Vi var på bio med sonen för någon helg sedan och tittade på Boxtrolls. Jag tyckte inte om den så mycket som jag hade hoppats, men upplevelsen var förstås mysig ändå. Den var så konstigt balanserad mellan för barnslig och för hemsk. Till en början kändes det som pingu eller teletubbies. Bara instrumental musik, lerfigurer och bebisprat väldigt länge. Men längre in i filmen blev några figurer så vidrigt fula och läskiga att jag nästan fick blunda.

Beskrivning får SF bjuda på: Under stadens idylliska gator bor boxtrollen, ondskefulla monster som kryper ut ur kloakerna på nätterna och stjäl det invånarna i Cheesebridge håller allra kärast: deras barn och deras ost. Åtminstone är det så legenden lyder. I verkligheten är dock boxtrollen ett älskvärt och knasigt underjordiskt folk som bär omkring på sina kartonger som sköldpaddor bär sina skal. När Boxtrollen blir måltavla för den livsfarliga skadedjursbekämparen Arhibald Snatcher, som ser utrotandet av trollen som en biljett in i Cheesebridge-sociteten, står allt hopp till deras adopterade hjälte Eggs.

 

Jag vill säga att det här är en fin film, men det kan misstolkas som att jag menar en snygg film. Men jag menar fin i den andra bemärkelsen, och jag tror nog att det här är en erkänt bra animation. Själv har jag ganska stora problem med lerfigursanimationer, trots kärleken för Nightmare before Christmas och Corpse Bride. Men det beror nog mer på Burton och hans berättelser, för annars tar det faktiskt emot ganska mycket med lerdockor för mig. Även nu fick jag kämpa en aning för att slappna av och njuta, och jag tror att jag hade tyckt mycket mer om Boxtrolls om den varit tecknad eller snyggt dataanimerad. (Dock är trollen otroligt söta :)

 

Inte optimal för oss som ogillar dockor och lera, men för den majoritet som gillar fina/djupa/artistiska filmer så kan jag rekommendera den här som en fin berättelse. Extra bra funkar den på bio, och det var en trevlig upplevelse att dela med sonen och maken.

Ännu en gång uppdagas när jag är klar med en trilogi, att det inte är en trilogi. Jag har sett blandade reaktioner på att ytterligare två böcker av The Selection kommer släppas, nästa beräknad till 2015. Jag vet inte jag, jag känner att The One avrundar "trilogin" ganska perfekt. Vad som än dyker upp i de kommande böckerna borde i så fall ha inkluderats i trilogin från början.

 

Jag gillar de här böckerna, men i ärlighetens namn hade man kunnat komprimera dem. Tävlingen hade kunnat vara första boken, med små smakprov och frestelser om rebeller och intriger längre fram. Sedan hade det kunnat utvecklas vidare tillsammans med vad nu Kiera Cass har tänkt sig för de två nya uppföljarna. Det verkar också finnas väldigt många mellanböcker, 0.4, 0.5, 2.5 och 2.6 tillexempel. Kanske hade det varit bättre att göra tre lite tjockare böcker ursprungligen med nåra fler perspektiv i stället för att hålla på så här? Fast det här är ju inte mina böcker, så jag ska nog bara hålla tyst ;)

America har äntligen bestämt sig för vad hon vill ha, och hon tänker kämpa för det. Hon vill också kämpa för att göra Illéa till en bättre plats för alla. I det får hon från vissa håll stort stöd och från andra starkt motstånd. Många av hennes tidigare små problem har eskalerat och blivit riktiga käppar i hjulet. Kungen är fast besluten att använda henne till sina egna ändamål samtidigt som han gör allt för att sabotera, sydrebellerna har tröttnat och tar till våld mot alla som står i deras väg, och nordrebellerna vill också använda henne som en spelpjäs. Det faktum att hennes älskade har känslor för en annan är inte ens deras största bekymmer.

