halvan som är starkast här, som oftast på grund av potentialen. Men sedan går det inte riktigt åt något håll som intresserar mig. Mer än vanligt känns det som att det bara är en smaksak, men jag blev mest uttråkad av Crossed. Ironiskt med tanke på att det är lite mer action än i föregångaren.

En sak som inte hjälper om jag redan börjat sucka lite i en bok är att författaren inte är konsekvent, och det tycker jag inte Ally Condie är nu. I första boken, som jag tyckte ganska mycket om, läser man ur Cassias första persons perspektiv. Men i andra boken kommer såklart ännu ett jag, och det lyckas nästan alltid störa mig. I Across the Universe funkar det eftersom det alltid är två jag, men i Matched är det ju bara ett i första boken. Håll ett mönster tack! Jag får väl "trösta" mig med att det kommer ett tredje jag i tredje boken, så lite mönster verkar det ju vara i antalet i alla fall ;) 

Jag har inte så mycket annat att tillägga, väldigt "mitt i serien" upplevde jag den som. Inte ens en handlingsbeskrivning kan jag bjuda på, både för att det är för avslöjande och för att jag knappt minns handlingen. Förutom början, men jag kan faktiskt inte minnas hur den slutar. Jag vill dock läsa klart serien, jag kallar den absolut inte för dålig. Det finns många detaljer som jag gillar samt att den har en viss känsla som tilltalar mig. Men jag känner bara ingen lust till att fortsätta. Får se när och om det blir av med #3.

(Tidigare: Matched

In Great Waters

Äntligen! Efter så få försök kanske "äntligen" är lite av en överdrift, men... äntligen en realistisk sjöjungfrubok! Ordet sjöjungfru förekommer aldrig vilket bara gör det bättre. Man använder bara begreppen deepsmen och landsmen, och det tycker jag passar jättebra.

Efter min första sjöbokupplevelse var jag inte särskilt imponerad av de söta, disneylika sjöjungfrurna. De är väldigt tjusiga på film och illustrationer, men känns orealistiska att läsa om. Särskilt som de kunde förvandla fram ben och göra fjällen till formen av en bikini... Däremot uppskattade jag sorten från Lost Voices som påminde om mytologiska sirener. Men dessa varelser från In Great Waters är ännu en ny upplevelse. De är autentiska, starka havsvarelser som inte tänker eller beter sig som människor bara för att de är besläktade och har liknande drag. De resonerar som man kan tänka sig att ett djur under ytan gör.
 
I detta alternativa europa från förr befinner sig kungafamiljerna i samma kris: inavel. Sedan den mystiska och mäktiga Angelica generationer tidigare steg upp ur havet och invarderade Venedigs kanaler med sina havsbröder och systrar har bara hennes blodslinjer fått regera. Ingen regent kan skydda sina kuster om de inte kan kommunicera med stammarna under ytan, och det kan inga landsmän. Bara korsningar av de båda folkslagen kan vistas både på land och i vattnet. Men inaveln har försvagat kungahusen och det är ett växande problem. Oäktingar, resultatet av samlag mellan landfolk och havsfolk, är således det största hotet för nästan alla regenter. Det är därför deras öden brukar sluta på bålet. Och det är därför som Henry, som spolats upp på land fem år gammal med både ben om simhud, måste hållas gömd tills han är gammal nog att själv utmana det Engelska kungahuset.

Det är inte mycket som utelämnats i den här boken, som känns väldigt mycket som en historisk roman. Man får följa två barn och deras uppväxt, två ungdomars väg till samma tron. En som ämnar ta över den, och en som försöker hålla den. Väldigt stor del av boken utspelar sig under karaktärernas barndom, och det är väldigt underhållande till en början. Att läsa ur barns synvinkel utan att det för den delen är barnsligt. Extra intressant med Henry som dessutom kommer från havet och resonerar som ett djur eller en fisk i många avseenden. För mig är den delen dock lite för lång, eller lite för ingående. Men jag vet inte vad man skulle kunna ta bort, kanske dra in lite på all omkring-info. Fast samtidigt är det det som gör boken så verklig, världsuppbyggnad verkar vara Kit Whitfields starka sida. (Den svagare skulle kunna vara karaktärerna).

Mina recensioner blir så långa nu för tiden, men jag har egentligen så mycket mer jag vill säga om den här boken. Den är så extremt intressant, så där som jag brukar gilla. För vissa kan den nog kännas tung och kanske tråkig, och ibland kände jag också att den var för mycket liksom. Men den är riktigt bra, och jag vill inte släppa den här verkligheten. Snälla James Cameron, gör film eller miniserie av den här fantastiska boken. Gärna i samarbete med HBO, snälla! Det skulle bli riktigt mäktigt tror jag.

