Inledningsvis var jag lite besviken, att Claudia Gray smet undan med att låta huvudkaraktären vara "dummare" än sina forskarföräldrar och slapp förklara hur multiversumresor fungerar. Men väldigt snabbt slutade det spela någon roll för det var en kul resa. 

 

 

 

 

Det här är mer min stil :) 

Jag skulle bara öva på att måla i photoshop som på en canvas, grundfärg, mera färg, osv. Tänkte bara testa och leka lite men det slutade med att jag målade klart hela "tavlan" och jag tycker den är jättesöt. Den är så enkel att föreställa sig i en barnbok att jag till och med gjorde en sistasida av en påhittad barnbok till den. 

 

Jag har haft ett litet testuppdrag i över ett år nu som jag äntligen orkat ta tag i. Jag och en vän skulle kolla ifall jag kan illustrera till barnböcker, men eftersom jag under senaste åren varit ganska slut och stressad har jag inte kommit mig för att ens koppla in ritplattan. 

 

I min vision har jag sett framför mig hur jag ska köra med akvarell för barnbok, och tyvärr kan jag meddela att det försöket blev ganska misslyckat. Jag ville ha något estetiskt tilltalande "trots" akvarell, för jag gillar egentligen inte det. Men, inspirerad av Child of light och lite annat så har jag insett att det kan vara fint och att jag ville testa. Dessvärre blev min egen bild precis som de fula exemplen som brukar avskräcka mig... Så vi får väl se hur det går att testa något snyggt i framtiden. Just nu är jag inte så sugen, men jag har ju sett fantastiskt vackra exempel också. Vi får se. 

 

Här är den i alla fall: 

Det är verkligen inte min stil, men jag är väldigt glad att jag äntligen har provat och jag tror att det kommer hjälpa inför framtida bilder. Förstår inte varför jag begränsade mig så och gjorde en så ospännande bild, när jag har möjlighet att göra vad jag vill av texten vi valde. Det enda jag visste var att jag inte villa ha något "vanligt" eller "verkligt" för det är bland det tråkigaste jag vet både i barnböcker och annars. Finns undantag förstås, men generellt tråkar det ut mig. Lösningen jag valde för att slippa göra en vanlig pojke var alltså... en ekorrpojke? 

Det var riktigt, riktigt länge sedan som jag köpte nya böcker. Jag hade glömt känslan att plocka fram en helt ny bok. Nyss fick jag hem de här två:

 

 

Jag har skrivit inlägg förut om hur jag lurar mig in i böcker som slutar med besvikelse. Jag faller handlöst för ett riktigt snyggt omslag, som sedan har en otroligt spännande/intressant/unik beskrivning på baksidan, och sedan visar det sig vara för enkelt eller för lite eller inte ens vad som beskrevs. 

 

Jag kan ha bedragit mig igen, men jag har valt med extra omsorg inför detta köp, får se hur det går :)

Som jag längtat och behövt den här boken, tänk om jag bara vetat det lite tidigare. Eller kanske senare, så jag inte behövde vänta så länga på bok #3 som kommer i oktober. 

 

 

Kortfattat och utan att kunna göra boken rättvisa: Varje dag vaknar A upp i en ny kropp. Alltid i en kropp av samma ålder som A själv, och alltid inom ungefär samma geografiska område som dagen innan. Men aldrig i samma person, och aldrig i ett bestämt kön. Varje dag en ny dag, i en ny kropp, nytt liv, nya människor. A har anpassat sig bra till det här livet, men det är inte så lätt när man blir kär. 

 

 

David Levithan skriver med ett behagligt och ibland poetiskt språk som hjälper mig att verkligen connecta med A. Hens upplevelser är så starka och välbeskrivna att jag äntligen fick en chans att faktiskt känna något medan jag läste. Det är en så uppriktigt juste person att även när de själviska handlingarna börjar ta över så vill jag bara att A ska komma undan. 

 

Hade inte bok #2 funnits tillgänglig hade jag behövt vänta en dag med att påbörja en ny, för det här är en typisk Book Hangover -värld för mig. Jag kommer på mig själv med att nästan på riktigt undra vem omkring mig som kanske har en "gäst" i sig för en dag. Jag älskar när det blir så, att man är så inne i en värld att man glömmer bort sig i verkligheten för en stund. Nu ska jag gladeligen kasta mig in i Another Day.

