Ooh, vart ska jag ens börja beskriva den här?

 

I den här alternativa verkligheten har en man upptäckt ett sätt att "kliva" eller "stega" till en parallell jord. En efter en, för varje steg en ny jord. Han byggde en liten attrapp och skänkte ritningen till hela världen, för att sedan försvinna spårlöst. Plötsligt har nästan hela mänskligheten möjlighet att lämna denna värld och stega in i nästa. Alla som inte är nöjd med sin situation kan helt enkelt bygga sig en liten "stegare" och börja gå. Möjligheterna är oändliga. Så självklart börjar folk migrera åt alla håll, vissa bara ett steg bort och andra tusentals. Vissa försöker utnyttja råvarorna på nästa jord, och vissa försöker bygga sig ett nytt samhälle. Andra vill bara leva ifred på sin helt egen jord. För Joshua är situationen en aning annorlunda, för han är en naturlig stegare. Han kan fritt vandra mellan världarna utan vila och är en av dem som varit längst ifrån vår ursprungsjord. En åtråvärd guide för den som vill utforska de mest avlägsna jordarna. En önskvärd kompanjon för själen Lobsang, en individ som kallats kodning tills han vann sin rätt att kallas mänsklig. Tillsammans kan de färdas snabbare och längre än någon annan, och ger sig av på en expedition för att göra just det.

Hela idén med The Long Earth är extremt fängslande tycker jag. Det finns så oräkneligt många sätt att utveckla historien, och det är två väldigt kompetenta författare som tagit sig an det (Stephen Baxter och Terry Pratchett). Det skulle lätt kunna bli larvigt eller ofullständigt med så många aspekter att ta hänsyn till för att hålla historien trovärdig. De bästa fantasy/sci-fi/steampunk/dystopi och alla liknande böcker jag vet har en sak gemensamt, och det är att trots allt övernaturligt eller annat knas så finns en realistisk eller någorlunda "vetenskaplig" förklaring. Eller som här, (som oftast), brist på förklaring men med rimliga teorier. Om författaren och därmed en karaktär har en trovärdig tes eller flera, så behövs inte ett solklart svar. Trots att tydliga orsaker lyser med sin frånvaro känns det som att jag verkligen förstår stegandet, och då har författarna lyckats.

Tyvärr är inledningen och hela första halvan av boken, kanske ännu mer, extremt långsam. En del kapitel går åt för att komma in i boken och det nya sättet att tänka, och det är helt okej. Sådant måste få ta tid för att verkligen sjunka in. Men utöver det gick det ändå onödigt långsamt, när det blir riktigt intressant och spännande är boken snart slut. Jag tänkte ge boken medelbetyg baserat på första halvan, trots att jag tyckte författarna förtjänade mer för hur välskriven boken är. Men andra halvan vill jag å andra sidan ge toppbetyg, för det är verkligen skitbra! Men jag kan inte glömma alla kvällar av gäspningar och suckar för att det kändes så trögt, det var bara språket i boken som gjorde att man så lätt tog sig vidare ändå. Lobsang är faktiskt en väldigt underhållande karaktär, och de upptäckter som resenärerna till slut gör väcker så många tankar och frågor. Jag skulle kunna sitta en hel kväll, många kvällar, och filosofera om The Long Earth.

Kortfattat: en superbra bok med aströg början. Så jag vet inte om jag är besviken eller inte över upptäckten att det är en trilogi, jag var tvärsäker på att det bara var en bok. Jag orkar inte ta mig igenom så mycket tråk igen, å andra sidan är ju historien redan igång och jag är väldigt intresserad nu. Får se om jag kommer fortsätta, jag tror nog det om det inte går för lång tid.