(Tidigare inlägg: Bästa läsningen i år)

The Long Earth

Ooh, vart ska jag ens börja beskriva den här?
 
I den här alternativa verkligheten har en man upptäckt ett sätt att "kliva" eller "stega" till en parallell jord. En efter en, för varje steg en ny jord. Han byggde en liten attrapp och skänkte ritningen till hela världen, för att sedan försvinna spårlöst. Plötsligt har nästan hela mänskligheten möjlighet att lämna denna värld och stega in i nästa. Alla som inte är nöjd med sin situation kan helt enkelt bygga sig en liten "stegare" och börja gå. Möjligheterna är oändliga. Så självklart börjar folk migrera åt alla håll, vissa bara ett steg bort och andra tusentals. Vissa försöker utnyttja råvarorna på nästa jord, och vissa försöker bygga sig ett nytt samhälle. Andra vill bara leva ifred på sin helt egen jord. För Joshua är situationen en aning annorlunda, för han är en naturlig stegare. Han kan fritt vandra mellan världarna utan vila och är en av dem som varit längst ifrån vår ursprungsjord. En åtråvärd guide för den som vill utforska de mest avlägsna jordarna. En önskvärd kompanjon för själen Lobsang, en individ som kallats kodning tills han vann sin rätt att kallas mänsklig. Tillsammans kan de färdas snabbare och längre än någon annan, och ger sig av på en expedition för att göra just det.

Hela idén med The Long Earth är extremt fängslande tycker jag. Det finns så oräkneligt många sätt att utveckla historien, och det är två väldigt kompetenta författare som tagit sig an det (Stephen Baxter och Terry Pratchett). Det skulle lätt kunna bli larvigt eller ofullständigt med så många aspekter att ta hänsyn till för att hålla historien trovärdig. De bästa fantasy/sci-fi/steampunk/dystopi och alla liknande böcker jag vet har en sak gemensamt, och det är att trots allt övernaturligt eller annat knas så finns en realistisk eller någorlunda "vetenskaplig" förklaring. Eller som här, (som oftast), brist på förklaring men med rimliga teorier. Om författaren och därmed en karaktär har en trovärdig tes eller flera, så behövs inte ett solklart svar. Trots att tydliga orsaker lyser med sin frånvaro känns det som att jag verkligen förstår stegandet, och då har författarna lyckats.

Tyvärr är inledningen och hela första halvan av boken, kanske ännu mer, extremt långsam. En del kapitel går åt för att komma in i boken och det nya sättet att tänka, och det är helt okej. Sådant måste få ta tid för att verkligen sjunka in. Men utöver det gick det ändå onödigt långsamt, när det blir riktigt intressant och spännande är boken snart slut. Jag tänkte ge boken medelbetyg baserat på första halvan, trots att jag tyckte författarna förtjänade mer för hur välskriven boken är. Men andra halvan vill jag å andra sidan ge toppbetyg, för det är verkligen skitbra! Men jag kan inte glömma alla kvällar av gäspningar och suckar för att det kändes så trögt, det var bara språket i boken som gjorde att man så lätt tog sig vidare ändå. Lobsang är faktiskt en väldigt underhållande karaktär, och de upptäckter som resenärerna till slut gör väcker så många tankar och frågor. Jag skulle kunna sitta en hel kväll, många kvällar, och filosofera om The Long Earth.

Kortfattat: en superbra bok med aströg början. Så jag vet inte om jag är besviken eller inte över upptäckten att det är en trilogi, jag var tvärsäker på att det bara var en bok. Jag orkar inte ta mig igenom så mycket tråk igen, å andra sidan är ju historien redan igång och jag är väldigt intresserad nu. Får se om jag kommer fortsätta, jag tror nog det om det inte går för lång tid.

Omtumlande trea

Som fullständig trilogi är Lost Voices faktiskt en bra serie. Den är underhållande och intressant, värd att läsa om man gillar sjöjungfrur. Jag tror inte jag hade uppskattat den lika mycket om jag inte var så extremt fascinerad av havsfolk och undervattensvärldar. Ifall karaktärerna och handlingen utspelat sig på en gymnasieskola i stället för i havet så hade jag gett upp för länge, länge sen. Man måste nog gilla antingen sjöjungfrur eller beslutsångest och identitetskriser för att ta sig igenom alla böckerna.

Det kan ofta bli riktigt bra när författare vågar slänga runt verkligheten som man lever i under tiden man läser deras böcker. När de berövar en på det "naturliga" förloppet och i stället ändrar på allt. Det funkar inte alla gånger, men i Twice Lost blev det spännande med lite nya spår. Den här trean har som sina föregångare en del långsamma och aningen tråkiga partier, men den lyfte upp trilogin som helhet tycker jag.