 

Så har jag äntligen läst ut dessa böcker, och jag gillar dem i det stora hela. De svenska översättningarna:

#1 The 5th Wave - Den femte vågen

#2 The Infinite Sea - Det oändliga havet

#3 The Last Star - Den sista stjärnan

 

Kortfattat för den som inte vill klicka länk eller missat hypen när den var: Premissen är att jorden tystsamt men med kraft invaderats av en utomjordisk art och bara en spillra av mänskligheten kvarstår.

 

Den första boken var riktigt bra. Då jag verkar vara den enda i världshistorien som uppskattar filmen, (kanske för att jag inte läst boken innan), så var det en välkommen utfyllnad. Det blev också en form av rättelse, en del saker tycker jag de har gullat till i filmen helt i onödan där det blev mer realistiskt i boken. Men jag tycker fortfarande filmen lagt upp storyn på ett mer spännande sätt där det verkligen kunde bli en twist på sluttampen jämfört med boken som sakta men säkert byggde upp och avslöjade/hintade ganska tidigt. Svårt att säga om det är så det känns om man börjar med boken i stället för filmen, men så upplevde jag. 

 

Infinite Sea inleder okej men dalar ganska fort enligt mig. Jag tyckte den stod still alldeles för länge och var inte riktigt spännande förrän just på slutet. De passiva delarna gav liksom inget nytt eller intressant, så som passivitet i händelseförloppen annars kan göra. Dessutom är det i tvåan som berättarrösterna börjar flyta ihop. Inte för att jag är otacksam över nya POVs men jag undrar om inte Rick Yancey började glömma här vem som hade vilken personlighet. I Last Star är det som att läsa samma "jag" om och om med olika namn bara, samt att vissa avsnitt avlöser varandra i extremt korta intervaller. 

 

Last Star är nog den där jag hade sämst fokus för att jag hunnit tröttna lite, och det hjälpte inte med förvirringen av multipla första persons upplevelser och tankar. (Fast en av dem är nog i tredje person, förresten. Hjälper hur som inte med känslan av förvirring). Tyvärr var det med en lättad suck jag avslutade, ivrig att påbörja något annat. Det är verkligen synd att filmen floppade för jag hade gärna sett hela trilogin, jag tror det hade gjort sig bra. Framförallt för att kemin mellan karaktärerna, då främst Cassie och Evan, var så mycket bättre "på duken" än på papper. Tycker jag ;)

 

A Creature of Moonlight, av Rebecca Hahn, är som en poetisk liten novell i romanformat. Det var väldigt länge sedan som jag sträckläste en bok över en dag. Jag har hållit på med den några kvällar men bara kommit några sidor i taget på grund av jobbstress och trötthet, men igår tog jag den i ett svep. Jag kan inte sätta fingret på vad som skapade suget, det var knappast tempo, kanske snarare mystiken. 

 

Den inleder väldigt starkt med tät, kuslig, sagolik "prosa". Ja, det är det enda ordet jag har på lager för att beskriva textflödet i denna bok. Det är inte ett ord jag slänger omkring ofta för jag läser inte sådana texter, men plötsligt insåg jag nog lite vad det innebär. Dock tror jag att A Creature of Moonligt är som en barnbok eller middle grade för den som läser mycket prosa. För en nybörjare som mig så var det nog just språkflödet som lockade till att fortsätta läsa vidare trots att handlingen är något slö. 

 

 

Jag har svårt att känna vad jag egentligen tycker om boken, det är en trevlig och vacker läsning som fångade in mig men som också lämnade mig lite otillfredsställd. Det är väldigt mysigt och smått spännande i början, stannar av en aning i mitten, sedan planar det ut på ett sätt som kommer tilltala vissa men inte alla. Jag är ganska nöjd ändå, det passar bra inom den här boken, men av vilken annan bok som helst hade jag krävt mer. Det är snålt med intriger, tvister och tempo men det utlovas å andra sidan inte heller, det var bara att jag oundvikligen började spåna och fundera efter ett tag. Den utlovade mystiken och stämningen som från en gammal sagobok, den levereras. 

 

Summan av detta, inte vad man bör plocka upp om an är sugen på intrigfylld fantasy. Passar däremot utmärkt som ljuv och enkel sommarnattsläsning. 

Inför denna mycket efterlängtade uppföljare har jag såklart gjort ännu en omläsning av The Bone Season och The Mime Order. Den här gången har jag dock läst via hörlurar, på Alana Kerrs charmhöjande stämma via Audible. Hennes läsning gör första boken så stämningsfull och jag kan höra den hur många gånger som helst.

