Till stor del känns den här boken som en fartfylld actionfilm fast i fantasy-tappning. Det kan man ju ta som positivt eller negativt, men personligen kan jag faktiskt bli uttråkad när det ständigt händer något. Men det är ju mycket intressantare när det är i form av fantasy, mystik och magi än när det är biffiga killar som skjuter och kör bil ;)
Något annat som kan locka eller skrämma är att de två sista böckerna är helt romance-fria. I första boken förekommer en liten dos romantik men i tvåan och trean saknar jag det. Däremot tycker jag att den finaste vänskapsrelationen skildras mest i den här tredje boken.
För att kort nämna handlingen så fortsätter Liraels och hennes nyfunna vänners resa mot att stoppa den äldsta och största ondska som någonsin hotat både Det Gamla Kungariket och Ancelstierre med tillhörande grannländer.
Även om jag ironiskt nog fann den fartfyllda handlingen långsam ibland så gillar jag fortfarande konceptet och karaktärerna. Jag är förtjust i Lirael och The Disreputable Dog, och jag älskar de små uppfinningar som dyker upp ibland. (Favoriten är en mekanisk groda från tvåan som fångar insekter, praktiskt!)
Slutet var det bästa med boken. Det var känslomässigt och starkt och jag drogs med helt och hållet. Grät en liten skvätt gjorde jag också, av blandade orsaker. Jag tror de här böckerna skulle göra sig bra som filmer och hoppas att någon vill göra ett seriöst försök till det.
Att läsa den här trilogin av Garth Nix har stundvis fått mig att tänka på andra författare som JK Rowling, Neil Gaiman, Philip Pullman och Jonathan Stroud. Det är någonting med stämningen i böckerna som påminner mig om dem och det är enligt mig en positiv upplevelse. 

(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel och #2 Lirael)

Det brukar inte alltid gå hem hos mig att ha en huvudkaraktär i en bok för att sen byta huvudperson/berättarröst till nästa. Men i Abhorsen-trilogin (eller Old Kingdom Chronicles) så är jag jätteglad att Garth Nix gjort just så.
Jag tycker verkligen om Sabriel och hade gärna fortsatt att läsa om henne, fast Lirael är klart värd en egen bok eller flera.
Lirael är en dotter av the Clayr. En av få viktiga blodslinjer med särskilda förmågor som kan bistå Det Gamla Kungariket genom att blicka in i framtiden. Att vara en dotter av Clayr utan att ha fått sin framtidssyn vid fjorton år är pinsamt, som om inte Lirael redan utmärker sig nog från sina många kusiner genom att inte se ut som dem. Ensam, osäker och oförstådd lyckas Lirael skaffa sig en enda vän, i fyrbent form, och ett jobb i Clayrs gigantiska bibliotek. Just när tillvaron börjar bli trivsam, eller åtminstone genomlidlig, dras Lirael in i jakten på en urgammal ondska. En ondska som använder sig av bland annat necromancers och döda för att nå sina mål.
Det som fångade mig så med boken är Lirael själv. Jag har skrämmande lätt att relatera till henne och hennes situation. Utanförskapet, hopplösheten, känslan att inte passa in. "Alone among company", det känner jag också igen. Den första boken är fristående, om man vill läsa bara den. Men denna och nästa hör ihop och är mer som en lång historia uppdelat i två. Så ha Abhorsen redo när Lirael är utläst ;)

(Tidigare: Fan art, #1 Sabriel)

Jag har något fantastiskt att förmedla: Neil Gaiman gör dataspel!
Denna härliga nyhet stötte jag först på hos bokmalande som länkade en video. Jag har inte lyckats reda ut ifall spelet bara är tillgängligt för dem som är villiga att spela online, eller även för oss som vill vara bortkoppade när vi spelar. Det verkar nämligen komma i flera delar, den första delen släpps i höst om jag förstår det rätt.
På den här sidan kan ni kolla in videon där Neil Gaiman presenterar spelet. Man kan också utforska lite om innehållet eller kolla in spelmakarna, nyheter, Neil, med mera!

Så här ser karaktärerna ut som du/spelaren/spöket ska försöka driva ut ur Wayward Manor:

