Vi var på bio med sonen för någon helg sedan och tittade på Boxtrolls. Jag tyckte inte om den så mycket som jag hade hoppats, men upplevelsen var förstås mysig ändå. Den var så konstigt balanserad mellan för barnslig och för hemsk. Till en början kändes det som pingu eller teletubbies. Bara instrumental musik, lerfigurer och bebisprat väldigt länge. Men längre in i filmen blev några figurer så vidrigt fula och läskiga att jag nästan fick blunda.

Beskrivning får SF bjuda på: Under stadens idylliska gator bor boxtrollen, ondskefulla monster som kryper ut ur kloakerna på nätterna och stjäl det invånarna i Cheesebridge håller allra kärast: deras barn och deras ost. Åtminstone är det så legenden lyder. I verkligheten är dock boxtrollen ett älskvärt och knasigt underjordiskt folk som bär omkring på sina kartonger som sköldpaddor bär sina skal. När Boxtrollen blir måltavla för den livsfarliga skadedjursbekämparen Arhibald Snatcher, som ser utrotandet av trollen som en biljett in i Cheesebridge-sociteten, står allt hopp till deras adopterade hjälte Eggs.

 

Jag vill säga att det här är en fin film, men det kan misstolkas som att jag menar en snygg film. Men jag menar fin i den andra bemärkelsen, och jag tror nog att det här är en erkänt bra animation. Själv har jag ganska stora problem med lerfigursanimationer, trots kärleken för Nightmare before Christmas och Corpse Bride. Men det beror nog mer på Burton och hans berättelser, för annars tar det faktiskt emot ganska mycket med lerdockor för mig. Även nu fick jag kämpa en aning för att slappna av och njuta, och jag tror att jag hade tyckt mycket mer om Boxtrolls om den varit tecknad eller snyggt dataanimerad. (Dock är trollen otroligt söta :)

 

Inte optimal för oss som ogillar dockor och lera, men för den majoritet som gillar fina/djupa/artistiska filmer så kan jag rekommendera den här som en fin berättelse. Extra bra funkar den på bio, och det var en trevlig upplevelse att dela med sonen och maken.