Jag underhålls fortfarande och uppskattar de dramatiska upptrappningarna i The One. Men det här är boken där det inte längre håller fullt ut att bara fortsätta historien. Det hinner aldrig bli barnsligt eller uttjatat, men det har hunnit utvecklas en smula till det jag befarade i första boken. Jag kan tycka att flera karaktärer reagerar lite orealistiskt och att ingen egentligen är lika smart längre. Det var också tråkigt att det aldrig blev mer. Intrigerna stannade kvar i light-version, och jag vill dra mig för att kalla serien för dystopi. Samtidigt är detta den hårdaste av böckerna. Annars är det en generellt mysig atmosfär och böckerna går snabbt att plöja igenom. Jag tyckte om dem, men tror tyvärr att de riskerar att glömmas bort i längden.

Inledningsvis vill jag ge heads upp för eventuella spoilers.

Det kom faktiskt lite oväntat att första boken av The Selection inte avslutades med att tävlingen avgjordes. Klart att det går att lista ut om man läser titlarna, The Selection, The Elite och The One. Men jag trodde inte att det skulle gå att fylla hela tre böcker med bara tävlingen. Hittills håller det dock. Det finns några andra aspekter som är både spännande och/eller dramatiska. Lite besviken är jag över att det inte blir mer substans eller politiskt, men det är åtminstone mer än i ettan.

America Singer kan inte släppa sina känslor för Aspen, trots att känslorna också ökat överraskande mycket för Maxon. Just när hon tror att hon bestämt sig för vem hon ska tillägna sin framtid vänds hennes uppfattning, och hon ändrar sig igen. Det underlättar inte heller att hon för första gången stöter på konkurrans från de övriga tjejerna. Hittills har Maxon bara haft ögon för henne, men nu måste hon plötsligt bråttas med svartsjuka. Samtidigt blir vardagen otryggare när både nordrebellerna och de våldsamma sydrebellerna gör sina insatser mot palatset.

 

Jag tycker fortfarande om America även om hon blir bitvis mer "tjejig" och lite mindre sig själv. Hon är fortfarande en vettig tjej, det är bara det att hon gör lite osmarta val ibland i stundens hetta. Men jag står fast vid att Kiera Cass gör ett bra jobb att hålla en någorlunda mogen nivå där det lätt kunde blivit överdramatiskt och eventuellt töntigt. Däremot tycker jag det är väldigt synd att så mycket fokus ligger på just känslolivet och tävlan om en prins, när det finns så många andra spännande spår som kunde följts lite djupare. Det finns en del potential för att utveckla det dystopiska med böckerna, men det är tyvärr sparsamt med det. Jag hoppas det utvecklas mer ditåt i nästa bok.

 

Den här filmen var både en besvikelse och bättre än förväntat. Innan jag såg trailern tyckte jag den verkade så himla bra. Jag fick intrycket att den var baserad på en serietidning, där Victor Frankensteins monster försöker hitta sin identitet och introduceras för andra bekanta karaktärer som Quasimodo och Dr Jekyll & Mr Hyde. Men nu har jag tittat närmare på det och det är inte alls någon serietidning. Det var bara en form av grafisk novell som gjordes för att sälja in filmmanuset. I slutprodukten, alltså filmen, får vi tyvärr inga crossovers med ringaren.

 

Trailern gör mig så trött på det där som hollywood alltid gör fel. De tror att övernaturliga filmer bara har två målgrupper, och de underskattar båda. Inbillar sig att översnygga skådisar som hånglar till poppig kärleksmusik är allt som krävs för unga tjejer, eller om man vill locka killarna ska man spela hård musik till våldsamma actionscener. Jag önskar att de kunde göra något seriöst av det de här genrerna och inse att de fångar både tilltänkt målgrupp men även många andra på det sättet. Trailern till I, Frankenstein varnar för något skitlöjligt.

Filmen är bara något mindre löjlig... Men, den är ändå inte så illa som den verkar i trailern. Det kan ha varit de låga förväntningarna, men jag kunde ändå uppskatta filmen som tillräcklig fredagsunderhållning. I början blir monstret attackerad av demoner men räddad av gargoyler, och där var jag redan lite fast. Gargoylerna var snyggt gjorda och ganska imponerande, min lättinspirerade sida blossade upp direkt och glödde vidare när det tidigt visade sig att de var änglar. Under filmens gång vandrar Adam, som han blir kallad av gargoyl-ordens drottning, runt på jorden i några hundra år tills han når våran nutid. Här väntar vetenskapsmän och demoner som vill låsa upp hemligheten bakom Frankensteins monster. Att skapa liv är motivation nog för att forskare ska intressera sig för honom och hans skapares historia. För demonerna lockar alla själlösa kroppar som de kan skapa och fylla med sina fallna fränder som är fast i underjorden. 