Mina förväntningar på Infernal Devices har varit höga, och med rätta verkar det som. Jag har inte haft lika höga förväntningar på Mortal Instruments, men efter att ha läst vad Cassandra Clare är kapabel till ser jag nu väldigt mycket fram emot det också :)
Clockwork Angel handlar om Theresa Gray som anländer i London för att möta upp sin bror när deras moster gått bort. Men bemötandet är inte som hon förväntat sig, och hon dras in i en okänd del av verkligheten där änglaättlingar, vampyrer och demoner inte är begränsat till bara fantasin.
Jag ber om ursäkt för tunn handlingsbeskrivning, då boken och handlingen är motsatsen till just det. Men jag vill inte avslöja för mycket, det är intressant att uppleva boken helt ovetandes tycker jag.
Denna första del av trilogin bjuder på en lagom dos steampunk, en sparsam portion romantik, och generöst med övernaturligheter. Jag sitter ofta och önskar mig mer ingående beskrivingar och förklaringar av det övernaturliga i böcker. Här behövde jag inte göra det, även om jag inte hade tackat nej till ännu mer fördjupning. Jag vill gotta mig i info om vad det än är jag läser om, och i det avseendet välkomnar jag övertydlighet.
Något jag föll handlöst för i den här historien är berättarrösten. Boken är skriven ur tredje persons perspektiv men allra mest får man följa Tessa, och jag gillar verkligen henne. Jag gillar faktiskt alla karaktärer väldigt mycket, både till utseende och personlighet och jag tycker om gruppdynamiken och den omgivande miljön.
Jag tror att det jag försöker säga är att jag älskar hur den här boken är skriven och trivs med omgivningen som målas upp.

Ja, jag kanske bor under en sten i perioder, och jag har ingen surfplatta eller läsplatta. Fast, nu har jag det!
Jag trodde aldrig jag skulle köpa en platta eftersom datorn är så viktig för mig, en platta kan aldrig klara det jag använder min dator till (t.ex stora tunga superroliga dataspel eller bildbehandlingsprogram).
Men, under det senaste året har jag läst allt fler e-böcker och mer verkar det bli, så jag tänkte what the hell jag köper en platta att läsa på. Jag har laddat den med bl.a Shades of Earth och Boneshaker :)

Jag hade ändå någorlunda höga förväntningar på Oblivion, men hade räknat med några irritationsmoment i form av dålig trovärdighet eller för mycket action.
Men icke! Det har inte tryckts in onödiga actionscener som pågår i tjugo minuter, och man får inte se närbilder på orealistiska gröna aliens. Den här science fiction rullen har stil och är väldigt intressant.
Jorden är obeboelig, utomjordingar har förstört månen vilket resulterat i kaos på jorden i form av naturkatastrofer. När mänskligheten invaderades använde man sig av kärnvapen för att vinna kriget, men till följd förlorades planeten och människan fick fly. Jack Harper arbetar med sin partner på jorden för att säkerställa vattenkällan till deras nya tillflyktsplanet. Varje dag åker han ut från sin skyvåning för att reparera utrustning och vid tillfällen kämpa mot de varelser som nu gömmer sig på vår förstörda planet.
Jag kan tänka mig att många skulle beskriva första halvan av den här filmen som långsam, fast jag känner inte så. Det kanske inte händer så mycket till en början, men man har ju fullt upp att hänga med i handlingen och den historia som framförs att det inte gör något. Det finns tillräckligt för ögat att ta in och för hjärnan att bearbeta.
Jag älskar verkligen våningen där Jack (Tom Cruise) bor med sin partner. Glasväggar med utsikt ovan molnen, mums! Vanligtvis föredrar jag den jordnära, hemtrevliga och timmerstugiga känslan framför plast, vitt och glas. Men wow till denna bostad, särskilt när det blir storm och man ser ovädret under sig.
Förutom att filmen är estetiskt tilltalande så finns en bra historia, lagom med spänning samt en och annan vändning. Jag hade gärna fått grotta ned mig lite mer i vissa delar, men det finns väl inte utrymme för så mycket fördjupning i en enda film.

Det var av ren tur som jag snubblade över den här trilogin, och det är jag tacksam för. Sabriel kom ut 1996 och är den första boken i Abhorsen av Garth Nix. (Det kommer ut en bok nästa år som har fått numreringen 4, men den utspelar sig hundratals år tidigare).
I den här världen finns länder som Ancelstierre som motsvarar "vår verklighet" fast för några årtionden sedan, och så finns The Old Kingdom som är en fantasyvärld. De är uppdelade geografiskt och inte dimensionellt, om ni förstår vad jag menar. Det som skiljer dem åt är en mur. Områdena känner alltså till varandra och det tycker jag är kul i stället för att "verkligheten" inte skulle känna till den magiska världen som ofta annars är fallet. (Inte för att jag har något alls emot när det funkar så heller!)
Sabriel är en ung kvinna från Det Gamla Kungariket som går på internatskola i Ancelstierre nära gränsen. Hon är en necromancer, men inte vilken som helst. Hon är dotter till Abhorsen, som vill skicka de döda tillbaka i stället för att väcka dem. När hennes far mystiskt försvinner väljer Sabriel att korsa gränsen till Det Gamla Kungariket för att söka efter honom. Där hittar hon förutom en talande katt och ett antal vandrande döda också vägen till sitt öde.
Många favoritämnen möts för mig i den här boken. En älskvärd huvudkaraktär, spännande sidokaraktärer, vandrande döda, magi, kärlek, och äventyr. Dock är jag ju inte så förtjust i omslaget ;)
En del fenomen var lite svåra för mig att förstå. Magisystemet var lite oklart och i början hade jag svårt att förstå hur det såg ut och fungerade när någon går in i döden. Många kapitel går ut på att det ska hända saker, de är typiska äventyrskapitel helt enkelt och det kan jag ibland tycka blir utdraget. Fast mest var det såklart bara underhållande och/eller spännande.
Kort sagt; jag gillart!

