Ooh, vart ska jag ens börja beskriva den här?

 

I den här alternativa verkligheten har en man upptäckt ett sätt att "kliva" eller "stega" till en parallell jord. En efter en, för varje steg en ny jord. Han byggde en liten attrapp och skänkte ritningen till hela världen, för att sedan försvinna spårlöst. Plötsligt har nästan hela mänskligheten möjlighet att lämna denna värld och stega in i nästa. Alla som inte är nöjd med sin situation kan helt enkelt bygga sig en liten "stegare" och börja gå. Möjligheterna är oändliga. Så självklart börjar folk migrera åt alla håll, vissa bara ett steg bort och andra tusentals. Vissa försöker utnyttja råvarorna på nästa jord, och vissa försöker bygga sig ett nytt samhälle. Andra vill bara leva ifred på sin helt egen jord. För Joshua är situationen en aning annorlunda, för han är en naturlig stegare. Han kan fritt vandra mellan världarna utan vila och är en av dem som varit längst ifrån vår ursprungsjord. En åtråvärd guide för den som vill utforska de mest avlägsna jordarna. En önskvärd kompanjon för själen Lobsang, en individ som kallats kodning tills han vann sin rätt att kallas mänsklig. Tillsammans kan de färdas snabbare och längre än någon annan, och ger sig av på en expedition för att göra just det.

Hela idén med The Long Earth är extremt fängslande tycker jag. Det finns så oräkneligt många sätt att utveckla historien, och det är två väldigt kompetenta författare som tagit sig an det (Stephen Baxter och Terry Pratchett). Det skulle lätt kunna bli larvigt eller ofullständigt med så många aspekter att ta hänsyn till för att hålla historien trovärdig. De bästa fantasy/sci-fi/steampunk/dystopi och alla liknande böcker jag vet har en sak gemensamt, och det är att trots allt övernaturligt eller annat knas så finns en realistisk eller någorlunda "vetenskaplig" förklaring. Eller som här, (som oftast), brist på förklaring men med rimliga teorier. Om författaren och därmed en karaktär har en trovärdig tes eller flera, så behövs inte ett solklart svar. Trots att tydliga orsaker lyser med sin frånvaro känns det som att jag verkligen förstår stegandet, och då har författarna lyckats.

Tyvärr är inledningen och hela första halvan av boken, kanske ännu mer, extremt långsam. En del kapitel går åt för att komma in i boken och det nya sättet att tänka, och det är helt okej. Sådant måste få ta tid för att verkligen sjunka in. Men utöver det gick det ändå onödigt långsamt, när det blir riktigt intressant och spännande är boken snart slut. Jag tänkte ge boken medelbetyg baserat på första halvan, trots att jag tyckte författarna förtjänade mer för hur välskriven boken är. Men andra halvan vill jag å andra sidan ge toppbetyg, för det är verkligen skitbra! Men jag kan inte glömma alla kvällar av gäspningar och suckar för att det kändes så trögt, det var bara språket i boken som gjorde att man så lätt tog sig vidare ändå. Lobsang är faktiskt en väldigt underhållande karaktär, och de upptäckter som resenärerna till slut gör väcker så många tankar och frågor. Jag skulle kunna sitta en hel kväll, många kvällar, och filosofera om The Long Earth.

Kortfattat: en superbra bok med aströg början. Så jag vet inte om jag är besviken eller inte över upptäckten att det är en trilogi, jag var tvärsäker på att det bara var en bok. Jag orkar inte ta mig igenom så mycket tråk igen, å andra sidan är ju historien redan igång och jag är väldigt intresserad nu. Får se om jag kommer fortsätta, jag tror nog det om det inte går för lång tid.

Har någon missat att filmatiseringen av Cirkeln dragit igång? Inpselningarna började i mars, och 18 februari 2015 får vi äntligen se resultatet på bio. Man har inte läckt några skådespelarnamn, men den första bilden har i alla fall släppts:

Personligen är jag lite besviken på stylingen av Linnéa och Ida, jag tycker inte de är riktigt lik sig. Men det här är ju bara en enda bild, jag tror säkert att de är mer lik sig på duken eftersom alla är väldigt mån om att det ska bli troget boken. Det här ska bli så himla kul att se :)

(Tidigare inlägg: Cirkeln, Eld och Nyckeln)

Som fullständig trilogi är Lost Voices faktiskt en bra serie. Den är underhållande och intressant, värd att läsa om man gillar sjöjungfrur. Jag tror inte jag hade uppskattat den lika mycket om jag inte var så extremt fascinerad av havsfolk och undervattensvärldar. Ifall karaktärerna och handlingen utspelat sig på en gymnasieskola i stället för i havet så hade jag gett upp för länge, länge sen. Man måste nog gilla antingen sjöjungfrur eller beslutsångest och identitetskriser för att ta sig igenom alla böckerna.

Det kan ofta bli riktigt bra när författare vågar slänga runt verkligheten som man lever i under tiden man läser deras böcker. När de berövar en på det "naturliga" förloppet och i stället ändrar på allt. Det funkar inte alla gånger, men i Twice Lost blev det spännande med lite nya spår. Den här trean har som sina föregångare en del långsamma och aningen tråkiga partier, men den lyfte upp trilogin som helhet tycker jag.

