Det blir verkligen glest mellan inläggen när man läser så onödigt långa böcker. Om jag tyckte att ettan av The Demon Cykle kändes lång, så är det inget mot uppföljaren. Enligt min mening var den så mycket tråkigare också, och kändes lite upprepande. Det börjar va ett tag sedan jag läste den, men jag blir så omotiverad att skriva när upplevelsen inte var något anmärkningsvärt och jag vet att jag mest bara kommer klaga.
I första boken tyckte jag att avsnitten i de södra öknarna var någorlunda intressanta. Det var annorlunda från den miljö och de seder man känner igen sig i, det fanns nytt att upptäcka. Det förde historien vidare, och handlade om en karaktär som jag tycker om. Det var ofrånkomligt att jag blev rejält besviken när mer än halva uppföljaren utspelade sig i öknen, med ny osympatisk karaktär. Till slut lyckades jag känna en aning med Jardir som man får följa där, men mest var det bara ett nödvändigt ont för att komma vidare i boken och i serien. Jag tror inte det behövs ett eget stycke för handlingsbeskrivning, det är återigen mycket uppbyggnad inför ännu nästa bok. Den glada överraskningen var dock att en annan ny karaktär, som mest var en parentes förut, får ganska mycket av bokens andra halva. Även om hennes historia är lika frustrerande och våldsam som Jardirs, mer egentligen, så trivdes jag bättre i hennes kapitel.
Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte njuter mer av den här fantasyserien. Det är inget fel på författaren eller hans sätt att skriva, han har ett bra språk och gör mig inspirerad med sina idéer om demonerna. Det är inget fel på karaktärerna heller, Peter V Brett känns som en skicklig författare, men han fångar inte mig. Det blir tydligare och tydligare att han och jag har väldigt olika smak. Jag är nog mer av en Robert Jordan-typ av tjej ;)

(Tidigare: The Painted Man)