 

Det finns faktiskt en liten shadowhunter-känsla i den här filmen. Den har väldigt mycket potential och jag tror att den hade kunnat bli riktigt bra om någon bara hade velat gå den seriösa vägen med den i stället. Den landar till slut på "ganska okej" eller till och med "helt okej", om man inte har för höga förhoppningar. Det är samma manusförfattare som gör Underworld för er som gillar det, själv har jag aldrig sett dem. Annars om man uppskattar Van Helsing, Blade, Hell Boy (som också har mycket potential) och Riddick så är utsikterna goda att verkligen tycka om den här.

Vilken trevlig överraskning The Selection varit för mig. Självklart fanns någon form av intresse där eftersom jag började läsa den, det är ju trots allt en (typ) dystopi, men jag var inte beredd på att tycka om den så mycket. Respekt till Kiera Cass som kunde göra något moget av en sådan här premiss. Nämligen trettiofem väldigt unga tjejer som tävlar om en och samma kille, en prins, stundvis framför kameror. Jag hoppas hon håller samma klass genom hela serien.

 

En av faktorerna som gör att det här funkar är att huvudkaraktären inte vill ha prinsen. America Singer är redan kär i någon annan. I ett nytt, ungt U.S.A med det nya namnet Illéa råder en gammalmodig monarki. Monarken styr enhälligt landet för allas eller sitt eget bästa. Prinsessor gifts bort av politiska och diplomatiska skäl, medan prinsar får ta en fru från det egna landet. När det är dags hålls The Selection, och trettiofem lyckliga tjejer från alla klasser får den stora äran att tävla om vem som blir prinsessa. Samtidigt som hela landet ser på och tycker till om vem deras framtida drottning borde bli.

 

Men America vill som sagt inte bli prinsessa, hon vill inte bo i ett palats med en arrogant prins och inte utsätta sig för risken av rebellatacker. Hon vill gifta sig med sin hemliga pojkvän Aspen. Problemet är att han är en klass under henne, och det blir en dyr och byråkratisk process att gifta sig med honom. För att inte tala om dem hon gör besviken, främst hennes mamma som vill att hon gifter upp sig några klasser i stället. Helst till en första klass prins om det är möjligt.

Det här hade kunnat vara en katastrofal soppa av överdrivna karaktärer, onödiga komplikationer, och omogna dialoger. Men det är det inte. America är en vettig och ödmjuk tjej, utan att det krockar med för dåligt självförtroende. Tjejerna hon tävlar mot kan för all del vara elaka, men det skildras inte på det där orealistiskt pinsamma sättet som ibland förekommer när en författare ska gestalta "en riktig bitch". Det är vuxet för att vara en ungdomsbok. Det är ingen bladvändare, men det är något mysigt över den, en nyfikenhet som gör att man vill läsa vidare. Inte det bästa jag läst men helt klart trivsam läsning som var värd tiden.

Bara för att jag inte tjatat om Warm Bodies på jättelänge, för att uppföljaren tar sådan tid (inte för att jag klagar på grundligt arbete), och för att jag älskar my little pony, så har jag hittat en typ av fan art till er här:

Det här är del tre av den långa, långa Demon Cycle trilogin. Eller vänta nu, det är tydligen ingen trilogi som det på så många ställen antyds... det blir en serie på fem böcker! Visualisera mitt hängande huvud och ljudliga suck. Jag vet inte om jag orkar två böcker till av samma slagsmål, samma dialoger, samma slagsmål, och liknande slagsmål. Nu kanske jag låter lite hård här, och det är jag också. Den här boken är faktiskt inte så illa, jag tycker att den på många sätt är bättre än tvåan och man får faktiskt lite demonperspektiv också. Sådant tycker jag är spännande.