Jag undviker handlingsbeskrivning på grund av nämnda förändringar, det blir bara avslöjande då. Men man ska absolut läsa den om man gillade första boken. Jag personligen kan tycka att Sarah Porter lade för mycket text på allmänna händelser och dialoger i stället för att lägga krut på fördjupning av det som verkligen var spännande, men det är ju som alltid en fråga om smak. Många är nog i kontrast ganska glada att slippa massa infodumpning ;)

(Tidigare: Lost Voices och Waking Storms) 

Under de snart två år som jag tagit del av den svenska bokbloggsvärlden har jag sett en del inlägg om stress och pliktläsning. Läsare/bloggare som tappar sin passion för läsning och böcker för att det blir ett måste, och alla är vi väl överrens om att det inte ska kännas så. Jag är mitt uppe i det just nu, jag pliktläser. Men det har inte med bloggandet att göra, det är mitt satans kontrollbehov. Jag kan inte mentalt stryka en påbörjad serie eller bok, jag måste checka av den.

 

Men så kan man inte tänka, och jag måste lära mig att ge upp i stället för att envist fortsätta bara för att få ett avslut. Inspirerad av några inlägg från bland annat Bladvändaren och Fridas Bokhylla har jag nu gjort en lista åt mig själv. En lista som ska göra det enklare för kontrollhjärnan att visualisera. Jag måste inte läsa klart serier som inte känns roliga att fortsätta med, jag kan stryka dem. Det är iaf vad jag ska börja intala mig ;)

 

De här serierna tänker jag utan tvekan FORTSÄTTA med, för att jag vill:

Här är några jag tvekar inför men inte gett upp hoppet om, får se om jag har lust någon gång:

Jag vet inte varför jag inte vill avsluta dessa, t.ex Dust och Dead Until Dark gillade jag verkligen. Men jag är inte intresserad av att fortsätta vidare. De blir STRUKNA:


Läsning ska vara roligt. Det finns inget man måste läsa, man ska bara läsa det man vill.

Fick hem en mumsig gåva från mig själv idag, en klassiker nedskalad till en snygg grafisk novell. Ser fram emot att titta mig igenom denna välkända saga, jag gillar verkligen hur den är illustrerad.

 

Ibland spelar det ingen roll vilken beskrivning som följer med en bok/novell/album/serie. Ibland är kombinationen zombieponi och pastellponi för lockande för att avstå. Så här står det på goodreads om MachoPoni: In this children's book for adults, MachoPoni has no choice but to enter the Dark Kingdom, where the undead ponies roam. He must rescue Dust, the poni he loves from the dark princess's castle, using wit, creativity and his magic bouncy blue ball to survive. A twisted parody of My Little Pony, The Care Bears, and other 80's staples. Warning: contains gore and mild sexual content. 

Det låter ju för spännande för att missa och har dessutom ett snyggt omslag. Sådär hundra sidor är ju också lämplig snabbläsning, om det ens var så mycket. Det var nog mindre. Tyvärr var det lite för mycket parodi för min smak, efter en viss gräns drar man inte ens på smilbanden längre utan det blir bara för löjligt. Men kanske en kul bok för rätt läsare, den har ju sin lilla charm trots allt. Och som gammal MLP-fanatiker född på åttiotalet kan jag inte låta bli böcker med snygga ponnysar på ;) 

Läst i mars: 1 bok.

Skrivet i mars: 0 sidor.

Ritat i mars: 0 illustrationer.

Spelat i mars: 0 spel.

Bloggat i mars: 2 inlägg.

Sett i mars: 2 hotell och 1 tvserie.

Det är ironiskt att jag är en så stresstålig person när riktig stress uppstår, när många saker måste göras på samma gång och snabbt dessutom. Men den inre stress som min hjärna bygger upp så fort jag har något på schemat, den kan jag inte hantera. En kurs i sundsvall fick mig att stressa bort hela mars, trots att kursen bara varade i knappt två veckor. Trots att den var jätterolig, och jag har umgåtts med trevliga människor, ätit god mat, fått mycket sömn och goda hotellfrukostar. Hur kan avvikelser från vardagen stressa upp mig så mycket? Den är så värdefull för mig att jag blir provocerad, arg och stressad av att ändra den. Jag är så bortskämd. Signalen från hjärnan som lyder "jag har inte tid!", det är den som hindrar mig från att hinna något när jag bara tänker "jag har inte tid" hela tiden. Jag uppskattar och älskar min vardag och alla detaljerna i den. Och jag slösar bort den genom att stressa upp mig själv över bokstäver på papper, alltså noteringar i kalendern. För det kommer alltid att stå saker i kalendern. Det kommer alltid ligga tidnigar på köksbordet, kläder på sovrumsgolvet och plackers på handfatet. Varken kalendern eller hemmet kan bli helt fläckfritt. Det får vara bra nu, jag tänker i protest lugna bort min inre stress.