(Tidigare: Fan art)

Varje månad får jag mail från goodreads med månadens boksläpp inom de genrer jag gillar och de författare jag har läst. Vanligtvis hinner jag inte gå igenom böckerna så noga, och oftast är det bara två-tre stycken som hamnar på min att-läsa-lista.
Men den här månaden tyckte jag det fanns ovanligt mycket intressant! (Plus att jag hade tid att kolla den här gången ;)
Så jag tänkte dela med mig av hela tio stycken som fångade mina ögon. Två av dem släpptes i slutet av juli och resten i augusti:

En vanlig fråga tror jag nog, men det är ju också individuellt vad man känner så den lär fortsätta ställas ;)
Det jag främst funderade på är inte när i en bok man ska ge upp, utan snarare när i en serie man ska göra det. Om man inte gillar det man läser, varför fortsätta?
Serien som får mig att undra är Wicked Lovely (5 böcker). Jag tyckte ganska mycket om första boken, och fortsatte således med andra, som jag avskydde. Men jag vill inte avsluta serien bara för det, jag vill ju veta mer om Aislinn, Seth, Keenan och framförallt Donia. Jag överväger att helt enkelt hoppa över fyran bara.
Men tänk om den är bra då? Och tänk om jag missar viktig handling om jag skippar den?

Ni som har läst serien, behöver man verkligen läsa fyran för att hänga med i femman sen?

(#1, #3 och #5 är "huvudstoryn" och handlar om samma karaktärer. #2 och #4 handlar om andra karaktärer som finns med i samma tidslinje men som inte tar så stor plats i huvudstoryn. Däremot påverkar handlingen i #2 och #4 även handlingen i huvudstoryn)

Jag tror det bäst beskrivande ordet för den här boken är söt. Det är första delen i trilogin Fins, och jag överväger att läsa fortsättningen innan jag ger mig på lite "tyngre" sjöjungfruböcker men vi får se.
Handlingen är, som förväntat, enbart en kärlekshistoria. Jag gillar historien, och är såklart överförtjust i de kapitel som utspelar sig under havet. Det måste ju ha varit många saker jag tyckte om, eftersom jag hämtade boken vid varje ledig stund. Ändå är alla åsikter jag har om den ganska negativa.
Lily Sanderson är en sjöjungfru som tillfälligt lever på land. Hon går i high school och är upp över öronen förälskad i en kille i simlaget som hon planerar att leva sitt liv med, bara hon vågar erkänna sina känslor någon gång. När sjöjungrur delar sin första kyss bildas ett magiskt band, så det gäller att vara säker när man skapar det bandet. Men när Lily äntligen ska få saker att hända med sin stora kärlek i ett mörklagt skolbibliotek blir en viktig detalj väldigt, väldigt fel.
Det finns många "självklara" irritationer i den här boken som jag nog delar med andra. Som varför sjöjungfrur skulle ha jordgubbar eller tvål på havsbotten? Tvål löses väl bara upp och jordgubbar blir ganska läbbiga i blöt. Men för all del, det är den sortens smågrejer jag kan blunda för när jag verkligen gillar en bok. Och, jag uppskattade verkligen alla sjö-referenser i Lilys tankar och tal.
Men det fanns så mycket annat som var svårt för mig att släppa, som sättet karaktärer relaterar till varandra och dialogen som de för. Mycket sådant kändes orealistiskt och överdrivet, det störde mig. Min avsikt är dock inte att såga den här boken, för det är trevlig och lättläst underhållning som jag trots allt gillar. Den gick snabbt att läsa och det var faktiskt en mysig upplevelse. Särskilt perfekt passade den till att läsa på stranden, absolut en lämplig sommarbok! 

Apropå ett tidigare inlägg om omslag, så måste jag säga att omslaget till Sabriel som jag läser nu inte tilltalar mig alls. Den bilden lockade mig inte ett dugg till att läsa boken. Det är faktiskt ett typexempel på en sådan bok jag skulle skjutit upp om jag inte lockats så väldigt av handlingen. Nämn ordet "necromancer" just nu så läser jag ;)
Jag vet inte hur många i svenska bokbloggsvärlden som läst den, den verkar inte superkänd vilket förvånar mig. Hittills tycker i alla fall jag att den är riktigt bra.
Här är några fina bilder som jag snubblat över: