Lost Voices, som är första delen i trilogin med samma namn, var både en glad överraskning och lite av en besvikelse. Det beror ju oftast på vilka förväntningar man har. Jag väntade mig först att det skulle vara en seriös, välskriven och mörk sjöjungfruberättelse anpassad för ungdomar. Men redan i första kapitlet började jag misstänka att den skulle vara lite för barnslig för min smak. Sarah Porter har lyckats kombinera de två känslorna av barnslig och mörk på ett märkligt, mest positivt, sätt.

Lucette är en tanig fjortonåring som aldrig passar in, som alltid blir ignorerad. Hon känner sig utanför all mänsklig gemenskap och har haft en bitvis svår uppväxt. Men bägaren rinner över när hon en ödesdiger kväll blir utsatt för mer än bara knytnävslag av sin alkoholiserade farbror. Plötsligt finner hon sig störtande mot havsytan från de höga klipporna, där hennes brustna hjärta kallnar. Som det gör för många skymfade, sårade och illa behandlade flickor. Deras hjärtan kallnar och de förvandlas, till sjöjungfrur.
I början av boken är det svårt att föreställa sig Luce som fjorton i stället för tio. Hon, farbrorn, hennes nya vänner, alla karaktärer är... jag hittar inte orden. De känns inte trovärdiga. Deras roller, hur de kommunicerar och agerar. Jag tycker inte alla följer sina egna typiskt karaktäristiska drag. Men nu är jag petig, och ställer kanske för höga krav. Då och då falnar trovärdigheten helt enkelt, men det gör inte så mycket i helheten.

Det jag däremot njöt ohejdat av är såklart upplevelserna under ytan. Det är inga Disney-sjöjungfrur som dricker varm choklad, eller följer andra orimliga tvåbenta traditioner. De är klassiskt vackra siren-liknande varelser, som lockar sjöfarare ned i djupet med sin sång. Kallblodiga mördare med andra instinkter än oss. Den aspekten av boken lyfte verkligen upp svagheterna, och gav mig i slutändan en tillfredsställande läsupplevelse. Jag dyker med spänd förväntan ned i uppföljaren.