Jag undviker handlingsbeskrivning på grund av nämnda förändringar, det blir bara avslöjande då. Men man ska absolut läsa den om man gillade första boken. Jag personligen kan tycka att Sarah Porter lade för mycket text på allmänna händelser och dialoger i stället för att lägga krut på fördjupning av det som verkligen var spännande, men det är ju som alltid en fråga om smak. Många är nog i kontrast ganska glada att slippa massa infodumpning ;)

(Tidigare: Lost Voices och Waking Storms) 

Nytt till mig, 1 grafisk Shakespeare

Fick hem en mumsig gåva från mig själv idag, en klassiker nedskalad till en snygg grafisk novell. Ser fram emot att titta mig igenom denna välkända saga, jag gillar verkligen hur den är illustrerad.
 
 

My little bizarro poni


Ibland spelar det ingen roll vilken beskrivning som följer med en bok/novell/album/serie. Ibland är kombinationen zombieponi och pastellponi för lockande för att avstå. Så här står det på goodreads om MachoPoni: In this children's book for adults, MachoPoni has no choice but to enter the Dark Kingdom, where the undead ponies roam. He must rescue Dust, the poni he loves from the dark princess's castle, using wit, creativity and his magic bouncy blue ball to survive. A twisted parody of My Little Pony, The Care Bears, and other 80's staples. Warning: contains gore and mild sexual content. 

Det låter ju för spännande för att missa och har dessutom ett snyggt omslag. Sådär hundra sidor är ju också lämplig snabbläsning, om det ens var så mycket. Det var nog mindre. Tyvärr var det lite för mycket parodi för min smak, efter en viss gräns drar man inte ens på smilbanden längre utan det blir bara för löjligt. Men kanske en kul bok för rätt läsare, den har ju sin lilla charm trots allt. Och som gammal MLP-fanatiker född på åttiotalet kan jag inte låta bli böcker med snygga ponnysar på ;)
 
 

Intressant i mars

Det kommer för mycket lovande böcker för att jag ska hinna med ;)

Men jag är så glad att jag inte sitter med samma lyxproblem som för några år sedan, att nästan aldrig hitta riktigt intressanta böcker. Jag minns så väl den där känslan, längtan efter nya världar och upplevelser men att bara hitta något att "nöja" mig med. Problemet var egentligen inte att de där riktigt bra böckerna inte fanns, utan att jag inte hittade dem.

En trevlig vändning tycker jag är att många släpp denna månad verkar vara stand-alones. Serier och trilogier har sin charm, och är ju lättast att försjunka i. Men ibland är det skönt med berättelser som faktiskt tar slut när man läst färdigt. Jag lyckades inte variera så mycket i genrer, men här är i alla fall några spännande nykomlingar:

   Magical Realism               Fantasy               Supernatural         Romance/Fantasy       Urban Fantasy


      Paranormal                   Dystopia             Science Fiction              Dystopia              Science Fiction

(Håll över bild för att se titel och eventuell serie, klicka för att komma till goodreads)

Stormig titel

Men tyvärr, inte lika stormig berättelse. Det känns så trist att behöva klaga, men den här boken var väl ingen höjdare tycker jag. Det börjar lovande, sedan snurrar det runt i halvtråkiga cirklar, för att slutligen bli riktigt spännande. Men just innan det spännande slutet så är det en lång period av flum också, som inte föll mig i smaken.

Jag slås igen av hur häftigt Sarah Porter lyckats kombinera middle grade med råhet. Det här är inte en middle grade bok, måste jag förtydliga. Men många gånger känns den som det i hur den är skriven. Det är en väldigt simpel handling och intrig, och enkelt språk. Men däremot är många händelser i kontrast till det väldigt störande, rent psykiskt. Det fysiska är det mindre av även om det finns sådant också, men det är lättare att hantera tycker jag. Det finns en scen i den här boken som fortfarande hemsöker mig, och det är antagligen vitsen med den.
Som uppföljare tror jag att Waking Storms kunde varit mycket bättre, fast det kanske är orättvist att ha för höga förväntningar. Men det finns så mycket potential, och karaktärer som kunde varit väldigt spännande. Eller, de är ju spännande också. Men samma problem kvarstår sedan ettan, ingen känns särskilt övertygande. Men nu vill jag inte hacka på den här boken mer, för den är inte så dålig. Den är bara inte bra heller ;)

Efter ett sådant här avslut kommer jag definitivt börja med tredje boken omgående. Det skulle jag gjort ändå, för den här serien utspelar sig ju bland sjöjungfrur! Det går inte att komma ifrån hur mycket jag älskar det, och att jag gillar just den här typen av sjöjungfrur. Dessa fagra, farliga flockdjur med kraftfulla röster och brustna, kylda hjärtan.

(Tidigare: Lost Voices)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0