Jag kan inte på något smidigt sätt förklara vad boken handlar om utan att förstöra för dem som eventuellt är intresserade av serien. Alla de här tre har varit ovanligt svåra att ge en beskrivning av, trots att handlingen är så rak och simpel. Men jag kan locka med att demonernas värld och avsikter blir en aning tydligare, om än inte så mycket som jag skulle önska. Jag hade gärna velat utforska den delen av historien mycket mer, vilka demonerna är och hur deras magi funkar. I stället får man läsa sig alldeles matt av hur de rör sig när de slåss, hur giftiga klor de har, hur deras muskler spänns, hur man kan använda deras egen tyngd och styrka emot dem, med mycket mera. Ja, jag är trött på att bara läsa actionscener och inget om historia, intriger eller magisystem.

Men åter till det positiva, det kommer trots allt lite demonperspektiv och nya utmaningar med det. Enevera öppnas upp som karaktär att följa och hon har mycket spännande att bjuda på. Jag kommer nog aldrig tycka om hennes karaktär, men hon är en av de mest intressanta att läsa om. Överlag så vände mitt intresse för ökenfolket ganska skarpt gentemot förra boken, så det var kul. Till och med Jardir har lyckats charma mig en smula mer. Det som drar ned upplevelsen är överflöd av ihålig text som inte riktigt säger eller ger något, och för mycket upprepningar. Jag tycker det här är värt att läsa om man verkligen gillar fantasy, ogillar infodumpning och älskar action. Ett av tre för mig då.

(Tidigare: The Painted Man, The Desert Spear)

Jag snubblade över en sak idag; två olika serier med samma omslag. Jag har ingen aning ifall det brukar förekomma, för en del kanske det inte känns så konstigt? Men jag tyckte det var rätt skumt att använda en annan series omslag.

Det kanske beror på översättningen, att man inte tyckte det var så konstigt med samma omslagsserie när det blev ett nytt språk. Eller att det inte spelade någon roll. Kanske visste helt enkelt inte den som köpte bilderna att de använts till en annan serie. Jag antar att det faktiskt inte spelar någon roll heller, jag blev bara så förvånad :p

 

Några böcker ur Maria V. Snyders Study:

Några böcker ur P.C Casts Partholon, översatta till SE:

Det blir verkligen glest mellan inläggen när man läser så onödigt långa böcker. Om jag tyckte att ettan av The Demon Cykle kändes lång, så är det inget mot uppföljaren. Enligt min mening var den så mycket tråkigare också, och kändes lite upprepande. Det börjar va ett tag sedan jag läste den, men jag blir så omotiverad att skriva när upplevelsen inte var något anmärkningsvärt och jag vet att jag mest bara kommer klaga.
I första boken tyckte jag att avsnitten i de södra öknarna var någorlunda intressanta. Det var annorlunda från den miljö och de seder man känner igen sig i, det fanns nytt att upptäcka. Det förde historien vidare, och handlade om en karaktär som jag tycker om. Det var ofrånkomligt att jag blev rejält besviken när mer än halva uppföljaren utspelade sig i öknen, med ny osympatisk karaktär. Till slut lyckades jag känna en aning med Jardir som man får följa där, men mest var det bara ett nödvändigt ont för att komma vidare i boken och i serien. Jag tror inte det behövs ett eget stycke för handlingsbeskrivning, det är återigen mycket uppbyggnad inför ännu nästa bok. Den glada överraskningen var dock att en annan ny karaktär, som mest var en parentes förut, får ganska mycket av bokens andra halva. Även om hennes historia är lika frustrerande och våldsam som Jardirs, mer egentligen, så trivdes jag bättre i hennes kapitel.
Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte njuter mer av den här fantasyserien. Det är inget fel på författaren eller hans sätt att skriva, han har ett bra språk och gör mig inspirerad med sina idéer om demonerna. Det är inget fel på karaktärerna heller, Peter V Brett känns som en skicklig författare, men han fångar inte mig. Det blir tydligare och tydligare att han och jag har väldigt olika smak. Jag är nog mer av en Robert Jordan-typ av tjej ;)

(Tidigare: The Painted Man)