 

En av orsakerna till att det blev ljudbok denna gång är att det var lite svårt att få tag på Song Rising i printad form när den släpptes, och jag är ju desperat efter allt jag kan få om Paige Mahoney och hennes inblandning i det totalitära Scion och i andarnas eter. Dessvärre har något hänt med Alana Kerr sedan de tidigare böckerna, för nu läser hon helt annorlunda. Det stämningsfulla är som bortblåst, och det enda jag kunde koncentrera mig på i den här boken var att inte irritera mig på nya uppläsningen. Det är jättetråkigt, för nu kan jag inte ha en juste uppfattning om innehållet i boken. Därav blir det också spoilerfritt!

 

Jag tror att jag gillar handlingen helt okej, eller mer än okej. Men det är inte lika omvälvande som tidigare, och händelseförloppet känns långsamt och utdraget. Och det utan att man får någon mer fördjupning i etern eller historiken heller, jag vet inte riktigt vad det är. Kortfattat så kändes det som en "vanlig" bok ;)

Kanske har Samantha Shannon tagit till sig av kritiken att hon infodumpar för mycket? Synd i så fall tycker jag, för det ger så mycket till den som är engegerad. Det finns kanske inte så mycket mer att beskriva heller, vi har ju lärt oss genom två böcker nu om Scion, refaim, voajanternas undre värld och andar. Risken finns förstås att jag missat en del till följd av den nya röstmelodin som jag inte uppskattade.

 

Så jag är ledsen, jag har inget att bidra med som sammanfattning om senaste boken. Jag tyckte om den, i vanlig ordning har slutet något extra att bjuda på, men jag är inte längre kär. Fast det är ju bara tredje boken av sju än så länge, och de första två älskar jag, så hoppet lever om att detta kanske kan förbli en favoritserie.

 

Yes, nu börjar det hända grejer sedan det första svävande ryktet för många år sedan att American Gods skulle bli tv-serie. Det här skriver SvD, och jag blir så exalterad:

 

 

Jag har fortfarande boken oläst i hyllan, och nu tror jag den får förbli där tills jag sett säsong 1. Spännande!

 

Det var några veckor (kanske månader?) sedan jag läste den här nu, så en ingående beskrivning skulle inte göra den rättvisa. Som sammanfattning i stället så var jag inte helt blåst av stolen men inte heller besviken. Trilogin får en ordentlig avslutning och jag tror att jag är nöjd med slutet, men själva upplösningen skulle jag nog behöva läsa om för att förstå till fullo. Det är inget problem att hänga med om man bara är fokuserad, men dessvärre så var jag lite trött när jag närmade mig slutet och hade den där känslan att jag bara ville läsa ut nu.

 

Återigen så hamnar vi i en ny setting med den nya boken, och sådant uppskattar jag. Det separerar varje bok på ett tydligt sätt så att det inte blir språngbräde-känsla och det kan många gånger vara rätt så fräscht. Men dessvärre för mig så var miljön/staden i Calamity inte en jag trivdes riktigt i. En annan nackdel med det tillvägagångssättet är att man lätt tappar känslan, tryggheten med det bekanta, men om de nya miljöerna är något man tycker om så borde det inte vara ett problem. Själv hittade jag aldrig charmen i staden av salt, och så tyckte jag både denna och tvåan var lite för långa.

 

Generellt så gillade jag hela Reckoners, men favoriserar helt klart ettan. Det skulle bli skitbra filmer, eller kanske en tre säsongs-serie, så jag hoppas riktigt ordentligt att någon plockar upp den idén. Det är inte lika avancerad intrig som andra Sanderson-böcker, men som ungdomsböcker annars så är de något att bita i. Han levererar som vanligt välplanerad kvalitet, och jag vet att jag kommer rekommendera dem till mina barn när de kommer upp i rätt ålder :)

 

Jädrar vad mycket reklam det har blivit på blogg.se! Oh well, det är ju här jag har bloggen så det måste ju få gå... 
Apropå det kan man inte längre besöka bloggen via boklotus.se, jag orkade inte hålla sidan vid liv. Men boklotus.blogg.se finns kvar, trots all reklam ;) 

Jag hade tänkt skriva om Cinder idag men jag tror jag skjuter fram det lite. Kortfattat: älskade den. Har även hunnit läsa ut Scarlet som jag också tyckte om. Men det går oerhört trögt med läsningen, jag kan inte förstå varför jag har så svårt att prioritera det.

Så håll till godo med grymt snygg illustration idag i stället för ett bokinlägg, nästan lite på temat Lunar chronicles: 
by muju

Yes, vilken bra film! 

