Men tyvärr, inte lika stormig berättelse. Det känns så trist att behöva klaga, men den här boken var väl ingen höjdare tycker jag. Det börjar lovande, sedan snurrar det runt i halvtråkiga cirklar, för att slutligen bli riktigt spännande. Men just innan det spännande slutet så är det en lång period av flum också, som inte föll mig i smaken.

Jag slås igen av hur häftigt Sarah Porter lyckats kombinera middle grade med råhet. Det här är inte en middle grade bok, måste jag förtydliga. Men många gånger känns den som det i hur den är skriven. Det är en väldigt simpel handling och intrig, och enkelt språk. Men däremot är många händelser i kontrast till det väldigt störande, rent psykiskt. Det fysiska är det mindre av även om det finns sådant också, men det är lättare att hantera tycker jag. Det finns en scen i den här boken som fortfarande hemsöker mig, och det är antagligen vitsen med den.
Som uppföljare tror jag att Waking Storms kunde varit mycket bättre, fast det kanske är orättvist att ha för höga förväntningar. Men det finns så mycket potential, och karaktärer som kunde varit väldigt spännande. Eller, de är ju spännande också. Men samma problem kvarstår sedan ettan, ingen känns särskilt övertygande. Men nu vill jag inte hacka på den här boken mer, för den är inte så dålig. Den är bara inte så bra heller ;)

Efter ett sådant här avslut kommer jag definitivt börja med tredje boken omgående. Det skulle jag gjort ändå, för den här serien utspelar sig ju bland sjöjungfrur! Det går inte att komma ifrån hur mycket jag älskar det, och att jag gillar just den här typen av sjöjungfrur. Dessa fagra, farliga flockdjur med kraftfulla röster och brustna, kylda hjärtan.

(Tidigare: Lost Voices)

Det var i brist på annat som jag och min man började titta på Teen Wolf. Det där teen avskräckte lite, riskabelt ord att använda i en titel om man vill ha en större och äldre målgrupp.  Men tänk att det faktiskt var helt okej, redan de första avsnitten. Inte riktigt bra, men åtminstone okej. Det märks snabbt att serien har potential, även om det är sådär skådespelarinsatser och överarbetade kärleksscener och actionscener. Det hade kunnat gå hur som helst efter första säsongen.

Den kortfattade infon från IMDb summerar det väsentliga ganska bra: A somewhat awkward teen is attacked by a werewolf and inherits the curse itself, as well as the enemies that come with it. Självklart träffar tonårsvarulven Scott en söt tjej som är ny på skolan, och såklart är det frustrerande att mitt i gymnasiet anpassa sig till ett nytt liv som monster på deltid. Snyggt jobbat anser jag att göra en bra serie av en sådan förutsägbar och gjord start.

I stället för att dra iväg åt tonårshållet blir serien genom de befintliga tre säsongerna smygande mer vuxen. Sedan börjar inslagen av rysare/skräck, och jag kan gladeligen meddela att den smala linjen av skräck breddar ju längre man tittar. Nu tycker jag faktiskt om den här serien, de har valt helt rätt spår att följa. Man ska inte ge upp för snabbt när man är tveksam till en serie. Ibland tar det skaparna en stund att hitta rätt tråd, och då kan man ju avgöra om man tyckte det var bra eller inte. Det här blev faktiskt riktigt bra, även om den nog aldrig blir en riktig favvoserie.

Lost Voices, som är första delen i trilogin med samma namn, var både en glad överraskning och lite av en besvikelse. Det beror ju oftast på vilka förväntningar man har. Jag väntade mig först att det skulle vara en seriös, välskriven och mörk sjöjungfruberättelse anpassad för ungdomar. Men redan i första kapitlet började jag misstänka att den skulle vara lite för barnslig för min smak. Sarah Porter har lyckats kombinera de två känslorna av barnslig och mörk på ett märkligt, mest positivt, sätt.

Lucette är en tanig fjortonåring som aldrig passar in, som alltid blir ignorerad. Hon känner sig utanför all mänsklig gemenskap och har haft en bitvis svår uppväxt. Men bägaren rinner över när hon en ödesdiger kväll blir utsatt för mer än bara knytnävslag av sin alkoholiserade farbror. Plötsligt finner hon sig störtande mot havsytan från de höga klipporna, där hennes brustna hjärta kallnar. Som det gör för många skymfade, sårade och illa behandlade flickor. Deras hjärtan kallnar och de förvandlas, till sjöjungfrur.
I början av boken är det svårt att föreställa sig Luce som fjorton i stället för tio. Hon, farbrorn, hennes nya vänner, alla karaktärer är... jag hittar inte orden. De känns inte trovärdiga. Deras roller, hur de kommunicerar och agerar. Jag tycker inte alla följer sina egna typiskt karaktäristiska drag. Men nu är jag petig, och ställer kanske för höga krav. Då och då falnar trovärdigheten helt enkelt, men det gör inte så mycket i helheten.

Det jag däremot njöt ohejdat av är såklart upplevelserna under ytan. Det är inga Disney-sjöjungfrur som dricker varm choklad, eller följer andra orimliga tvåbenta traditioner. De är klassiskt vackra siren-liknande varelser, som lockar sjöfarare ned i djupet med sin sång. Kallblodiga mördare med andra instinkter än oss. Den aspekten av boken lyfte verkligen upp svagheterna, och gav mig i slutändan en tillfredsställande läsupplevelse. Jag dyker med spänd förväntan ned i uppföljaren. 

Och jag som gifte mig förra helgen, varför tänkte jag inte på det här då?!
Hade ju varit häftigt att ha en sån här i handen under vigseln :)

Mörk, fascinerande och magisk, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg levererar! Den långa väntan är äntligen över, för oss läsare och för de utvalda. Alla de här böckerna är väldigt tjocka (även om Nyckeln tar priset) så det känns som mer än bara tre böcker. Sidantalet kombinerat med den skarpa skildringen av karaktärer ger känslan av en mycket längre serie. Det är verkligen tråkigt att behöva lämna den här världen nu.

 

Jag älskar när författare kastar in nya karaktärer, eller smyger in dem. Särskilt när det handlar om magi, allt nytt blir så himla spännande. Och det blir en hel del nytt i Nyckeln. Stunder vi väntat på i två böcker får äntligen utspela sig, och stunder man aldrig kunnat ana fyller på spänningen. Det har varit så tillfredsställande hur allt blivit som jag tänkt mig i de här böckerna, även om det hänt mycket oförutsett med, men i Nyckeln bröts mönstret. Jag var helt övertygad om att jag "visste" en grej, som jag också såg fram emot ganska mycket. Men jag hade fel! Nämligen [Viktor. Alltså, skulle aldrig Viktor och Minoo bli ihop?! Eller åtminstone hångla lite, jag var övertygad om att det skulle bli de två till slut. Trodde att Gustav var ett sidospår för att lura läsaren, jag slutade inte hoppas på Viktor förrän... ja, ni vet ju] Blev faktiskt ganska besviken på det.

 

Jag kan inte upprepa detta tillräckligt: läs den här trilogin. Den är full av humor, känslor, överraskningar, och en hel del tänkvärt. Jag kan inte avgöra om jag favoriserar ettan eller tvåan, men alla är ändå nästan lika bra. Bra jobbat, Sara och Mats!

(Tidigare: Cirkeln och Eld)