Jag vill göra repris av förra årets nyårsinlägg, listar här tio böcker som blir film nästa år.
Det här är vad som lockar mig 2014:
(Då några av filmerna saknar svenskt premiärdatum får de sina världspremiär-datum i stället)

10 jan: The Adventurer: The Curse Of The Midas Box, baserad på Mariah Mundi: The Midas Box av G. P. Taylor. Oläst av mig, men om jag gillar filmen kanske jag plockar upp den.
21 feb: Winter's Tale, med bl.a Colin Farrell, Russell Crowe och Will Smith. Baserad på romanen med samma namn av Mark Helprin. Jag har inte läst den, men är nyfiken på filmen.
28 feb: I, Frankenstein, Inspirerad av Kevin Greviouxs serie om Frankenstein, Ringaren i Notre Dame, Doktor Jeckyl och Mr Hyde m.fl. Den vill jag både läsa och se!
21 mar: Divergent. Need I say more? Självklar för mig att se då jag älskade boken. Men i ärlighetens namn tycker jag inte alls om trailern, eller castingen. Jag hoppas bli motbevisad.
18 apr: The Amazing Spider-Man 2. Del två av rebooten av Marvels Spiderman. Gillade verkligen del ett, och så är ju min älskling Emma Stone med igen.
30 maj: Maleficent. Disneys nya vinkel på Törnrosa med den onda häxan Maleficent som huvudroll.
12 sep: The Boxtrolls, en animerad film baserad på Here Be Monsters! av Alan Snow. 
19 sep: The Maze Runner. En hypad bok av James Dashner som jag väldigt gärna vill läsa, men bestämde mig när filmbeskedet kom att jag vill se den först.
3 okt: Gone Girl. Den väldigt populära deckaren av Gillian Flynn blir film. Jag har inte läst den men har uppfattat att fansen vill ha (kräver) en uppföljare. Den har inget omslag än, så jag använder bokbilden så länge.
21 nov: Mockingjay, part 1. Givetvis den mest efterlängtade filmen 2014, även om jag undrar hur de ska få till nåt av bara första halvan av boken. Det är ju andra hälften som är så himla effektfull!

(Jag vill egentligen få med Into the Woods som har premiär 25 dec 2014, men sverige-premiären är inte förrän februari 2015 så jag får väl spara den till nästa års filmatiseringar. Borde gjort detsamma med Frozen förra året, men då visste jag inte att den skulle bli så sen till sverige. De flesta länder visade den nu i år)

Tredje boken i Across the Universe, ett tillfredställande avslut till en serie jag kommer sakna.

Jag gjorde ju det ogenomtänkta valet att börja med den här trilogin innan sista boken släppts, och när den väl kom ut hade jag inte tid att prioritera den. Som det ofta kan bli, när boken äntligen kommer är man mitt inne i något annat man inte vill släppa.
Det här är en serie som gör sig bäst genom maraton-läsning, men jag hade inga problem med att hänga med trots det långa avbrottet. Det är lättlästa böcker och inga svåra termer eller plots som man måste komma ihåg. Känslan återfann sig från första sidan, den där särskilda godspeed-känslan som gör de här böckerna så speciella.
Varning för SPOILERS fortsättningsvis, jag kör ingen spoilertext i detta inlägg då det mesta är för avslöjande om man inte läst de tidigare.
I direkt anslutning till A Million Suns fortsätter Shades of Earth med att Elder släpper loss nödkapseln som ska ta större delen av godspeeds invånare till den nya jorden. Där väntar dödliga, flygande jättereptiler och livsfarliga små blommor. Jordfödda och skeppsfödda ska försöka samarbeta, Amy står med foten i båda lägren, och nya mysterier behöver utredas om människorna ska lyckas överleva.
Beth Revis har nästan lika skickligt som hon konstruerade skeppet godspeed även byggt upp en trovärdig ny planet. Jag tyckte om att utforska den nya världen tillsammans med Elders överväldigade sinnen och Amys mer erfarna ögon. På ett sätt gör planeten den här boken till min favorit, men samtidigt känner jag att det fanns så mycket mer att upptäcka och chockas av på godspeed. De stora mysterierna var något uppenbara, men det var fler små överraskningar strödda över ettan och tvåan som jag tyckte om att gapa till.
Det här är riktigt underhållande läsning, en serie jag inte kommer glömma och som jag gärna rekommenderar.

(Tidigare: Across the Universe och A Million Suns)

Jag blev upplyst idag att Modernista valt ut ett citat från min recension av Drömgångare till sin hemsida. Jättekul!
Det var allt för den här veckan ungefär, snart ska jag ta mig tid för bloggen igen. 