Jag har hållit mig borta från alla recensioner och beskrivningar av den här boken, för jag vill vara helt o-spoilad när jag ser filmen. En underbar känsla, att veta i princip ingenting, och sedan svepas med i en helt ny och spännande intrig. Som jag ser fram emot böckerna nu! Hoppas verkligen att de filmatiserar de resterande böckerna ockå. 

Det är väl få som inte stött på the 5th wave vid det här laget, men jag ska hålla det så kort och spoilerfritt som möjligt: Vi, människor, är under attack av främlingar från ovan som vi kallar "the others". Deras krigsföring går inte ut på att storma oss med soldater, utan de sköljer bort oss med olika metoder tills bara ett litet urval av överlevare finns kvar. Det är härifrån handlingen börjar. 

 

Jag var inte beredd på att tycka så mycket om Cassie som jag gjorde. Hennes story kändes vid första kontakten lite gjord, och kanske hade jag kunnat tycka hon var lite typisk, men det gjorde jag inte. Jag hade jättelätt att känna med henne trots det välanvända "leta mitt småsyskon under jordens undergång"-scenariot. Detsamma med de manliga karaktärer som dyker upp under filmen, inget av det typiska bekommer mig för handlingen är ju verkligen bra. 

Filmen är snygg, spännande och bara en gnutta förutsägbar. Om man är inställd på att "klå" intrigen, ja då kommer man nog att lyckas. I alla fall vissa bitar, om man har det som mål. Men om man bara låter sig följa med, njuta av handlingen och inte överanalyserar, då är det en riktigt spännande och överraskande mysig film. Jag var inte beredd på det, men blev mycket glatt överraskad. 

 

Jag tror inte jag tänker säga så mycket om den här, vill inte avslöja för mycket även om titeln gör det uppenbart vad vissa delar av boken handlar om. Man blir fort bortskämd på tvister när man läser Sanderson, men här har han sparat in lite på sådant. På ett sätt blev jag besviken över det, men på ett annat känns det klokt att inte köra på samma taktik hela tiden. Och det förekommer trots allt en hel del små överraskningar, det har han inte snålat med, det är bara att det inte är lika chockartat som jag är van. Men slutet var lite annorlunda och faktiskt lite för flummigt för att jag skulle förstå till hundra procent. Jag vet inte om det är så att jag är för dum, eller om jag var ofokuserad, eller om det är tänkt att förklaras tydligare i trean. Det lär väl snart visa sig, för jag har redan börjat med den.

 

Även om det här inte var en överväldigande wow-bok för att vara Sanderson, så är det en välskriven och spännande bok som väl bär upp sin del av trilogin. Så håll till godo med min tråkiga sammanfattning, och ge The Reckoners en chans för det är faktiskt väldigt bra. 

 

(Tidigare: #1 Steelheart)  

Jag var lite förberedd på att inte bli lika blown away av Steelheart som av Brandon Sandersons tidigare böcker. För det första så är ju inte Steelheart en fantasy utan mer av en dystopi/urban bok, för det andra är målgruppen främst tonåringar och för det tredje så är huvudkaraktären en ung kille. Mina tidigare erfarenheter är att jag känner mycket mer med hans kvinnliga huvudkaraktärer, den enda bok av honom som jag inte älskat var Alloy of law som hade en manlig huvudroll. Men min tveksamhet visade sig vara helt obefogad. Han lyckades igen! 


Eftersom jag naivt nog trodde mig lärt känna författarens sätt att skriva och arbeta fram oväntade tvister så satt jag ända från början och analyserade varenda mening. All information vred och vände jag på, men ändå stack han hål på varje teori kapitel för kapitel. Med varje ny upptäckt hade jag listat ut hemligheten, trodde jag. Sedan lurade han mig som han alltid gör och lämnade mig med ett förundrat "wow" efter sista sidan. 

En av skillnaderna från hans andra serier är att man hittills inte får ett intressant och avancerat magisystem förklarat för sig. Men det gör faktiskt ingenting, det är så mycket annat som är spännande och så många andra saker att upptäcka. Det sparsamma världsbygget lämnar mig inte frustrerad, allt man behöver veta läggs systematiskt fram och som vanligt så får man en inom världen logisk grund att stå på även om den hittills inte är så avancerad. Det är enkelt men ändå tillräckligt, och den balansgången är det inte många författare som klarar av tycker jag. Steelheart vilar tyngst på bra karaktärer och spännande handling, och det är en bok jag tror kommer tilltala många olika typer av läsare.