Hela recensionen finns bl.a här >>

Text från goodreads: Alex and Morgan are faced with the literal end of the world. Corpses around the globe begin to hunger for the flesh of the living, and society crumbles quickly under the shock of the attacks. With the animated dead filling the streets, Morgan has no choice but to hide with Alex in his apartment, surviving on canned food, soda, and a huge supply of illegally downloaded movies. (Written by Jaron Lee Knuth).
Det tog mig ca fyra sidor att tycka om och förstå vår manlige huvudkaraktär Alex. Det tog mig kanske tolv att bli lite kär i honom. Han är en introvert kille som är lite blaséartat trött på människor, och helst stänger han in sig i sin lägenhet där han läser serietidningar och laddar hem filmer och andra nöjen.
Det var också ganska lätt att gilla den kvinnliga huvudkaraktären Morgan, en nördig tjej som illustrerar serier på nätet. Allt börjar lagom förutsägbart men det är ju det som är charmigt ibland, och jag kände att det fanns så mycket att få ut av den här boken.
Men sedan hände något, och jag kan inte sätta fingret på vad. Plötsligt blev boken tråkig, jag kunde inte hålla uppe intresset för den och handlingen kändes platt och ogenomtänkt. Det hände liksom inget intressant. Zombierna och smittan kändes varken som något nytt, skrämmande eller fängslande. Det var inte heller så kusligt eller pirrigt som jag trott att det skulle vara för karaktärerna att vara instängda i Alex hyreshus.
Dock tog den igen sig en aning närmare slutet, men inte tillräckligt för att omvända mig. Så tyvärr ingen fullträff, men jag kan tänka mig flera som säkert skulle uppskatta den. I mitt fall beror det kanske på fel förväntningar, hade trott på mycket mer spänning, romantik och mörker. Det jag gillar mest är som sagt karaktärerna, men inte tillräckligt för att de skulle lyckas lyfta upp hela romanen.

Jag har blivit taggad av fantasygrottan att svara på 5 frågor om boken jag läser nu. Förutom en omläsning av Eld är jag också mitt inne i Parasite. Den är #1 i Parasitology, och den släpptes nu i oktober.

Hur många kap har du läst ur boken? Vilken händelse är din favorit än så länge?
När Sal är i blomsteraffären och tittar på köttätande växter. Det är något extra härligt och fascinerande med den scenen och de som följer.


Eftersom jag inte haft tid för bloggen de senaste veckorna, eller att läsa andras, så har jag dålig koll på vilka som redan gjort den här utmaningen/taggen. Så jag taggar dig som vill göra den!

Vet ni vad, jag tyckte inte supermycket om den här boken. Det är en bra bok, och tänkvärd, som ger trilogin ett värdigt avslut. Men jag blev besviken på att den inte hade samma spännande förmåga att underhålla som jag tyckte att de andra böckerna hade.
Text från goodreads, lindrigt avslöjande men jag vill ändå förvarna: Tris’s new reality is even more alarming than the one she left behind. Old discoveries are quickly rendered meaningless. Explosive new truths change the hearts of those she loves. And once again, Tris must battle to comprehend the complexities of human nature—and of herself—while facing impossible choices about courage, allegiance, sacrifice, and love. 
Nytt för tredje boken är att Veronica Roth har skrivit in ett till första persons perspektiv utöver Tris. Jag är delad i vad jag själv tycker om det men jag tror att det kommer glädja de flesta. Själv brukar jag reflexmässigt (och som nu; ofrivilligt) sucka lite när författare inte följer sitt eget mönster eller inte är konsekvent. Men jag gillade ju hans perspektiv och förstår varför det lagts in, så jag vill inte klaga.
Det kanske inte låter så men jag tycker faktiskt att boken är bra. Den var bara inte så njutbar som sina föregångare. Den grep aldrig riktigt tag i mig och hade inte samma bladvändar-tendenser. Flera gånger upptäckte jag hur jag ointresserat bara läste vidare utan att bry mig om vad som hände. 
Slutet ger mig också blandade känslor, jag kan uppskatta det men har nog beslutat att jag inte gillar det. Det finns vissa komplikationer på flera ställen i boken som känns poänglösa för mig, alldeles för undvikbara och inte helt övertygande. Men vad jag än tycker personligen så är de sista sidorna rörande fint skrivna, och ger trilogin ett passande avslut med rätt känsla.
Serien är riktigt bra och jag tycker att de som väntat/låtit bli ska plocka upp den snarast!

(Tidigare: Divergent och Insurgent)

Ännu en månad med en hel del intressanta boksläpp. Dock tycker jag inte att jag har sett lika mycket snygga omslag som jag vanligtvis gör. Men många baksidestexter som lockar, som vanligt. Här är tio titlar som jag blivit nyfiken på som kommit/kommer ut i december:

Slutet på den här boken kan inte vara bra för musklerna. Den var faktiskt lite halvseg ibland, inte med vanliga mått mätt men i jämförelse med Divergent. På sluttampen har jag dock suttit som på nålar, bitit naglar, gapat, och spänt mig. Det spelar ingen roll att jag hade mina aningar om scenariot som avslutade Insurgent, det var ändå lika spännande och omvälvande.
Den här boken handlar om mycket, som prioriteringar, lojalitet, val och uppoffringar. Bland falanger och människor som drabbats av oroligheter och o-ordning, vissa mer än andra, måste Tris fortsätta sträva mot det som kännns rätt. Ibland kolliderar det man vet med det man känner, och hon måste väga sina val och hitta sin identitet för att ta de rätta besluten. Om det någonsin finns ett rätt beslut, i en nyanserad värld där vi ändå envist håller fast vid svart och vitt, och tryggheten med grupperingar.
Det är lätt hänt att jämföra uppföljare med första boken, i stället för med andra böcker i allmänhet. Det här är en bra bok, med både tyngd och underhållningsvärde vad man än jämför med. Men för mig blev det inte samma fantastiska upplevelse som Divergent, även om den har mer att säga och berör på ett annat sätt. Den är en tydlig mellandel i en större historia, och jag tror den historian är som bäst i sin helhet med alla böcker tillsammans. Tur att jag har Allegiant redo ;)
Det är flera och intensiva actionscener i Insurgent. Men jag uppskattade nog de stillasittande kapitlen och politiska vinklarna mer. Jag har så lätt att svepas med och bli exalterad av hemligheter, kryptiska samtal, intriger och maktspel. Så vilken typ man än är, om vi nu ändå ska gruppera oss, finns det spänningsmoment för alla.

(Tidigare: Divergent)